Kvinnlig privatdetektivpionjär: Liza Cody

Kollade upp nu när jag la ut det här…

Nej, Liza Cody är utgången ut svenska bokhandlar, både på nätet och fysiskt. De svenska översättningarna finns inte heller som e- och/eller ljudböcker.

Så trist, tycker jag. För jag uppskattade Liza Codys bägge deckarserier, den ena en tidiga serie deckare med en kvinnlig privatdetektiv och den andra en minst sagt annorlunda kriminalserie med en annorlunda kvinna som huvudperson.

Blir alltså till att kolla med bibliotek eller på antikvariat. Gör det! är Deckarloggs råd.

***

Liza Cody
Land: England
Genre: hårdkokta deckare,
kvinnodeckare, Londonguider

Den engelska deckarförfattarinnan Liza Cody är en litterär släkting till amerikanskorna Sara Paretsky, Sue Grafton och Marcia Muller.

Men hon har inte låtit en amerikansk privatsnoka flytta över Atlanten. Codys kvinnliga privatdetektiv, Anna Lee, är mycket engelsk och mycket vanlig.

Redan på de två första sidorna i den allra första Anna Lee-deckaren, Duperad (1987), slår Liza Cody fast att här ska det handla om London och England.

Liza Cody vid tiden för författandet av de nämnda deckarna.

Anna Lee bor i, skriver Cody, ”ett alldeles vanlig Londonhus strax norr om Holland Park”.

Cody beskriver radhuset (Anna Lee bor på ovanvåningen), närheten till grannarna (ett äldre par, Bea och Selwyn) och grann(o)sämjan, Guardian i brevlådan och mjölkflaskorna på tröskeln.

Mycket engelskt och mycket levande. Det kunde vara ett tidningsreportage eller en dokumentärfilm.

Som många privatdetektiver, manliga och kvinnliga, är Anna Lee före detta polis. Men hon har ingen egen, lite sjabbig deckarbyrå utan är en kuvad anställd detektiv på Brierly Security, en kombinerad detektiv- och säkerhetsfirma.

Hennes gamla Triumph startar tveksamt vid tredje försöket. Arbetsgivarens milersättning är 5 pence per kilometer. Chefen har smek- eller öktiteln ”Kommendörkapten”.

I receptionen och vid telefonväxeln sitter Beryl, som också  ”gjorde upp tjänstgöringsscheman, förmedlade meddelanden och i nåder släppte ifrån sig expensblanketterna”. (Vem har inte stött på en sådan telefonist/sekreterare?!)

Det är så – ordet tål att upprepas – levande skildrat att det kunde vara ett arbetsplatsreportage.

Brierly Security är förresten ”inhyst i en av de där kontorsvåningarna som ligger ovanför de ruffiga butikerna på Kensington High Street”. Men var? Exakt var?

Vid flera Londonbesök har jag försökt hitta Anna Lees arbetsplats. För Anna Lee finns. Det är jag säker på.

Av de Anna Lee-deckare som översatts till svenska tycker jag bäst om Livet blev hans död (1990).

Anna Lee efterforskar en försvunnen tonårsflicka och uppdraget för henne till både kojor och åtminstone smärre slott. Resultat: en hårdkokt plus psykologisk deckare med inslag av pussel och en nära på – bästa möjliga betyg! – rendellsk och georgesk analys av det engelska samhället, av klassystemets och även religionens normer och bojor.

Hur viktig miljön – alltså London och England – är för Liza Cody och Anna Lee märks extra tydligt i Backhand (1993).

En bit in i romanen flyger Anna Lee till ett soligt Florida och genast blir hon en kvinnlig privatdetektiv bland alla andra kvinnliga privatdetektiver.

I Skamgrepp (1994) har Anna Lee en biroll, förekommer bara på några få sidor. Istället introducerar Cody en ny huvudperson – spännande, fascinerande och märklig.

Ja, fribrotterskan Eva Wylie är så märklig att hon väl knappast kan vara verklig? Eva Wylie – en stor, tung och ful kvinna – kallas ”Stryparen” eller ”Galoschkäften” och har som mål att bli brittisk tungviktsmästarinna i proffsbrottning.

Hennes bostad är en husvagn på ett skrotupplag där hon arbetar som nattvakt med ett par vakthundar som närmaste vänner. Dessutom har hon diverse småkriminella uppdrag inom Londons undre värld.

Också fribrotterskan Eva Wylie skildras nära, kärleksfullt och levande. När romanen är slut tror i alla fall den här läsaren att hon finns, hon också.

Kanske är Codys fribrotterska en representant för de unga människor som idag lever på Londons gator och överlever med ena foten på fel sida om lagen? Kanske har Liza Cody velat skildra England i den sociala nedskärningens tid?

Skamgrepp är knappast en deckare, mer ett slags kvinnlig gangsterroman. Och knappast en hel roman, utan snarare en skiss, en introduktion till de följande två romanerna om Eva Wylie (med Anna Lee som bi-huvudperson), Monkey Wrech (1994) och Musclebound (1997). 

Tyvärr har inte Liza Codys svenska bokförlag – eller för del delen något annat svenskt förlag – låtit översätta dem till svenska.

Så vill man läsa fortsättningen på berättelsen om fribrotterskan, smågangstern och amatörsnokan Eva Wylie, som jag vidhåller är en av de märkligaste och intressantaste huvudpersonerna i de senaste årens engelska kriminallitteratur, får man göra det på engelska.

Titlar:

Duperad. 1987. Dupe. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson.
Livet blev hans död. 1990. Head Case. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson.
Backhand. 1993. Backhand. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson.
Skamgrepp. 1994. Bucket Nut. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Länk till Liza Codys HEMSIDA.

P.D. James (1920-2014) och kriminalkommissarie Dalgliesh, än en gång

Deckarlogg ser den nya filmatiseringen av de polisromaner som P.D. James skrev om kriminalkommissarien och även poeten Adam Dalgliesh på TV4 Play. Eller försöker, för det är är svårt.

Den första filmatiseringen med Roy Marsden som Dalgliesh, gjord på 1980- och 90-talen, har satt sig så starkt i mitt huvud att jag inte riktigt kan förlika mig med dagens nye Dalgliesh, spelad av Bertie Carvel. (Här emellan filmades också en kortare TV-serie med Martin Shaw som Dalgliesh. Men den serien har jag inget minnet av, inte alls. Kanske aldrig såg den?)

Den nya TV-serien med Bertie Carvel som Adam Dalgliesh.

Att jag än så länge inte kunnat vänja mig vid Bertie Carvel (lite för träig väl?) som kommissarie Dalgliesh kan eventuellt bero på att Roy Marsden gestaltade Dalgliesh så att han nästan exakt stämde överens med min egen uppfattning, alltså från romanerna.

Ska titta vidare så får jag se…

Kanske också borde ta fram och läsa om polisromanerna? Det var en lång polisserie som P.D. James skrev, från 1962 till 2008. Fjorton titlar blev det eller blev det ändå inte på denna långa tid.

Hur var dom? Bra, vill jag minnas. Men det var längesen nu som jag läste dem, särskilt de tidigaste. Minns dem inte i detalj. Har du läst dem, förr eller på senare år? Vad minns du? Vad tyckte och tycker du? Står P.D. James sig?

Följande är den text jag skrev om P.D. James i boken ”Deckarhyllan”…

***

P.D. James
Land: England
Genre: pusseldeckare och polisromaner som med tiden blir allt mer psykologiska och samhällskritiska

Redan i debutdeckaren, ”Slut hennes ögon” (i England utgiven 1962, i Sverige först 1991), visade P.D. James att hon var den nya engelska deckardrottningen och arvtagerskan till Agatha Christie. (Drottningkronan har senare övertagits av Ruth Rendell/Barbara Vine, som i sin tur lyft på kronan för att vara beredd att överlämna den till Minette Walters.)

”Slut hennes ögon” är en pusseldeckare. Miljön – den fridfulla lilla engelska byn med både kyrkbasar och herrgård – kunde vara hämtad från någon Agatha Christie-deckare.

Men observera att P.D. James inte kopierar! Hennes deckarromaner är inte 30-40-50-60-70 år gamla (Agatha Christies första detektivroman publicerades redan 1920 eller -21, bägge uppgifterna förekommer) utan moderna och samtida. Christie har lagt grundstenarna, James bygger/skriver vidare: moderniserar, utvecklar och komplicerar, eftersom livet i det moderna samhället är mycket mer komplicerat.

Den äldre, klassiska TV-serien med Roy Marsden som Adam Dalgliesh, kriminalkommissarie och poet.

Kriminalpusslet finns kvar, men James är mer noggrann än Christie med miljö- och personskildringarna. För att liksom visa att den engelska byn och dess invånare förändrats släpper James genast i sin första deckare in en ogift mor i herrgårdsmiljön.

På 70- och främst 80-talet fortsätter hon att utveckla och modernisera pusseldeckaren. Nutiden blir allt mer närvarande och personskildringarna byggs ut till psykologiska porträtt av både brottslingar och offer och även människorna omkring; deras drivkrafter och relationer, förhållandet mellan människan och samhället. P.D. James är en föregångare inom vad som har kallats den litterära kriminalromanen.

För att få plats med allt detta krävs fler romansidor. Fr o m ”Smak för döden” (1987) – en känd politiker och en dagdrivare hittas mördade brevid varann i en kyrka i London – börjar hon skriva längre böcker, flera är tjocka och tunga som tegelstenar. Om man fortfarande säger att Agatha Christies pusseldeckare är grunden, så bygger P.D. James i ”Smak för döden” ett höghus med miljö- och personskildringar.

”Böjelser och begär” (1990) kan närapå beskrivas som en miljödeckare. Miljön är Norfolkkusten med Larksokens kärnkraftverk.

I ”Arvsynd” (1994) återgår James till den traditionella engelska pusseldeckaren, men samtidigt har hon skrivit en Charles Dickens-roman i Londonmiljö, fast London idag.

Med ett så ”enkelt” grepp som att noggrant beskriva personernas bostäder (polisassistent Kate Miskins nya lägenhet i Dockland, den AIDS-döende i lägenheten vid Notting Hill, en skrotig antikvitetsaffär, ”slottet” nere vid kusten osv) speglar hon ett socialt skiktat England. Människorna lever parallella, inte gemensamma, liv; sida vid sida men utan verklig kontakt och utan att ifrågasätta klassindelningens olika livsvillkor.

P.D. James. Foto: Creative Commons / Wikipedia.

”Ett slags rättvisa” (1998) utspelar sej i och kring Londons juristkvarter. Plötsligt hamnar en välrenommerad advokatbyrå mitt i den verklighet av våld och mord som brottsmålsadvokaterna dagligen arbetar med – men bara på avstånd, utan att komma kroppsnära.

Trots att de oftast har samma huvudperson skiftar romanernas karaktär: från traditionella pusseldeckare till psykologiska kriminalromaner. Ibland kliver de, nästan, ut ur kriminalgenren och blir samhällsromaner. Det gör böckerna extra spännande – vid sidan om det kriminella blir de också litterärt spännande.

Huvudpersonen och deckarhjälten, känd från TV-serierna, behöver inte presenteras: Adam Dalgliesh, domprostson, poet (”Mord i sinnet”, 1987, innehåller ett exempel på hans poesi), tidigare kriminalkommissarie och numera polisintendent vid Scotland Yard. (Tilläggas kan att gatan där Dalgliesh är bosatt, Queenshithe, faktiskt går att hitta på Falkkartan över London, ruta R6.)

En annan av hennes huvudpersoner är mindre känd. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” (engelsk utgivning 1972) – fem år före Marcia Muller, tre år före Liza Cody och hela tio före Sue Grafton och Sara Paretsky – presenterade P.D. James en ung kvinnlig privatdetektiv. Cordelia Gray, 22 år, har fått ärva en nergången gammal detektivbyrå av ägaren, en f d polis som begått självmord. (Också här medverkar Adam Dalgliesh, men i en biroll.) Tio år senare återkom samma kvinnliga privatdetektiv i ”Skallen under huden”.

Utanför den kortare serien om Cordelia Gray och den längre om Adam Dalgliesh har James också skrivit några fristående romaner.

”Oskyldigt blod” (1981) är en thriller i Londonmiljö. En flicka har adopterats av en akademikerfamilj. På sin 18-årsdag bestämmer hon sej för att leta reda på sina biologiska föräldrar. Resultatet blir en chock. ”Människors barn” (1993) är fantasy, en framtidsroman om England.

Dessutom har P.D. James publicerat en dagbok, ”Dags att bruka allvar” (2000), som hon förde mellan sitt sjuttiosjunde och sjuttioåttonde år.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan” 2002

***

Samtliga polisromaner med Adam Dalgliesh:

  1. Cover her Face (1962; ”Slut hennes ögon”)
  2. A Mind to Murder (1963; ”Mord i sinnet”)
  3. Unnatural Causes (1967; ”Onaturlig död”)
  4. Shroud for a Nightingale (1971; ”Döden går ronden”).
  5. The Black Tower (1975; ”Det svarta tornet”)
  6. The Death of an Expert Witness (1977; ”Ett expertvittnes död”).
  7. A Taste for Death (1986; ”Smak för döden”).
  8. Devices and Desires (1989; ”Böjelser och begär”)
  9. Original Sin (1994; ”Arvssynd”)
  10. A Certain Justice (1997; ”Ett slags rättvisa”)
  11. Death in Holy Orders (2001; ”Yttersta domen”)
  12. The Murder Room (2003; ”I mördarens rum”)
  13. The Lighthouse (2005; ”Fyren”)
  14. The Private Patient (2008; ”Patienten”)

Britain noir: Grälla nyanser av svart

Redan 1938 importerade Peter Cheyney den amerikanska detektivromanen, typ pulp, till England genom att i ”The Urgent Hangman” placera Slim Callaghans detektivbyrå på en bakgata till Chancery Lane i London.

Peter Cheyney: ”The Urgent Hangman”.

På 60-talet skrev Robin Cook (numera känd som Derek Raymond) flera deckare/thrillers, bl a ”The Crust On Its Uppers” och ”Public Parts And Private Places”, i hårdkokta Londonmiljöer.

Liza Codu DupeP B Yuill, t ex ”Hazell Plays Solomon”, poängterade på 70-talet det engelska genom att låta privatdetektiven James Hazell snacka cockney. Liza Codys böcker om privatsnokan Anna Lee – den första, ”Dupe”, kom 1980 – varslade ännu mer om vad som skulle hända…

Liza Cody: ”Dupe”.

På 90-talet exploderade noir-genren: hårdkokta deckare/thrillers publicerades som blodig konfetti. Idag har ”Britain Noir” trängt undan de klassiska engelska genrerna (landsortsdeckaren och spionthrillern) både vad gäller antalet titlar och angelägenhetsgrad.

London noirNyligen kom den tredje ”Fresh Blood”-samlingen (alla The Do-Not Press; red: Mike Ripley och Maxim Jakubowski) med nya brittiska noir-författare. Också ”London Noir” (Serpent´s Tail; red: Maxim Jakubowski) och ”Britpulp!” (Sceptre; red: Tim White) innehåller exempel på brittisk noir i novellformat.

Noir-novellsamlingen ”London Noir”.

Många noir-författare från samlingarna – t ex Mark Timlin, Nicholas Blincoe, Ian Rankin, Stella Duffy, Carol Anne Davis, Ken Bruen, Denise Mina, Martyn Waites, Peter Guttridge, Paul Charles och Stewart Home – har även skrivit romaner som brukar finnas på bokhandlarnas engelska pockethyllor.

Det är mörka, hårda och tuffa – ja, övertuffa kriminalhistorier: ett uppförstorat och förtydligat koncentrat av livet i Englands nutida storstad, som ofta men inte alltid heter London. Huvudpersonen kan vara polis, privat- eller amatördetektiv eller själv en skurk.

Mina favoriter – Gillian Slovo, Mike Ripley, Mark Timlin och Nicholas Blincoe – skriver var sin sorts noir.

Den enda författarinnan, Gillian Slovo, föddes i Sydafrika och har gjort flera böcker om föräldrarnas kamp mot apartheid. Deckardebuten skedde 1984 med ”Morbid Symptoms” (Pluto), där hon introducerar Kate Baeier, socialist, feminist, journalist och saxofonist.

Gillian Slovo: ”Morbid Symptoms”.

Baeier, som återkommer i bl a ”Death Comes Staccato” (Women´s Press) och ”Cat Nap” (Virago), har liksom Slovo sin bakgrund i 60-talets solidaritetsrörelser. Genom Baeiers/Slovos vänsterpolitiska ögon skildras London åren kring Thatcher – huvudstaden i ett land i nyliberal förvandling.

Mike RipleyMike Ripley skriver en serie deckare – 1988 kom debuten ”Just Another Angel” (Collins) och den åttonde och senaste heter ”That Angel Look” (Do-Not) – som kan kallas ”comic noir”. Jag-berättaren, Fitzroy Mcclean Angel, är taxichaufför och deltidsmusiker (trumpet).

Mike Ripley: ”Just Another Angel”.

Angel kör en Londoncab, kallad Armstrong, och delar bostad i Hackney (inte Londons bästa adress) med katten Springsteen. Det är precis så roligt som du anar. För att hålla verkligheten på avstånd drar Ripley/Angel fler vitsar per deckarromansida än Kinky Friedman.

Fr o m debuten 1988 med ”A Good Year For The Roses” (Corgi) har Mark Timlin åstadkommit hela femton böcker – t ex ”Paint It Black” (Vista) och ”Quick Before They Catch Us” (No Exit) – om privatsnoken Nick Sharman med kontor i Tulse Hill, South London.

Mark Timlin: ”A Very Good Year For Roses”.

Timlins deckare är så hårdkokta, våldsamma och rent ut sagt råa att han kallas ”Londons Mickey Spillane”.

Fast snarare har han studerat Cheyney, som inte var mindre våldsam. Återigen samma tid och stad, men Timlin/Sharman betraktar London från ännu en annan utsiktspunkt: de nergångna stadsdelarna söder om Themsen där befolkningen är engelsk arbetarklass och invandrare.

Nicholas BlincoeNicholas Blincoe debuterade senare, 1995. Romanerna ”Acid Casuals”, ”Jello Sallad” (bägge Serpent´s Tail) och ”Manchester Slingback” (Pan) handlar mer om Manchester än London. Den senaste, ”Dope Priest” (Hodder & Sloughton), utspelar sej i Israel.

Nicholas Blincoe: ”Manchester Slingback”.

I ”Manchester Slingback” – hans tveklöst bästa – skildrar Blincoe hemstadens och Englands utveckling genom att dubbelkopiera 80- och 90-talens Manchester; den gamla utslitna och den nya yuppiefierade. Om Slovo, Ripley och Timlin känner sej hemma på jazz- och rockklubben, så finns Blincoe på ett raveparty. Hans noir gränsar till acid. Blincoe skriver som på syra.

Nej, inte ett ord ska jag nämna om romanernas kriminella innehåll. Aldrig har deckargåtor betytt mindre än i Britain Noir.

De nya brittiska noir-författarna utnyttjar och leker med detektivromanen, tänjer ut och spränger sönder. De skriver inte skön utan ”ful” litteratur: pulp. Många böcker publiceras direkt i pocket. Cirkeln sluts bakåt till Peter Cheyney.

Resultatet blir genomlevda porträtt av dagens England, målade i grälla nyanser av svart.

Bengt Eriksson
Krönika i Allt om böcker 2000

Bergens hårdkokta historia

Den här krönikan börjar jag skriva långt bort och högt upp på Hardangervidda.

Höga fjälltoppar och djupa dalgångar. Forsande fjordar och vilda vattenfall. Eviga snöfläckar på fjällen. Smala, krokiga vägar, ringlande runt fjällbranterna – när inte vägarna har dragits genom från meter till kilometer till millånga tunnlar. Och när tunneln snurrar sen, som en serpentin eller karusell ner – eller upp – genom fjället. Wow, liksom!

Gunnar StaalesenGunnar Staalesen. Foto: Helge Skodvin

Högt upp på Hardangervidda är det istället platt som en våffla (som norrmän gärna äter till kaffet). Knappt någon växtlighet, enstaka hytter (norska fritidshus), någon flock med vildrenar (fast då ska man ha tur) och en plötsligt uppdykande fjällstuga (mat, övernattning och utgångspunkt för turer på fjället).

Vi svänger av och tar en paus vid Haukeliseter Fjellstue. Det är huttrande kyligt. Passar på att äta lunch: jag väljer rømmegröt med kanel, socker och en klick smör och saft att dricka till, medan min hustru äter norska köttkaker med grönärtspuré. Etniskt så det förslår. Utsikten från fjällstugan är en målning av en dovt glittrande fjällsjö mot snöklädda fjäll. Bör kanske påpekas att årstiden är sommar. Månaden är juli.

Jag och min hustru bilar genom Norge. Nu är vi på hemväg efter att ha besökt staden Bergen på Norges västkust. Det var deckarförfattaren Gunnar Staalesen som lockade oss – främst mej – till Bergen. Som jag skrivit och sagt många gånger: bättre miljöskildringar och stadsguider än deckarromaner finns inte!

Så ofta och gärna jag utforskat en (ny) stad, vandrat längs gatorna och druckit på barerna, i fotspåren efter en litterär detektiv: Stockholm (Stieg Trenter men även Vic Suneson), Lund (K. Arne Blom), Strömstad (Gösta Unefäldt), Köpenhamn (Dan Turèll), Helsingfors (Matti Joensuu), Paris (Georges Simenon), London (Sir Arthur Conan Doyle, P.D. James, Liza Coody, Mike Timlin med flera), Los Angeles (från Raymond Chandler över James Ellroy och Walter Mosley till Michael Connelly) och så vidare.

Staalesen 1900.-Morgenroed_productimageNu har jag/vi också besökt norska Bergen, där Gunnar Staalesen placerat Varg Veum, privat etterforsker, på Strandkaien 2, fjärde våningen. Från kontorets fönster blickar Veum över både den livliga torghandeln och den fjällsida, Fløyen, som reser sej tvärt mot himlen. Upp och ner, upp och ner för branten pendlar Fløibanen som en korsning mellan spårvagn och bergsget.

Med start 1977 skriver Staalesen en hårdkokt deckarserie om denne bergensiske motsvarighet till Philip Marlow (Raymond Chandler) och Lew Archer (Ross Mcdonald) med en flaska akvavit istället för whisky i skrivbordslådan. Hittills finns sex titlar på svenska – ”I mörkret är alla ulvar grå”, ”Svarta får”, ”Fallna änglar”, ”Bittra blomster”, ”Begravda hundar bits inte” och ”Skriften på väggen” – och ännu fler på norska.

Jag, som förstås ställde mej utanför porten till Varg Veums privatdetektivbyrå, kan meddela att verkligheten är som litteraturen. På Torget handlas med allt möjligt, främst grönsaker och fisk. Vilket fiskutbud! Har aldrig sett dem förut, ingen aning om vilka sorters fiskar det kan vara. ”Steinbit” står det på en skylt. Kan dessa vita, fasta  fiskfiléer verkligen vara stenbit, samma sorts fisk som den geléaktiga stenbit som finns på fiskdiskarna i Skåne?

Staalesen 1950-High-Noon_Fotokreditering-GyldendalNorsk ”steinbit” såg så lockande ut att vi strax besökte den närbelägna Fiskekrogen och provåt gratinerad stenbit (med bland annat en extra kräfta, några musslor, grön sparris och marinerad kronärtskocka som tillbehör). Det smakade så delikat att vi inte ens brydde oss om att kreditkortet brann upp när vi betalade. (För svenskar är Norge ett mycket dyrt land.)

Kan också meddela att det är mäktigt att böja nacken och spana mot toppen av Fløyfjellet. Längs Fløy- och Sandviksfjellens branter klättrar trähusen. Hur kan de sitta fast? Varför trillar de inte ner? Mellan husen, byggda tätt-tätt, finns så kallade ”smauet”, snarare prång än gränd. På sina ställen är det så brant att prången ersatts av trappor.

Bergen ligger – eller låg – mellan sju fjäll. Till somliga stadsdelar/förorter har man sprängt tunnlar genom fjällen. Nog är det en märklig stad att uppleva, både i Staalesens romaner och ännu mer i verkligheten. Som bara detta med klimatet. Från kontorsfönstret följer privatsnoken Veum årstidernas skiftningar på Fløyens fjällsida: 14 dagars snö på vintern och sol från maj till framåt juli, resten av året gråväder och regn.

Staalesen 1999-Aftensang_Fotokreditering-Gyldendal (1)Det regnar mycket och ofta. Men det regnar på ett speciellt sätt också. Så fort man fällt upp paraplyet, slutar det regna. Så fort man fällt ihop det, börjar det igen. Nyfödda barn får ”regnhattar” (paraply på bergensdialekt) i dopgåva, sägs det, och den bergensare som besöker en plats med torrt klimat grips av intensiv längtan efter regn.

Om rätt ska vara riktigt rätt så var det inte Staalesens deckare som gav mej den slutgiltiga pushen att resa fjäll upp och fjäll ner till Bergen. Istället var det samme författares litterära höjdpunkt och mästerverk: romantrilogin ”1900. Morgenrød”, ”1950. High Noon” och ”1999. Aftensang”.

Här följer Staalesen sin hemstad under 100 år: staden brinner ner och byggs upp igen, i flera betydelser. Släkter, familjer och människor myllrar på boksidorna och Bergens gator. Nyheter från tidningarna återskrivs som fiktion; fiktiva personer träder ut i verkligheten. Också privatdetektiven Veum har skrivits in i 1900-talstrilogin. Natten till den 1 januari 1900 sker ett mord som inte blir löst förrän vid nästa sekelskifte, alltså 2000 – av Varg Veum.

Det är som om Gunnar Staalesen förenat Per Anders Fogelströms romaner om Stockholm med Walter Mosleys deckarromaner om Los Angeles. Hur mycket Bergen-trilogin betyder för stadens invånare kan en svensk knappt ana. Mej har Staalesen lärt mer om Norge, dess historia och kamp mot nazismen än någonsin skolan lyckades göra.

Tyvärr har inte dessa romaner översatts till svenska. Men läs dem på norska! Att läsa norska är inte svårt alls och Bergen-trilogin finns på Malmö stadsbibliotek. Beställ och läs!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Delvis olika versioner i Ystads Allehanda och Kvällsposten 1991)