Det här att recensera…

Deckarloggs red. recenserade igår Cecilia Sahlströms nya polisroman och strax skrev Sahlström följande på Facebook:

Ibland är även en något tvivlande recensent värdefull! Bengt Eriksson i Deckarlogg … är en av mina favoriter som recensent! Inte enbart för att han är en duktig recensent utan också för att han ofta blir en nagel i ögat på oss som skriver kriminalare och deckare. Jag blir oftast imponerad och glad av Bengts klarögda och intelligenta recensioner.

Då balanserar redaktören på gränsen mellan pinsamt och lite nöjd. Ska jag lägga ut exempel på motsatsen? För de finns också: de (deckar)författare som blivit riktigt arga på mina recensioner. Ibland kan det räcka med en bisats, som kritiserar lite lite lite i marginalen, för att författaren ska gå helt i spinn.

(Jag har många exempel på det under åren, från att författare som uppmanat andra författare att kritisera mig offentligt till uppmaningar att förlag inte ska skicka fler recensionsböcker eller tidningar inte ska anlita mig nåmer.) Folk är så olika, inte minst deckarförfattare.

Deckarloggs red. Foto: Birgitta Olsson

Den här direkta kontakten mellan recensent – författare som numera går att få på sociala medier är ju på både det ena och detta, det vill säga på gott och ont. Men idag hör det, anser jag nog, till arbetet för en recensent – denna nära kontakt med författarna.

Det gäller dock för recensenten att akta sig och inte låta sig påverkas utan skriva och recensera vidare som förut. Men går det? Nej, det går nog inte. Inte helt. Men eftersom den mer direkta kontakten med författarna är oundviklig  får man ändå försöka.

Försöka att vara ärlig, läsa böckerna noga och skriva vad man tycker, exakt vad man tycker. Annars kan läsarna få för sig att man recenserar av vänskap – och det gör jag inte. Aldrig! Är en, i det här fallet, deckare bra så är den bra. Är den inte riktigt bra så är den inte riktigt bra. Är den dålig, enligt mig, då är den jäddraranamma dålig.

Det skrivs många så kallade ”recensioner” idag, på bloggar och strömningstjänster, där många böcker är sååååå bra men dåliga böcker kan avfärdas med ursäkta en spya. Det går inte för sig om man är recensent, menar jag. Om man är kritiker, det är kanske ordet.

Då måste man vara ärlig och betydligt mer noga och balanserad. (Det finns en anledning till Deckarlogg heter så, utan ”b”.) Den enda hänsyn jag tar, ibland, är till debutanter, som jag… Nej, inte kan vara extra vänlig mot, också då gäller det att vara ärlig, men extra noga med att påpeka både det ena och det andra, vad som är bättre och vad som är sämre.

Ja, det är väl ungefär detta jag ville ha sagt. Kompisrecensioner förekommer inte på Deckarlogg. Främst musiker, jag recenserar ju också musik, har ibland blivit varse det. Och arga. När jag varit kritisk mot till exempel en skivutgivning fast vi ju känner varann. Så är det, så kan det bli, så måste det bli. Jag får ta det, liksom den recenserade.

Jag skriver ärligt vad jag tycker. Jag skriver inte heller för författarna (eller musikerna). Jag skriver för läsarna, läsarna, läsarna, läsarna. Och inga andra än.

Bengt Eriksson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

En WordPress.com-webbplats.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: