Hej då och tack för mig!

Vemodigt, ja, sorgligt och så kommer det nog att kännas  länge. Men jag har slutat, sagt upp mig. Inte från allt men från Ystads Allehanda – efter 23 år (!!!) slutar jag att medarbeta i YA.

Men det är som det är. Det blev som det blev. Problemet, förutom saknaden, är att jag måste kompensera bortfallet av fakturor till YA med nya intäkter. Jobbar på det – men har du/ni något förslag så tar jag tacksamt emot.

***

Det här blir min sista krönika i Ystads Allehanda. Ja, det kan vara det allra sista jag skriver till YA. Nu är det över och slut. Min första YA-krönika skrev jag, enligt dateringen i datorn, i januari 1999. Alltså för nästan exakt 23 år sen. Att sluta kommer att kännas lite sorgligt under lång tid framöver.

Robert Dahlström, då kulturredaktör, frågade om jag ville krönikera. Ja, tack. Sen fortsatte jag att skriva krönikor för de olika kultur- och nöjesredaktörer (och även tidningsägare) som skulle avlösa varann. Krönikorna har skiftat i format och frekvens: en halvsida, en spalt och en helsida; en gång i månaden, en gång i veckan, var fjortonde dag och en gång i månaden igen.

Varje kulturredaktör kommer med sin personlighet. Så ska det vara. Annars blir det inga engagerade och engagerande kultursidor. Men det är en utmaning för en frilans, som måste hålla i sig och hänga med när bevakningen byter inriktning och tidigare omhuldad kultur inte längre ska bevakas.

När jag började medverka i YA var det lågstatus bland finare kulturskribenter (de som skrev i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet ner till Sydsvenskan) att skriva i små landsortstidningar. Men jag valde att göra det. I den fina dagspressen hade jag skrivit och trodde sturskt nog att min erfarenhet och kunskap kunde bidra med något till Ystads Allehanda.

Jag bodde i Vollsjö, läste lokaltidningen och ville ha så bra kultursidor som möjligt. Det handlade inte om pengar. Att frilansa som kulturjournalist innebär alltid en aning av ideellt arbete och att skriva om kultur i landsortspress är definitivt ideellt.  

Min bildbyline i YA under många, många år nu. Foto: Birgitta Olsson

En gång när det tog extra lång tid att få ihop en krönika (kan ha varit SÖRF:s upphandling av sotning eller förfarandet vid en utställning på Tjörnedala) räknade jag ut min timersättning: 20 kronor. Inte riktigt klokt ju!

Nej, jag klagar inte. Det var självvalt. Ett så viktigt ämne att jag måste skriva. Det fick ta den tid det tog. Strunt i betalningen! Likadant med de flesta andra texter (snart också recensioner av konst, teater, litteratur och musik). Ytterst få skrevs för min egen skull, för att det var kul, utan jag ville bidra med vad jag kunde för att YA:s läsare skulle få bra kultursidor.

De första säg, tio åren handlade krönikorna om vad- och varsomhelst. Inga specifika YA-krönikor utan de kunde ha publicerats i andra tidningar. Då beslöt jag att varje krönika skulle ha lokal anknytning, större eller mindre men det lokala måste vara med. För vad ska en lokal kultursida innehålla, om inte lokal kultur? Vem ska bevaka den lokala kulturen, om inte lokaltidningen?

Dessutom beslöt jag att trycka på redaktörerna så att mesta möjligt av den lokala kulturen (live-musik, utställningar, skivor, böcker) blev recenserat. Mitt krönikeutrymme använde jag mer som ett utrymme och mindre för en krönika. Inom utrymmet – ett bestämt antal tecken – kunde jag göra en intervju och ett reportage eller gräva i lokal kulturpolitik.   

När någonting saknades, om någon eller något inte recenserades eller intervjuades, då skrev jag. Det fick bli en ”krönika” i passande form. Ingen kulturredaktör på Ystads Allehanda har krävt att – i förväg – få veta vad jag ska skriva om. Det tackar kulturfrilansen för.

Min utgångspunkt är att lokal kultur kan vara lika mycket värd och bra som så kallad rikskultur, som ofta betyder storstadskultur och är lika med vad som sker i Stockholm. Men den kulturen är också lokal, egentligen. All kultur börjar med det lokala.

YA:s spridningsområde, sydöstra Skåne, sprudlar av kulturell verksamhet. Det började med konstnärer och den årliga påskrundan men numera visas det konst, framförs teater och spelas musik i sydöstra Skåne, det blir allt mer av allt och inte bara på sommaren utan året runt.

Så mycket – ännu mer! – lokalt att bevaka och recensera. Kan den lokala kulturen till och med vara viktigare än storheter som kommer på besök utifrån? Svar: Ja. Ofta är det så. Därför ska ny lokal kultur recenseras från första stund, premiären och debuten.

Då gäller det att recensenten kan avgöra den lokala kulturens kvalitet och nivå. Varje kritiker måste våga skriva att lokal konst, teater eller musik är så bra som den är, när den är det. Och kunna vara kritisk, vid behov. Även när man får på tafsen av vissa läsare, som menar att allt lokalt ska lyftas fram och hyllas – inte kritiseras.

Läsarkontakten saknar jag redan, ni som på gator och caféer, vid konserter, teaterföreställningar och konstutställningar smugit fram och hälsat, ville prata om något jag skrivit. Förut kom det brev och mejl men de har nästan upphört. Däremot kan jag få många kommentarer när jag lägger ut YA-texter på nätet och länkar till dem via Facebook.

Också från bosatta i sydöstra Skåne, de som bör vara tidningens läsare. Många som är intresserade av kultur eller själva kulturellt aktiva verkar inte längre läsa Ystads Allehanda, varken på papper eller nät. Det bekymrar mig. YA:s kultursidor borde vara en lägereld för den lokala kulturen, här ska alla samlas.

Hej nu och tack för mig! Vi syns nog framöver också – men inte i YA. Å andra sidan ska man aldrig säga aldrig. Redan bestämt att jag recenserar Ystadrevyn i januari…

Lokal kultur 1999-2023

Musik: Jennifer, Michael, Tessa, Mattea, Bosse och Karl Saxell, Maria Anderberg, Frida Green, Cactai Road, Karin och Peter Tingne, Maria Eggeling, Fanny Gunnarsson, Jan Lundgren och Hannah Svensson.   

Teater: TeTeater, Elena Alexandrova och Bodil Mårtensson, Ystads stående teatersällskap och Bror Tommy Borgström, Ystads stadsteater och Sara Kennedy, Malin Nilsson, Spjutstorps- och Ystadrevyerna.

Konst: Christel Kahn, Thorsten Persson, Gittan Jönsson, Hasse och Ia Karlsson, Lena Viredius, Nolle, Fredrik Rohde, Gabriella Dahlman, Páll Solnes, Jón Leifsson, Thale Vangen…

Lokaler: Ystads teater och café, Ystads konstmuseum, Neon Gallery, Mellby Atelier, vandrarhemmet Valnöt & Kaprifol, Tomelilla konsthall, biografteatern Scala, Garageprojektet, Skillinge teater, Galleri Wallner och Solhällan.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda

PS. Varför jag slutade medarbeta i YA skrev jag ingenting om i krönikan. Jag tänkte göra det först men avstod och tänker inte heller säga nåt om det här och nu. Det vill säga offentligt, men skulle vi träffas privat så kan jag berätta.