För ett tag sen recenserades Kalmardeckaren ”Fasad” (Bokfabriken) av Johan & Johanna Hurtig Wagrell här på Deckarlogg. För något kortare tag sen fick Deckarloggs red. syn på ett veckobrev från Kalmar konstmuseum, skrivet av konstmuseichefen Jonas Holmberg.
Efter att ha varit chef för Göteborgs filmfestival har Holmberg nyligen återvänt hem till Kalmar och således blivit chef för hemstadens konstmuseum. (Dessutom ett mycket spännande konstmuseum, allt som oftast till innehållet men också till själva byggnaden, smal och hög om jag säger.)
I ett av sina veckobrev anknöt Jonas Holmberg till just den här deckaren av författarparet Hurtig Wagrell. Nog intressant också för Deckarloggs läsare, tänkte loggens red. Här publiceras veckobrevet med vänligt tillstånd av Jonas Holmberg.
***
Hej,
Bilen är lånad, båten är bokad, släpet är hyrt. Idag går flyttlasset till östkusten. Under två månader har jag pendlat mellan familjen i Göteborg och en till hälften möblerad lägenhet i Kalmar. Det har varit lite ensamt stundtals: förutom att jobba har jag mest ägnat tiden åt att begrunda tidens gång under melankoliska promenader längs Kalmarsund, precis så vemodiga som den förföriska vårsolen ändå har tillåtit.
Jag är uppvuxen i Kalmar, och när man flyttar hem såhär framträder staden ofta som dubbelexponerad, med två tidslager ovanpå varandra. Samtidigt som jag ser på allt med medelåldersögon går hela tiden en pojke där bredvid och betraktar gatorna tillsammans med mig. Stråken mellan museet och lägenheten är just de där jag växte upp. Där trängs minnena.
Att återvända hem är något kraftfullt, och därför har det varit ett roligt sammanträffande att det just har kommit en hemvändardeckare i Kalmarmiljö. Komikern och krim-poddaren Johanna Hurtig Wagrell och modebloggaren Johan Hurtig Wagrell har skrivit kriminalromanen Fasad om en kalmarbördig mediaknegare som reser hem på cold case-uppdrag. Jag tror att båda författarna gick på Falkenbergskolan samtidigt som jag, så det är inte så konstigt att hemvändartemat och spelplatserna från det sena 90-talets tonårsliv levererar den största psykogeografiska igenkänningen sedan Byteaternaktuella Tove Folkessons underbara tonårsskildring Kalmars jägarinnor.
En kul grej i Fasad är att paret Hurtig Wagrell skriver om Kalmar som en scen för samtidskonst, och då specifikt om Elisabeth Toubro. Hon är nog mest känd för skulpturerna Byfraktal utanför biblioteket Den Sorte Diamant i Köpenhamn och den kontroversiella Vanddragen på Store torv i Aarhus. 2009 gjorde hon ett verk i Kalmar, och såhär beskrivs skulpturen och mottagandet i Fasad:
När det nya polishuset i Kalmar stod färdigt på Galggatan 4 utsmyckades det med en stor skulptur utanför entrén. Den danska konstnären Elisabeth Toubro gjorde verket Pergolaporten, en skapelse med bas i sibirisk lärkträ täckt med ett nätliknande mönster i rostfritt stål som gestaltar en kartbild av Kalmar. Toubros förhoppning var enligt pressmeddelandet att konstverket skulle ”utgöra en plattform för samtal om de gemensamma drömmar som staden och dess invånare hyser”.
Som ett något deprimerande bevis för Kalmarpolisens bristande konstintresse döptes verket snart om till ”Pinneporten”, eftersom det var där de rökande delarna av poliskollegiet tog skydd från vinden och blossade på sina cigaretter. Som lä var den i och för sig usel – det var som att skydda sig från regn genom att hålla en badmintonracket över huvudet – men visst var det en plattform för samtal. Även om det rörde betydligt mer vardagliga ämnen, som att Kalmar FF har underpresterat i allsvenskan, än stadens gemensamma drömmar (som i och för sig i mångt och mycket går ut på att Kalmar FF ska prestera bra i allsvenskan).
Jag vet inte hur mycket raljans man ska läsa in i beskrivningen, men passagen är i alla fall ett vittnesmål om hur offentlig konst kan få oförutsedda effekter i stadsrummet – och att författarna på ett närmast synskt sätt förutsåg att Kalmar FF skulle underprestera på katastrofnivå parallellt med deras lanseringsturné.
Vänliga hemvändarhälsningar,
Jonas Holmberg
Deckarlogg 
Lämna en kommentar