Två gånger Millennium 7

John Ajvide Lindqvist
Skriften i vattnet
(Ordfront)

Karin Smirnoff
Havsörnens skrik
(Polaris)

Först som sist: Jag tycker sånt här, alltså att skriva vidare på andra författares verk, är ett otyg (detta oavsett om det gäller Agatha Christie eller Stieg Larsson, Hercule Poirot eller Lisbeth Salander). Men nu är det som det är.

För det andra: När las ett extra ”n” till i tidskriftsnamnet och deckarserien Millen(n)ium? Stieg Larsson stavade ju: Millenium. Men numera är stavningen: Millennium. Småttiga, oväsentlig fakta? Kanhända, men jag undrar…

Den som först tog över och skrev vidare efter Stieg Larsson var ju David Lagercrantz, som tillfogade tre nya titlar till Larssons Millenium-trilogi. Nu har Karin Smirnoff åtagit sig att skriva ytterligare tre titlar till den utgivna Millennium-sextetten.

Men det räcker inte. John Ajvide Lindqvist har dessutom skrivit en deckare som både är och inte är en ny Millennium-titel. Hans deckare skulle ha blivit men blev inte den sjunde i ordningen. Hur det hänger ihop? Så här:

John Ajvide LIndqvist.
Foto: Thron Ullberg

Han kontaktades av något förlag (Norstedts, som gett ut de tidigare böckerna? Kanske, men det har Ajvide Lindqvist hittills inte velat avslöja. Men det var inte förlaget Polaris, som återkommer längre ner i texten. Så mycket har han ändå sagt. )

(Ett PS under skrivandet: Också Dagens Nyheter har nu rotat i detta och kommit fram till att det tydligen var bokförlaget Strawberry, ägt av norrmannen Petter Stordalen, som skulle ge ut den sjunde Millennium-deckaren, den av John Ajvide Lindqvist, men refuserade. Och så till sist hamnade sjuan hos Polaris som valde Karin Smirnoff.)

John Ajvide Lindqvist skrev i alla fall ett utkast till en ny Millennium-titel – ett långt utkast, längre än vad som var överenskommet, nära nog hela romanen. Och allt var frid och fröjd, utkast och manus verkade uppskattas av vilket förlag det nu var. Till att börja med, tills det plötsligt inte uppskattades alls utan refuserades.

Om detta har Förlagspodden avsnitt 155 (finns där poddar brukar finnas) gjort ett inslag i form av en intervju med en ganska men inte helt öppenhjärtig Ajvide Lindqvist. För alla som är det minsta intresserade av författande, bokförlag och dagens förlagsbransch är det mycket intressant lyssning. Rekommenderas: lyssna!

Efter refusen satt John Ajvide Lindqvist där med en nära nog klar deckare. Då skrev han om sin deckare lagom mycket, han strök bort och skrev ut Blomkvist och Salander ur berättelsen, för att kunna publicera deckaren utanför Millennium-serien. ”Skriften i vattnet” (Ordfront) blev titeln på den deckare som nu finns i handeln, den första titeln i hans egen deckartrilogi ”Blodstormen”.

Vad ska detta och denna kallas? Millennium 7b, kanske…

Nära nog samtidigt har första titeln av tre i den fortsatta Millennium-serien kommit, ”Havsörnens skrik” (Polaris), som alltså skrivs av Karin Smirnoff.

Vad ska den då kallas, Millenium 7a? Fast det här kan ju en läsare strunta i – eller kan läsaren göra det? Omöjligt att inte läsa in det när man vet att bägge romanerna från början var Millennium-deckare…

”Skriften i vattnet” av John Ajvide Lindqvist inleds med en midsommarfest på en brygga i Stockholms skärgård, där en båt plötsligt närmar sig bryggan och två maskerade män öppnar eld mot festdeltagarna, och fortsätter i Stockholm, närmare bestämt i Gamla stan där deckarförfattaren och före detta polisen Julia Malmros bor, hon ska förresten snart tacka ja till att skriva fortsättningen på just Millennium-serien och får hjälp av en ung, mystisk crackare (snarare än hackare), som strax blir hennes älskare, för att efter Stockholm fortsätta på sin väg att bli internationell.

Som i internationella miljöer, tänk drogkarteller och oljepengar, och väl en planerad (av Millennium-förlaget) internationell bestseller. Den unge crackaren heter Kim Ribbing och är på många sätt och vis en märklig fast manlig inkarnation av Lisbeth Salander. Och det kommer mer än jag har avslöjat. Nog måste varje läsare ana närheten till och omskrivningen av Millennium-serien? Julia Malmros ska också komma att refuseras, i likhet med Ajvide Lindqvist. Här finns några rätt roliga rader där han låter henne fundera på om och i så fall hur hon skulle kunna skriva om sin Millennium-deckare till en annan, egen deckare.

”Havsörnens skrik” inleds exakt så: en havsörn blir matad med ”örngott” i… ja, Sveriges vildmark. Karin Smirnoffs Millennium-deckare utspelar sig där, långt upp i Sverige, i en helt annan miljö: närmare bestämt det fiktiva samhället Gasskas i Norrbotten.

Karin Smirnoff. Foto från förlaget.

Dit kommer Mikael Blomkvist, för där bor hans dotter Pernilla, som nu ska gifta sig med en höjdare inom kommunen och bröllopet ska äga rum på Raimos bar, där filmen ”Jägarna” spelades in.

Blomkvist har ingenstans att skriva längre. Tidskriften Millennium är nedlagd efter en epok på tjugo år, sista numret kom precis. Till sist gick det inte längre. ”En papperstidning går i graven och återuppstår som en podd. En podd!”

Dit upp ska Lisbeth Salander, numera delägare i Milton Security, också komma. Hennes döde bror (så att säga känd från tidigare) hade/har en dotter, Svala. Hennes Mammamärta har försvunnit och nu har hennes mormor dött. Svala, både ett barn men inte ett barn, det ska visa sig att Svala har en hel del egenskaper gemensamma med sin faster, behöver ett jourhem och Svala har själv föreslagit Lisbeth.

Jag ska inte återberätta mer än så men det handlar om elektricitet, den billiga Norrlandsel som Gasskas kan erbjuda investerare. Utan den hade Gasskas varit som vilket annat litet samhälle som helst. Tänk på Facebook, som väl får elen nästan gratis. Så företagen står på rad. Men varifrån ska elen komma? Svar: vindkraft. Inte alla markägare i trakten uppskattar det.

Män fortsätter att hata kvinnor i Karin Smirnoffs Millennium-deckare och kvinnor fortsätter att hämnas. Smirnoff skriver än smygande och än rätt på, ibland blir det grovt och obehagligt. Nej, jag borde väl inte jämföra. Man bör nog inte heller läsas Millennium 7a och 7b direkt efter varann. Men det är svårt att låta blir när man känner till så pass mycket om förhistorien.

De skriver olika. Det har hävdats att John Ajvide Lindqvist nu gett ut sin första deckare men det håller jag inte med om. Till exempel ”Vänligheten”, för att nämna en av hans tidigare och bästa romaner, är enligt min mening också en deckare. Dock med övernaturliga inslag och det hör ju inte hemma i en deckare som ska vara realistisk. Anser vissa.

Så Ajvide Lindqvist skalade bort det övernaturliga och magiska för att få romanen att vara en deckare. Men varför? Som om han har skalat av sig själv, sin egenart. Det var väl onödigt. Min vädjan: lägg till detta, lägg till mer av dig själv, i den kommande andra delen av serien ”Blodstormen”.

Karin Smirnoff gjorde tvärtom. Hon tog Stieg Larssons grundstenar och byggde vidare med sig själv. Förutom att hon är en stilistisk kameleont, nu inne på sitt tredje skriftspråk, fortsätter hon att vara just sig själv. Resultatet blir så mycket mer, varken en cover eller en singelpiruett utan både Larsson och Smirnoff.

Smirnoff har skrivit en deckare som också är en roman. Medan Ajvide Lindqvist verkligen försökt att skriva en deckare som en deckare ska vara. Om det ena är sämre än det andra? Nej, men de är olika. Å andra sidan vet väl inte många fler än Ajvide Lindqvist hur hans utkast till en Millennium-deckare var, innan han skrev om den.

Och nu fortsatte jag ändå att jämföra dem, fast jag inte skulle. Läs själv istället, läs bägge deckarna/romanerna. Och avgör själv, vilken du föredrar. Kanske bägge, där hamnar jag nog själv till sist som först.

Bengt Eriksson
Från Opulens

Det här att recensera…

Deckarloggs red. recenserade igår Cecilia Sahlströms nya polisroman och strax skrev Sahlström följande på Facebook:

Ibland är även en något tvivlande recensent värdefull! Bengt Eriksson i Deckarlogg … är en av mina favoriter som recensent! Inte enbart för att han är en duktig recensent utan också för att han ofta blir en nagel i ögat på oss som skriver kriminalare och deckare. Jag blir oftast imponerad och glad av Bengts klarögda och intelligenta recensioner.

Då balanserar redaktören på gränsen mellan pinsamt och lite nöjd. Ska jag lägga ut exempel på motsatsen? För de finns också: de (deckar)författare som blivit riktigt arga på mina recensioner. Ibland kan det räcka med en bisats, som kritiserar lite lite lite i marginalen, för att författaren ska gå helt i spinn.

(Jag har många exempel på det under åren, från att författare som uppmanat andra författare att kritisera mig offentligt till uppmaningar att förlag inte ska skicka fler recensionsböcker eller tidningar inte ska anlita mig nåmer.) Folk är så olika, inte minst deckarförfattare.

Deckarloggs red. Foto: Birgitta Olsson

Den här direkta kontakten mellan recensent – författare som numera går att få på sociala medier är ju på både det ena och detta, det vill säga på gott och ont. Men idag hör det, anser jag nog, till arbetet för en recensent – denna nära kontakt med författarna.

Det gäller dock för recensenten att akta sig och inte låta sig påverkas utan skriva och recensera vidare som förut. Men går det? Nej, det går nog inte. Inte helt. Men eftersom den mer direkta kontakten med författarna är oundviklig  får man ändå försöka.

Försöka att vara ärlig, läsa böckerna noga och skriva vad man tycker, exakt vad man tycker. Annars kan läsarna få för sig att man recenserar av vänskap – och det gör jag inte. Aldrig! Är en, i det här fallet, deckare bra så är den bra. Är den inte riktigt bra så är den inte riktigt bra. Är den dålig, enligt mig, då är den jäddraranamma dålig.

Det skrivs många så kallade ”recensioner” idag, på bloggar och strömningstjänster, där många böcker är sååååå bra men dåliga böcker kan avfärdas med ursäkta en spya. Det går inte för sig om man är recensent, menar jag. Om man är kritiker, det är kanske ordet.

Då måste man vara ärlig och betydligt mer noga och balanserad. (Det finns en anledning till Deckarlogg heter så, utan ”b”.) Den enda hänsyn jag tar, ibland, är till debutanter, som jag… Nej, inte kan vara extra vänlig mot, också då gäller det att vara ärlig, men extra noga med att påpeka både det ena och det andra, vad som är bättre och vad som är sämre.

Ja, det är väl ungefär detta jag ville ha sagt. Kompisrecensioner förekommer inte på Deckarlogg. Främst musiker, jag recenserar ju också musik, har ibland blivit varse det. Och arga. När jag varit kritisk mot till exempel en skivutgivning fast vi ju känner varann. Så är det, så kan det bli, så måste det bli. Jag får ta det, liksom den recenserade.

Jag skriver ärligt vad jag tycker. Jag skriver inte heller för författarna (eller musikerna). Jag skriver för läsarna, läsarna, läsarna, läsarna. Och inga andra än.

Bengt Eriksson

Kultur i coronans tid

Jag brukar vänta någon vecka eller så innan jag till exempel på Deckarlogg lägger ut texter jag skrivit till en tidning. I det här fallet Ystads Allehanda ska få chans att vara först med att publicera och dess prenumeranter först med att läsa.

Men jag gör ett undantag idag – av en anledning som blir uppenbar i slutet av texten.

***

Går det att läsa sig ur coronan? Hjälper det? Att läsa litteratur som skildrar liknande eller värre tider och farsoter? Från ”Pestens år” (1772) av Daniel Defoe över ”Pesten” (1947) av Albert Camus till ”Som pesten” (2018) av Hanne Vibeke Holst.

Mer eller mindre historiskt, i Europa och USA. Många romaner har skrivits på temat pest, digerdöd, polio, HIV och dödlig influensa. Om man läser en pandomiroman, mår man bättre sen? Man ser att världen, samhället och människorna klarat av liknande situationer och det stärker läsaren? Svar: Miljoner och åter miljoner människor dog ju faktiskt. Själv är jag så mörk i synen att jag blir än mer deprimerad.

YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson reagerar inte som jag utan han läste ”Pesten” av Albert Camus på nytt. Det ska bli en litteraturkrönika – håll ögonen öppna för den! Jag letar istället upp, ser och hör konserter på nätet. För två veckor sen skrev jag en musikkrönika om så kallade coronakonserter, i betydelsen spelningar hemifrån vardagsrummet istället för inställda fysiska konserter. Då hade det knappt kommit igång, nu finns det väl ingen artist, musiker eller grupp som inte framträtt hemma-live, oftast via Facebook.

 

Litteraturrundan

Klicka HÄR och kolla mitt ljud- och bildtips för Litteraturrundan inklusive tolkningar av Sapfofragment. Om länken inte fungerar, verkar vara lite si & så med det, så kolla på Facebook. Där finns klippet.

Det ligger så många hemma hos-konserter kvar överallt på nätet att det är omöjligt att hitta alla. Samordning, tack! Vissa artistiska ”fegisar” går in i en studio med avancerad ljud- och bildapparatur så att resultatet blir som en tevesändning. Det är väl åkej fast mycket roligare när allt ifrån mindre till mer kända artister kopplar upp mobilen eller plattan och sänder direkt från sitt vardagsrum eller kök.

Vissa sjunger lite skralt, andra spelar sisådär på gitarr eller piano. Jag gillar det. Som om musiken får komma hem, till låtskrivaren och artisten. Musiken skalas av och ner, in till kärnan och hjärtat. Det som nu sänds och delas över världen är inte artisten som artist utan människan, världsberömd eller inte.

Lokalt har bland andra rockpoeten Elisabeth Kitzing haft nätrelease hemifrån Rydsgård för sitt debutalbum, Pär Moberg gav solokonsert på blåsinstrument med diverse folkmusik från sitt uthus i Villie och Michael Saxell satt på sängen i Lunnarp och sjöng en av sina tidigare låtar till gitarr.

Internationellt gillade jag att se och höra Sheryl Crow sjunga egna låtar till enkelt gitarrspel och ännu roligare när Mary Chapin Carpenter stod hemma i köket, spelade gitarr och sjöng. En hund låg nöjt bredvid henne och en katt kom gående och satte sig att lyssna. Willie Nyle kompade sig själv på våldsam akustisk rock´n´roll-gitarr från New York-lägenheten i en ”Covid-19”-låt med budskapet: Ta hand om varann! Wash your hands!

Även författare har fått offentliga framträdanden inställda på bibliotek och bokmässor. Men varken författarna eller litterära arrangörer verkar vara lika alerta som musiker, musikarrangörer, musik- och teaterhus vad gäller att hålla kulturen igång. Lite konstigt, bör väl gå lättare ändå att live-sända uppläsningar och författarintervjuer?

Några författare/böcker jag var mest intresserad av i vår har i alla fall presenterats digitalt. När Poesimässan 2020 i Göteborg ställdes in läste Anna-Linnea Ringfors istället på nätet ur diktsamlingen ”Närhetsprincipen”. Maria Broberg, som skrivit den västerbottniska noir-romanen ”Bakvatten”, och Annika Anderbark, som haft advokatbyrå i Hammenhög och med ”Oväsen i Älvdalen” inleder en romansvit om ”trolldomsprocesserna”, höll sina bokreleaser via nätet.

Men här måste jag muttra lite. Viktigt ju att resultatet blir så tekniskt bra som möjligt. Varför inte testa först och lära sig sända med mobil eller platta – innan man kör live? Fullt godtagbar kvalitet håller Berg & Berg (som i Anders och Bengt), vilka under rubriken ”Hållplats E45” sänder författarsamtal från förlaget Heidruns tidigare bokcafé i värmländska Fensbol. Bra idé, skulle vilja se och höra mer sånt från svenska bokhandlar och även förlag.

Jag fick tips på att fler författare läser ur sina böcker på Instagram, under hashtaggen #quarantinereading. Fast det var ju så osorterat och svårt att hitta, här behövs ännu mer av samordning!

Den skånska Litteraturrundan, planerad till början av maj, har flyttats fram till den 5-6 september. Det är ju bra – vem vill riskera att sprida corona? – men också trist. Kan inte Litteraturrundan, när chansen nu finns, testa att ha en digital litteraturrunda redan i vår? Som en försmak inför höstens fysiska runda och för att presentera de författare som finns i Skåne?

Jag gjorde ett förslag i ljud och bild: ställde mobilen mot en blomkruka på middagsbordet och tog fram de tolkningar av urkärlekspoeten Sapfo som jag tänkte läsa på Litteraturrundan, startade mobilen och spelade in. (Resultatet finns på Facebook, om du vill kolla kvalitén.) Bestäm läsordningen, presentera författarna kort och låt var och en spela in sig själv, en kvart till tjugo minuter. Allt sänds under en dag eller två på Litteraturrundans hem- och/eller Facebooksida.
Nå, vad sägs?

Tre X kulturnytt

1. Deckare. Efter att Karin Brunk Holmqvist provat med kriminella inslag i sina mysiga äldreromaner har hon äntligen bestämt sig för att skriva en deckare. ”Mord på marknadsplatsen” blir titeln och den här gången utspelar sig handlingen i kanten av Österlen. ”Jag låter det gamla, ursprungliga Lövestad möta det nya, inflyttade och moderna”, säger hon. Utgivning i september.

2. Hemleverans. Affärer och krogar har ju redan startat utkörning av mat till ”de äldre”. Nu följer Systembolaget efter. Kostnaden för hemtransport har tillfälligt tagits bort av staten. Från och med idag kan alla över 70 år och andra riskgrupper beställa varor på Systemets nätsida och få dem levererade till dörren utan kostnad. Vid leverans krävs ålderslegitimation eller läkarintyg.

3. Bibliotek. En glädje att första gången besöka det nu också meröppna biblioteket i Vollsjö. Bara att dra sin så kallade tag och knappa in koden, sen var jag inne. Kunde lämna böcker och hämta några beställda. Och det gick ju lätt att ordna, bara politikerna hade bestämt sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och Vollsjö skolas stora ingång blev nödutgång. Inte svårare än så.

PS. Ystads Allehanda bestämde att det här året skulle det inte vara några aprilskämt i tidningen. Jag har en delvis annan åsikt om detta. Det är väl i svåra tider, som när Sverige och världen lider av corona, som det behövs humor och skämt som mest.

Notiserna publicerades alltså inte. En eller flera av dem är första aprilskämt. Vilken – eller vilka?

Bengt Eriksson

Fagerholm breddar och fördjupar kriminalgenren

Monika Fagerholm
Vem dödade bambi?
(Albert Bonniers)

”Vem dödade bambi?” av Monika Fagerholm nominerades inte som en av årets bästa kriminalromaner/deckare av Svenska Deckarakademin. Det hade jag inte heller, om jag säger så, förväntat mig.

Men jag trodde faktiskt att romanen skulle Augustprisnomineras. Nej, så blev det inte heller.

Däremot har ”Vem dödade bambi?” nominerats till Finlandiapriset 2019. Välförtjänt och det skulle ha varit lika välförtjänt om romanen funnits med på alla tre nämnda nomineringslistorna.

Om romaner i kriminalgenren, deckarfamiljen, krimi eller vad de ska kallas, kan definieras som att de skildrar kriminalitet och dess förhållande till samhället och människorna – i så fall har Monica Fagerholm skrivit en kriminalroman eller till och med en deckare.

Fagerholm Vem däödadeFagerholm arbetar mer med språket än de flesta deckarförfattare – men inte samtliga. Det finns andra skönlitterära författare som också har en egen, för läsarna utmanande och experimenterande, stilistik och som ändå räknas till kriminalgenren.

Och varför snäva in? Varför inte bredda och fördjupa genren istället – och därmed fördjupa det ämne som behandlas, alltså kriminalitet, som ju i sin tur handlar om hur människor behandlar varandra, hur vi egentligen har det med varann?

”Vem dödade bambi?” skildrar följderna av en gruppvåldtäkt, för den våldtagna och de fyra unga pojkar som gruppvåldtog. Och även för mödrarna till ett par av pojkarna. Eller snarare för familjernas rykten.

Detta kommer upp till ytan igen – eller riskerar att komma upp – när en barndomskamrat till de nu vuxnare ”gossarna” ska göra en film om våldtäkten. Titel, just så: ”Vem dödade bambi?”.

Fagerholm vänder på allt – miljöerna, personerna, händelserna, minnena och tankarna – med hjälp av språket. Sitt eget skriftspråk. Ja, det är eget men kan snarlikna Joyce Carol Oates.

Det börjar redan med ortnamnet Villastan, det hörs ju att den är fashionabel, de rikas förort. En håla på landet benämner Fagerholm som Gråbbå. Eller vad säga om de kvinnliga personerna Emmy och Saga-Lill?

Fiktion av verkligheten? Eller, omvänt, så mycket fiktion på romansidorna att det liksom vänder ut och in, blir än mer verkligt? Och därför hanterbart i – för – verkligheten.

Jag håller på det senare.

Det är med språket som Fagerholm vrider på och förtydligar sin berättelse. Många kursiverade rader, långa stycken och något helt kapitel. Ett ord, en betoning, en mening med – plötsligt och oväntat – STORA bokstäver. Och avbrutna rader, ett eller flera ord som hoppar ner till nästa rad, kan placera sig varsomhelst på nästa rad.

Likt poesi.

Ogrammatiskt, ibland också. Hon skriver inte korrekt, för att använda det ord som brukar förekomma i Facebooks författargrupper.

Det här är ju Monica Fagerholms återkommande, lekfulla sätt att författa och först tyckte jag att det inte fungerade i det här, säg, grova sammanhanget. Att språket tenderade ta över från – ja, dölja – innehållet. Men jag ändrade mig, när jag fortsatte att läsa…

Fagerholms skriftspråk fungerar lika bra i ”Vem dödade bambi?” som tidigare och alltid. Händelsen och andra händelser, människorna, tankarna – just allt – lyfts fram och grävs upp på ett så kännbart sätt att det kanske inte ens varit möjligt att skildra på något annat sätt, med några andra ord, något annat sätt att skriva.

Resultatet är en mycket stark krimi, thriller, deckare – kalla ”Vem dödade bambi?” vad ni vill – en läsvärd och bra roman är det i vilket fall. En roman som tar sig in i kroppen för att stanna kvar.

Bengt Eriksson