Hur svart kan en noir-film bli? Då menar jag inte till innehållet, vare sig människornas eller berättelsens, utan själva bilden: duken eller rutan, om en ser filmen på teve.
Vilket jag gjorde härom eftermiddagen. Då jag för en gångs skull kom ihåg att kolla om det gick någon eftermiddagsfilm på TV1. (Som det brukar göra några gånger i veckan men det gäller ju att ha tid och kunna titta på blanka eftermiddan också…)
Vid det här tillfället visades ”Flicka och hyacinter” från 1950 med manus och i regi av Hasse Ekman. Hans bästa film, så har den kallats och inte alls omöjligt. Flickan – eller snarare den unga kvinnan som snart ska ta livet av sig – spelas helt enastående av Eva Henning. Små, små gester – hon rör ju knappt på ansiktet! – men så talande, ändå så ”stora” och innehållsrika gester.
Fast nu var det bilden, svärtan i bilden. Här finns scener som inte ens är svartvita (ja, det är en svartvit film) utan nästan helt svarta; endast en liten liten liiiiten gnutta ljus i rutan. Ingenting syns, däremot anas en människa som långsamt framträder. Så fascinerande, jädra skickligt gjort.
Det ä r en mycket skickligt gjord noir-film där långsamheten aldrig blir långsam utan föder spänningen. Ja, ettrig spänning. En berättelse och en återberättelse som varvas, i slutet återkommer inledningen för att avslutas. Alltså så genomtänkt också, från manus till färdig film.
Rekommenderas verkligen! Och det går enkelt att reparera, om du missade TV1:s eftermiddagsvisning. ”Flicka och hyacinter” finns utgiven på DVD och fortfarande – tills vidare – i lager hos försäljarna…
Deckarlogg 
Lämna en kommentar