”Jag började läsa en krimi bara för att upptäcka att jag fått manuset till en porrfilm.”

När Camilla Läckbergs ”Vingar av silver” lanserades köpte bokförlaget Forum allt annonsutrymme på AdLibris. En osmaklig maktdemonstration, som gjorde att jag först inte tänkte läsa boken. Samtidigt gillade jag ”En bur av guld”. Det blev att läsa. Så var det värt det, att ändå läsa den? Tja, om man gillar porr, annars inte.

”En bur av guld” kom ut för mindre än ett år sedan. Det var den första boken om Faye, en kvinna som så fort hon blir stor nog flyr Fjällbacka och lämnar misshandel och övergrepp bakom sig, kommer in på Handels och träffar Jack, gifter sig, skaffar barn, blir rik.

Jack är otroligt charmig, men när vi kommer in i handlingen har han brutit ned Faye, denna smarta, driftiga och välutbildade kvinna har förvandlats till hemmafru och lever endast för att tillfredsställa och bekräfta honom. Han bedrar henne och dumpar henne på gatan, och så tar en klassisk kvinnlig-hämnd-historia fart.

Läckberg vingar-av-silverSå långt är det riktigt bra. Även om lyxhustrur på Östermalm kanske inte är den mest utsatta gruppen i världen, så är det en bra komponerad historia, en ursinnig feministisk uppgörelse med manssamhället. Bra språk – där fick alla de som gnällt på Läckbergs språk. Bra gestaltning – inte minst förnedringssituationerna och övergreppen är bra skildrade.

Varför lyfter jag fram det? Jo, för att som författare vet jag att just detta är svårt att skildra och gestalta.

Tyvärr sjangserar det ordentligt i slutet. Den slutliga hämnden på Jack är gruvlig – men med tanke på vad han gjort mot dottern fullt förståelig. Men den är så avancerad och intrikat att risken för Faye att åka fast måste ha närmat sig hundra procent.

Självfallet gör hon inte det. Det är osannolikt och irrationellt, och att man som läsare förväntas svälja det känns mest som en förolämpning.

Ett problem med uppföljaren ”Vingar av silver” är att denna avslutande och osannolika hämnd utgör dess ram. Men det är tyvärr inte det enda problemet. Storyn – som i mycket kretsar kring ett försök till fientligt övertag av Fayes företag – har inte alls samma puls.

Språket är väsentligt sämre, alltså så mycket sämre att det känns som en annan författare. Det avslutande mordet i ”Vingar av silver” skulle lika lite som den avslutande hämnden i ”En bur av guld” klara sig ouppklarat igenom en polisutredning. Gestaltningen är slarvig. Ett exempel: Huvudpersonerna ler hela tiden.

Det skulle inte förvåna mig om ordet ”log” förekommer tusen gånger. Det kan tydligen gestalta allt möjligt: lycka, tillfredsställelse, avund, irritation, osäkerhet, mättnadskänsla … antagligen också en fis på tvären. Det är slött författarskap, rätt och slätt.

Men det finns också en hel del som är bra. Däribland tillbakablickarna på barndomen. Vi får veta mer om vad som hände. Som i förra boken är detta – övergreppen, misshandeln – gestaltat på ett sätt som går under skinnet på läsaren.

Slutligen, måste det här med sexscenerna nämnas. För det är mycket sex. Mycket. Jag tror aldrig jag läst nån annan roman med så många explicita sexskildringar som ”Vingar av silver”.

Det fanns mycket av den varan redan i ”En bur av guld”, men då tänkte jag: Bra, äntligen en etablerad författare med ambitionen att skriva realistiskt sex. För varför ska man skygga för just detta? I modern krimi skildras allt annat realistiskt, förutom sex som författaren ofta skyndar förbi eller gör extremt kort.

Det kan man inte säga om Läckberg. Men i ”Vingar av silver” blir det helt enkelt för mycket. Efter den femtioelfte scenen där svankande kvinna tas bakifrån, efter oräkneliga ingående beskrivna oralsexscener, två (eller är det tre?) trekanter, några snabbisar och lika många otrohetsligg, varav ett självfallet är med barnflickan – då är man som läsare rätt trött på det.

Jag började läsa en krimi av känd svensk deckarförfattare, bara för att upptäcka att jag fått manuset till en åtta timmar lång porrfilm.

Tony Johansson,
gästrecensent på Deckarlogg, är deckarförfattare och aktuell med ”Källa X”, tredje delen i hans serie om Landskronapolisen My Englund och Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson. ”Källa X” släpptes nu i juni.

Feelgood och nästan-deckare i Skillinge

Karin Brunk Holmqvist
Majken minröjare
(Kabusa Böcker)

Spänning.

Med detta ord hade jag väl aldrig kunnat tro att jag skulle beskriva en Österlenroman av Karin Brunk Holmqvist. Men ”Majken minröjare” är spännande.

Inte action, förstås, om man syftar på våld, blod och död. (Här dör endast hunden Totte och det är sorgligt så det räcker.) Ändå kan man nog säga att Brunk Holmqvist den här gången använt en deckarspänning för att driva på berättelsen.

Det händer ovanligt mycket, nära nog på varenda sida, i den nya romanen.

Intrigen har hon, som tidigare, placerat i ännu en by på Österlen, nämligen Skillinge med omnejd (inklusive Simrishamn och även Bornholm). Eller intrigerna, för här finns två parallella huvudberättelser som ibland tvinnas ihop och går isär igen.

Majken MinröjareHuvudpersonerna i den ena är pensionärsparet Sixten och Majken i Skillinge. Sondottern Sara, som när föräldrarna flyttade ville fortsätta att gå på gymnasiet i Simrishamn, bor hos farföräldrarna och farmor hjälper till med läxförhör.

Ossian, även han i dryga pensionsåldern, heter huvudpersonen i den andra berättelsen. En dag försvinner Ossian från Skillinge – eller helt? Han som aldrig brukat lämna byn…

”Majken minröjare” har också några deckaringredienser: väpnat rån i Simrishamn, cykelstölder, det eventuella försvinnandet, hot med stor hammare och så Majkens upptäckt på stranden, vilket föranleder utrymning av Skillinges invånare. (Nu kanske jag avslöjade för mycket?)

På Simrishamns polisstation finns konstapel Fröjd och inspektör Hoff, Missing People organiserar letandet och Ystads Allehanda rapporterar. Med nämnande av föredragen i Skillinge missionshus och nybakta bullar hos matbutiken Köpmangården blir det ännu mer lokalt.

Och det är, som alltid, just det lokala och vardagliga som utgör centrum.
Det lokala som blir allmängiltigt, lokalt för all landsbygd; det vardagliga ur vilket den egentliga spänningen smyger fram, vardagsspänningen i allas våra liv.

Igenkänningsfaktorn och identifikationen är, ännu en gång, sådär 150 procent.

Det kan vara Majken som tar på den gröna finblusen när hon och väninnan Märta ska på födelsedagskalas hos Elin, den tredje väninnan. Eller gnabbandet mellan Sixten och Majken, än idag med kärlek- som prefix.

Men också otrohet på bygden, sånt kan inträffa högt upp i åren där man aldrig trodde det. Och för den delen Ossian, som köper nya kläder för första gången på… ja, nästan aldrig.

Ossians öden ska jag inte gå närmare inpå (det vore att avslöja för mycket). Här finns några korta meningar också – där kunde Brunk Holmqvist ha varit mer ingående, ibland är hon ändå lite för vänlig – om vissa motsättningar mellan Skillinges fastboende och sommargäster som bor där två månader på året.

Fast mer allvarlig, ganska mycket mer faktiskt, tror jag att hon är i den nya romanen.

Hon skriver om hjärte- och livsfrågor: människors syn på varann, ilska, förståelse och förlåtelse. Om ensamhet och kärlek, som blixtrar till på ålderns höst. Som en stilla predikan, inte religiös utan mänsklig, över de styrkor och svagheter som vi människor rymmer.

”Majken minröjare” är en av Karin Brunk Holmqvists bästa Österlenromaner. Och den här gången ska jag placera hennes roman i genren feelgood-deckare: mycket mys och lika mycket allvar, spänning men utan mord.

Deckarlogg 2(Ystads Allehanda 2017)