En okänd, vidrig tid i USA:s historia

Jag ser recensenter som menar att James Ellroys nya roman ”Perfidia” (Modernista; övers: Hans-Jacob Nilsson) – den första titeln i den andra LA-kvartetten – inte är bra för att den är för lång.

Två fel och ett rätt, enligt mig.

”Perfidia” är en lång roman: 831 sidor, inklusive personregistret.

Men f ö r lång? Det är ju en smaksak. Eller snarare handlar det om att acceptera författaren som författare.

Hans staccato- och telegramprosa med avhuggna meningar ska ju ha kommit till när någon redaktör sa åt honom att korta en roman (antar att det måste ha varit ”Den svarta dahlian”, utgiven 1990 på svenska). Vilket han ordnade till genom att korta varje mening istället för att stryka i själva berättelsen.

Men jag undrar jag, tror det är en myt. Oavsett, så är det längesen, det hände sig på den tiden då redaktörer kunde säga åt Ellroy hur han skulle skriva. Nu har James Ellroy sålt så många exemplar av sina böcker att jag tvivlar på att han tillåter redaktörer att lägga sig i.

Alltså James Ellroy – och ingen annan – som skrivit de 831 sidorna i ”Perfidia”. Acceptera det, om du accepterar honom som författare. Respektera det, om du respekterar Ellroy som författare.

Är det en bra roman (trots eller tack vare alla dessa sidor)? Det är frågan. Och svaret blir: Definitivt ja!

Om du vill ha bevis så gör detta om/när du kommer in i en fysisk bokhandel: Leta reda på ”Perfidia”, slå upp sidan 383 och läs på stående fot de följande fyra sidorna, som utspelar sig den 13 december 1941 klockan 1:07.

Bette Davis – filmskådespelerskan, stjärnan, Divan – ligger på knä, iförd ljusblå aftonklänning, i en korridor i ett annars tomt Shrine Auditorium och spelar tärning med tre tidningspojkar. Dit anländer också en av romanens poliser, irländaren Dudley Smith.

Det är scenen. Läs nu! Och säg mig sen om inte blott dessa fyra sidor – denna suveräna, så koncentrerade, just det, koncentrerade, ja, tajta novell i romanen – väger upp alla påstått överflödiga sidor.

Innan du börjar läsa – hela – romanen så kan du med fördel också bläddra längst bak och kolla igenom den nämnda personförteckningen. Imponerande att se hur många personer ur Ellroys tidigare böcker, bland annat från den första LA-kvartetten, som återkommer i den nya romanen. Rättare sagt, de finns med den i den nya romanen innan de skulle vara med i de – tidsmässigt – senare romanerna.

Den nya, andra LA-kvartetten utspelar sig alltså före den första kvartetten.

Jag tycker om det. Jag tycker om sånt här. Att personer går in i och ut ur och mellan olika romaner. Det förstärker känslan av att James Ellroys romaner faktiskt handlar om verkligheten, att Ellroy hämtar sina berättelser rätt ur den amerikanska historien.

Plats: Los Angeles. Året: 1941. Förordet är daterat den 5 december och själva berättelsen börjar den 6:e. Dagen efter, alltså den 7 december 1941, ska den japanska flottan anfalla USA:s marinbas vid Pearl Harbor.

Detta bildar fonden till händelserna i romanen. Nej, ordet ”fond” blir fel. Anfallet på Pearl Harbor lägger grunden till en närmast fanatisk patriotism som tar sig uttryck i hat och våld mot de japaner som lever i Los Angeles (och övriga USA). De interneras, förlorar sina arbeten, egendomar och medborgerliga rättigheter.

James Ellroy skildrar en – åtminstone för svenskar, väl? – okänd och vidrig tid i amerikansk historia. Kort sagt: Där och då visade amerikanerna att de var inte ett dugg bättre än tyskarna.

En hel japansk familj i Los Angeles tar livet av sig genom ett rituellt självmord. Nej, det är mord, den japanska familjen har mördats, ska det visa sig. Men då måste det vara japaner som mördat japanerna. Åtminstone gäller det att bevisa att det var så för det måste ju ha varit så.

En otrolig mängd människor, både riktiga och påhittade, virvlar förbi i Ellroys berättelse. Bland alla dessa finns fyra huvudpersoner: de bägge poliserna, lika obehagliga fast på var sitt sätt, kaptenen William H. Parker samt tidigare nämnde sergeanten Dudley Smith, dessutom den mycket skicklige japanske (?!) laboratorieteknikern Hideo Ashida (den enda japanen inom LA:s poliskår dessutom) och slutligen Kay Lake, en 21-årig, äventyrslysten kvinna.

Skildringen av amerikanska poliser är sedvanlig för James Ellroy: sprit, knark och korruption, den som kan sko sig skor sig. Hat, som sagt, och våld, mycket våld. En kvinnosyn av årgång 1941. (Vissa recensenter har klistrat kvinnosynen på Ellroy men hur kan någon veta det, om kvinnosynen är författarens eller berättelsens?)

Det har påståtts i recensioner att ”Perfidia” är skriven i Ellroys typiska telegramstil. Det stämmer sådär – inte riktigt. Jag tror inte att 831 sidor varken gått att skriva eller läsa i det tidigare nedstrukna staccatotempot. Ellroy gjorde en variant: Nog känns hans stil igen men hans meningar är ändå inte lika korta och snabba utan har aningen mer av berättande.

Spännande? Visst. Thrilleraktigt och kriminellt. Jo. Fast mer än så:

”Perfidia” är, liksom alla hans romaner, främst en djupgrävning i amerikansk historia; en historisk och social roman. Ellroy analyserar dagens USA genom dess historia, lyfter än en gång på grundstenarna för att blotta all mögel och skit, fanstyg, dår- och djävulskap som den amerikanska politiken och det amerikanska samhällssystemet har byggts och vilar på.