När proggen krockade med punken

En av många, många musikaliska bokrecensioner i nya numret av Hifi & Musik (12/21).

***

Karl G Jönsson

En spark rätt i skallen

När punken krockade med proggen –

Historien om Fiendens Musik och 1977-1981

(Helium Press)

Mats Zetterberg, Mats Bäcker och Karl G Jönsson, var på 70-talet medlemmar i frilansbyrån Grupp Fem i Lund. De två första skulle bli sångare respektive saxofonist i rockbandet Fiendens Musik och den sistnämnde bandets textförfattare.

Karl G Jönsson har nu skrivit boken ”En spark rätt i skallen” som är både en biografi över Fiendens Musik och en dokumentation av tiden och musiken, platserna (främst Lund) och stämningarna, 70-talets (musik)politiska klimat.

Detta framgår av undertiteln ”När punken krockade med proggen”.

Huvudtiteln syftar på en av låtarna som i sin tur syftar på en verklig händelse som Karl råkade ut för. Men boken börjar tidigare än så, innan han kom till Grupp Fem och Fiendens Musik bildades.

Han går igenom starten för bandet, varför Fiendens Musik valde detta namn, medlemsbyten och hur olika journalister tog emot bandets musik – mot och för. Sen breddar och fördjupar han genom att berätta om Grupp Femsom frilansgrupp och sydsvensk lokalredaktion för Musikens Makt, den progressiva musikrörelsens tidning.

Om den krock som uppstod mellan lokalredaktionen i Lund och huvudredaktionen i Göteborg.

Fiendens musik spelar vidare 2019. Fr v: Karl G Jönsson, Harry Schiffmann, Peter Kempinsky, Mats Bäcker, Ulf Karlberg, Ingvar ”Krupa” Nilsson och Mats Zetterberg. Foto: Mats Bäcker (självutlösare)

Det ger en bra bild av hur det faktiskt gick till, av de olika – motsatta – åsikter som fanns inom 70-talets musikrörelse. Också jag var ju med i Grupp Fem och MM:s lokalredaktion, jag har parallella upplevelser. Så för genomskinligheten bör jag väl nämna att jag själv förekommer här och var i boken, med namn och citat.

Det gläder mig att jag än idag kan stå för vad jag tydligen skrev och sa om Fiendens Musik.

Jo, jag tycker fortfarande att musiken kunde kallas bonnastomp – och det var beröm! tänk en folkmusiker som spelar enligt sin dialekt – och när Fiendens Musik spelade så – som mest och bäst – då var bandet riktigt, riktigt bra.

Karl G Jönsson är journalist i allmänhet, inte musikskribent. Kompletterat med en kvardröjande ilska från tiden fungerar hans journalistiska sätt att skriva alldeles utmärkt för ämnet.

”En spark rätt i skallen” är en lika välskriven som tillgänglig musik- och tidsbok.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik nr 12/21

Britain noir: Grälla nyanser av svart

Redan 1938 importerade Peter Cheyney den amerikanska detektivromanen, typ pulp, till England genom att i ”The Urgent Hangman” placera Slim Callaghans detektivbyrå på en bakgata till Chancery Lane i London.

Peter Cheyney: ”The Urgent Hangman”.

På 60-talet skrev Robin Cook (numera känd som Derek Raymond) flera deckare/thrillers, bl a ”The Crust On Its Uppers” och ”Public Parts And Private Places”, i hårdkokta Londonmiljöer.

Liza Codu DupeP B Yuill, t ex ”Hazell Plays Solomon”, poängterade på 70-talet det engelska genom att låta privatdetektiven James Hazell snacka cockney. Liza Codys böcker om privatsnokan Anna Lee – den första, ”Dupe”, kom 1980 – varslade ännu mer om vad som skulle hända…

Liza Cody: ”Dupe”.

På 90-talet exploderade noir-genren: hårdkokta deckare/thrillers publicerades som blodig konfetti. Idag har ”Britain Noir” trängt undan de klassiska engelska genrerna (landsortsdeckaren och spionthrillern) både vad gäller antalet titlar och angelägenhetsgrad.

London noirNyligen kom den tredje ”Fresh Blood”-samlingen (alla The Do-Not Press; red: Mike Ripley och Maxim Jakubowski) med nya brittiska noir-författare. Också ”London Noir” (Serpent´s Tail; red: Maxim Jakubowski) och ”Britpulp!” (Sceptre; red: Tim White) innehåller exempel på brittisk noir i novellformat.

Noir-novellsamlingen ”London Noir”.

Många noir-författare från samlingarna – t ex Mark Timlin, Nicholas Blincoe, Ian Rankin, Stella Duffy, Carol Anne Davis, Ken Bruen, Denise Mina, Martyn Waites, Peter Guttridge, Paul Charles och Stewart Home – har även skrivit romaner som brukar finnas på bokhandlarnas engelska pockethyllor.

Det är mörka, hårda och tuffa – ja, övertuffa kriminalhistorier: ett uppförstorat och förtydligat koncentrat av livet i Englands nutida storstad, som ofta men inte alltid heter London. Huvudpersonen kan vara polis, privat- eller amatördetektiv eller själv en skurk.

Mina favoriter – Gillian Slovo, Mike Ripley, Mark Timlin och Nicholas Blincoe – skriver var sin sorts noir.

Den enda författarinnan, Gillian Slovo, föddes i Sydafrika och har gjort flera böcker om föräldrarnas kamp mot apartheid. Deckardebuten skedde 1984 med ”Morbid Symptoms” (Pluto), där hon introducerar Kate Baeier, socialist, feminist, journalist och saxofonist.

Gillian Slovo: ”Morbid Symptoms”.

Baeier, som återkommer i bl a ”Death Comes Staccato” (Women´s Press) och ”Cat Nap” (Virago), har liksom Slovo sin bakgrund i 60-talets solidaritetsrörelser. Genom Baeiers/Slovos vänsterpolitiska ögon skildras London åren kring Thatcher – huvudstaden i ett land i nyliberal förvandling.

Mike RipleyMike Ripley skriver en serie deckare – 1988 kom debuten ”Just Another Angel” (Collins) och den åttonde och senaste heter ”That Angel Look” (Do-Not) – som kan kallas ”comic noir”. Jag-berättaren, Fitzroy Mcclean Angel, är taxichaufför och deltidsmusiker (trumpet).

Mike Ripley: ”Just Another Angel”.

Angel kör en Londoncab, kallad Armstrong, och delar bostad i Hackney (inte Londons bästa adress) med katten Springsteen. Det är precis så roligt som du anar. För att hålla verkligheten på avstånd drar Ripley/Angel fler vitsar per deckarromansida än Kinky Friedman.

Fr o m debuten 1988 med ”A Good Year For The Roses” (Corgi) har Mark Timlin åstadkommit hela femton böcker – t ex ”Paint It Black” (Vista) och ”Quick Before They Catch Us” (No Exit) – om privatsnoken Nick Sharman med kontor i Tulse Hill, South London.

Mark Timlin: ”A Very Good Year For Roses”.

Timlins deckare är så hårdkokta, våldsamma och rent ut sagt råa att han kallas ”Londons Mickey Spillane”.

Fast snarare har han studerat Cheyney, som inte var mindre våldsam. Återigen samma tid och stad, men Timlin/Sharman betraktar London från ännu en annan utsiktspunkt: de nergångna stadsdelarna söder om Themsen där befolkningen är engelsk arbetarklass och invandrare.

Nicholas BlincoeNicholas Blincoe debuterade senare, 1995. Romanerna ”Acid Casuals”, ”Jello Sallad” (bägge Serpent´s Tail) och ”Manchester Slingback” (Pan) handlar mer om Manchester än London. Den senaste, ”Dope Priest” (Hodder & Sloughton), utspelar sej i Israel.

Nicholas Blincoe: ”Manchester Slingback”.

I ”Manchester Slingback” – hans tveklöst bästa – skildrar Blincoe hemstadens och Englands utveckling genom att dubbelkopiera 80- och 90-talens Manchester; den gamla utslitna och den nya yuppiefierade. Om Slovo, Ripley och Timlin känner sej hemma på jazz- och rockklubben, så finns Blincoe på ett raveparty. Hans noir gränsar till acid. Blincoe skriver som på syra.

Nej, inte ett ord ska jag nämna om romanernas kriminella innehåll. Aldrig har deckargåtor betytt mindre än i Britain Noir.

De nya brittiska noir-författarna utnyttjar och leker med detektivromanen, tänjer ut och spränger sönder. De skriver inte skön utan ”ful” litteratur: pulp. Många böcker publiceras direkt i pocket. Cirkeln sluts bakåt till Peter Cheyney.

Resultatet blir genomlevda porträtt av dagens England, målade i grälla nyanser av svart.

Bengt Eriksson
Krönika i Allt om böcker 2000