Jag försöker sortera i minnet var och när de olika bokhandlar låg som Gudmund Hamrelius (1930-2022) hade och skötte om i Malmö, de flesta tillsammans med hustrun Elisabeth. En i Hansacompagniet och en annan snett emot, en pocketbokhandel (som också tog in dansk litteratur), det stora bokvaruhuset/palatset på Södergatan/gågatan – höjdpunkten – och slutligen i Caroli.
Ett imponerande bokhandelsverk, kan det finnas något liknande i svensk nutid? I vilket fall letade jag efter en intervju till Kvällsposten tror jag som gjorde med Gudmund Hamrelius, måste ha varit ungefär när bokpalatset öppnade på gåtan. Men förgäves, jag kan inte lokalisera intervjun.
Letandet fortsätter, dock… Men när jag letade hittade jag istället en låt säga halvintervju jag gjorde med amerikanskan Donna Tartt när hon besökte Malmö. Den texten inleddes nämligen vid hennes signering hos just Hamrelius. Medan jag letar – läs om Donna Tartt…
***
Lite fusk är det, eftersom jag har ett recensionsexemplar, men för att kunna ställa någon egen fråga tar jag med mig Donna Tartts nya och andra roman, ”Den lille vännen”, till signeringen i Hamrelius bokhandel.
Hon skriver och jag frågar: ”Den hemliga historien” älskades både hemma i USA och i Europa. Medan Den lille vännen, fått en del kritik. Ändå anar jag att du har ditt hjärta djupare ner i den nya romanen…?
Donna Tartt. Foto: Bonnierförlagen
– Jooo, det stämmer nog.
Den här gången verkar du ha skrivit med fler delar av dig själv, berättelsen har passerat igenom hela din kropp.
– Hur menar du? Säger hon och tystnar, som hon gjort i intervjuer när en fråga snuddat vid det vid självbiografiska.
– It´s a more sad book. Säger hon och ser ut så: sorgsen.
Klockan 19 ska Donna Tartt intervjuas inför publik på Malmö Latinskola av Björn Linnell, hennes första svenska förläggare och nu kulturjournalist.
Först läser hon ur den nya boken och som hon läser! Hon blir berättelsen och människorna: betonar bisatser, pauserar, läser repliker med olika röster. I USA har hon själv läst in bägge romanerna som ljudböcker. Ja, jag bara måste skaffa ”The Little Friend” som ljudbok och lyssna.
Hur är det att skriva på en roman i tio år, undrar Björn Linnell. Ja, två romaner.
Den hemliga historien började Tartt på när hon var 18, 19 och den tog tio år att skriva. Vid slutredigeringen fick hon idén till Den lille vännen, som också tog tio år. Och när hon redigerade den kom hon på idén till ännu en roman…
– Tycker man någonting är tråkigt, sa en av mina skollärare, beror det på att man jäktar igenom uppgiften. Tar man det lugnt blir det roligare – att diska, promenera till jobbet eller skriva en roman.
Hon författar i samma sorts skrivhäften som hon hade i skolan. Då skrev hon av andras berättelser för att de skulle bli hennes, nu skriver hon egna berättelser för hand i skrivhäftena.
– Det behövs många häften för att skriva en sån här bok, säger hon och pekar på Den lille vännen (633 sidor).
Någon i publiken frågar vilka romanpersoner som hon själv står närmast. Det leder vidare till personernas ålder: mördarna i ”Den hemliga historien” är studenter kring 20 och Harriet, som blir detektiv för att lösa mordet på sin bror (= ”Den lille vännen”), är 12 år.
Här brister Tartt ut i en monolog i vilken, tror jag, det finns en nyckel till författarskapet.
– Föräldrar verkar ha glömt hur det är vara barn. Man ska inte ljuga, säger de. Men barn måste ljuga, för att klara sig. De har inga pengar, inga rättigheter, får inte köra bil. Som barn ljög jag alltid. Har du gjort pianoläxan? Ja. Vuxna tror att barn är änglar. Hmm.
Att bli vuxen, tänker jag på väg ut från Latinskolan, kan man inte undvika. Men undrar om inte Tartt valt att bevara Donna, 12 år, inom sig så länge som möjligt.
Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2003
Deckarlogg 
Kommentera