Karin Brunk Holmqvist
Majken minröjare
(Kabusa Böcker)
Spänning.
Med detta ord hade jag väl aldrig kunnat tro att jag skulle beskriva en Österlenroman av Karin Brunk Holmqvist. Men ”Majken minröjare” är spännande.
Inte action, förstås, om man syftar på våld, blod och död. (Här dör endast hunden Totte och det är sorgligt så det räcker.) Ändå kan man nog säga att Brunk Holmqvist den här gången använt en deckarspänning för att driva på berättelsen.
Det händer ovanligt mycket, nära nog på varenda sida, i den nya romanen.
Intrigen har hon, som tidigare, placerat i ännu en by på Österlen, nämligen Skillinge med omnejd (inklusive Simrishamn och även Bornholm). Eller intrigerna, för här finns två parallella huvudberättelser som ibland tvinnas ihop och går isär igen.
Huvudpersonerna i den ena är pensionärsparet Sixten och Majken i Skillinge. Sondottern Sara, som när föräldrarna flyttade ville fortsätta att gå på gymnasiet i Simrishamn, bor hos farföräldrarna och farmor hjälper till med läxförhör.
Ossian, även han i dryga pensionsåldern, heter huvudpersonen i den andra berättelsen. En dag försvinner Ossian från Skillinge – eller helt? Han som aldrig brukat lämna byn…
”Majken minröjare” har också några deckaringredienser: väpnat rån i Simrishamn, cykelstölder, det eventuella försvinnandet, hot med stor hammare och så Majkens upptäckt på stranden, vilket föranleder utrymning av Skillinges invånare. (Nu kanske jag avslöjade för mycket?)
På Simrishamns polisstation finns konstapel Fröjd och inspektör Hoff, Missing People organiserar letandet och Ystads Allehanda rapporterar. Med nämnande av föredragen i Skillinge missionshus och nybakta bullar hos matbutiken Köpmangården blir det ännu mer lokalt.
Och det är, som alltid, just det lokala och vardagliga som utgör centrum.
Det lokala som blir allmängiltigt, lokalt för all landsbygd; det vardagliga ur vilket den egentliga spänningen smyger fram, vardagsspänningen i allas våra liv.
Igenkänningsfaktorn och identifikationen är, ännu en gång, sådär 150 procent.
Det kan vara Majken som tar på den gröna finblusen när hon och väninnan Märta ska på födelsedagskalas hos Elin, den tredje väninnan. Eller gnabbandet mellan Sixten och Majken, än idag med kärlek- som prefix.
Men också otrohet på bygden, sånt kan inträffa högt upp i åren där man aldrig trodde det. Och för den delen Ossian, som köper nya kläder för första gången på… ja, nästan aldrig.
Ossians öden ska jag inte gå närmare inpå (det vore att avslöja för mycket). Här finns några korta meningar också – där kunde Brunk Holmqvist ha varit mer ingående, ibland är hon ändå lite för vänlig – om vissa motsättningar mellan Skillinges fastboende och sommargäster som bor där två månader på året.
Fast mer allvarlig, ganska mycket mer faktiskt, tror jag att hon är i den nya romanen.
Hon skriver om hjärte- och livsfrågor: människors syn på varann, ilska, förståelse och förlåtelse. Om ensamhet och kärlek, som blixtrar till på ålderns höst. Som en stilla predikan, inte religiös utan mänsklig, över de styrkor och svagheter som vi människor rymmer.
”Majken minröjare” är en av Karin Brunk Holmqvists bästa Österlenromaner. Och den här gången ska jag placera hennes roman i genren feelgood-deckare: mycket mys och lika mycket allvar, spänning men utan mord.
(Ystads Allehanda 2017)
Deckarlogg 
Kommentera