Kultur i coronans tid

Jag brukar vänta någon vecka eller så innan jag till exempel på Deckarlogg lägger ut texter jag skrivit till en tidning. I det här fallet Ystads Allehanda ska få chans att vara först med att publicera och dess prenumeranter först med att läsa.

Men jag gör ett undantag idag – av en anledning som blir uppenbar i slutet av texten.

***

Går det att läsa sig ur coronan? Hjälper det? Att läsa litteratur som skildrar liknande eller värre tider och farsoter? Från ”Pestens år” (1772) av Daniel Defoe över ”Pesten” (1947) av Albert Camus till ”Som pesten” (2018) av Hanne Vibeke Holst.

Mer eller mindre historiskt, i Europa och USA. Många romaner har skrivits på temat pest, digerdöd, polio, HIV och dödlig influensa. Om man läser en pandomiroman, mår man bättre sen? Man ser att världen, samhället och människorna klarat av liknande situationer och det stärker läsaren? Svar: Miljoner och åter miljoner människor dog ju faktiskt. Själv är jag så mörk i synen att jag blir än mer deprimerad.

YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson reagerar inte som jag utan han läste ”Pesten” av Albert Camus på nytt. Det ska bli en litteraturkrönika – håll ögonen öppna för den! Jag letar istället upp, ser och hör konserter på nätet. För två veckor sen skrev jag en musikkrönika om så kallade coronakonserter, i betydelsen spelningar hemifrån vardagsrummet istället för inställda fysiska konserter. Då hade det knappt kommit igång, nu finns det väl ingen artist, musiker eller grupp som inte framträtt hemma-live, oftast via Facebook.

 

Litteraturrundan

Klicka HÄR och kolla mitt ljud- och bildtips för Litteraturrundan inklusive tolkningar av Sapfofragment. Om länken inte fungerar, verkar vara lite si & så med det, så kolla på Facebook. Där finns klippet.

Det ligger så många hemma hos-konserter kvar överallt på nätet att det är omöjligt att hitta alla. Samordning, tack! Vissa artistiska ”fegisar” går in i en studio med avancerad ljud- och bildapparatur så att resultatet blir som en tevesändning. Det är väl åkej fast mycket roligare när allt ifrån mindre till mer kända artister kopplar upp mobilen eller plattan och sänder direkt från sitt vardagsrum eller kök.

Vissa sjunger lite skralt, andra spelar sisådär på gitarr eller piano. Jag gillar det. Som om musiken får komma hem, till låtskrivaren och artisten. Musiken skalas av och ner, in till kärnan och hjärtat. Det som nu sänds och delas över världen är inte artisten som artist utan människan, världsberömd eller inte.

Lokalt har bland andra rockpoeten Elisabeth Kitzing haft nätrelease hemifrån Rydsgård för sitt debutalbum, Pär Moberg gav solokonsert på blåsinstrument med diverse folkmusik från sitt uthus i Villie och Michael Saxell satt på sängen i Lunnarp och sjöng en av sina tidigare låtar till gitarr.

Internationellt gillade jag att se och höra Sheryl Crow sjunga egna låtar till enkelt gitarrspel och ännu roligare när Mary Chapin Carpenter stod hemma i köket, spelade gitarr och sjöng. En hund låg nöjt bredvid henne och en katt kom gående och satte sig att lyssna. Willie Nyle kompade sig själv på våldsam akustisk rock´n´roll-gitarr från New York-lägenheten i en ”Covid-19”-låt med budskapet: Ta hand om varann! Wash your hands!

Även författare har fått offentliga framträdanden inställda på bibliotek och bokmässor. Men varken författarna eller litterära arrangörer verkar vara lika alerta som musiker, musikarrangörer, musik- och teaterhus vad gäller att hålla kulturen igång. Lite konstigt, bör väl gå lättare ändå att live-sända uppläsningar och författarintervjuer?

Några författare/böcker jag var mest intresserad av i vår har i alla fall presenterats digitalt. När Poesimässan 2020 i Göteborg ställdes in läste Anna-Linnea Ringfors istället på nätet ur diktsamlingen ”Närhetsprincipen”. Maria Broberg, som skrivit den västerbottniska noir-romanen ”Bakvatten”, och Annika Anderbark, som haft advokatbyrå i Hammenhög och med ”Oväsen i Älvdalen” inleder en romansvit om ”trolldomsprocesserna”, höll sina bokreleaser via nätet.

Men här måste jag muttra lite. Viktigt ju att resultatet blir så tekniskt bra som möjligt. Varför inte testa först och lära sig sända med mobil eller platta – innan man kör live? Fullt godtagbar kvalitet håller Berg & Berg (som i Anders och Bengt), vilka under rubriken ”Hållplats E45” sänder författarsamtal från förlaget Heidruns tidigare bokcafé i värmländska Fensbol. Bra idé, skulle vilja se och höra mer sånt från svenska bokhandlar och även förlag.

Jag fick tips på att fler författare läser ur sina böcker på Instagram, under hashtaggen #quarantinereading. Fast det var ju så osorterat och svårt att hitta, här behövs ännu mer av samordning!

Den skånska Litteraturrundan, planerad till början av maj, har flyttats fram till den 5-6 september. Det är ju bra – vem vill riskera att sprida corona? – men också trist. Kan inte Litteraturrundan, när chansen nu finns, testa att ha en digital litteraturrunda redan i vår? Som en försmak inför höstens fysiska runda och för att presentera de författare som finns i Skåne?

Jag gjorde ett förslag i ljud och bild: ställde mobilen mot en blomkruka på middagsbordet och tog fram de tolkningar av urkärlekspoeten Sapfo som jag tänkte läsa på Litteraturrundan, startade mobilen och spelade in. (Resultatet finns på Facebook, om du vill kolla kvalitén.) Bestäm läsordningen, presentera författarna kort och låt var och en spela in sig själv, en kvart till tjugo minuter. Allt sänds under en dag eller två på Litteraturrundans hem- och/eller Facebooksida.
Nå, vad sägs?

Tre X kulturnytt

1. Deckare. Efter att Karin Brunk Holmqvist provat med kriminella inslag i sina mysiga äldreromaner har hon äntligen bestämt sig för att skriva en deckare. ”Mord på marknadsplatsen” blir titeln och den här gången utspelar sig handlingen i kanten av Österlen. ”Jag låter det gamla, ursprungliga Lövestad möta det nya, inflyttade och moderna”, säger hon. Utgivning i september.

2. Hemleverans. Affärer och krogar har ju redan startat utkörning av mat till ”de äldre”. Nu följer Systembolaget efter. Kostnaden för hemtransport har tillfälligt tagits bort av staten. Från och med idag kan alla över 70 år och andra riskgrupper beställa varor på Systemets nätsida och få dem levererade till dörren utan kostnad. Vid leverans krävs ålderslegitimation eller läkarintyg.

3. Bibliotek. En glädje att första gången besöka det nu också meröppna biblioteket i Vollsjö. Bara att dra sin så kallade tag och knappa in koden, sen var jag inne. Kunde lämna böcker och hämta några beställda. Och det gick ju lätt att ordna, bara politikerna hade bestämt sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och Vollsjö skolas stora ingång blev nödutgång. Inte svårare än så.

PS. Ystads Allehanda bestämde att det här året skulle det inte vara några aprilskämt i tidningen. Jag har en delvis annan åsikt om detta. Det är väl i svåra tider, som när Sverige och världen lider av corona, som det behövs humor och skämt som mest.

Notiserna publicerades alltså inte. En eller flera av dem är första aprilskämt. Vilken – eller vilka?

Bengt Eriksson

Fagerholm breddar och fördjupar kriminalgenren

Monika Fagerholm
Vem dödade bambi?
(Albert Bonniers)

”Vem dödade bambi?” av Monika Fagerholm nominerades inte som en av årets bästa kriminalromaner/deckare av Svenska Deckarakademin. Det hade jag inte heller, om jag säger så, förväntat mig.

Men jag trodde faktiskt att romanen skulle Augustprisnomineras. Nej, så blev det inte heller.

Däremot har ”Vem dödade bambi?” nominerats till Finlandiapriset 2019. Välförtjänt och det skulle ha varit lika välförtjänt om romanen funnits med på alla tre nämnda nomineringslistorna.

Om romaner i kriminalgenren, deckarfamiljen, krimi eller vad de ska kallas, kan definieras som att de skildrar kriminalitet och dess förhållande till samhället och människorna – i så fall har Monica Fagerholm skrivit en kriminalroman eller till och med en deckare.

Fagerholm Vem däödadeFagerholm arbetar mer med språket än de flesta deckarförfattare – men inte samtliga. Det finns andra skönlitterära författare som också har en egen, för läsarna utmanande och experimenterande, stilistik och som ändå räknas till kriminalgenren.

Och varför snäva in? Varför inte bredda och fördjupa genren istället – och därmed fördjupa det ämne som behandlas, alltså kriminalitet, som ju i sin tur handlar om hur människor behandlar varandra, hur vi egentligen har det med varann?

”Vem dödade bambi?” skildrar följderna av en gruppvåldtäkt, för den våldtagna och de fyra unga pojkar som gruppvåldtog. Och även för mödrarna till ett par av pojkarna. Eller snarare för familjernas rykten.

Detta kommer upp till ytan igen – eller riskerar att komma upp – när en barndomskamrat till de nu vuxnare ”gossarna” ska göra en film om våldtäkten. Titel, just så: ”Vem dödade bambi?”.

Fagerholm vänder på allt – miljöerna, personerna, händelserna, minnena och tankarna – med hjälp av språket. Sitt eget skriftspråk. Ja, det är eget men kan snarlikna Joyce Carol Oates.

Det börjar redan med ortnamnet Villastan, det hörs ju att den är fashionabel, de rikas förort. En håla på landet benämner Fagerholm som Gråbbå. Eller vad säga om de kvinnliga personerna Emmy och Saga-Lill?

Fiktion av verkligheten? Eller, omvänt, så mycket fiktion på romansidorna att det liksom vänder ut och in, blir än mer verkligt? Och därför hanterbart i – för – verkligheten.

Jag håller på det senare.

Det är med språket som Fagerholm vrider på och förtydligar sin berättelse. Många kursiverade rader, långa stycken och något helt kapitel. Ett ord, en betoning, en mening med – plötsligt och oväntat – STORA bokstäver. Och avbrutna rader, ett eller flera ord som hoppar ner till nästa rad, kan placera sig varsomhelst på nästa rad.

Likt poesi.

Ogrammatiskt, ibland också. Hon skriver inte korrekt, för att använda det ord som brukar förekomma i Facebooks författargrupper.

Det här är ju Monica Fagerholms återkommande, lekfulla sätt att författa och först tyckte jag att det inte fungerade i det här, säg, grova sammanhanget. Att språket tenderade ta över från – ja, dölja – innehållet. Men jag ändrade mig, när jag fortsatte att läsa…

Fagerholms skriftspråk fungerar lika bra i ”Vem dödade bambi?” som tidigare och alltid. Händelsen och andra händelser, människorna, tankarna – just allt – lyfts fram och grävs upp på ett så kännbart sätt att det kanske inte ens varit möjligt att skildra på något annat sätt, med några andra ord, något annat sätt att skriva.

Resultatet är en mycket stark krimi, thriller, deckare – kalla ”Vem dödade bambi?” vad ni vill – en läsvärd och bra roman är det i vilket fall. En roman som tar sig in i kroppen för att stanna kvar.

Bengt Eriksson