Sensommar i verklighetens och fiktionens Herrängen

Finns saker som gnager i samvetet. Typ att man inte riktigt gjort det man skulle, i det här fallet att Deckarlogg inte skrivit om det loggen borde.

Kan ju inte hinna allt, ursäktar man sig. Nej, visst men hmmmm. Det handlar ju om vad man inte hinner. Att man alltså gjort = hunnit med något annat på bekostnad av detta.

Lisa Förares debutroman i tja, genren realistisk fantasyskräckkrimi har inte recenserats på Deckarlogg. Sååå trist, på tiden att ett sådant missgrepp repareras. Som en hjältinna i nöden bidrar här Helena Dahlgren med detta.

***

Lisa Förare
Varken
(LB Förlag)

I sensomras, efter den klibbiga värmen men före det att löven skiftat färg, fann jag mig själv trivsamt vilse i villaförorten Herrängen strax söder om Stockholm.

Jag skriver ”Herrängen”, men det kan lika gärna ha varit Långbro, Älvsjö, Fruängen, all of the above. Och jag skriver ”trivsamt vilse”, för jag har alltid tyckt att det finns något vilsamt med att inte riktigt veta vart jag ska gå härnäst.

Lisa Förarare VarkenKanske är det kravlösheten jag gillar. Den kontrollerade, tillfälliga vilsenheten som så lätt går att avvärja med hjälp av Google Maps eller valfri taxiapp.

Den där sensommarkvällen i Herrängen lät jag telefonen ligga kvar i handväskan. Jag hade just sett två fina människor gifta sig till tonerna av Jens Lekman, jag hade druckit två glas champagne, jag hade hånglat med min pojkvän.

Luften var frisk, solen värmde fortfarande fastän den snart skulle börja gå ner över sjön. Då och då kunde jag höra sorlet från bröllopsgästerna, ett skratt, ett klingande glas. Jag var ensam, fast ändå inte.

Det var, inser jag i efterhand, en av sommarens finaste kvällar. Kanske var det också den allra sista sensommarkvällen innan hösten faktiskt kom? Det är sådant man gärna tänker sig efteråt, särskilt när den plats man tänker tillbaka på numera har ett oundvikligt litterärt skimmer över sig.

Jag både önskar och inte önskar att jag hade läst Lisa Förares debutroman ”Varken”, som utspelar sig just i denna del av södra Stockholm, den kvällen.

Lisa Förare

Lisa Förare. Foto: Severus Tenenbaum

Nu har jag äntligen gjort det, och fastän det är en mörk och sorgsen historia om två vilsna systrar – en mystiskt försvunnen, en sörjande som försöker ta reda på vad som hänt – så är det också en förbannat trivsam historia. Jag tror att det har något att göra med sättet som Förare skriver: sinnrikt, associativt, klurigt och vansinnigt underhållande.

Nornor, älvor och sällsam magi varvas med lekfullhet, humor och en sorts glittersvart realism som ibland får mig att tänka på min älskling Elizabeth Hand. Och så förstås Kelly Link, en författare som jag vet att Lisa beundrar, och som jag – full disclosure – ätit en ljuvligt överdådig vinlunch med hemma hos just Lisa Förare.

Men framför allt påminner ”Varken” inte om något annat. Det är det som är så fint. Underrubriken ”En mörk förortssaga” är bra, men jag skulle också säga att det är dark fantasy med thrillerinslag. Och så är den rolig, som sagt! Jag säger bara nornorna…

Humor i fantasy har aldrig riktigt varit min grej, jag fixar tyvärr inte Terry Pratchett (som jag vet att många avgudar, förlåååt!), men här, i skönt svartsynt skrud, funkar de humoristiska inslagen perfekt.

Nästa gång jag besöker Herrängen kommer jag att vara mer vaksam. Samtidigt är lockelsen i att försvinna större än någonsin. Bra fiktioner har ju den effekten på en: man vill så gärna hamna fel, snava till, rakt in i något som är skrämmande och okänt och därför rent igenom ljuvligt.

Helena Dahlgren herrängenOch! Bra texter skapar bra texter; det är en annan övertygelse jag har. Så fort jag skrivit klart den här texten klickar jag upp ett annat dokument och skriver vidare på min roman, den som är tänkt att komma nästa sommar. Och jag njuter lite av att gå vilse. Tack för inspirationen, Lisa Förare! Jag ser fram emot nästa bok.

”Min kille och jag den där sensommarkvällen, i kvarteren kring Långsjön där Varken utspelar sig.”

Helena Dahlgren,
gästrecensent på Deckarlogg, är författare, översättare och numera pensionerad bokbloggare. Skrivit/skriver bl a  ”100 hemskaste”, ”Orkidépojken” och serien om ”Ödesryttarna”. Helena har många gånger promenerat runt en annan sjö som också heter Långsjön (den ligger i Tyresö) och tänkt på egna – fast mest andras – böcker.

Din tvilling och min

Seriefilmatiseringen av Marie Hermansons roman ”Himmelsdalen” har nu både visats på linjär TV och strömmats. Ja, den strömmas väl fortfarande.

Såg att diskussion om filmatiseringen uppstod. Till exempel: Varför har de tvillingbröderna i boken blivit tvillingsystrar på skärmen?

Svaret på detta har jag dock inte läst nånstans. Kanske du vet?

Bra filmmatisering? Bättre roman än TV-serie? Det har också undrats. Svaret får bero. Tills vidare istället: Så här skrev jag om Marie Hermansons roman ”Himmelsdalen” när den kom för ett antal år sen.

***

Marie Hermanson
Himmelsdalen
(Albert Bonniers)

Hur ska romantiteln tydas?

”Himmelsdalen” på svenska och Himmelstal på tyska, dit är Daniel på väg för att besöka sin bror, Max, som är inlagd på sjukhus, ett slags hälsohem eller vad är det? Himmelsdalen ligger någonstans i Schweiz och är så vacker (ängssluttningar, granskog, vattendrag, by, värdshus och kyrka) att man kunde vara i himlen.

Hermanson skriver konstlöst (vilket också är en konst). Prosan är torr och saklig, närmast redogörande. Det börjar långsamt, de första sidorna var tröga att läsa (vilket kan vara meningen). Men så plötsligt har hon fångat mig, berättelsen börjar leva – med hjälp av språket.

När romanen övergår från det inledande behagliga stadiet till att bli allt mer obehaglig, när realismen får en allt större känsla av orealism, då fungerar det torra, konstlösa språket perfekt, både som en kontrast till själva berättelsen och för att fokusera på det som händer.

”Himmelsdalen” är uppbyggd som en spänningsroman, där informationen portioneras ut som ledtrådar och spår, så nu får jag vara försiktig.

Men så mycket kan avslöjas som att Daniel, om han rakar av sig skägget, och Max liknar varann på pricken. Max skulle behöva uträtta några saker utanför dalen och vårdhemmet, så han ber Daniel om en tjänst, att byta plats med honom, bara för några dagar.

Max ger sig av och Daniel tar hans plats. Men dagarna går, allt fler dagar går, utan att Max återvänder…

I en rad romaner – ”Värddjuret”, ”Musselstranden”, ”Hembiträdet” och ”Mannen under trappan” är några – har Marie Hermanson skrivit sig in och fast i en månggenre, där fantasy, realism, kriminellt och skräck blandas.

Om människan som sin egen tvilling, än god och än ond, har hon också skrivit flera gånger, främst i ”Tvillingsystrarna” men även ”Mannen under trappan” handlar nog om en människas dubbelnatur.

I romanen ”Himmelsdalen” blandas fantasi (snarare än fantasy) och realism, det onaturliga (men inte det övernaturliga) och det naturliga, det verkliga och det overkliga, på ett skrämmande märklöst sätt. De avlöser, går i och ur varann, precis som verkligheten, alltså den vi lever i, kan vara nog så overklig.

Ånyo: Vad är Himmelsdalen/Himmelstal? En fysisk eller en mental plats, en dröm som kan bli en mardröm. Den vetenskapliga (eller religiösa) idén – drömmen – om att skapa himmelriket på jorden i form av den perfekta, helt igenom goda människan. Det vill säga avskaffa ondskan med metoder som kan vara lika onda.

Marie Hermanson påminner oss om det självklara, ja, banala, som vi gång på gång verkar glömma bort (för att vi vill glömma det): varje människa är ond och god, god och ond, om vartannat.

Också en psykopat kan ha något gott i sig. Liksom en samarit kan vara ond. Är Max och Daniel tvillingar? Eller två delar av samma människa och mänsklighet; olika dagar, tider, situationer.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2011

Stefan Casta – en av Sveriges mest egenartade skönlitterära författare

Ser att författaren Stefan Casta tilldelats ett stipendium från ”Stiftelsen Marta Sandwall-Bergströms Författarfond. Utdelningsceremonin ges den 3 september på Svenska barnboksinstitutet”.

Det är han väl värd. Han är värd alla stipendiepengar som finns så han kan skriva klart en ny bok igen.

En thriller, spänningsroman, deckare (med prefixet ungdoms-) eller på vilken litterär gräns han ska balansera nästa gång. Ungdoms- förresten, när Casta författar når den åldern ändå upp till mina 72 år.

Stefan Casta är kort sagt en av Sveriges främsta skönlitterära författare; oavsett genre, oavsett ålder, oavsett allt. Här följer min recension av en av hans egenartade romaner…

***

Stefan Casta
På andra sidan Fågelsången
(Opal)

Berättelsen är indelad som tiden, året och livet: sommar, höst, vinter och vår samt nästa sommar. Varje årstid kommer med en ny, högre siffra. Det fick mig att bli så fundersam att jag mejlade författaren och frågade vad siffrorna – 72, 166, 279 och 365 – syftar på.

Stefan Casta svarade att ”det ska vara lite lagom kryptiskt”. Men han påpekade också att på några ställen i boken gör Elina, jag-berättaren, något som förklarar dessa stigande numreringar.

Alltså jag som inte läst tillräckligt noga? Hmmm. Jag tror jag avstår från att avslöja vad siffrorna betyder.

Byt kryptiskt mot mystiskt… Lite lagom mystiskt är en träffande beskrivning av hela boken ”På andra sidan Fågelsången”, liksom av de flesta böcker med Stefan Casta som upphovsman.

OPAL_CASTA_PA_ANDRA_SIDA_FAGELSANGEN.inddDen här berättelsen utspelar sig som i ett mellanrum eller snarare på än den ena, än den andra sidan om detta mellanrum. Undan för undan, allt oftare och mer, sammanfaller de olika sidorna till en sammanhållen berättelse – ja, livsberättelse.

De kan kallas realism/fantasi, liv/dröm, naturligt/övernaturligt och stad/landsbygd. Eller, vad gäller genre och målgrupp, spänning och fantasy, ungdoms- och vuxenroman.

Elina berättar om sig själv och sin pappa Jörgen, skolkamraten Marjan, Ismael (som tillsammans med Jörgen driver pizzerian Quattro Poissone) och snart kommer också en pojke, Aron, in i handlingen. Här och var skymtas en räv (kanske samma räv eller kanske flera).

Även Vanessa finns med. Hon är med hela tiden, som den egentliga huvudpersonen, allt och allas nav, trots att hon är död. När berättelsen börjar ska Vanessa snart dö.

En sommardag (fast risigt väder). Elina sitter i bilens baksäte. Jörgen och Vanessa, som inte är Elinas mor men ändå alltid kommer att vara det, sitter fram. Jörgen kör.

Och som alltid kör han för fort. Pratar och gestikulerar, släpper ratten och tittar åt ett annat håll. En korsning närmar sig. Där kommer en annan bil och en ambulans. Ett djur – en räv? – springer över vägen.

Jörgen ställer sig på bromsen men krocken med ambulansen är oundviklig och blir våldsam. Vanessa dör; Jörgen och Elina klarar sig.

”Någon dör och någon vinner på trissen”, skriver Stefan Casta. Livet kan liknas vid en trisslott, som varje dag skrapas på förlust och vinst. I sorgen skrapar Jörgen fram en storvinst på triss och Elina ärver pengar efter Vanessa.

Det betyder att Jörgen får råd att köpa in sig i pizzerian och att far och dotter kan flytta ut på landet, det som Vanessa drömde om, ett hus på landet, och köpa gården Fågelsången, skaffa höns och starta äggfarm.

”På andra sidan Fågelsången” är en mindre intrigbunden berättelse än Castas tidigare böcker. Han flätar samman olika människors liv till en allt större historia, en berättelse om livet som överlevnad i och med naturen, känslor och tankar, drömmar och fantasier.

Varifrån kommer den unge Aron, som efter att ha varit gatumusiker i stan dyker upp vid Fågelsången? Vad hände med hans föräldrar? Vilka är egentligen de där Davidssons från granngården? Inte minst mannen i grannfamiljen, som med sitt gevär förvandlar berättelsen till country noir.

Elinas riktiga mamma Zandra, journalist i Stockholm, gör sporadiska gästspel. Och så räven, vem eller vad är denna återkommande räv?

Människan som natur och naturen i människan. Olika människors liv som tillsammans blir livet. Detta magiska liv, som inte kan levas på allvar utan att det oförståeliga och oförklarliga släpps in.

Stefan Casta har formulerat lika poetiska meningar som alltid men nu har han dessutom ett leende i mungipan. Han skämtar och är ironisk. Som om bokens underliggande budskap skulle vara (vilket det väl också är): Var och ens märkliga, oförutsägbara liv måste levas med ett leende, om det ska vara levbart.

Till sist kommer en räv förbi igen. Räven betraktar Fågelsången. Och hönsgården. ”Ett nästan magiskt skimmer vilar över skogen när dagen omärkligt kysser nattens kind”, diktar Casta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur 2015

 

Himlens eller helvetets förgård

Inger Frimansson
De sista rummen
(Norstedts)

Ända sen 80-talet, i roman efter roman och om man så vill i deckare efter deckare, har Inger Frimansson skildrat det som finns under det som finns. Något, kalla det livet, verkligheten eller vardagen, eller själva människan, rämnar – gång på gång – i hennes romaner.

Vad blottas, då ytan spricker? Vad blir synligt, som förut var osynligt och omärkbart?

Också Frimanssons berättande, den kriminal- och thrillergenre hon är kvar i fast hon skrivit sig ur den, har rämnat och spruckit, för att genren och berättandet måste rämna om hon ska kunna nå tillräckligt djupt ner under ytan och djupt in i sina romanpersoner.

Frimansson De sista rummenMen har det – ja, allt! – någonsin rämnat mer än i hennes nya, så benämns romanen, psykologiska thriller ”De sista rummen”? På omslaget finns också ett nummer – 314 – där den sista siffran lossnat och hamnat på sniskan. Som på en dörr i ett gammalt hotell. Där befinner sig huvudpersonen, som glömt sitt namn men snart ska få det nya namnet Viol.

Var är hon? Vad är det för konstigt hotell? Varför är ytterdörren låst? Det går ju inte heller att ringa ut! Kan något hemskt ha hänt? Och var finns Adrian och Liv, hennes barn? Deras namn minns hon i alla fall. Och Hans, hennes make. Hans tar väl hand om barnen nu?

Hotellet ekar tomt (när det inte hörs musik från en trasig orgel). Men fler människor – eller ”människor” – finns på hotellet. De kommer fram en efter en: Aina, något slags föreståndare, Ivar, en äldre herre, Daisy, om hon nu heter Daisy, Generalen – eller Gestapomannen – i receptionen och Rut, som Viol känner igen men då hette Rut väl något annat.

Med flera. Samt en hund, en stor hund, en rödhake med ett löv i näbben och något läbbigt, flytande som sprider sig. Nu ska jag absolut inte avslöja mer. Men romanen kunde bli en skrämmande skräckfilm.

Frimansson skriver på gränsen mellan realism och fantasy. Nej, inte fantasi. Snarare djupt känd rädsla, som i dödsrädsla. Ska romanen läsas så: som en skildring av människans rädsla – ja, skräck – för döden?

Hotellet med ”de sista rummen” är en vistelseort mellan livet och döden, strax efter och strax före. Himlens eller helvetets eller just ingentings förgård. Hur otäck man tycker att romanen är beror säkert på hur stor dödsrädsla man har, inför att man ska dö eller för att bli lämnad ensam kvar. Inger Frimansson skildrar – och mer än så, hon gestaltar – detta på ett alltför nära sätt.

”De sista rummen” är både ruggig läsning och en ruggigt bra skriven roman. Som vanligt, kan tilläggas.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

 

 

Kvinnohandel, trafficking, prostitution

Lourdes Daza-Gillman
Vanvett
(LDG Förlag)

Ilska är drivkraften bakom Lourdes Daza-Gillmans polisromaner och kvinnothrillers.

I ”Vanvett”, där polisen Sanna återkommer för tredje gången, har både författaren och huvudpersonen blivit än mer ilskna. Ämne: kvinnohandel och prostitution.

vanvett-makttrilogin---bok-3Några unga kvinnor, som tagit det drastiska steget att infiltrera en traffickingorganisation, försvinner. Och hittas mördade.

Bland de försvunna finns en vän till Sanna.

Daza-Gillman skriver med en sådan intensitet att jag måste lägga ifrån mig boken och hämta andan. För det hon skildrar är vidrigt.

Realism? Fiktion? Hur mycket av endera?

Omöjligt att veta.

Hon, en egenutgivare, skriver allt bättre också.

Lourdes Daza-Gillman har gått framåt starkt genom sin ”makttrilogi”. Här finns blott några få språkligheter som kunde ha putsats.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Något kortare i Gota Medias tidningar 2018

Din tvilling och min

Läser just nu min favoritförfattare Marie Hermansons nya roman ”Den stora utställningen” (Bonniers), som utspelar sig på och kring Göteborgsutställningen 1923 med Albert Einstein som en av personerna.

Lär säkert återkomma till Hermansons nya här på Deckarlogg eftersom jag i läsögonblicket skulle vilja den Hermansons nya till bästa svenska cozy crime och mjukdeckare jag läst på vet inte hur länge. (Sen Maria Langs debut 🙂 kanske, t o m.)

Medan jag läser: en recension jag skrev av en tidigare Hermanson-roman, tål verkligen att läsas den också…

***

Marie Hermanson
Himmelsdalen
(Albert Bonniers)

Hur ska romantiteln tydas?

”Himmelsdalen” på svenska och Himmelstal på tyska, dit är Daniel på väg för att besöka sin bror, Max, som är inlagd på sjukhus, ett slags hälsohem eller vad är det? Himmelsdalen ligger någonstans i Schweiz och är så vacker (ängssluttningar, granskog, vattendrag, by, värdshus och kyrka) att man kunde vara i himlen.

Hermanson skriver konstlöst (vilket också är en konst). Prosan är torr och saklig, närmast redogörande. Det börjar långsamt, de första sidorna var tröga att läsa (vilket kan vara meningen). Men så plötsligt har hon fångat mig, berättelsen börjar leva – med hjälp av språket.

När romanen övergår från det inledande behagliga stadiet till att bli allt mer obehaglig, när realismen får en allt större känsla av orealism, då fungerar det torra, konstlösa språket perfekt, både som en kontrast till själva berättelsen och för att fokusera på det som händer.

”Himmelsdalen” är uppbyggd som en spänningsroman, där informationen portioneras ut som ledtrådar och spår, så nu får jag vara försiktig.

Men så mycket kan avslöjas som att Daniel, om han rakar av sig skägget, och Max liknar varann på pricken. Max skulle behöva uträtta några saker utanför dalen och vårdhemmet, så han ber Daniel om en tjänst, att byta plats med honom, bara för några dagar.

Max ger sig av och Daniel tar hans plats. Men dagarna går, allt fler dagar går, utan att Max återvänder…

I en rad romaner – ”Värddjuret”, ”Musselstranden”, ”Hembiträdet” och ”Mannen under trappan” är några – har Marie Hermanson skrivit sig in och fast i en månggenre, där fantasy, realism, kriminellt och skräck blandas.

Om människan som sin egen tvilling, än god och än ond, har hon också skrivit flera gånger, främst i ”Tvillingsystrarna” men även ”Mannen under trappan” handlar nog om en människas dubbelnatur.

I romanen ”Himmelsdalen” blandas fantasi (snarare än fantasy) och realism, det onaturliga (men inte det övernaturliga) och det naturliga, det verkliga och det overkliga, på ett skrämmande märklöst sätt. De avlöser, går i och ur varann, precis som verkligheten, alltså den vi lever i, kan vara nog så overklig.

Ånyo: Vad är Himmelsdalen/Himmelstal? En fysisk eller en mental plats, en dröm som kan bli en mardröm. Den vetenskapliga (eller religiösa) idén – drömmen – om att skapa himmelriket på jorden i form av den perfekta, helt igenom goda människan. Det vill säga avskaffa ondskan med metoder som kan vara lika onda.

Marie Hermanson påminner oss om det självklara, ja, banala, som vi gång på gång verkar glömma bort (för att vi vill glömma det): varje människa är ond och god, god och ond, om vartannat.

Också en psykopat kan ha något gott i sig. Liksom en samarit kan vara ond. Är Max och Daniel tvillingar? Eller två delar av samma människa och mänsklighet; olika dagar, tider, situationer.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadbladet 2011

Poesin är den nya prosan

Jag brukar ju säga att den – andra – genre som kriminallitteratur står närmast är poesi. Då skrattar folk för de tror jag skämtar. Men det gör jag inte alls. Mer om detta en annan gång. Skrev det bara som förklaring på att Deckarloggs nya inlägg här nedanför handlar om… poesi.

***

Sorterar böcker inför julen, försöker hitta en hylla där jag kan tränga in dem bland alla andra böcker. Och fastnar. Som alltid, när jag sorterar böcker. Jag fastnar i en bok, fastnar i flera böcker och blir stående, för att jag börjar läsa. Det tar lång tid att sortera böcker. Inget snabbjobb.

Allt mer fastnar jag i diktsamlingar, märker jag. Allt fler diktsamlingar verkar jag skaffa mig. Då och då under året, liksom förra året, har jag nämnt nya diktsamlingar, bara kort-kort, i samband med mina onsdagskrönikor. Har fått för mig att det är en ny poesivåg på gång i Sverige, att det publiceras fler diktsamlingar än på länge.

Stämmer det? Mejlar Ellerströms förlag i Lund, som alltid publicerat mycket poesi, och frågar. Jo, man håller med. Antalet diktsamlingar har nog ökat. I den poesi som ges ut verkar det också finnas några gemensamma stråk – inte genomgående, inte i all ny poesi, men så ofta att det blir något som kan kallas en trend.

Det ena är att svensk poesi har blivit berättande. Poesin är den nya prosan. En diktsamling kan vara som en poetisk roman och enskilda dikter som noveller. Det andra är att det diktas enklare och mer direkt, men ändå inte mindre poetiskt eller så att det saknas djup. Det till synes enkla är det verkligt djupa.

Gunnar HardingEn av samlingarna jag blev stående med var nestorn Gunnar Hardings ”Från vinter till vinter” (W&W). Han brukar dikta minnen och historier men med ett rikt bildspråk. Här finns en allmängiltig, mer omedelbar diktsvit om ett uppbrott, två människor som lämnar varann: ”Märkligt att det dröjde så länge / innan jag upptäckte att dörren ut / stod på vid gavel.”

TodorovAnamarija Todorovs diktsamling ”Fröken Forever” (Rastlös Sorgenfri) visar precis vad jag menar med den direkta, berättande svenska poesin. De lika rakt upp och ner som poetiska dikterna skildrar arbetet i förskolan: arbetsvillkor, politikernas krav, omsorg om barnen från föräldrar och personal. Ödesmättad start: ”Vi tänker ta väl hand om dig, / älskade lilla barn.”

Tunedal”Rosor skador” (W&W) av Jenny Tunedal är också en berättelse – fast inte så direkt utan med fler omrörda känslor, vilket får just den här diktsamlingen att bli nästan för berörande och realistisk. Direkt på första sidan, titeln lyder ”Doktor A:s klinik”, finns denna starkt drabbande formulering: ”Han hade aldrig sett en kvinna glömma sitt eget namn medan hon skrev det.” Tunedal har diktat om (sin mammas) demens.

EllerströmI samlingen ”Genom spegeln” (Ellerströms) diktar förläggaren själv, Jonas Ellerström, lika enkelt och levande som alltid. Iakttagelser, upplevelser, noteringar och, under titeln ”Fågeltofta”, något som kan liknas vid personlig, poetisk krönika. Han besöker vad som måste vara Johns antikvariat och noterar: ”I rummet finns hela min ungdom. // Här återser jag alla de böcker / jag köpte och läste eller bara köpte.”

Många fler svenska diktsamlingar skulle jag kunna nämna och citera ur. Men om man nu ska gradera poesi, det är ju tveksamt, så är dessa fyra just nu mina favoriter, dem jag bläddrar mest i, blir stående och läsande, funderande. Det vill säga platserna fem till två (utan rangordning sins emellan). Återstår så min favoritsamling, den som måste hamna högst, eftersom den grep mig mest, riktigt skakade om mig.

WerupEn debutsamling, där det känns som om Julia Werup diktat med hela sig och sitt liv, hittills. När Ulf Mårtensson intervjuade henne i YA publicerades också en dikt som jag inte tyckte gjorde henne rättvisa. Debutdiktsamlingen ”Ensomme mænds død / Ensamma mäns död” (utgiven på svenska, vänstersidorna, och danska, högersidorna, av Det Poetiske Bureau) innehåller så många fler dikter som var och en innehåller så mycket mer.

Liv och död. Ordagrant. Julia Werup diktar så. Blod. Ett annat ord. Som när hon gör entré på jazzklubben Montmartre: ”Jag står som ett öppet könsorgan / Med köttet lagom blodigt.” Kroppen och livet som ett öppet sår, på gränsen till döden. ”Ska vi våga leva lite till / För det finns inget att förlora…”

Hon diktar om män, älskaren som ska få en ny ”horunge” med en annan, danskarnas (Julia bor i Köpenhamn) syn på ”luder”. Pappan, ja, hon har skrivit flera dikter om sin pappa (se samlingens titel, redan där), men dom dikterna vet jag inte hur jag ska hantera, en annan Jacques än den jag träffade, någon som jag inte visste fanns.

Till exempel ”Pacemaker”, en av pappadikterna: ”Döden är oromantisk / Därför finns poesin…” Så livsdesperat, med varje dikt, rad och ord liksom klamrar hon sig fast vid livet. Måste sluta med något mer upplyftande (eller kanske inte?), som ”Barndom”:

Minns kvällarna i aftonsolen
Vi åt rädisor med smör och salt
De vuxna drack vin
Kvällspromenaderna längs
de asfalterade landsvägarna
upp till brunnen med ugglorna
Du sa att de skulle bita mig
Jag höll dig i handen
Vi tittade ner i den tomma brunnen
Du sa att ugglorna hade stora ögon
som lyste i mörkret…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2017

Att välja kriminaliteten

Julian de la Vega & Scarlett Rudas
Jag och min Maffiapappa II Eget bild
Om en pappa med ett ovanligt yrke…
(Reko förlag)

Julian de la Vega är 15 år, liksom huvudpersonen Jake. Den nya, andra boken om ”Jag och min Maffiapappa” har Julian skrivit tillsammans med sin yngre syster Scarlett Ruda.

Genre: ungdomsgangsterroman. Åldersgrupp: runt 10 år. Fast jag tror boken kan uppskattas också längre upp i åldrarna.

Till exempel av mig. ”Maffiapappa II” är nämligen mycket spännande med pådrivande action och dessutom mer välskriven än många vuxendeckare jag läst på senare tid.

jag-och-min-maffiapappa-iiNär dialogen är som bäst mellan Jake och hans kompis Ahmed så blir den så ettrig att den smattrar.

Jake, ibland kallad Joker, är tillbaks i Skåne. Men inte längre i Trelleborg utan nu bor han med sin mamma i ”kriminella Nydala”, ett bostadsområde i Malmö.

Föräldrarna har skiljt sig, ”Maffiapappan Carlos” bor någon annanstans, var vet inte sonen Jake.

Det börjar med att Jake, Ahman och två andra kompisar med hagelgevär rånar en guldsmedsaffär vid Gustav Adolfs torg – och får polisen efter sig.

Efterföljande handling: inbrott i ett hus, bråk med andra kriminella, kidnappning, fötterna i cementblock, kniv och pistol, dråp och mord…

Och medan det ena efter det andra händer så funderar Jake över att ha valt samma livsväg som pappa: kriminaliteten. Och genren vänder: boken blir en antigangsterroman.

Ibland kan det tyckas lite överdrivet och våldsamt, för mycket action. Men berättelsen har samtidigt ett genomgående stråk av realism och trovärdighet.

”Jag och min Maffiapappa II” – men varför inte en egen titel? – är en riktigt bra barn- och ungdomsdeckare!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

”Spooky shit” som hjälp i livet

Amanda Hellberg dementerar. Maja Grå är inte hennes alter ego. Men det hjälper inte. Jag kan inte få ur huvet att Maja Grå sitter mitt emot mig och äter frukost på More Hotel i Lund.

Det var i fredags. Amanda Hellberg hade rest till Lund från Oxford i England – där hon bor – för att medverka på barn- och ungdomsbokfestivalen LitteraLund. Men nu först skulle hon äta så mycket fil som möjligt till frukost.

Hellberg Styggelsen”Jag tycker inte om den stekta frukosten i England. Jag saknar filmjölk. Om jag bara fick äta en enda sak i resten av livet så skulle det vara fil”, säger hon och går iväg med tallriken för att fylla på.

Amanda Hellberg är en av allt fler svenska författare (John Ajvide Lindqvist, Johan Theorin, Marianne Cedervall, Therése Söderlind, Nene Ormes och Andreas Roman heter andra) som dels har (åter)infört skräck och övernaturligt i skönlitteraturen, dels börjat förena det fantastiska och fantasifulla med den realistiska kriminalgenren.

Hellberg Blek hästI vilken genre ska Amanda Hellbergs romaner – ”Styggelsen”, ”Döden på en blek häst” och ”Tistelblomman” för vuxna och ”Jag väntar under mossan” för ungdomar – placeras? Det är ju skräck och krimi på samma gång med det övernaturliga som bindemedel…

Hon kommer från Varnhem och beskriver barndomsbygden så här: ”En historiebygd. Många sägner och berättelser. Varnhemsspelet som skildrar bygdens historia.” Men också så här: ”En underbar, trygg miljö att växa upp på, till man blir 11-12 år. Då blir det istället så tråkigt. Inget att göra. Hur många gånger har jag inte väntat på bussen och tänkt att om jag fick se ett rymdskepp över Billingen.”

Hellberg TistelblommanSen citerar hon också ur sin ungdombok – som efterklok tanke – där morfar säger till barnbarnet Matilda: ”Det är bara korkade personer som har tråkigt.”

Tiden svindlade, säger intervjuaren. Så kändes det när jag besökte Varnhem. Som i dina böcker: känslan att man inte vet om man befinner sig i nutid eller någon dåtid, i det onaturliga eller naturliga, i verklighet eller fantasi. Ja, i Varnhem måste ju Maja Grå ha vuxit upp!

Nu påpekar Amanda Hellberg att Maja Grå inte är hennes alter ego utan snarare anti ego. ”Min raka motsats. Jag är mesig. Det är inte hon. Om det förekommer mobbing på en arbetsplats så önskar jag att jag hade modet att ta upp det. Maja Grå skulle våga.”

Hellberg SnöglobenMen ni har mycket gemensamt: hon har studerat till illustratör (liksom du), bor i Oxford (som du) och när ”Döden på en blek häst” gavs ut så hade du samma klänning på författarporträttet som Maja Grå i romanen!

”Det var inte meningen. Hon hade en annan klänning i mitt råmanus, en russinfärgad tror jag. Fotot togs i förväg, det bara råkade bli så. Livet är för kort för att inte ha fina klänningar”, säger Amanda. ”Och jag tror inte heller på det övernaturliga!” tillägger hon.

Amanda Hellberg debuterade med en skräckroman – ”det var en mer litterär roman”, säger hon – medan hennes andra roman balanserade mellan skräck och krimi. Den tredje gick åt skräckhållet igen. Fast den slutade på ett sätt som fick läsaren att ana att nästa gång – hennes nya roman, ”Snögloben”, kommer i augusti – ska det bli mer av deckare.

jag-vantar-under-mossan”Roligt att skriva lite annorlunda varje gång. Jag ville skriva nåt åt pusselhållet, inte som Agatha Christie men om engelska lantegendomar och slutna rummet-problematik.”

Längre än så blir inte vårt frukostprat. Amanda Hellberg rusar iväg för att förbereda det samtal som hon ska ha med Ingelin Angerborn, barnboksförfattare, och Jens Heimdahl, arkeobotaniker/konstnär. Rubrik: ”Mellan verklighet och mystik”.

Fascinerande när hon läser en bit ur ”Jag väntar under mossan”. Hon sänker rösten, får en mjukare ton och börjar låta som – ja, bli – bokens unga Matilda. Förvandlas hon också, undrar jag, till sin återkommande huvudperson Maja Grå när hon läser högt ur vuxenromanerna?

”Är det farligt för barn att bli rädda?” undrar Amanda Hellberg från scenen. Hon svarar själv på frågan: ”Jag tror ´spooky shit´ kan ha som funktion att öva oss – både vuxna och barn – på adrenalinfyllda känslor i läsfåtöljen. Det hjälper oss i livet.”

Böcker av Amanda Hellberg:

Vuxenromaner: ”Styggelsen” (2008), ”Döden på en blek häst” (2011), ”Tistelblomman” (2012) och ”Snögloben” (2013).
Ungdomsroman: ”Jag väntar under mossan” (2012)
Barnbok: ”Det osynliga godiset” (2013)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
(Krönika i KB/YA/TA 2013)

PS. Efter att jag skrev det här har Amanda Hellberg bland annat gett ut barnböckerna ”Monstret vid Örnklippan” (2014) och ”Ödeborgens hemlighet” (2015) men tyvärr inga fler spöklika kriminalromaner för vuxna.

Mångtypiskt franskt

Pierre Lemaitre
Alex
(Sekwa; övers: Cecilia Franklin)

Pierre Lemaitre, annars manusförfattare för TV och film, har skrivit en dubbelt typisk fransk deckare.

Romanen ”Alex” spretar på alla de sätt som franska deckare brukar göra.

Dels kan författaren inte hålla sig till genren, thriller enligt omslaget, utan ”Alex” växlar mellan att också vara en utredande polisroman, nära på en procedurroman.

Som dessutom glider över i en psykologisk spänningsroman och ett bitande samhällskritiskt diskussionsinlägg.

Inte minst har Pierre Lemaitre skrivit in ännu en sån där fransk polis, kommissarie Camille Verhoeven i Paris, som är så osannolik att han med allt fler sidor man läser blir sannolik. (Tänk främst på Fred Vargas och hens kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg.)

sekwa_alex-192x300Den lille Camille, inte ens en och en halv meter lång, kan tyckas förvirrad och långt utanför både deckargåtan och banan i sina analyser, tankar och funderingar men till sist blir det förstås han som får rätt.

Det är det ena, alltså det ena typiskt franska draget. Det andra är att ”Alex” också ansluter sig till den hårdkokta franska deckargenren. Också här med betoning på franska.

Inte alla franska deckarförfattare skriver mörkt och hårdkokt men de som gör det brukar vara mindre influerade av, låt säga, intellektuell amerikansk noir (med Raymond Chandler som exempel) och desto mer av pulp, den sortens deckare som i Sverige brukade kallas kiosklitteratur eller kioskdeckare.

Grovt, våldsamt, blodigt. Och just därför kanske mer på allvar. Litterär realism som verklig realism. Eller otrolig och overklig realism som blir trovärdig och verklig.

Och just i Frankrike – inte mindre intellektuell för det.

Åtminstone har jag fått för mig att Jean-Patrick Manchette, som beskrivningen främst stämmer in på, använde och omvandlade amerikansk noir och pulp till fransk kriminallitteratur på just det här sättet.

Rekommendation: Läs Manchette, om ni inte gjort det (och vågar).

Det är väl uppenbart Pierre Lemaitre inspirerats av Jean-Patrick Manchette i sin beskrivning av Alex Prévost, denna föränderliga kvinna som byter namn, peruker och utseende lika ofta som… ja, just peruker.

Alex, i romanens thrillerdel, är seriemördare. Hon slår, under olika namn, som olika kvinnor, med olika utseenden, ner människor – främst män – så de blir medvetslösa och nästan, nästan döda, innan hon häller koncentrerad svavelsyra i munnen på dem.

Då dör man. Garanterat.

Fast romanen ”Alex” börjar med att Alex kidnappas, kläs av naken, fängslas och placeras i en bur högt ovan marken, torteras av själva sammanhanget = fångenskapen.

Det krävs styrka av läsaren för att ta sig igenom den här första thrillerdelen. Lemaitre skriver, liksom Manchette, så mörkt att det inte går att upptäcvka någon väg ut, så svart att svärtan färgas röd som i – och av – blod.

Mitt råd: läs vidare, ändå.

För det kommer en förklaring, även om den dröjer till slutet. Romanen om Alex avslutas med något så annorlunda och märkligt, så kan det tyckas, som polisens försvar av den kvinnliga seriemördaren Alex.

Från en blandad pulpthriller och polisroman i procedurskolan till en lågmäld och därför ännu mer läsvidrig politisk vendetta mot (mans)samhället.

Hoppas jag inte avslöjat för mycket nu. Nej, jag tror inte det. Och jag tyckte jag måste beskriva ”Alex” så pass ingående för att göra rättvisa åt den här mycket starka, den här brutalt drabbande, franska deckaren.

PS. Pierre Lemaitre har skrivit fler polisromaner om och med den lille kommissarien Camille Verhoeven. Översätt dem också! utbrister jag till förlaget Sekwa.

Fast ”Alex” är inte den första titeln i serien. Ännu en gång börjar översättningarna av en deckarserie en bit in i serien, inte från början. Men varför? utbrister jag också till Sekwa.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson