Tre läsvärda brottstycken av Nesser

Håkan Nesser
En främling knackar på din dörr
och två andra brottstycken från Maardam med omnejd
(Albert Bonniers)

Det här är inte Håkan Nessers bästa bok. En novellsamling eller vad ”En främling knackar på din dörr och två andra brottstycken från Maardam med omnejd” ska kallas.

Fast jag tycker om om boken ändå. Jag har tyckt om det mesta som Nesser skrivit och gett ut. Hans sätt att skriva och berätta jag gillar. Hans föränderliga sätt, eftersom Nesser i senare böcker bytt berättar- och skrivsätt.

Enligt följande…

Jag har skrivit det förut och jag tar det igen. Det kan inte vara så att Håkan Nesser sitter på en kontorsstol – eller för den delen var som helst med laptoppen – och författar utan han har skaffat sig en ljugarbänk att sitta på.

Oavsett vad han skriver och berättar så blir resultatet numera ett slags skrönor från en skriftlig ljugarbänk. Hittepå, således. Ja, så är förstås den mesta om än inte all skönlitteratur, mer eller mindre fiktiv, men Nessers hittepå verkar ske i stunden. Medan han skriver.

Och medan jag läser, så känns det. Som om han sitter där på bänken och ljuger ihop en skröna just nu och här och just för mig. Det gillar jag. Då är ”den nye” Håkan Nesser som allra bäst också, när han förmedlar känslan av att berättelsen pågår just nu, i skriv- som i läsögonblicket.

”En främling knackar på din dörr” och så vidare innehåller tre ”brottstycken” i form av tre kortare berättelser i sin tur i form av två kortromaner och en långnovell. Alla tre utspelar sig i och kring Maardam efter kommissarie Van Veeteren, vars efterträdare är inspektör Jung.

”Beundran”, ”Botgöring” och just ”En främling knackar på din dörr” heter de olika novellerna/kortnovellerna/brottstyckena. Vilken som är en långnovell och vilka som är kortromaner tänkte jag inte avslöja. Läs själv och avgör, vad tycker du?

Däremot kan jag framföra min personliga definition av de bägge, delvis olika, skriv- och berättarformerna.

En kortroman är, som ordet säger, en kortare roman. Den är uppbyggd som en roman: ett större bygge, åtminstone i författarens huvud, fler trådar, lite mer händelse- och innehållsrik, med något som drar läsaren igen berättelsen, den röda tråden. Just ett bygge, ett romanbygge, fast kortare.

En långnovell är, som ordet också säger, en förlängd novell. Just förlängd men annars som en novell, liksom mer en tanke eller en enda händelse som skildras, en koncentration av ett händelseförlopp, ofta med det snöpliga, både lite och mycket plötsliga slut som, också korta, noveller brukar ha. En kraftsamling med plötsligt stopp.

Blott mina definitioner, du kan säkert tycka nåt helt annat. Men de flesta, särskilt, deckarnoveller brukar jag ogilla.  

Håkan Nessers tre brottstycken i ”En främling knackar på din dörr” är mindre, om ens något av kriminal- och polisberättelser, utan de handlar om människor. En kvinna, som har långtråkigt i sitt äktenskap. En man, som råkar få syn på en kvinna i en buss. En annan kvinna, som (i titelberättelsen) öppnar dörren för en främmande man.

Två tycker jag mycket om; en tycker jag mindre om. (Längden. Bygget. Roman kontra novell.) Fast alla tre är läsvärda, det tycker jag att Håkan Nesser alltid är. Lagom sommarlängd också, passande för att sitta ute och läsa, i mitt fall som du vet i trädgården under päronträdet, annars på badstranden eller var du föredrar.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst / december 2021

Bör väl också göra en summering av fjolårets sista månad innan det är dags för Deckarlogg att komma igång på allvar med 2022. Följande var alltså Deckarloggbäst under december 2021.

***

Sofia Rutbäck Eriksson &

Mattias Boström

Mordnatt råder,

tyst det är i husen

(Lind & Co)

Mer mys- än rysdeckarduon Rutbäck Eriksson och Boström stod för något av det bästa under december med sin jul- och ljudkalender (fast den kan ju också e-läsas). Miljö: Arvidsträsk, en by mindre än en småby, vid någon sjö i Norrbottensskogarna. Tid: jule- förstås. Snöfall och blåst med klass 2-varning. Huvudpersoner: Rolf, före detta polis, nu pensionär, och Riita, deckarförfattare och i första avsnittet precis nyinflyttad. Bra skrivet med en stor dos självironi och mycket humor. Dessutom smittande humoristiskt.

Anna Kuru

Gryningsjakten

(Modernista)

”Norrland noir” som mest. Malmen är grunden för såväl Kiruna och fjällvärlden som för Anna Kurus romaner. Gruvdraken gräver upp och spottar ut, får staden att skaka och skälva. Draken påverkar allt: miljön, livet, människorna. Det kriminella i Kurus trilogi om Allis, kvinna och bilmekaniker, som härmed avslutas, finns i själva livet; livsbetingelserna. Det finns i miljön; miljöbetingelserna. Nyckelord: männen. Och trilogi, förresten. Mer som en följetong, titlarna hänger ihop och följer på varann, de bör läsas i rätt ordning och från början.

John le Carré

Silverview

Övers: Hans-Jacob Nilsson

(Albert Bonniers)

Postumt utgivna ”Silverview” var/är som en återblick på alla tidigare romaner av John le Carré. Ja, på pappans liv: hans tankar om brittisk underrättelseverksamhet, om stormaktspolitik och världen. ”En sång av erfarenhet”, som sonen Nick (Cornwell), formulerar det i efterordet. En kortroman eller långnovell i jämförelse med le Carrés inte minst till omfånget stora, innehållsrika romaner. En koncis, blott 241 sidor, men ändå  innehållsrik roman, mycket sker såväl på sidorna som mellan raderna och utanför boken.

Jeanette Bergenstav

Syndoffer

(Norstedts)

En av årets bästa deckardebutanter. ”Syndoffer” är en deckare som skrivits av en romanförfattare. Med det menas att hon kan både skriva och berätta. Hon känner också sitt Göteborg, där berättelsen utspelar sig, och verkar personligen bekant med sin huvudperson. Kanske för att frilans- och kriminaljournalisten Jennifer Sundin är, mer eller mindre, författaren samt kriminaljournalisten Jeanette Bergenstav. Inte minst är hon noga med det övriga, det utomkriminella. Som miljöskildringar och vardag. Något så litet som inköp av en pizza blir händelserikt.

Björn Paqualin

Mannen på bron

(Piratförlaget)

Korta kapitel och än kortare delkapitel. Distinkta, raka och likaså korta meningar. Personerna spottar ut replikerna. Björn Paqualins formuleringar målar upp miljöerna och jag kan höra personerna tala. ”Mannen på bron” är andra delen i trilogin om Stella Robertsson, avstängd från polisen. Ett otyg att författare inte skriver deckarserier (med avslutade delar) utan en följetong (där delarna hänger ihop). Måste ju skaffa ettan och läsa, ”Låt det brinna”, innan det gick att läsa tvåan! Robertsson får här ett inofficellt uppdrag att utreda mordet på två tonårsflickor.Rappt, spännande och bra. Men varning: läs förra boken – först.

Bengt Eriksson

Sir Arthur Conan Doyle berättar en skräckhistoria

Arthur Conan Doyle

Thoths ring

Övers: E Hilmér

(Hastur förlag)

”Thoths ring” är en liten bok, typ ett häfte nästan, med en långnovell eller kortberättelse av ingen mindre än Sir Arthur Conan Doyle, just densamme.

Men inte en Sherlock Holmes-berättelse utan en skräckhistoria från 1890: väl berättad, väl skriven och väl översatt. Det sistnämnda av E Hilmér (vem?) och gjord 1912, nu har översättningen moderniserats och reviderats.

Story: Egyptologen John Vansittart Smith reser till Paris för att studera papyrusrullar på Louvren. Där stöter han på en museivaktmästare som ser egyptisk ut, tycker egyptologen. Vilket dock förnekas av vaktmästaren: han är fransman.

John Vansittart Smith är trött efter resan till Paris och slumrar till i en stol. När han vaknar igen har det blivit natt. Museet är stängt och mörkt.

Då får han syn på någon, kan det vara vaktmästaren, samme vaktmästare? Som öppnar en sarkofagerna och tar ut en av mumierna…

Nog med spoilers – men skräcknovellen innefattar alltså en egyptolog, en vaktmästare (kanske, kanske inte egyptier) och en mumie samt ringen.

Så värst skrämmande blir det aldrig. Men det är underhållande och, som sagt, väl skrivet och väl berättat.

En i alla fall för mig oväntad liten av berättelse av Sherlock Holmes författare – och en välkommen liksom extra liten bok av Arthur Conan Doyle.

Bengt Eriksson