Skånska deckare från kust till kust

sista-farjan-fran-ystadKarin Alfredsson har återkommit med en thriller som inte utspelar sig i Skåne men, vilket framgår av titeln ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken), inleds i Ystad på ett så effektfullt sätt att den ändå måste vara med i den här skånska deckarkrönikan.

Genre: skälm- eller snarare gangsterroman. Syskonen Stefan och Therese hinner med färjan just när bommen för incheckningen ska gå ner. De måste fly, efter att ha svindlat så många människor på alla sätt de kunde, från Ystad och nedåt Europa.

Sofie BjarupOckså Sofie Bjarup utgör ett undantag: visserligen född och bosatt i Skåne men debutdeckaren ”Mörkrets barn” (Visto) utspelar sig varken här eller nu utan i London år 1888, då Jack the Ripper härjade. Vilken suverän debut!

Som tidningsreporter går den unge William Sinclair, inte adelsman – men nästan, på upptäcktsfärd i ett London som han aldrig lagt märke till förut. London gånger två möts och konfronteras: det otroligt rika och det ännu mer otroligt fattiga. Han upptäcker dessutom att han är något så olagligt som homosexuell.

Jonas BerghJonas Bergh skriver på och kring krimigränsen, någon gång en deckare och alltid noir = ett slags krimi. Stämningsläge: från grått till svart. Det gäller såväl berättandet som Berghs personliga skriftspråk, en egen stilistik han mejslat ut under tjugo års författande.

”Uppför backen baklänges” (Recito), består av två kortromaner. Den ena, ”Jag höll hans hand när han dog”, handlar om Kid, en tuff tjej i ett Limhamn som också finns, och den andra, ”Balladen till min bror”, om bröderna Plura och Carla (?!) från ”det skogiga Skåne”.

Bergh ser personerna i ögonen när han skriver. Författaren och hans personer – ja, människor – befinner sig på samma mark- och gatunivå.

Assar AnderssonNågot mycket glädjande: fyra utgivningar som överträffar författarnas tidigare deckare. Till exempel Assar Andersson, som skrivit ett antal deckare i Malmö- och sydkustmiljöer. Då ville han så mycket med både intrigerna och språket att alltför många gränser passerades. Det blev svårläsbart.

”När de sista duvorna har tystnat” (Reko, endast e- och ljudbok) är en kortare roman, också nervig men mer distinkt och effektiv. En familj – inte minst Peter, pappan – rämnar efter att dottern blivit våldtagen. Pappans jag-berättelse (hur han känner sig, vad han tar sig för, att han går under) blir allt hemskare och ruskigt trovärdig.

Sahlström_Pojken-som-försvann-FRONTCecilia Sahlström fortsätter att berätta om kommissarie Sara Vallén, som polis i Lund men också som privatperson. ”Pojken som försvann” (Bokfabriken) är tredje titeln i serien och utan tvekan den bästa.

Valléns privat- och yrkesliv fogas ihop mer sömlöst, berättandet flyter bättre och kapitelindelningen (blandningen av längre och korta kapitel) är inte lika märklig. Det enda jag nu hakade upp mig på var när vissa tankar förmedlas väl ytligt.

Men strunt i det! Sahlström har skrivit en spännande och bra polis- och därtill samhällsroman om två försvunna pojkar (en liten och en äldre), rasism och nazism.

anna bagstam skuggspelet nyhet 2019Anna Bågstams andra roman, ”Skuggspelet” (Norstedts), om och med Harriet Vesterberg, civilutredare vid Landskronapolisen, är kanske mindre charmig men mer spännande än debuten. Inte lika mycket feelgood men desto mer av polisroman och deckare.

Först försvinner – kidnappas? – Harriets väninna Lisa i Malmö och sen flyter en kropp iland vid fiskeläget Lerbacken. Dessutom planeras ett EU-toppmöte i Landskrona. För att nämna något av intrigen, blott en ovan deckarläsare kan tro annat än att allt hänger ihop.

Arbetsplatsmiljön – poliserna kontra en civilare – är fortfarande lika irriterad och när romanen ska avslutas kommer en plötslig cliffhanger i betydelsen att berättelsen fortsätter i nästa titel.

Olseni HansenDuon (Christina) Olséni & (Micke) Hansen har ju också börjat skriva en deckarserie om pensionären Ester Karlsson i Lund. Även där blandas feelgood med crime men dessutom mys med allvar – så detta smittade kanske av sig när de skrev sin femte titel, ”Turisten” (Bokfabriken), i serien ”Mord i Falsterbo”?

Personerna – som pensionärerna Egon och Ragnar, Skanörpolisen Mårten och den nya polisen Agatha (namnet börjar med ett osynligt men märkbart R) – är som de var: överdrivna á la en lokalrevy. Även det kriminella känns igen, till att börja med…

Egon har lånat en veteranbil, en Mercedes från 1957. Han öppnar bakluckan, där ligger ett lik. Nästa gång bagageutrymmet öppnas: helt tomt. Liket har försvunnit. Annars går berättandet ovanligt lugnt till, realism är ju fel ord men inte längre burlesk heller. Typ en något irriterad hyllning till Skanör-Falsterbo.

FrennstedtTina Frennstedts debutroman om Tess Hjalmarsson vid cold case-polisen i Malmö, ”Försvunnen” (Forum), har jag förut recenserat på YA:s kultursidor. Så jag ska endast upprepa att den är läsvärd – gör det! Frennstedt imponerar med sin skildring av Österlen, människorna och vardagslivet. Hon förmedlar den känsla av skånsk noir som finns bortom sommarturismen.

3 X kortdeckare

1. Mord i Kristianstad. Christer Nylander, riksdagspolitiker (L) från Kristianstad, är också – eller var – en lovande deckarförfattare. Hans produktion omfattar bland annat novellsamlingen ”Olösta mord i Kristianstad” (2004) och debutromanen ”Den fjärde spelpjäsen” (2005). Bägge har Kristianstad med omnejd som miljö och är klart läsvärda. Gack till biblioteket!

2. Danskt på svenska. Efter det skånska passar det väl med några deckarförfattare från Danmark? Till exempel Katrine Engberg och hennes två omaka polisinspektörer, som introduceras i Sverige med ”Krokodilväktaren” (Forum) – första titel i ”Köpenhamnsserien”. Även Jesper Steins ”Papa” (Polaris) har släppts för svensk sommarläsning. Nog hans bästa hittills. Ja, till och med tuffaste. Samt en fortsatt porträttering av Mannen, gårdagens och dagens.

3. Danskt på danska. Efter översatta danska deckare – varför inte läsa på danska? För vem kan invänta översättningen av ”Offer 2117” (Politiken), nya titeln i Jussi Adler-Olsens serie om ”Afdeling Q” vid Köpenhamnspolisen? Särskilt som man äntligen får reda på lite mer om Assad, avdelningens märklige flykting. En intressant huvudperson också i Elsebeth Egholms ”Frit fald” (Politiken): kvinnlig läkare som nattetid maskerar sig och blir hemlig fasadklättare.

Bengt Eriksson
Publicerat i bl a Ystads Allehanda

Feelgoodkriminellt på Gotland

Marianne Cedervall
Dit solen aldrig når
(Lind & Co)

Feel Good som funkar.

Mellan oroshärdarna i världspolitiken, agenter som dras in i olika maktspel med livet som insats för tvivelaktiga mål, psykopatiska kvinnomördare med tortyr som specialitet, skändade barn, trafficking och andra mänskliga vedervärdigheter, är det skönt med Marianne Cedervall.

Hennes brottsliga universum utgår från att det mesta i livet är vardag och inte minst har hon en välgörande förmåga att hitta på roliga gotländska namn. Mullvalds, Kajpe Kviar, Hällinge (som finns i Småland), Smissarve… Listan kan göras lång på namn som har en gotländsk klang och förankring i språkbruket. Jag gillar det skarpt.

Nu har tredje delen i Cedervalls serie om pensionerade läraren Anki Karlsson kommit ut, ”Dit solen aldrig når”, och den här gången ska hon ta hand om den pensionerade kriminalaren och gode vännen Tryggve Fridmans älskade hund Putte, vilket hon gärna gör, och sitt barnbarn Maja, fjorton år.

Cedervall dit-solen-aldrig-narMaja dumpas plötsligt i Ankis knä av sonen Jocke som är journalist och bara måste sticka på ett jobb till Albanien och inte kan tänka sig att det skulle bli till besvär för lilla mamma med ingen varsel alls och för resten av terminen, en och en halv månad, för att Majas mamma har stuckit till Indien med en annan tjej.

Anki sätter i halsen. När man har lämnat allt bakom sig och flyttat till Gotland för att rida islandshästar, mocka i stallet och vara sin egen, kan barnens krav komma olägligt.

Men så klart ställer farmor upp och det är klart att det blir bra. Ankis distans har en välgörande inverkan på sondotterns humör och vem säger nej till scones med plommonmarmelad? Ankis svala perspektiv på föräldraskap och barnbarn är ganska skönt.

Journalisten Ninni Weström (olyckligtvis kallad Ninni Engelhardt i baksidestexten) rotar i Smissarve prästgårds loggböcker från 70-talet. Hennes och modern Kerstins historia är förknippad med Fruntimmershuset som var en verksamhet för utarbetade och ensamma mödrar och Ninni förstår på den nu dementa modern att allt inte var idyll.

Ninni själv minns bara en hastig avfärd utan förklaring. Nu vill hon ta reda på mer för en artikelserie i en av rikstidningarna.

Men någon vill absolut inte att det ska rotas. Någon tar alla 21 loggböckerna och försvinner i natten. Någon vill Ninni mycket illa och inte ens Anki med sin outtröttliga nyfikenhet och förmåga att se samband kan stoppa skeendet.

Tryggve Fridman kommer hem från sin solsemester i Spanien något tidigare än tänkt och finner kaos och ond bråd död. Ninni Weström sökte upp honom på plats i Spanien, det var nämligen han som en gång tog emot en anmälan från Kerstin. Ett Cold Case som blir allt varmare.

Anki Karlsson och Tryggve Fridman får än en gång ta hjälp av varandra för att lösa fallet som visar sig vara som de berömda ryska dockorna. I en docka finns ytterligare en som döljer ytterligare en. Allt hänger ihop i denna charmerande men också allvarliga historia om utsatthet, ensamhet och följderna av att tiga ihjäl obehagliga sanningar.

Marianne Cedervalls tidigare böcker om Anki Karlsson heter ”Av skuggor märkt” (2015) och ”Låt det som varit vila” (2016). Ännu tidigare har hon givit ut serien om Mirjam och Hervor och byn Kajpe Kviar.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

PS. Men kärleken då? undrar Deckarloggs andra skribent. Ska det eller ska det inte heller den här gången bli något av med den kärlek som både finns och inte finns där mellan Anki och Tryggve? Den anas ju inledningsvis, åtminstone hos Anki (plötsligt svartsjuk!) mer ändå, än tidigare…

BE