Deckarloggfredag med musik (2): ur- och nu-folkmusik på fiol från de Edénska samlingarna

Mats Edén

Alvaleken

Från de Edénska samlingarna

(Taragot Sounds)

Mats Edén är Sveriges främsta fiolspelman. Jo, det går väl att ha andra åsikter om detta men det är min åsikt. Han är också – ordagrant – svensk folkmusik idag, traditionen bakåt såväl som framåt. Då och nu; nu och då. Där som  här; här som där.

I egenskap av medlem i Groupa är han med och utforskar nu-folkmusik i såväl Sverige som övriga Norden med resultatet att även jag, som lite skämtsamt brukar hävda att jag har Sveriges största öron, undrar om det verkligen kan vara  folkmusik. ”Ja”, svarar Mats Edén.

På senare tid har han spelat nygamla låtar från Norge tillsammans med Guro Kvifte Nesheim, hardingfelist, en sorts konstmusik med Stefan Klaverdal, elektronmusiker, och en annan sort med Stefan Östersjö, experimentgitarrist. Han är klassisk tonsättare själv också, senast hörde jag om ett svårspelat verk för pianisten Carl-Axel Dominique.

Och inte ens allt detta räcker. Nu har Mats Edén gjort  soloalbumet ”Alvaleken” där han spelar tjugoen egna ur-folklåtar – eller som han själv uttrycker det, ”återkopplar till mina musikaliska intresseområden” – från Värmland (därifrån kommer han), Norge och Västerdalarna på 1700-talsfiol, Malungsfela, hardingfela och viola d´amore (med tidig barockstråke, spelmansstråke från 1800-talet och altbarockstråke).     

Åldersprefixet ur- passar exakt för låtarna, musiken och traditionen. För medan jag lyssnar så undrar jag: Hade det gått att tidsbestämma låtarna – lekarna och hallingarna, polskor och polka, valser och marsch – om man inte vetat att låtarna faktiskt är Mats Edéns egna. Han är upphovsmannen till samtliga tjugoen.      

Mats Edén spelar hemma på sin fiol från 1730, tillverkad av Josephus Christa.

Det är tidsmässigt svårt som det är, redan nu. Låtarna har hämtats ur cirka 50 års produktion, ibland anger Edén när låten kom till, andra gånger minns han inte. Han spelar ur sitt liv eller till och med spelar sitt liv. Allt är inspelat hemma hos Mats i Dalby, Skåne (där han numera bor) med en digital Zoom-bandare. Det gör nog sitt till, alltså hemmainspelningen, för att livet och musiken ska komma ännu närmare varann.

Det brukar talas om poeten och hens enmansband (oftast en sångare till gitarr). Mats Edén går att beskriva som fiolspelaren med sin grupp, om det nu är en trio eller  kvartett eller ett helt spelmanslag. Edén byter alltså mellan olika fiolinstrument och stråkar. Han stämmer också om instrumenten, för att få nya klingande samspel mellan strängarna.

Och så spelar han – ja, som han spelar – på samtliga strängar. Samtidigt. (Hardingfela och viola d´amore har ju dessutom strävsamklingande extrasträngar.) Så låter det, som om en Edén spelar melodin och flera extra Edén lägger in andra- och tredjestämmor, kompar och spelar med. En enda fiol blir fioler som bildar en folkmusikgrupp.

Vissa tycker det är svårt att lyssna på ensamma fiolspelmän. Det ”gnäller” ju så om fiolen. Som att vissa kan tycka det är svårt att läsa poesi. Blott övergångsstadier, vågar jag nog lova. När man tagit sig in i solospelmansmusiken (liksom i poesi) får man så mycket tillbaka. Det ger mer än det krävde.

Mats Edén berättar historier, i toner, rytmer och ljud. Om sig själv, folkmusiken, människor och spelmän, tiden och historien, livet som det varit och är. Ju mer jag lyssnar desto tydligare hör jag, desto mer berättar Edéns fiol(er).

I skrivögonblicket går ”Alvaleken” endast att lyssna på och köpa digitalt. Förhoppningsvis ska det också komma en CD. Det är musiken värd och det behövs, för att ge tillgång till det övriga som hör musiken till: Mats Edéns bakgrundstext om sina låtar och korta förklaringar till varje låt, foton på honom och hemmastudion, instrument och stråkar samt inte minst, för den notkunniga och spellystna, nedtecknade noter till samtliga tjugoen låtar.

Detta måste vara årets folkmusikskiva, konstaterar jag redan i maj 2021. Allt annat är omöjligt.

Bengt Eriksson

Hifi & Musik

Deckarloggfredag med musik: Experimentell urblues från Österlen

Cactai Road

Rising Falls

(Egen utgivning)

Vilken lycka för ett par musiköron att få bo i sydöstra Skåne! Kan någon annan del av Sverige ha ett lika stort, rikt och nyskapande musikliv? Så många artister, musiker och grupper som håller…. ja, faktiskt, världskvalitet.  

Som trion Cactai Road från Vitaby, Brösarp och Rörum. Efter att ha ”upptäckt” dem på Backafestivalen och hört deras ep-skivor har jag längtat efter ett helt album. Och jag, det skriver jag direkt, väntade inte förgäves.

Debutalbumet ”Rising Falls”, trions andra album, överträffar allt jag förut hört med Cactai Road. Men hur ska musiken beskrivas? På omslaget finns ett foto av Cactai Road på turné med en bil som fått motorstopp i typ Arizona. Observera kaktusarna men byt ut bergen i bakgrunden mot havsutsikten från Kivik.

Så låter Cactai Road. Urbluesamerikanskt från prärie och sumpmark, samtidigt som de tre medlemmarna skapar musik på personligt avstånd från traditionerna. De anknyter bakåt till främst bluesen men spelar där (som i USA), här (som på Österlen) och nu (både här och där).

Jasmine Lyhagen sjunger med kameleontisk röst, än som en bluessångerska, nog lite jazz i rösten också, och än tar hon sig in i såväl fransk chanson som country, när hon inte utför friformperformance. Hon spelar samtidigt trummor och nu även akustisk gitarr.

Cactai Road på väg till gigget på Österlen.

Mikael ”Skuggan” Nilsson spelar akustisk slidegitarr och munspel (samt anges som kompositör men nog har väl Jasmine bidragit till texterna?) och Jerker Wennström grundar och fyller ut med sina akustiska basar. Resultat: en grupp, en hel orkester, alltså mer än en trio.

”Chiggety Jaggedy” inleder med skumpig träskblues, glidande slide och bestämda trummor på typiskt Cactai Road-sätt. I nästa spår, ”French Quarters”, börjar variationen med en känsla av såväl fransk chanson som New Orleans-voodoo. ”Calm Deep Slow” är närmast en stilla countryvals från Texas, ”Sick Ol´ Shady” blir gospelblues med körsång och i titelspåret ”Rising Falls” spelar Jasmines akustiska fingerplockgitarr ihop med Mickes slidebluesgitarr.

”Spirit Song” avslutar stilla och svävande, får man skriva ”new age”? Andligt och spirituellt, som meditativ blues. Mycket vackert. Och om du lyssnat dig igenom albumet en gång (det finns på Spotify) så lyssna en gång till – och lyssna nu speciellt på Jasmine Lyhagens röst.

Hör hur hon byter röstlägen (från mörkare till ljusare), stämningar (från blues till just andligt) och genrer (från samma blues till jag vet inte vad). En säregen sångerska och en helt egen trio.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2020

Deckarloggfredag: En Mästare sjöng en annan Mästare

Svante Thuresson har fått en nytändning. Hans framträdande på Ystads teater bjöd YA:s recensent på svensk jazzsång av högsta kvalitet.

Svante sjunger Beppe Wolgers

Artister: Big Blowin´ Band & Svante Thuresson

Var & när: Ystads Teater 19 april

Bäst: Varje ton och ord som Svante Thuresson sjöng, varenda pausering och andhämtning.

Dåligt: Att det tog slut efter ett par timmar drygt. Hela teatern hade velat ha mer!

———————————————–

Skånska Big Blowin´ Band är ett storband av den gamla sorten. Så melodiska och dansanta att stolarna gärna fått bäras ut och salongen förvandlas till dansgolv. Också de korta soloinsatserna av pianisten Sune Ekberg, gitarristen Mikael Norlund och saxofonisten Jonas Persson, som alla spelade mjukt och lågmält, samt den tuffare saxofonisten Janne Erlandsson blev delar av ensemblespelet och melodierna.

Precis som titeln på ett av numren, ”Softly As In The Morning Sunrise”. Bandet har även en ung, lovande vokalist, Sara Termén, som sjunger med djup, stark röst, lite av både Ella Fitzgerald och Mahalia Jackson. Efter ett kortare, eget set är det dags för gästartisten och kvällens huvudperson.

En Mästare sjunger en annan Mästare. Den svenska jazzmusikens främsta manliga sångare tolkar den svenska jazzens bästa lyriker. Ja, vilka ord skulle annars användas om den här kvällen, då Svante Thuresson sjunger jazz med texter av Beppe Wolgers?

Första gången jag skrev om / recenserade Svante Thuresson var i ungdomstidningen HEJ! när LP:n ”Du ser en man” kom 1968. Sista gången var 2015 när jag skrev den här live-recensionen till Ystads Allehanda.

Det har råkat bli så att jag upplevt Svante Thuresson rätt många gånger på scen. Men när var han senast så här bra? Vilken nytändning för Svante (född 1937)! Han är verkligen i toppform. Allt sitter rätt: ord, toner och rytmer, pauseringar och andhämtningar. Han scatsjunger också lite på svenska. Jodå, ordlös sång på svenska.  

Kända och mindre kända texter – som ”En gång i Stockholm”, ”Vad jag åt som barn”, ”Vinter i skärgårn” och ”Sakta vi gå genom stan” – varvas med uppläsningar ur Beppe Wolgers memoarer. Det ger, även om det hade räckt med sången, en fördjupad inblick i jazzpoeten och människan Beppe Wolgers.

Förutom att sjunga svensk jazz på högsta nivå så visar Svante Thuresson vad Beppes storhet består av: dels förstås att han skrev personliga och bra texter men också att han med texterna kunde förvandla jazz till en svensk musikform. Orden får även tonerna att låta svenska.

”Kära båt” – framförd av minisånggruppen Gal and Pal, alltså Sara och Svante – var extra bonus. Så vackert och fint: ungt kontra äldre, talang kontra erfarenhet.  

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2015

Musikextra: Jerry Jeff Walker (1942-2020)

Från 1969 eller kanske -68 (?) har jag lyssnat på och recenserat den amerikanske sångpoeten (från folksång till country) Jerry Jeff Walker.

Nedannämnda album blev hans sista och även det sista jag recenserade.

***

Jerry Jeff Walker

It´s About Time

(Tried & True Music)

Jerry Jeff Walker har jag lyssnat på hela mitt – och hans – liv. Start i slutet av 60-talet med låten ”Mr Bojangles” och sen har vi följts åt genom, tror jag, hans samtliga album. Med ”It´s About Time” återkommer Jerry Jeff efter att ha överlevt strupcancer. Dessutom finns sångförmågan kvar, även om röstläget sjunkit något.

​Ett nästan övertypiskt album och riktigt bra med en blandning av egna låtar och tolkningar. ”That´s Why I Play” och ”California Song”, vilka inleder, placerar sig bland de bästa som Jerry Jeff Walker har skrivit. (Och då ska man alltså beakta att han började som sångpoet på värsta = svåraste sätt, med ”Mr Bojangles”.) Också ”But For The Time”, ”Rain Song” och ”Old New Mexico” hamnar nästan högst upp på toppen.  

​Självbiografiska sånger om sitt levda liv, förhållandet med spriten och kärleken till hustrun, framförda som muntliga dagboksblad eller noveller. Gitarrackorden byts lika naturligt som andetag. Tolkningarna av ”My Favorite Picture Of You” (Guy Clark), ”Somethin´ Bout A Boat” (av sonen Django Walker) och ”Ballad Of Honest Sam” (Paul Siebel) är andra favoritspår. Jerry Jeffs framföranden blir lika delar upphovspersonerna och han själv. 

​Inspelat i Austin med Jerry Jeff Walker förstås på akustisk gitarr samt Chris Gage och Lloyd Maines, diverse instrument som gitarr, mandolin, bas, dobro, steel och ukulele. Följsamt och exakt komp; sång och musik, amerikansk folksång och country blir ett.  

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik