Otroligt läskigt

Sadie Jones
Ormarna
Övers: Annika H Löfvendahl / Jan Hultman
[Etta]

Ur baksidestexten:

”Det nygifta paret Bea och Dan tar sina sista sparpengar och lämnar London för en lång bilsemester i Europa. Första stoppet är hos Beas bror Alex, som driver ett hotell i Frankrike. Väl på plats inser de att det är något som inte stämmer med hans verksamhet. Hotellet har inga gäster och Alex skriver in påhittade gäster i liggaren – det enda liv som finns i huset är ormarna som rasslar på vinden…”

Sadie Jones ormarna-768x1208Den här boken är något av det läskigaste jag har läst den här våren och sommaren. Uppbygd som ett slags familjedrama skruvas spänningen upp långsamt, men säkert.

De små vardagsdetaljerna är vackert skildrade, men det finns hela tiden något olycksbådande mellan raderna. Man vet att det kommer att hända något, samtidigt går det inte att gissa vad, så det är bara att läsa vidare.

I grunden är ”Ormarna” en thriller om det mänskliga sinnet, girighet och nästan ofattbar ondska. Det är sorgligt hur Bea, som hela livet resolut har vägrat att ta emot sin far blodspengar, hjälplöst fastnar i ett spindelnät av lögner och korruption.

Dialogen är väldigt verklighetstrogen, men kan bli lite väl långdragen och detaljerad för min smak. Visst är det viktigt att skriva realistiskt, men som fiktiv författare har man makten att inte behöva trötta ut läsaren.

Hursomhelst så påverkar det inte spänningen som finns där hela tiden. Absolut ingen bok för läsare som kräver ett lyckligt slut, men fascinerande, tankeväckande, skickligt skriven och som sagt otroligt läskig.

Mariette Lindstein,
gästrecensent på Deckarlogg, har gjort stor succé med sina romaner om ”Sekten på Dimön”, som den första titeln hette (den kom 2015). Lindsteins romanserie, som nu verkar bli två gånger tre romaner, om en sekt, dess ledare och medlemmar, bygger på egna erfarenheter från Scientologerna i Kalifornien och hur hon 2004 lyckades fly därifrån.

Kultur i coronans tid

Jag brukar vänta någon vecka eller så innan jag till exempel på Deckarlogg lägger ut texter jag skrivit till en tidning. I det här fallet Ystads Allehanda ska få chans att vara först med att publicera och dess prenumeranter först med att läsa.

Men jag gör ett undantag idag – av en anledning som blir uppenbar i slutet av texten.

***

Går det att läsa sig ur coronan? Hjälper det? Att läsa litteratur som skildrar liknande eller värre tider och farsoter? Från ”Pestens år” (1772) av Daniel Defoe över ”Pesten” (1947) av Albert Camus till ”Som pesten” (2018) av Hanne Vibeke Holst.

Mer eller mindre historiskt, i Europa och USA. Många romaner har skrivits på temat pest, digerdöd, polio, HIV och dödlig influensa. Om man läser en pandomiroman, mår man bättre sen? Man ser att världen, samhället och människorna klarat av liknande situationer och det stärker läsaren? Svar: Miljoner och åter miljoner människor dog ju faktiskt. Själv är jag så mörk i synen att jag blir än mer deprimerad.

YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson reagerar inte som jag utan han läste ”Pesten” av Albert Camus på nytt. Det ska bli en litteraturkrönika – håll ögonen öppna för den! Jag letar istället upp, ser och hör konserter på nätet. För två veckor sen skrev jag en musikkrönika om så kallade coronakonserter, i betydelsen spelningar hemifrån vardagsrummet istället för inställda fysiska konserter. Då hade det knappt kommit igång, nu finns det väl ingen artist, musiker eller grupp som inte framträtt hemma-live, oftast via Facebook.

 

Litteraturrundan

Klicka HÄR och kolla mitt ljud- och bildtips för Litteraturrundan inklusive tolkningar av Sapfofragment. Om länken inte fungerar, verkar vara lite si & så med det, så kolla på Facebook. Där finns klippet.

Det ligger så många hemma hos-konserter kvar överallt på nätet att det är omöjligt att hitta alla. Samordning, tack! Vissa artistiska ”fegisar” går in i en studio med avancerad ljud- och bildapparatur så att resultatet blir som en tevesändning. Det är väl åkej fast mycket roligare när allt ifrån mindre till mer kända artister kopplar upp mobilen eller plattan och sänder direkt från sitt vardagsrum eller kök.

Vissa sjunger lite skralt, andra spelar sisådär på gitarr eller piano. Jag gillar det. Som om musiken får komma hem, till låtskrivaren och artisten. Musiken skalas av och ner, in till kärnan och hjärtat. Det som nu sänds och delas över världen är inte artisten som artist utan människan, världsberömd eller inte.

Lokalt har bland andra rockpoeten Elisabeth Kitzing haft nätrelease hemifrån Rydsgård för sitt debutalbum, Pär Moberg gav solokonsert på blåsinstrument med diverse folkmusik från sitt uthus i Villie och Michael Saxell satt på sängen i Lunnarp och sjöng en av sina tidigare låtar till gitarr.

Internationellt gillade jag att se och höra Sheryl Crow sjunga egna låtar till enkelt gitarrspel och ännu roligare när Mary Chapin Carpenter stod hemma i köket, spelade gitarr och sjöng. En hund låg nöjt bredvid henne och en katt kom gående och satte sig att lyssna. Willie Nyle kompade sig själv på våldsam akustisk rock´n´roll-gitarr från New York-lägenheten i en ”Covid-19”-låt med budskapet: Ta hand om varann! Wash your hands!

Även författare har fått offentliga framträdanden inställda på bibliotek och bokmässor. Men varken författarna eller litterära arrangörer verkar vara lika alerta som musiker, musikarrangörer, musik- och teaterhus vad gäller att hålla kulturen igång. Lite konstigt, bör väl gå lättare ändå att live-sända uppläsningar och författarintervjuer?

Några författare/böcker jag var mest intresserad av i vår har i alla fall presenterats digitalt. När Poesimässan 2020 i Göteborg ställdes in läste Anna-Linnea Ringfors istället på nätet ur diktsamlingen ”Närhetsprincipen”. Maria Broberg, som skrivit den västerbottniska noir-romanen ”Bakvatten”, och Annika Anderbark, som haft advokatbyrå i Hammenhög och med ”Oväsen i Älvdalen” inleder en romansvit om ”trolldomsprocesserna”, höll sina bokreleaser via nätet.

Men här måste jag muttra lite. Viktigt ju att resultatet blir så tekniskt bra som möjligt. Varför inte testa först och lära sig sända med mobil eller platta – innan man kör live? Fullt godtagbar kvalitet håller Berg & Berg (som i Anders och Bengt), vilka under rubriken ”Hållplats E45” sänder författarsamtal från förlaget Heidruns tidigare bokcafé i värmländska Fensbol. Bra idé, skulle vilja se och höra mer sånt från svenska bokhandlar och även förlag.

Jag fick tips på att fler författare läser ur sina böcker på Instagram, under hashtaggen #quarantinereading. Fast det var ju så osorterat och svårt att hitta, här behövs ännu mer av samordning!

Den skånska Litteraturrundan, planerad till början av maj, har flyttats fram till den 5-6 september. Det är ju bra – vem vill riskera att sprida corona? – men också trist. Kan inte Litteraturrundan, när chansen nu finns, testa att ha en digital litteraturrunda redan i vår? Som en försmak inför höstens fysiska runda och för att presentera de författare som finns i Skåne?

Jag gjorde ett förslag i ljud och bild: ställde mobilen mot en blomkruka på middagsbordet och tog fram de tolkningar av urkärlekspoeten Sapfo som jag tänkte läsa på Litteraturrundan, startade mobilen och spelade in. (Resultatet finns på Facebook, om du vill kolla kvalitén.) Bestäm läsordningen, presentera författarna kort och låt var och en spela in sig själv, en kvart till tjugo minuter. Allt sänds under en dag eller två på Litteraturrundans hem- och/eller Facebooksida.
Nå, vad sägs?

Tre X kulturnytt

1. Deckare. Efter att Karin Brunk Holmqvist provat med kriminella inslag i sina mysiga äldreromaner har hon äntligen bestämt sig för att skriva en deckare. ”Mord på marknadsplatsen” blir titeln och den här gången utspelar sig handlingen i kanten av Österlen. ”Jag låter det gamla, ursprungliga Lövestad möta det nya, inflyttade och moderna”, säger hon. Utgivning i september.

2. Hemleverans. Affärer och krogar har ju redan startat utkörning av mat till ”de äldre”. Nu följer Systembolaget efter. Kostnaden för hemtransport har tillfälligt tagits bort av staten. Från och med idag kan alla över 70 år och andra riskgrupper beställa varor på Systemets nätsida och få dem levererade till dörren utan kostnad. Vid leverans krävs ålderslegitimation eller läkarintyg.

3. Bibliotek. En glädje att första gången besöka det nu också meröppna biblioteket i Vollsjö. Bara att dra sin så kallade tag och knappa in koden, sen var jag inne. Kunde lämna böcker och hämta några beställda. Och det gick ju lätt att ordna, bara politikerna hade bestämt sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och Vollsjö skolas stora ingång blev nödutgång. Inte svårare än så.

PS. Ystads Allehanda bestämde att det här året skulle det inte vara några aprilskämt i tidningen. Jag har en delvis annan åsikt om detta. Det är väl i svåra tider, som när Sverige och världen lider av corona, som det behövs humor och skämt som mest.

Notiserna publicerades alltså inte. En eller flera av dem är första aprilskämt. Vilken – eller vilka?

Bengt Eriksson

Krimi: Afrika

Litteratur- och musikforskaren Pim Higginson svarar för ett av de mest intressanta bidragen i boken ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” (utgiven av Studentlitteratur med Magnus Röhl, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, som redaktör).

Pim Higginson forskar dels i förhållandet mellan musik och litteratur, dels i den franskspråkiga litteraturen utanför Frankrike. Här har han – under rubriken ”Våldsamt möte. Franskspråkig afrikansk litteratur och kriminalromanens framväxt” – beskrivit kriminalromanens självklara framväxt i det franskspråkiga Afrika.

Ja, ”självklara” är ett passande ord.

Higginson börjar med att gå igenom tidig krimiutgivning: Edgar Allan Poes tre noveller om privatdetektiven Auguste Dupin (utgivna (1841, 1842 och 1844), den första ”normallånga” krimiberättelsen (vilket är Higginsons påstående, om detta finns olika åsikter) ”L’Affaire Lerouge” av Emile Gaboriaus från 1866, den klassiska detektivromanens utveckling i Storbritannien under andra hälften av 1800-talet och den hårdkokta deckarens födelse i USA på 1920- och 30-talen.

villecruelle_1419Han noterar därefter ”fem viktiga drag” i den tidiga krimiutgivningen. Citat: ”dess urbana miljö och intresse för klass och etnicitet; dess utforskning av normativa paradigm genom lagens figur; dess litterära gränsposition; dess utveckling genom geografisk omflyttning; och dess hyllning av det talspråkliga.”

För framväxten av franskspråkig krimi, både i själva Frankrike och i Afrika, framhåller han  två händelser eller utvecklingsfaser som extra viktiga.

Den ena inleddes 1944, då utgivningen av Série noire (namn på en bokserie med hårdkokta deckare) startade i Frankrike. Amerikanska deckarförfattare översattes och influerade blivande franska författare i krimigenren. (Intressant också att namnet/begreppet ”noir” uppstod i Frankrike för att sen exporteras ”tillbaka” till USA).

Den andra händelsen inträffade drygt tio år senare, då Chester Himes – en afro-amerikansk författare, som bosatt sig i Paris – på beställning från just Série noire började skriva deckare om två svarta poliser i Harlem, New York. Den första titeln i polisserien om Coffin Ed Johnson and Gravedigger Jones – ”For Love of Imabelle” eller ”A Rage in Harlem” – kom 1957.

Sammanfattning, hittills: ”en urban miljö och hotande alternitet, lagens mångtydighet, en omstridd litterär ställning, en transatlantiskt rörlig utveckling, vardagsspråk”.

Pim Higginson fortsätter med att ge exempel på hur den franskspråkiga kriminalromanen i Afrika vuxit fram ur afrikansk skönlitteratur, vilken kännetecknas av två återkommande teman: fokuseringen på kolonialismen (och nykolonialismen) samt urbaniseringen, migration från den afrikanska byn till såväl den afrikanska som europeiska staden.

etudiantnoir_1419Dessa skönlitterära romaner från Afrika är inte deckare, däremot kan de gå över gränsen till krimi. Här nämns speciellt ”Ville cruelle” (utgiven 1954) av Mongo Beti från Kamerun och ”Kocoumbo, l’étudiant noir” (1960) av Aké Loba från Elfenbenskusten. I den förra romanen färdas huvudpersonen från byn till staden för att sälja sin kakaoskörd men blir bestulen av statliga ämbetsmän; i den andra reser huvudpersonen från sin afrikanska by för att studera i Paris där kriminalitet allt mer blivit en del av samhället och livet.

Kriminallitteratur i Afrika förhåller sig till skönlitteratur på ett liknande sätt som vissa sorters deckare, t ex hårdkokt och noir, gjort i Europa och USA. Det handlar om skillnaden – motsättningen – mellan så kallad fin- och så kallad skräplitteratur. Afrikanska krimiförfattare ingår inte i den europeiska = koloniala romantradition som tidigare författare från Afrika måste förhålla sig till. Afrikanska deckare – åtminstone de som Higginson går igenom – har ett annat tilltal: de är ”folkliga” till språket och attityden.

Pim Higginson räknar upp – med start på 80-talet – en rad krimiförfattare från det franskspråkiga Afrika: Abasse Ndione (Senegal), Simon Njami (Kamerun), Aïda Mady Diallo, Moussa Konate (bägge Mali), Bolya (Kongo-Kinshasa), Asse Guye (också Senegal) och Achille Ngoye (också Kongo-Kinshasa). Den sistnämnde, menar Higginson, ”inleder den mogna fasen i uppsvinget för afrikansk kriminallitteratur”.

Två av Ngoyes kriminalromaner – ”Agence Black Bafoussa” (1996) och ”Sorcellerie à bout pourtant” (1998), bägge utgivna i Série noire – blir också en mer kriminell och modern fortsättning på de ovannämnda skönlitterära romanerna av Mongo Beti och Aké Loba.

Ngoyes första krimi utspelar sig i Paris. De mord som sker, kring en kongolesisk musikmanager, har anknytning såväl till narkotika och prostitution (i Frankrike) som till den politiska oppositionen (hemma i Kongo).

sorcellerie_1419I hans andra krimi reser huvudpersonen Zito, som blivit fransk medborgare, hem till födelselandet Kongo. Hans bror, ”näst högsta befäl i presidentgardet”, ska begravas. Zito blir en afrikansk amatördetektiv, på två sätt. Dels försöker han hitta sin brors mördare, dels funderar han över vad som vad som kan vara den rätta framtidsvägen för ett land med så starka motsättningar mellan olika folkgrupper att det lett till folkmordskrig och där en elit säljer ut nationella resurser till väst.

Berättelsen börjar med att Zito anländer till flygplatsen i Kinshasa och blir rånad på pengar och pass av tulltjänstemännen, eftersom han vägrar att muta dem.

Pim Higginsons bidrag till ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” handlar alltså om kriminalromanens framväxt i det franskspråkiga Afrika. En liknande genomgång skulle kunna skrivas om krimi från Afrikas engelskspråkiga delar. Några få titlar av de nämnda afrikanska krimiförfattarna finns översatta från franska till engelska men ingenting finns på svenska.

Det är synd. Som med en machete snittar krimiförfattarna upp dagens Afrika och blottar samhällsstrukturer, korruption, folkmord, fattigdom och urbanisering, traditionernas möte med ett annat, nykolonialt och modernt liv. De skriver samhällsromaner och politiska romaner i form av deckare och annan krimi.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet under vinjetten Krimi 2014

Léo Malet-vecka 4) Från USA via Frankrike till Sverige

Léo Malet
12, rue de la Gare
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Handlingen känner ni vid det här laget, annars är det bara att scrolla bakåt genom de texter jag lagt ut under Léo Malet-veckan på Deckarlogg och repetera vad ”120, rue de la Gare” har för story, och att jag väntat i tio år – ja, egentligen ännu fler år – på att denna grundsten för såväl Frankrikes som hela Europas noir-deckargenre skulle översättas till svenska, det ska jag inte dra en gång till.

Utan när jag nu läst den efterlängtade svenska översättningen tänkte jag koncentrera mig på just detta: översättningen. Det vill säga språket: orden, stämningen, tiden eller tiderna.

Att översätta Léo Malets franska noir-deckare om privatsnoken Nestor Burma i 40-talets Paris kan kort sagt inte ha varit lätt. Som Malet-fan har jag redan tidigare läst romanen på tre språk: franska, engelska och danska. (Plus att jag läst den i en variant på svenska, som tecknad serieroman av Jacques Tardi.)

120-rue-de-la-gareDen engelska översättningen lyckades sämst, som oftast. Engelskt skriftspråk skiljer sig så mycket från franskan – eller för den delen från de flesta språk, typ nordiska – att jag oftast brukar ha problem med engelska översättningar av europeiska böcker. Resultaten blir mer engelska än original. På engelska kunde Léo Malet varit född i typ sydöstra London.

Också danska är ett eget språk, i flera betydelser. Där finns, tycker jag ofta, någon slags inbyggd ironi och pastisch i själva språket. Så på danska blev den franske noir-författaren Malet nära nog en en bror eller i alla fall kusin till Dan Turèll. Inte det värsta men inte riktigt Malet.

På svenska då, i Ola Wallins översättning?

Som sagt: svårt. Men förutsättningarna är kanske ändå något bättre vad gäller själva språket. Svenskt skriftspråk flyter sällan lika lätt som engelskan och har inte heller skämtlynne inbyggt som danskan – utan svenska är, låt säga, ett mer neutralt skiftspråk. Vilket nog kan vara en lämplig utgångspunkt för att översätta Léo Malet och Nestor Burma.

Åtminstone tre saker gäller det att ha koll på och klara av för en svensk översättare, om resultatet ska bli läsvärt och bra. Det första är den lätta grad av pastisch som finns i Maléts original – när den hårdkokta amerikanska deckargenren från till exempel Los Angeles importerades och omplanterades på gatorna i till exempel Paris och upp växte fransk noir.

Just pastisch men ändå på allvar. Inte för mycket; inte för lite.

Det andra är tiden: alltså andra världskrigets 40-tal. Det tiden måste ju kännas, detta måste finnas kvar: känslan av historisk detektivroman. Och ändå ska det vara läsbärt, spännande och underhållande för läsning idag. Som om Malets roman – nästan – kunde ha skrivits av någon svensk deckarförfattare.

Det tredje är förhållandet mellan fransk och svensk litterartur, särskilt mellan fransk och svensk litterär noir. Tidigare skrevs knappt några noir-deckare i Sverige, först på senare år som svenska deckarförfattare blivit intresserade av hårdkokt och noir.

”120, rue de la Gare” måste förbli en fransk noir-deckare också på svenska. Samtidigt som romanen måste ”försvenskas” och ”nutidsanpassas” – jo, vet att det är fel ordval men hittar inga bättre ord och ni förstår nog – sådär lagom att den blir tillgänglig och lockande att läsa.

Och det är den. Jag är nöjd. Tror inte ”120, rue de Gare” går att översätta bättre. Att läsa är som att åka över Atlanten i sällskap med en amerikansk privatsnoks hårdkokta jargong: resa från USA via Frankrike till Sverige, från den hårdkokta deckarens amerikanska födelse på 20-talet via 40-talets europeiska noir-introduktion till Sverige år 2019.

Att läsa och resa: hisnande.

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Återkomst till Doggerland

Maria Adolfsson
Stormvarning
(W&W)

Maria Adolfssons förra deckare och polisroman, fjolårets ”Felsteg”, var och förblir enastående. Eller nästan. (Höll på att skriva första deckare. Men hon har också tidigare gett ut en mindre uppmärksammad roman, ”… alla för en”, som hon själv placerar i krimigenren.)

Maria Adolfssons kriminella Doggermiljö kunde/kan jämföras med Håkan Nessers likaså egenskapade miljöer i polisserien om och med Van Veeteren (den fiktiva staden Maardam med omnejd). Bara det – själva jämförelsen! – är ju ett högt betyg.

Adoplfsson StormvarningAdolfsson låter Doggerland återuppstå som en ögrupp och rest av den landmassa som en gång förenade Storbritannien med Norden och den europeiska kontinenten. (Det enda som finns kvar idag, alltså i verkligheten, utanför hennes deckar- och polisserie, är Doggers bankar.)

I ”Stormvarning”, andra delen av Doggerland-serien, fortsätter hon att teckna porträttet av Doggerland med Heimö, som största ö, och Noorö, där kriminalgåtan i nya romanen utspelar sig, som en mindre ö norr om den stora huvudön. (Söder om finns också den än mindre ön Frisel.)

”Felsteg”, alltså första titeln, började helt suveränt med att kriminalinspektör Karin Eiken Hornby var på väg hem en tidig morgon efter att ha hamnat i en säng där hon absolut inte borde ha hamnat.

Nya ”Stormvarning” börjar helt åkej – ja, till och med bra – men inte lika suveränt. Det pågår julfirande och den kvinnliga kriminalinspektören är egentligen sjukskriven efter förra fallet / första romanen då hon åtar sig (mest för att slippa sig att undan julen och sina gäster) att resa till Noorö, där en man hittats död i ett gruvbrott.

När Doggerland redan blivit presenterat är det inte heller lika fascinerande att återbesöka öarna utan det blir just en återkomst. För det ä r svårt att skapa och levandegöra fiktiva miljöer, det kräver nåt annat och mer än att skriva deckare i verkliga miljöer.

Extra påpassligt då att det finns en karta över Doggerland och dess samhällen i början av början av boken, det hjälper till.

Ytterligare ett mord – det första dödsfallet var förstås mord det också – inträffar och verkar ha kopplingar till ett lokalt whiskydestilleri. Och kanske till polisen Hornbys  släktingar på Noorö, släktingar som är sisådär laglydiga…

Förra ”Felsteg” var som sagt häpnadsväckande, både till miljöskildring och kriminalberättelse. Uppföljaren ”Stormvarning” är bra men nej, inte häpnadsväckande.

En viss skillnad. Fast observera ändå: också nya Doggerland-deckaren är så bra att den säkert kommer att placera sig bland årets bästa svenska deckare. Och sen är det dags för trean, som blir examensprovet. Då gäller att satsa extra på såväl Doggermiljön som det kriminella.

Bengt Eriksson

Lika cyniskt som mänskligt

Thomas Engström
Öster om avgrunden
(Albert Bonniers förlag)

Inte bara Ludwig Licht, tidigare Stasiofficer och nu frilansare, som förflyttat sig (Berlin, två gånger USA och nu Georgien) utan också Thomas Engström, spionkvartettens författare.

Thomas EngströmHan har sökt sig fram, provat olika genrer och skrivsätt. I den fjärde, sista delen skriver han som bäst.

Engströms hårdkokta, både sarkastiska och intellektuella stil (tänk Chandler) passar utmärkt för kommentarerna om Tbilisi, staden utan chans och med alla möjligheter, mitt emellan öst och väst, kristendom och islam, liv och död.

Huvudpersonen Licht och hans författare är lika cyniska och därmed lika mänskliga. Kanske det som Engströms spionthrillers skildrar allra mest: hur dagens värld formar – ja, omstöper – människor.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gotas Media tidningar 2017

PS. Ur en diskussion jag hade med Thomas Engström efter att ovanstående recension varit införd:

Det jag tycker fungerar allra bäst i den senaste boken är språket och miljöskildringarna och jag tror detta skulle fungera ännu bättre i jag-form, alltså om du skrev i första person. Då blev jargong och kommentarer, det låt säga hårdkokt intellektuella kontra miljöerna, en enhet.

Dessutom är det ju både annorlunda och bra att du skildrar miljöer som läsaren inte vet så mycket om. Så jag såg fram emot en hårdkokt deckarserie på olika platser i Latinamerika men men… Det går ju också att skriva liknande i Europa (med utflykter, kanske).

Skapa ett halvt alter ego som har exakt dina politiska åsikter och av något skäl, det ena eller andra, gett sig av (flytt?) från Sverige ut i Europa (med eller utan hustru), på ständig resande fot till nya miljöer. En lagom cynisk, lagom smart, lagom förvirrad, lagom handlingskraftig (när det behövs) huvudperson.

Och i varje miljö hamnar du/jaget i något kriminellt som speglar just det landet/den platsen. En amatördeckarserie på resande foto, alltså.

BE