Trist och tråkig lokal men Frida Green och Hannes Nilsson besegrade Ystad Arena med jul- och andra sånger. Frida sjöng så att recensenten fick sår på armarna och Hannes gick på lina över Niagarafallet. Vad menas? Att de sjöng mycket bra, bägge två.
Julshow
Frida Green & Hannes Nilsson
Var: Ystad Arena
När: den 3/12 2022
Bäst: När de sjunger duett, deras röster samsjunger så fint.
Sämre: Avsaknaden av julstämning. Det räcker inte med två små granar.
Sämst: Ystad Arena är en trist konsertlokal.
Mot slutet ska Frida Green sjunga ”Beat ´Em Up”, sin nog mest kända låt, i en ännu tuffare r&b-tolkning. Vilket bett hon har (recensenten fick ju sår på armarna) när rösten, låten och stundens inspiration omfamnar varann så exakt och intensivt.
Hannes Nilsson ska utsätta sig för vad som kan liknas vid musikaliskt dödsförakt. Då krävs det mod, kanske övermod. Han valde nämligen att sjunga ”Stad i ljus”. Som att aldrig ha gått på lina men nu ska han göra det och väljer att gå över Niagarafallet.
Nej, han når inte upp till originalet. Måtta! Men han klarar sig över till andra sidan, från första till sista ton. ”Stad i ljus” låter riktigt bra också med Hannes Nilsson. Men nu, dags att ta det från början…
Första kvarten var de visst lite spända och nervösa. Rösterna fann inte varann. Frida Green wailade rent förtvivlat. Hannes Nilsson sjöng alltför stelt. Bägge tog i som för hela livet i varje ton.
Det skulle ändra sig till något betydligt bättre. De gjorde det inte lätt för sig heller när de valde kvällens repertoar: sina favoriter – oavsett genre – bland mer och mindre kända jullåtar. Mest engelska men några med svenska texter. Samt enstaka låtar utanför jultemat.
Alltså brett. Ja, spretigt. Många sorters låtar som rösterna måste hitta in i och kunna framföra. Och detta i denna lokal: en halv, avskärmad Ystad Arena. Kalt, ödsligt och trist, trots 480 sålda biljetter. En stor snögubbe vid ena långsidan och två små granar på scen hjälpte inte mycket för att skapa julstämning.
Frida och Hannes besegrade lokalen, fick den att krympa och publiken att komma närmare scen och varann. Han gjorde en fin tolkning av ”Jag kommer hem igen till jul” (inspelad av Peter Jöback) och hon fyllde ”Silent Night” med mäktig soulgospel. Duetten ”All I Want For Christmas Is You” (bland andra Mariah Carey) gick i för hög tonart, hävdade de.
Snacka! Den höga tonarten fick dem att använda ännu mer av rösterna, ta i så att sången nästan sprack. Precis på gränsen. Oj!
Bastant men lite stumt komp (elgitarr, bas, trummor), som lyftes av Kevin Hosfords och Gustaf Brandts dubbla klaviaturer, piano och orgel. Efter paus kom Frida och Hannes tillbaka med ännu en duett, ”Santa Claus Is Coming To Town” (insjungen av alla), i gången mellan publikraderna. Bra sätt att liva upp denna tråkiga konsertlokal.
Och så skulle Frida Green förstås sjunga ”River”. Inte hon också, inte en vokalist till. Men det lät ju inte så dumt, ändå. Med hjälp av körsångerskorna Emma Mehler och Anna Forsvall lyckades hon få till det där svävande skridskoprinsesseflytet som krävs för att göra rättvisa åt Joni Mitchells bitterljuva sång.
Varken lättsjungna eller så juliga ”If The World Was Ending” (original med JP Saxe och Julia Michaels) blev också en väl framförd duett. Så till sist måste jag nämna Fridas sätt att tolka ”O helga natt”. Hon sjunger lugnt och stilla. Hon tar i och sjunger HÖGT! Det låter fint och… ja, fult. Religiöst men utmanande och ifrågasättande.
Summa: Frida Green, soul- och popsångerska men mycket mer. Hannes Nilsson, ballad- och musikalsångare men mer än så. Hannes sjunger bra. Frida sjunger bättre ändå – ja, sensationellt när hon sjunger som bäst.
Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda
Deckarlogg 
Kommentera