Tar det någonsin slut? Hjälper någonting någonsin?

Benny Haag & Lennart Karlsson
Stockholm nu
Det som inte syns
(Ordfront)

Lennart Karlsson är narkotikapolis. Benny Haag är skådespelare och författare. Bägge romandebuterar med sin gemensamma polis- och samhällsroman ”Det som inte syns”.

Det ska bli en deckarserie med den övergripande rubriken ”Stockholm nu”. Vilket är exakt vad det handlar om redan i första boken. Huvudstaden Stockholm som den har blivit, som den är. Just nu idag.

Som jag utbrustit förut: Det här med prologer i svenska deckare begriper jag mig inte på. ”De som inte syns” börjar med två prologer eller ingen, av vilka den ena kallas prolog och  den andra inte.

Bägge är lika hemska.

I prologen är en statsrådsbil på väg till ett rum i ett hotell där det finnas en ung, mycket ung pojke.

I den andra ”prologen”, som rubriceras Kapitel 1 utspelar sig 2012 i Afghanistan, dansar en ung pojke, nog ännu yngre, för männen. Snart ska han göra mer än så, göra det dar, med en av männen.

Rakt på beskrivet. Det är för jävligt. Vidrigt. Lätt att förstå att narkotikapolisen Karlsson måste skriva av sig, informera om detta, sin vardag, vad som händer i Stockholm nu.  

Sortera i huvet. Tankarna och känslorna. Jobbet och privatlivet. Hela livet.

Det finns så många sorters deckare. Så många sorters läsare som läser deckare av olika anledningar. Underhållningsdeckare (även om jag har svårt att tänka mig mord som underhållning) och deckare som vill något annat och mer.

Informera om verkligheten. Beskriva samhället och samtiden. De är deckare som samhällsromaner; samhällsromaner som deckare.

Wollter och Bergström, likaså knarkpoliser i Stockholm, är huvudpersoner i samhälls- och polisromanen alternativt polis- och samhällsromanen ”Det som inte syns” tillsammans med Dorte Jacobsen, åklagare.

De är tänkande poliser, förbannade poliser, poliser med känslor inför allt som de upplever i arbetet. De griper först en langare, som visar sig ha en lista över alla han sålt till. En lista med samhällets toppar, högt uppsatta personer, också inom polisen.

De griper därefter en ung pojke från Afghanistan, hazar som så många av de unga pojkar som nu är i Sverige, de griper honom för… ja, vadå?

Hos den nämnda langaren finns en nedgången ung kvinna som får Wollter att känna ännu mer, likadant som han nu sitter med dottern i köket hos langaren har han suttit med hennes mamma när hon var i samma ålder.

Tar det någonsin slut? Hjälper det arbete som polisen utför, på något sätt? Eller fortsätter det bara, går på och på, och så läggs nya jävligheter till hela tiden? Hjälper någonting någonsin? Mina funderingar när jag läste.

Wollter syftar på Sven, filmpolisen. Wollter, den riktiga polisen i polisromanen, kallas så efter filmpolisen. Hela romanen, dess upplägg, händelser och innehåll, blickar bakåt på både Sjöwall-Wahlöö och G.W. Persson.

Någonting mitt emellan, en ny Sjöwall-Wahlöö i Stockholm nu fast inifrån. Författad av poliserna själva. Haags och Karlssons deckardebut är obehagligt stark, realismen är realistiskt, den fiktiva verkligheten verkligt verklig.

Men det är mycket som ska med för att en roman ska bli mer än en rapport. Jobbet och hemma. Bakgrunder, förklaringar och beskrivningar. Miljöerna. Allt detta ska helst flätas in så att handlingen aldrig stannar upp. Svårt att åstadkomma, särskilt i en debut.

Haag & Karlsson lyckas åkej. Nej, det var snålt. De lyckas mer än åkej. Men inte riktigt, riktigt. Ändå. Den här första gången. För att vara en första gång är det imponerande bra – men allt som måste vara kan säkert mixas ihop ännu bättre till nästa titel.  

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst / februari 2022

Christina Wahldén
Enbart kvinnor
(Forum)

De bästa kriminalromanerna är deckare med mera. De innehåller mer än det kriminella. Som Christina Wahldéns deckarserie från Australien (vilken kan liknas vid Tony Hillermans amerikanska indiandeckare). ”Enbart kvinnor” är tredje titeln med poliserna Jess (kvinna och urinvånare) och Bluey (man och vit) i och kring hamnstaden Darwin i Northern Territory. Här  utreds mordet på en kvinnlig minister som hittas död i Darwins högsta domstol. Ministern har godkänt gruvexploatering på en för urinvånarna helig plats med en ”förlossningsgrotta”. Spännande lärorikt. För vad vet vi, du och jag, om Australiens urinvånare?

Viktoria Höglund
Den som inget känner mer
(Southside Stories)

Viktoria Höglunds tredje (eller fjärde, om man inkluderar en kortroman) psykologiska thriller börjar som tidigare med en plötslig händelse som påverkar många människor. Fanny, 16 år, har opererats och ligger nedsövd. Hon var på strandfest, åkte vattenskoter och råkade ut för en olycka. Och hittades skadad morgonen därpå. Höglund skriver inte i jag-form men varvar berättandet mellan personerna (mamman, pappan, ”pojkvän” med flera). Läsaren får ta del av personernas olika reaktioner på den omskakande händelsen. Deras tankar och känslor, hur deras liv förändras.

Jan Guillou
Den som dödade helvetets änglar
(Piratförlaget)

Redan i första meningen utbrister Jan Guillou att han aldrig mer ska skriva nån jävla deckare. Blott några boksidor senare förklarar han att han lovat sig själv att aldrig skriva några memoarer. Resten av boken är förvillande lik både en deckare och en memoar. Vardagarna (tänk dagbok och Lundell) tränger undan romanen men den sipprar ändå in och formar sig allt mer till just en roman; en deckare eller thriller med privat- eller amatördeckarfirman (Erik) Ponti & ((Carl) Hamilton som huvudpersoner, spårfinnare och snokar. Pensionärsdetektiver, såg jag att någon kallade dem. Bägge nu i pensionärsåldern.

Sara Blædel
Flickan under trädet
Övers: Jessica Hallén
(Polaris)

Pionjären inom dansk ”femikrimi” återkommer med sin tionde krimi i serien med – och om – Louise Rick, polis, och Camilla Lind, journalist. I ”Flickan under trädet” har Rick tagit tjänstledigt. Hon är på långresa utomlands men flyger hem till Danmark då hon får reda på att hennes bror försökt ta livet av sig. Självmordsförsöket orsakades av att hans maka plötsligt försvann. Snart ska fler kvinnor försvinna. Samtidigt har polisen hittat kvarlevorna efter en tonårsflicka som försvann 1995 under en skolresa till Bornholm. Orkar inte fler deckare med mördade kvinnor! utbrast min hustru när jag berättade om boken. Men så är det inte här – utan mer och annan än så.

Karin Wahlberg
En god man
(Albert Bonniers förlag)

Vardag. Såg att Karin Wahlberg reagerade på den beskrivningen. Att hennes romaner skulle vara vardagsdeckare. Det lät för tråkigt. Men så är det inte. Ordet vardag är varken tråkigt eller nedsättande. Tvärtom, högre betyg går knappt att få. Wahlberg skriver allt bättre, berättar långsamt, ingående och noga. Serien har förändrats = utvecklats från deckare till kriminella vardagsromaner eller vardagsromaner med inslag av kriminalitet. Ja, till och med allas våra vardagsliv som deckare. Samtidigt som vardagslivet placeras i samhället, vardagsdeckaren i en samhällsroman. Huvudpersonerna, polisen Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg finns numera i Lund/Malmö. Ämne: skakvåld mot barn.

Bengt Eriksson

Helt plötsligt förändras livet

Viktoria Höglund
Den som inget känner mer
(Southside Stories)

Viktoria Höglunds tredje (eller fjärde, inklusive en kortroman) psykologiska thriller börjar som tidigare med en plötslig händelse som påverkar många människor.

Fanny, 16 år, har opererats och ligger nedsövd. Hon var på strandfest, åkte vattenskoter och råkade ut för en olycka. Och hittades skadad morgonen därpå.

Höglund skriver inte i jag-form men varvar berättandet mellan personerna. Läsaren får ta del av personernas olika reaktioner på den omskakande händelsen. Deras tankar och känslor, hur deras liv förändras.    

Här finns Anna (mamma till Fanny) och Krister (pappan, som hela tiden är med men får ett eget kapitel först i slutet), Elias (Fannys pojkvän, om han var det), Hilma (bästa tjejkompisen), Hannes (Hilmas bror, drabbad av narkolepsi)…

Samt Malin (seriens psykolog med Anna och Krister som klienter) och Stefan (återkommande polis men nu en man på gränsen till nervsammanbrott). Också infogade dikter och anteckningar av Fanny själv.

Mycket att hålla reda på. Men det går bra, för både författaren och läsaren. Höglund lyckas balansera allt detta. Ända till upplösningen, då hon tydligen måste ta till action för att få berättelsen att sluta.

Nödvändigt? Ja, var det enda utvägen så… Men lite synd att en personligt skriven psykologisk thriller avslutas enligt deckargenrens formulär 1A.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 

Deckarloggfredag (musik): Ebba Forsberg knockade recensenten

Konsert

Ebba Forsberg och Ångmaskinen

Var & när: Ystads teater, den 20/11

Bäst: Ebba Forsbergs förmåga att tolka Dylan, Cohen och Waits, Wiehe och sig själv – på samma gång. Ja, också tolka oss i publiken.

Sämre (som tyvärr alltför ofta): Tala gärna om vad låtarna heter och, i det här fallet, vilka som skrivit dem!

Ebba Forsberg börjar med en så fin tolkning av ”Sara”, en sång som Bob Dylan skrev till sin dåvarande hustru.

Hon lyfter fram de känslor som Dylan måste ha haft när han diktade orden, får sångens Sara att vara kvinna som man, ja, alla kvinnor och män. Det blir en allmängiltig dikt och sång för oss alla, rätt ur hjärtat, om kärlek och saknad, besvikelse och längtan.

Konserten ägnas Mikael Wiehes översättningar av Bob Dylan, Leonard Cohen och Tom Waits. Under översyn av Ebba Forsberg, kan tilläggas. För, som hon sa, ibland behövde översättningarna ”stötas och blötas”.

Ebba Forsberg och Ångmaskinen framför Leonard Cohens ”Halleluja” kvällen innan de kom till Ystad.

Mikael Wiehe är en bra låtöversättare. Men han är  Wiehe. Han har sin egen svenska ordbok. Vem och vad han än översätter låter resultatet som en text av Wiehe. Men sen – sen tar Ebba Forsberg hand om sångerna och texterna.

Hon sjunger och framför orden så att det som har en tendens att försvinna bland Wiehes svenska ord – som Dylans ständiga sökande och Cohens eviga skärseld – det återförs.

Samtidigt som varje sång blir, just, allmängiltig.

Fråga inte hur hon gör och beter sig, men ingen kan tolka Wiehes svenska Dylan-, Cohen- och även Waitstexter bättre än hon!

Vad som imponerar mest är tolkningarna av Cohen – som ”Här är det”, ”Dansa mig till kärleken” och ”Ta min vals”. Och när man, det betyder jag, inte tror det kan bli bättre tar hon sats, fattar mod och sjunger Cohens omöjliga ”Halleluja”. Ja, den där sången som på senare år blivit söndersjungen av tusen vokalister.

Som hon däckar mig. Ebba Forsberg dramatiserar, deklamerar och sjunger. Betonar ord och rytm så annorlunda och eget. Pauserar på sitt lika egna sätt.  

Där men här. Då men nu. Samme Cohen men också en dikt och sång för svensk publik. Det kors som Leonard Cohen släpar på blir ett kors också för oss, troende eller inte. Vårt dagliga kors, våra val i livet, våra felval och någon gång rätt.

Tom Waits är svårare – för Wiehe, Forsberg och oss (eller mig). Men Ebba Forsberg lyckas också iscensätta Waits lika symboliska som realistiska ”Tonfiskskelett” så att sången blir en realistisk men symbolisk berättelse om den från kriget återvändande krigsveteranen. (Det handlar sången i alla fall om för mig.)

Ångmaskinen, som musikerna (dubbla elgitarrer, klaviatur med diverse instrumentljud, elbas och trummor) kallar sig, spelar bra men tystlåtet och försiktigt. De ackompanjerar följsamt men lite väl hänsynsfullt. Ångmaskinen är ett ordagrant kompband.

Något ilsket gitarrsolo eller en orgelkaskad kunde ju jag ha tänkt mig…         

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggbäst oktober 2021

Kerstin Bergman

Förgätmigej

(Southside Stories)

Iris Bure lämnar både pojkvännen Jonas, som hon återfann i den förra debutboken, och sitt jobb när kusinen Ingrid ringer och berättar att hennes systerdotter Alva, som bott hos Ingrid, har försvunnit. Genast kör Iris Bure norrut mot Åmål. Det berättas, liksom i debuten, långsamt och ordrikt. Alltför långsamt? För ordrikt? Än tycker jag så, än inte alls. Kerstin Bergman skapar långsamt, långsamt en stämning och närhet till miljön och människorna. Hon skriver den långsamma deckarens lov. Nästan protestdeckare – mot ACTION och våld-våld-våld, blod-blod-blod.

Sara Strömberg

Sly

(Modernista)

Hennes språk fångar mig direkt. Hon är ännu en av årets deckardebutanter – hur många sådana finns egentligen år 2021? – och stilistiskt börjar hon med att skriva på topp redan från start. Vad gäller genre och miljö ansluter Sara Strömberg sig till den nya lavinen med Norrlandsdeckare. Norrland noir, typ. Hennes miljö: baksidan av jämtländska Åre. Eftersom varje samhälle har en fram- och en baksida. Till Åres sol- och guldsida reser stockholmare för att åka skidor och äta på lyxrestauranger. På Åres baksida däremot bor de som har mindre eller inget, den om du vill så kallat vanliga befolkningen.

Åsa Larsson

Fädernas missgärningar

(Albert Bonniers)

Förra titeln kom 2012 och först nu en ny – och även avslutande – titel i serien om och med Rebecca Martinsson, kammaråklagare i Kiruna. Inte världens bästa ställe men bättre än Stockholm för Rebecca är hemma. Extra trist nu också när hon lastats på polisens samlade förundersökningar och fråntagits sina egna. Åsa Larsson skriver rappt och innehållsrikt på samma gång, i ett med personer och miljöer. Vad beskriver hon bäst? Miljöerna. Ja. Personerna. De också. Och främst de känslor hon får att uppstå ur miljöer och människor. I ”Fädernas missgärningar” ska Ragnhild Pekkari, en äldre kvinna, ta livet av sig. Men något kommer i vägen, så det går inte.

Olivier Norek  

Kod 93

Övers: Lisa Marques Jagemark

(Sekwa)

Fransmannen Olivier Noreks polisromaner placerar sig på en skala från Fred Vargas till Georges Simenon och där emellan Ed McBain. Hans kriminalkommissarie Victor Coste har mer likhet med kommissarie Adamsberg än Maigret men även drag av Steve Carella. Fjolårets ”Ytspänning” – också en polisroman fast med den lika eganrtade polisen som kvinnan Noémie Chastain – introducerade Norek i Sverige. ”Kod 93” handlar istället om den manlige polisen Coste på kriminalen i Parisförorten Seine-Saint-Denis med landets flesta och grövsta brott. En fransk polisroman i procedurskolan: utredningen sköts systematiskt och noga men brotten är spektakulära.

Kjell Eriksson

Ett dödligt tillstånd

(Polaris)

När polisen Sammy Nilsson vilar efter sin hjärtoperation dras en skärm fram vid hans säng och en annan patient placeras i rummet. ”Fly bort från otukten”, säger mannen och Sammys puls rusar. Dessa ord har han hört förut. Bakom skärmen finns en mördare – en kvinnoseriemördare befinner sig på Akademiska sjukhuset i Uppsala. ”Ett dödligt tillstånd” får betraktas som den trettonde titeln i Ann Lindelll-serien, förut vid Uppsalakriminalen, trots att hon knappt är med. Mansroman, inofficiell polisroman, amatördeckare, ny landskapsroman – när miljön blir Österlen – och sist aningen av kärleksroman. Skriven på rakt och klart, ett lika enkelt som skönt språk.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst juli 2021

Jørn Lier Horst / Thomas Enger 

Slagsida

Blix och Ramm  (del 3)

(W&W)

En polis och kollega till Alexander Blix mördas. Fallet har  kopplingar till honom personligen eftersom hans dotter blir vittne till mordet. Är hon mördarens nästa offer? Journalisten Emma Ramm tar på sig uppgiften att bevaka dottern. Jag gillar när författare hittar nya grepp för att förmedla sin historia. Författarduon har skapat ett scenario där vi får följa en internutredning mot Alexander Blix samtidigt som fallet nystas upp. Snyggt, smart och spännande. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Johan Nilsson

Jubelår

(Offside Press/

Bokfabriken)

”Jubelår” är både en fotbolls- och polisroman; dessutom och framför allt en roman om människor och deras liv, i och kring fotbollen. Samt en deckare som skrivits av en författare. Den distinktionen syftar på att författaren, som må vara deckardebutant men tidigare skrivit skönlitterära romaner, åstadkommer mycket mer än att skapa typisk deckarspänning. Johan Nilsson skriver och berättar väl. Han kan teckna och fördjupa både miljöer och personer, förmedla en berättelse så den verkligen blir en berättelse.

Marie Hermanson

Pestön

(Albert Bonniers)

Här återkommer polisen Nils Gunnarsson, nu överkonstapel, och Ellen Grönblad, men inte längre (volontär)journalist. Stan är fortfarande Göteborg, tiden har blivit 1925. Och det är autentiskt, miljön känns högst verklig.  En lugn berättelse, på ytan. Under vibrerar händelser, stämningar, känslor. Det börjar dramatiskt med att en underlig pojke kommer till Gunnarsson på polisstationen. Pojken är är ivrig, ska ha med sig polisen. Han går före till en eka i Östra Hamnkanalen och ror med Gunnarsson under kanalens broar och in på Säveån, allt långt bort.

Tina Frennstedt

Skärseld /

Cold case

(Forum)

Polisen Tess Hjalmarsson har köpt ett hus i Gislövshammar. (Förresten samma fiskeläger som i Anders de la Mottes och Måns Nilssons Österlen-deckare!) Och jag är genast där eller här – på Österlen. Cold case-fallet gäller ännu en ung kvinna, dessutom härjar en mordbrännare i Sydostskåne. Den ena orten efter den andra nämns och inte bara räknas upp utan varje plats känns riktig och exakt. De människor som bor i boken, de bor också där i verkligheten. Djupast ner i Österlens jord finns noir. Om inte detta mörker gävs fram blir det inte Österlen, då blir det ingen Österlendeckare.  Frennstedt vet det, så det gör hon. 

Mattias Edvardsson

En familjetragedi

(Forum)

Jag erkänner att felet nog var mitt – eller kanske delat? Jag har inte förmått att läsa och ta till mig och Edvardsson skriver allt bättre så det blir lättare för mig att ta till mig. Det handlar om relationsspänning: inom familjen, bland kvarterets grannar eller – i ”En familjetragedi” med Lund som miljö – mellan olika människor som relaterar mer eller mindre men allt mer till varann. Det tog några romaner för mig att inse hur skicklig Mattias Edvardsson är på att låta det obehagliga smyga på, mer och mer, undan för undan, och bli verkligt (eller tvärtom, få verkligheten att bli allt mer obehaglig). I och med ”En familjetragedi” skriver han som bäst, hittills.

Stadens människor, deras känslor och mödor, fel och brister

Björn Hellberg

Lastbart

(Lind & Co)

Såväl Björn Hellberg, de år han ger ut en deckare i lämplig tid, som Jan Mårtenson, sen evigheter har han kommit med en ny deckare vid den här tiden på året, hör min försommar till. (Helst bör läsningen ske utomhus i trädgården under päronträdet.)

”Lastbart” heter Hellbergs nya för i år. (Mårtensons heter ”Se döden på dig väntar”, även den har anlänt till Deckarlogg och väntar på läsning och recension.)

”Lastbart” innebär, som det står på omslaget, ännu ”Ett fall för Sten Wall”, och är Björn Hellbergs tjugofemte roman om poliserna i staden Staden (från början en blandning av Kristianstad, Helsingborg och Laholm, numera hämtas miljön från den sistnämnda).

Och ja, det hade nog varit bättre att nämna miljön och Staden vid namn, när Hellberg började skriva om Stadens poliser för nu fyrtio år sen. Det enades Hellberg och jag om en gång när jag intervjuade honom.

Björn Hellberg brukade ha ett smått gammeldags, lite snirkligt språk. Vackert, har somliga tyckt. Välskrivet, menar andra. ”Lastbart” är – däremot – en rappt skriven deckare. Ordet är nog till och med modernt. Tror jag citerar inledningen på första kapitlet, följande är ju riktigt bra inlett och skrivet:

Ellinor visste inte vem.

     Inte när.

     Inte var.

     Inte hur.

     Inte varför.

Midsommar och någon ska mördas – strypas – i den grönskande sommaridyllen. Någon annan, som tältar med sin flickvän, blir vittne till mordet. Det unga tu flyr så hastigt som möjligt sin rädsla och mördaren. Människor utsätts för hot. Ytterligare ett mord ska ske. För övrigt skildras människornas fel och brister, som oftast eller alltid i Hellbergs deckare.

Inte riktigt som vanligt är att Hellbergs STORA patos, hans mänskliga medkänsla, inte är lika märkbart. Jojo, det finns här fortfarande, visst finns det, men nu som en del av själva berättandet. I själva deckaren, så att ”Lastbart” kan karaktäriseras som en vardagsdeckare. Trots mord och hot med mera är det vardagen i Staden som skildras.

Björn Hellberg i Staden, egentligen hans hemstad Laholm. Foto: Birgitta Olsson

Alltid ett nöje att åter möta Stadens kommissarie Sten Wall, som åldrats sååå långsamt under de gångna fyrtio åren, från äldre eller gammal redan vid Hellbergs debutdeckare till måttligt äldre eller fortfarande gammal fyrtio år senare, och hans kärnteam av kriminalinspektörer – Lucia Pohl (nytillkommen), Carl-Henrik Dalman och Otto Fribing – samt teknikern Sabine Källman.

Observera Stadens stigande antalet brottsutredande kvinnor och här finns även en kvinnlig åklagare, Anita Hydell, som just den här gången av en särskild anledning kommer att ersätta den ordinarie åklagaren Yngve Brockman. Inte enbart språket alltså utan Hellberg har på flera sätt blivit en nutida, modern deckarförfattare och samhällsskildrare.

”Lastbart” är, som sagt, en rappt skriven vardagsdeckare om ett antal människor i Staden, om deras livsmödor och livskänslor; döden, livet och kärleken. (Och flirten, här finns en alltför sann skildring av vad en ung kvinna, Vilda heter hon till råga på allt, kan göra med en äldre man, som polisen Dalman.)

Liksom det stora patoset var det som förut gjorde Hellbergs deckare så läsvärda, har nu de livs- och människoskildrande detaljerna blivit det mest intressanta och spännande.

Tänk bara om han också kunde få ihop allt lika rappt, från första- till sistasidan, men några gånger stannar tyvärr berättandet och skildrandet upp för en förklaring av vad som hände och varför istället för att det sker och gestaltas. Då inträder något lite träigt. Och det är synd. För nog hade detta också gått att skriva in i själva berättelsen?    

Bengt Eriksson

Erik Winter (då och nu…)

Sommarkataloger från bokförlagen redan i februari… Det är att vara tidigt ute.

Bläddrar i Albert Bonniers sommarkatalog och ser att Åke Edwardson minsann har skrivit ännu en polisroman med kriminalkommissarie Erik Winter i Göteborg. ”Det trettonde fallet” kommer i juli och som titeln anger är detta den trettonde Winter-deckaren.

Så kanske dags att läsa om någon tidigare titel i serien, för att påminna sig om vem och hur Erik Winter vid Göteborgspolisen var? Till exempel följande, den sjätte titeln i serien, som jag recenserade när den kom 2002.

­­­——————————————————————————

Åke Edwardson

Segel av sten

(Norstedts)

 Åke Edwardson ger sej inte. Han blir aldrig nöjd utan sitter fortfarande på skolbänken. Han går en evig fortsättningskurs i deckarförfattande: vrider och vänder på polisromanformen, arbetar med formuleringarna så att orden blommar upp men ansar sen språket igen, filar på dialogen tills den studsar snabbast i Sverige.

Så har också varje ny Edwardson-deckare överträffat den föregående: ända från starten med böckerna om privatdetektiven Jonathan Wide, ”Till allt som varit dött” (1995) och ”Gå ut min själ (1995), över nystarten med ”Dans med en ängel” (1997), och rätt igenom serien med polisromaner om Erik Winter i Göteborg.

”Segel av sten” – den sjätte Winter-romanen – är alltså  Edwardsons bästa och dessutom mest personliga deckare hittills. Varje ny titel i serien har också varit så olik de föregående att det kan tyckas märkligt att alla ingår i samma polisromanserie. Läser man dem i fel ordning så uppstår problem. Läser man dem i utgivningsordning så kan man som extra bonus följa Åke Edwardsons utveckling som deckarförfattare.

Ska jag beskriva hans deckare med ett ord så blir det mansromaner.

Ända sen de första två ”provdeckarna” har Edwardson placerat en man i centrum, låtit historierna utspela sej kring honom. Mannen som prototyp. Just den här mannen som symbol för alla män. Mannen kontra kvinnan, livet, samhället, barnen och, inte minst, kontra sej själv: sitt yrkes- och privatliv, sina handlingar och känslor.

Erik Winter, kriminalkommissarie i Göteborg, är en komplicerad man, svårtillgänglig både för andra och sej själv. Ingen direkt trevlig man. En gåta att han fått ihop det och dottern Elsa med Angela, läkare på Sahlgrenska. Vilket väl Edwardson ville ha sagt: män – i allmänhet – är komplicerade, svårtillgängliga och inte så trevliga.

Men i samlevnaden med Angela och dottern hittar Winter, roman för roman, allt längre in i sej själv och blir då en allt mer öppen och tillgänglig man. Vilket väl Edwardson också ville säga: blott kvinnan kan göra mannen hel, göra människa av mannen.

 Ska jag beskriva romanerna med ännu ett ord så blir det musikdeckare.

Inga (deckar)romanpersoner lyssnar mer på musik än Edwardsons. Nej, det räcker inte: samtliga personer är stora musikkännare med ytterst avancerad smak. (Läser man ”Segel av sten” med penna och block i handen och noterar alla artister/låttitlar som nämns, så får man en  fantastisk lista att ta med sej till skivaffären…)

Mest är det Winter som lyssnar på musik: fortfarande helst Coltrane men även Bill Frisells överstyrda elgitarr, högt, HÖGT! I ”Segel av sten” har också, för att nämna en av de övriga musiknördarna, kriminalinspektör Aneta Djanali börjat lyssna på Gabin Dabiré, den store musikern från Övre Volta/Burkina Faso, för att komma närmare föräldrarnas (sitt eget?) hemland.

Två berättelser varvas:

Den ena, där huvudpersonen är kommissarie Winter, handlar mest om västkustfiske, Skottland och whisky (plus andra världskriget). Pappan till en gammal flamma, som dansade en sommar med Erik och är bosatt på Donsö utanför Göteborg, har rest till Skottland och försvunnit.

Den andra berättelsen, där Aneta Djanali är huvudperson, handlar om ett sannolikt fall av hustrumisshandel som blir allt mindre sannolikt eller åtminstone allt mer förbryllande ju längre inspektör Djanali utreder det.

”Segel av sten” måste vara en de minst action-fyllda deckare jag någonsin läst. Ändå dunkar en puls rätt igenom hela boken, driver upp spänningen och får mej att läsa snabbt-snabbt.

Här ges inga – eller få – förklaringar. Gåtornas trådändar knyts inte ihop utan får hänga lösa. Begås det ens något mord? Nej, här händer ju ingenting! Men ändå, så spännande detta ”ingenting” är!

Åke Edwardson bestämde sej för att skriva en polisroman – en deckare – som trotsade genrens lagar och regler. Kan man skriva en icke-deckare – i betydelsen en skönlitterär roman om människor – som är så spännande att läsarna tror att romanen är en deckare fast den inte är det? Kan man, får man, törs man ha ett öppet slut i en kriminalroman?

Ja! Ja! måste väl svaren bli. För Åke Edwardson har ju gjort det – och lyckats bra. Ja, som sagt, lyckats bäst hittills.

Bengt Eriksson

Publicerat i Tidningen Boken 2002

Nära till hjärtat i blandning av passion och kärlek, rys, skräck, övernaturligt och deckare, julstämning och julgodis

Amanda Hellberg

Jul i krinolin

(Lovereads)

”Jul i krinolin” är en roman för känslosamma, ja, känsliga läsare. Amanda Hellberg skriver nära till hjärtat. Tidigare har hon gett ut ett antal romaner på gränsen mellan rys och mys, en blandning av skräck, övernaturligt och krimi. Nu debuterar hon dessutom i genren ”historisk romance”.

Romantiskt men ändå inte feelgood, väl? Inte rätt igenom romanen. Visst finns det somliga romansidor där karamellkokerskan Lovisa Lind och baron Valdemar von Drever – och därmed läsaren – mår bra. Fast Hellberg har samtidigt tagit med sig allt jag nämnde ovan (rys, skräck, övernaturligt, en aning av deckare) in i sin romance, bland julstämning och julgodis, passion och kärlek.

Det är december 1870 i Ulltuna, en mindre stad någonstans mellan Vänern och Vättern. Där bor karamellskokerskan i ett litet, murrigt rum när hon inte arbetar i fru Rasks gottbod. Baronen har sin bostad, Mollbergs herrgård, en kort tågresa därifrån. Först krockar de på gatan och sen möts de ännu en gång, när Lovisa springer efter Valdemar för att lämna ett  kvarglömt chokladpaket.

Och det händer något, hos bägge. ”En kort skälvande stund” håller de kvar varandras händer. Något ”fladdrar till” inom henne. En doft av ”solsken och vanilj” dröjer kvar på hans hand. Lovisa och Valdemar har varsin skrämmande historia. Hon tänker fly sin genom att emigrera till Amerika. Han kan aldrig, vågar inte efter sin hustrus död, förälska sig i en ny kvinna.

Mycket av handlingen utspelar sig på herrgården där Valdemar ordnar med vinterbal. Fru Rask kommer dit med sina biträden, inklusive Lovisa, för att tillaga och servera julgodiset. Herrgården är som ett stort spöklikt slott. Helt plötsligt kan det börja spöka. (Ånej, jag tänker inte avslöja mer.)

Amanda Hellberg har en nästan övernaturlig förmåga att förmedla känslor och stämningar. När det spökar på slottet, då börjar spökeriet mitt i en mening. Likadant med den plötsliga passionen. Hellberg kan skriva blott ett par ord och åtrån känns. Från hennes tangentfingrar verkar det gå en tråd till åtminstone den här läsarens hjärta, det slår extra slag och golvet gungar.  

Berättelsens tempo, något ska ju en recensent anmärka på, svajar lite upp och ner. Några gånger hackar det i språket. Ovanligt när det gäller Hellberg, men jag antar att det kan bero på att hon nu skriver in sig i en ny genre. ”Jul i krinolin” är en saga – eller mänsklig fabel om kärlek och dess motsats, ont och gott, fattig- och rikedom – med stark beröringskraft.

Amanda Hellberg får gärna fortsätta att skriva historisk romance (fast helst kombinera med någon skräckroman och deckare).

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Distinkta karaktärer, hotfullt levande miljöer, överraskande dialoger, dramatiska händelser…

Camilla Sten

Arvtagaren

(Norstedts)

I en av de snyggaste inledningar jag läst kastas vi blixtsnabb in i ett förvirrande underland av frågor. Det är en söndag i mitten av september. Eleanor sitter i ett polisförhör och kan inte förklara någonting.

Fem timmar tidigare har hon sett och känt sin mormor dö i sin famn, blödande ur mängder av sticksår. Hon mötte mördaren i lägenhetsdörren men kan inte ge någon beskrivning alls. Vad är det som lett fram till detta och vad händer sedan?

I nya ”Arvtagaren” tar Camilla Sten oss med på en resa där ingenting är vad det synes vara, precis som en Alice försöker vi som läsare förstå men så fort vi tror oss förstått någonting visar det sig vara något helt annat och till slut vet vi bara en sak: det är helt omöjligt att sluta läsa!

Visst kan man sätta etiketter som psykologisk thriller, skräck eller någon annat men framför allt är detta Camilla Stens alldeles egna värld som det är en ynnest att få besöka.

En rubrik från Kapprakt i april förra året: Med ”Staden” blir Camilla Sten en ny internationell stjärna!

Och så har det blivit, just nu är den boken såld till närmare 20 länder, har stora framgångar på olika håll där den finns utgiven och ytterligare lanseringar är på väg, bland annat i USA.

Nya ”Arvtagaren”, som nu finns ute, är en lysande uppföljare. Den ska inte ses som en ny del i en serie, böckerna är helt fristående från varandra, men det finns en hel del att känna igen.

I bägge böckerna finns kombinationen av en nutidsberättelse och en historisk berättelse som successivt växer samman, det finns gott om mystiska hemligheter som ska grävas fram, det finns en hotfull psykologisk spänning och inte minst finns ett träffsäkert språk som skickligare än någonsin tar oss med på en bergochdalbana av olika känslor.

Det är fyra kvinnor i tre generationer som finns i centrum av denna berättelse: Vivianne, Vendela, Veronika och Victoria. Namnlikheten är ingen slump, de fyra hänger samman, nästan som en organism, men knappast en harmonisk och kärleksfull symbios, snarare en parasitär relation som är fylld av hemligheter, skuld, hat och osunda beroenden.

Från början är namnlikheten förvirrande i läsningen, på något ställe blir det till och med fel namn i texten (som passerat redigeringen) men det ordnar sig snabbt.

Camilla Sten. Foto: Kajsa Göransson

Äldst är Vivianne, otroligt vacker även på ålderns höst, med inget avstånd alls mellan glittrande vänlighet och våldsam oförsonlighet, med ett fantastiskt öga för alla de ömtåliga punkter som verkligen kan såra. Hennes man Evert dog, oklart hur, för många år sedan. De fick två döttrar.

Vendela är deras äldsta dotter. Hon dör ung i bröstcancer, hennes barn är då bara drygt tre år och barnets pappa försvann redan i början av graviditeten. Även om hon varit död sedan länge i bokens nutid har hon en viktig roll.

Veronika är den andra dottern som mer eller mindre försvunnit från relationerna med sin familj, det ömsesidiga hatet mellan henne och Vivianne är starkt; en gång i tiden kunde hon vara intensivt förtrollande men med åren har hennes ”intensitet börjat kalcifieras till aggression”, hon kan betrakta människor med ”samma loja, lätt äcklade blick som hon skulle ge en överkörd grävling på vägen.”

Victoria är Vendelas dotter som knappt kommer ihåg sin mamma, hon växer upp med mormor Vivianne, en uppväxt som skulle ha kunnat göra vem som helst galen och hon har en hatkärlek till sin mormor som präglar mycket av hennes liv. Egentligen är hon döpt till Victoria Eleanor men i vuxen ålder avsvär hon sig det första namnet, vill bara kallas Eleanor, något som mormor aldrig accepterar.

Det är Eleanor som är huvudberättaren. Utöver alla skadorna från en dysfunktionell uppväxt lider hon av prosopagnosi, ansiktsblindhet, hon kan inte känna igen människor. Hon förefaller också ha en liten touch från autismspektrat, blir psykiskt sjuk på allvar efter mormoderns död, går i psykoterapi sedan länge, och vågar inte prata med sin sambo Sebastian om vad hon ser och tänker av rädsla för att han ska tror att hon blivit käpp igen.

Sebastian är hennes motsats; överordentlig, noga med vad man ska äta och hur man ska klä sig, vill att allting ska ha en omedelbart logisk förklaring och blir väldigt nervös om det inte är så. Han uppfattar sig själv som den starka i relationen, som ska ta hand om Eleanor, men kanske är det tvärt om?

Det finns en parallell historia som börjar sommaren 1965 då vi får träffa Anushka som kommit till Sverige från enkla förhållanden i Polen. Hon är fortfarande tonåring och ska få hjälp av sin äldre kusin som redan finns i Sverige och som det gått bra för; hon är gift och bor i en herrgård som funnits i mannens släkt i generationer. Det går inte som Anushka hoppats, hon blir ett tjänstehjon som behandlas riktigt illa av sin kusin.

I nutid dyker det upp en total överraskning för Eleanor. I kvarlåtenskapen efter Vivianne dyker det upp en ödsligt belägen herrgård, Solöga, som hon aldrig hört talas om. Hon kommer överens med Rickard, advokaten som ska hjälpa till med bouppteckningen, att åka till Solöga för att se vad som finns där. Sebastian följer med.

När de kommer fram till Solöga är det inte bara Rickard som väntar på dem. Där finns också en obehaglig överraskning i form av moster Veronika. Förgäves letar de efter en Mats Bengtsson som tydligen i mer än 40 år hjälpt Vivianne att sköta om den annars övergivna herrgården.

Det är här, under några iskallt snöstormiga februaridagar, som huvuddelen av nutidshandlingen utspelar sig och det blir väldigt lätt att se fantastiska filmscener framför sig i allt det hotfulla som inträffar, alla de dramatiska vändningarna när sanningarna blir lögner och det som gömts undan i historiens vrår uppdagas.

Om symbiosen mellan de fyra kvinnorna inte är av det godartade slaget så gäller motsatsen för Camilla Stens symbios med de där små krumelurerna som en bok består av, alla dessa bokstäver, som ibland är sjuka, hett febriga i yrseldimma, frossdarrande och ibland lika iskallt klara som det porlande vattnet i en fjällbäck, meningar som skär rakt igenom töcknet för att blottlägga ytterligare en hemlighet.

Ibland känns det obegripligt att en så ung författare redan utvecklats till en sådan maestro i den språkliga dirigentpulten.

Förmågan använder hon för utmejslingen av distinkta karaktärer, hotfullt levande miljöer, överraskande dialoger, de dramatiska händelser som för alltid ska förändra livet för de inblandade och samtidigt hålla oss läsare klistrade vid boksidorna.

Upplösningarna är som en avsmakningsmeny på en trestjärnig Michelinrestaurang, jag känner igen mig från en underbar och lång kväll på berömda Azurmendi utanför Bilbao för ett par år sedan; när man just avslutat ett litet underverk som inte kan överträffas så kommer det ett till som gör just det, och ett till …

Finns det något att klaga på? Inte mycket. Jag är ingen vän av överdrivet kursiverande som mer kan störa ögat än tillföra något för läsningen och den här texten tangerar den gränsen.

Hennes debut för vuxna, framtidsdystopin ”En annan gryning”, handlar om ett Sverige där populistiskt främlingshat tagit över makten och en del av det samhällsengagemanget finns också med i ”Staden”. Det finns i betydligt mindre utsträckning i Arvtagaren som mer handlar om mänskliga relationer och där författaren tar god hjälp av sina psykologstudier.

Det fungerar fantastiskt bra, men jag skulle gärna se en återkomst av en del av samhällsengagemanget i kommande böcker, tror det fungerar som ett bra bränsle, en eldfängd energi, för Camilla Stens berättande.

En avslutande detalj som fick mig att le brett. I genomletandet av garderober hittar Eleanor en exklusiv klänning som Vivianne lämnat där för 40 år sedan. Den sensuella beskrivningen av denna snäva aftonklänning i djuprött råsiden berättar tydligt att detta är ett plagg som Camilla Sten gärna skulle bära själv.

En succé som ”Staden” kan förlama vilken författare som helst i arbetet med en uppföljare. Med det gäller inte för Camilla Sten som fullkomligt orädd bara blir bättre. Läs henne!

Anders Kapp, gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner, det finns för närvarande cirka 270 titlar att läsa om!