Skräddaren i Jerusalem

En skräddare med skrädderi i Jerusalems gamla stad. Kan han vara palestinier? Eller jude? Kanske kristen? Ingen aning och vadå? Jag ser en människa. Foto: Birgitta Olsson

Deckare i Israel

– Journalistik inger känslan av att skildra verkligheten, men i själva verket kommer man närmare sanningen genom att skriva skönlitteratur.

Det säger Robert Rosenberg, född i USA och bosatt i Israel sedan 1973. Som journalist har Rosenberg bland annat varit krönikor i Jerusalem Post och korrespondent åt  amerikansk media. Han driver numera en egen sajt på nätet, Ariga (www.ariga.com), om ”Business, Pleasure and Peace in the Middle East”.

Dessutom har Robert Rosenberg skrivit fyra israeliska deckare – ”Crimes of the City”, ”House of Guilt”, ”The Cutting Room” och ”An Accidental Murder” (Poisened Pen Press) – med Avram Cohen som huvudperson.

I början av serien är Cohen, som suttit i tyskt koncentrationsläger och har ett kliande lägernummer på armen, kriminalpolis i Jerusalem. Men snart tar han avsked eller får sparken, beroende på hur man tolkar det, från Israels poliskår.

– Någon menade att den egentliga hjälten i ”Crimes of The City” var staden Jerusalem. Ingen av romanerna kunde ha utspelat sig någon annanstans än i Israel. De handlar ju om kidnappningen av Messias, Förintelsen, den galna mystiska nationalismen och ryska maffian i Israel.

Vilken bild av Israel förmedlas i svensk press, radio och TV? Man kan svara med ett ord: död. Massmedias bild visar arabiska självmordsbombare och israeliska soldater, mord och vedergällning. Ett evigt pågående krigstillstånd.

När jag läser Rosenbergs deckare så inträffar något märkligt. Genom att han visar att det även i Jerusalem och Israel finns helt vanliga brottslingar, från ficktjuvar till mördare, ser jag plötsligt det heliga landet med nya ögon. Israel blir ett land som alla andra.

– Det var ett av mina syften. Jag ville revidera bilden av Israel: visa att israeler lever – eller försöker leva – på samma sätt som människor i Europa och USA eller var som helst där levnadsstandarden är tillräckligt hög.

– Som Avram Cohen säger i en av böckerna: ”Halva Israels befolkning tror inte att det kan finnas nånting sånt som en kriminell jude, den andra hälften tror inte att det kan finnas judiska poliser.”

Robert Rosenbergs deckarromaner skrevs och publicerades på 90-talet. Med verkliga händelser – det historiska handslaget mellan Rabin och Arafat, massakern i Hebron, mordet på premiärminister Rabin och så vidare – som fond och grund skildrar Rosenberg vad man kan kalla överlevnadsklimatet, det politiska och mänskliga, i Israel.

Sällan har deckarserie burits fram så starkt av budskapet som romanerna om (före detta) kriminalpolisen Avram Cohen, enligt egen utsago både ”opolitisk” och ”icke-religiös”. Kan det finnas israeler som inte tror på Gud? Ännu en myt spricker i mina – och dina? – ögon.

Cohens/Rosenbergs budskap, allt starkare för varje ny roman, kan beskrivas som motsättningen mellan de  människor som är goda men inte religiösa och de som är religiösa men onda.

– Det är tragedin i Mellanöstern. Såväl det israeliska som det palestinska samhället domineras av en sekulariserad medelklass. Men på bägge sidor bestäms agendan av de religiösa.

Robert Rosenberg skriver sina deckare direkt på engelska. Det finns även israeliska deckarförfattare som skriver på hebreiska. Men de är få och färre ändå har fått sina böcker översatta till engelska eller andra språk.

Ovanstående har flera orsaker, menar Rosenberg. För att kriminalromaner ska få en funktion, bli skrivna och lästa, måste samhället ha nått en viss ekonomisk status, en samhällelig normalitet måste ha etablerats.

Att israeliska deckare sällan översätts till engelska beror faktiskt på, menar Rosenberg också, att de inte är så bra. Standarden är, kort sagt, låg.

Undantaget heter Batya Gur och är en, fortfarande enligt Rosenberg, ”personlighet”.

Hon är dessutom litteraturkritiker och redaktör för Ha´aretz, den mest prestigfyllda tidningen i Israel.

Flera av Gurs israeliska deckare finns på engelska: ”The Saturday Morning Murder: A Psychoanalytic Case”, ”Murder on a Kibbutz: A Communal Case”, ”Literary Murder: A Critical Case” (alla Perennial) med flera.

Även Gur har en udda polis, Mihael Ohayon, som huvudperson. Han är sefardisk jude.

Låt mig av avsluta med ännu en fråga till Robert Rosenberg. I ”An Accidental Murder” blir Avram Cohen skjuten. Inte ens på sista sidan vet man om han ska dö eller överleva. Betyder det att du förlorat hoppet om Israels framtid?

–  I det korta loppet är jag mycket pessimistisk. Men på längre sikt är jag ändå optimist. Att sluta fred är enda möjligheten för bägge sidor.

– Jag har inte bestämt mig för om jag ska skriva fler böcker om Cohen, låta honom överleva eller inte…

Bengt Eriksson
Tryckt i Allt om Böcker 2002, senare också i Ystads Allehanda

PS. Robert Rosenberg dog får några år sen och hans sajt om Israel är nedlagd.

Britain Noir, författad i grälla nyanser av svart

Redan 1938 importerade Peter Cheyney den amerikanska detektivromanen, typ pulp, till England genom att i ”The Urgent Hangman” placera Slim Callaghans detektivbyrå på en bakgata till Chancery Lane i London.

Peter Cheyney: ”The Urgent Hangman”.

På 60-talet skrev Robin Cook (numera känd som Derek Raymond) flera deckare/thrillers, bl a ”The Crust On Its Uppers” och ”Public Parts And Private Places”, i hårdkokta Londonmiljöer.

P B Yuill, t ex ”Hazell Plays Solomon”, poängterade på 70-talet det engelska genom att låta privatdetektiven James Hazell snacka cockney. Liza Codys böcker om privatsnokan Anna Lee – den första, ”Dupe”, kom 1980 – varslade ännu mer om vad som skulle hända…

Liza Cody: ”Dupe”.

På 90-talet exploderade noir-genren: hårdkokta deckare/thrillers publicerades som blodig konfetti. Idag har ”Britain Noir” trängt undan de klassiska engelska genrerna (landsortsdeckaren och spionthrillern) både vad gäller antalet titlar och angelägenhetsgrad.

Nyligen kom den tredje ”Fresh Blood”-samlingen (alla The Do-Not Press; red: Mike Ripley och Maxim Jakubowski) med nya brittiska noir-författare. Också ”London Noir” (Serpent´s Tail; red: Maxim Jakubowski) och ”Britpulp!” (Sceptre; red: Tim White) innehåller exempel på brittisk noir i novellformat.

Noir-novellsamlingen ”London Noir”.

Många noir-författare från samlingarna – t ex Mark Timlin, Nicholas Blincoe, Ian Rankin, Stella Duffy, Carol Anne Davis, Ken Bruen, Denise Mina, Martyn Waites, Peter Guttridge, Paul Charles och Stewart Home – har även skrivit romaner som brukar finnas på bokhandlarnas engelska pockethyllor.

Det är mörka, hårda och tuffa – ja, övertuffa kriminalhistorier: ett uppförstorat och förtydligat koncentrat av livet i Englands nutida storstad, som ofta men inte alltid heter London. Huvudpersonen kan vara polis, privat- eller amatördetektiv eller själv en skurk.

Mina favoriter – Gillian Slovo, Mike Ripley, Mark Timlin och Nicholas Blincoe – skriver var sin sorts noir.

Den enda författarinnan, Gillian Slovo, föddes i Sydafrika och har gjort flera böcker om föräldrarnas kamp mot apartheid. Deckardebuten skedde 1984 med ”Morbid Symptoms” (Pluto), där hon introducerar Kate Baeier, socialist, feminist, journalist och saxofonist.

Gillian Slovo: ”Morbid Symptoms”.

Baeier, som återkommer i bl a ”Death Comes Staccato” (Women´s Press) och ”Cat Nap” (Virago), har liksom Slovo sin bakgrund i 60-talets solidaritetsrörelser. Genom Baeiers/Slovos vänsterpolitiska ögon skildras London åren kring Thatcher – huvudstaden i ett land i nyliberal förvandling.

Mike Ripley skriver en serie deckare – 1988 kom debuten ”Just Another Angel” (Collins) och den åttonde och senaste heter ”That Angel Look” (Do-Not) – som kan kallas ”comic noir”. Jag-berättaren, Fitzroy Mcclean Angel, är taxichaufför och deltidsmusiker (trumpet).

Mike Ripley: ”Just Another Angel”.

Angel kör en Londoncab, kallad Armstrong, och delar bostad i Hackney (inte Londons bästa adress) med katten Springsteen. Det är precis så roligt som du anar. För att hålla verkligheten på avstånd drar Ripley/Angel fler vitsar per deckarromansida än Kinky Friedman.

Fr o m debuten 1988 med ”A Good Year For The Roses” (Corgi) har Mark Timlin åstadkommit hela femton böcker – t ex ”Paint It Black” (Vista) och ”Quick Before They Catch Us” (No Exit) – om privatsnoken Nick Sharman med kontor i Tulse Hill, South London.

Mark Timlin: ”A Very Good Year For Roses”.

Timlins deckare är så hårdkokta, våldsamma och rent ut sagt råa att han kallas ”Londons Mickey Spillane”.

Fast snarare har han studerat Cheyney, som inte var mindre våldsam. Återigen samma tid och stad, men Timlin/Sharman betraktar London från ännu en annan utsiktspunkt: de nergångna stadsdelarna söder om Themsen där befolkningen är engelsk arbetarklass och invandrare.

Nicholas Blincoe debuterade senare, 1995. Romanerna ”Acid Casuals”, ”Jello Sallad” (bägge Serpent´s Tail) och ”Manchester Slingback” (Pan) handlar mer om Manchester än London. Den senaste, ”Dope Priest” (Hodder & Sloughton), utspelar sej i Israel.

Nicholas Blincoe: ”Manchester Slingback”.

I ”Manchester Slingback” – hans tveklöst bästa – skildrar Blincoe hemstadens och Englands utveckling genom att dubbelkopiera 80- och 90-talens Manchester; den gamla utslitna och den nya yuppiefierade. Om Slovo, Ripley och Timlin känner sej hemma på jazz- och rockklubben, så finns Blincoe på ett raveparty. Hans noir gränsar till acid. Blincoe skriver som på syra.

Nej, inte ett ord ska jag nämna om romanernas kriminella innehåll. Aldrig har deckargåtor betytt mindre än i Britain Noir.

De nya brittiska noir-författarna utnyttjar och leker med detektivromanen, tänjer ut och spränger sönder. De skriver inte skön utan ”ful” litteratur: pulp. Många böcker publiceras direkt i pocket. Cirkeln sluts bakåt till Peter Cheyney.

Resultatet blir genomlevda porträtt av dagens England, målade i grälla nyanser av svart.

Bengt Eriksson
Krönika i Allt om böcker 2000

Nils Nilsson, den stenknackande konstnären

I SvT:s kulturprogram Sverige kommer på lördag den 23 maj 2020 att finnas ett inslag om följande…

Ett av Skånes, ja, Sveriges kulturella underverk. Jo, ordagrant. Redan idag ligger förresten programmet på SvT Play om någon vill titta direkt just nu.

Första gången jag upplevde denna skulpturpark, som sällan kallas så men det är just vad det är, så vilken upplevelse! Det gick och går knappt att tro sina ögon.

Åkej då, skulpturträdgård. Läs själv här: en rapport från Hallbergs stenar, som ligger en kvart max med bil från Deckarloggs redaktion i Vollsjö, Skåne.

***

Röset med märkligt formade stenar och på toppen ett skulpterat stenhuvud med krona som majestätiskt höjer sig uppåt en klarblå himmel.

”Var?” undrade någon, när jag la ut ett foto på facebook och skrev bildtexten ”I skulpturparken”. En annan föreslog: ”Påskön”. Ja, nästan så man kunde tro det. Men jag kvistade faktiskt inte över till Påskön nu i söndags utan gjorde endast en biltur i trakten.

En ”skulpturpark” är det kanske inte riktigt heller utan en skulpturträdgård. I sommar så fridsam och skön igen – för några år sen började trädgården återskapas med växter och blommor från tiden – att den förtjänar namnet Edens skulpturträdgård. Så ville Nils Nilsson att den skulle vara: som Edens lustgård i Bibeln. Tyvärr har Jordanfloden sinat och rinner idag som blott en rännil genom Eden.

Stenröset med Erik den helige.

Hallsbergs stenar brukar trädgården – mer prosaiskt och ganska oförskämt – också kallas. Dags att upphöja ”stenarna” till vad de är: skulpturer. Liksom det är dags att ge Nils Nilsson från Hallsberg, några kilometer norr om Lövestad och Heinge, i Färs härad och Sjöbo kommun, sina välförtjänta titlar: skulptör och konstnär, kanske författare också eller berättare.

Vid enskifte i Heinge by
vi drefs ut till sten moras o dy
År aderton hundra tjugofem
Hallsberg blef vårt nya hem
För detta namn ej annan norm
än bergets läge namn och form
Jag var då i mitt sjuende år
Hur här såg ut i minnet står…
(Ur texten på ”Familjetavlan”)

Antalet stenar anges till 13. Men det beror lite på matematiken. Det nämnda röset består av ett flertal stenar, både utan och med motiv och inskriptioner. Huvudet med kungakrona är Erik IX – eller Erik den helige – och längre ner finns Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Enligt ett foto från 1800-talets slut verkar det ursprungligen ha funnits ännu fler skulpterade figurer.

Lots hustru.

Det här är min favorit, tillsammans med den skulptur som fått namnet Lots hustru. Där syns hennes noga utmejslade ansiktsdrag och under huvudet en skrynklig stenkjol som symbolerar tidens ”snaror och fåfänga”. Statyn i detta skånska Eden bör vara inspirerad av den halitpelare, som kallas just Lots hustru, på Sodomberget i Israel men kunde också vara ett verk av någon samtida skulptör. Forntida och modernt, på samma gång.

1825 genomfördes enskifte i byn Heinge. Familjen Nilsson tvingades lämna sin fädernegård och tilldelades mark utanför byn. Hallsberg låg inte bara ensligt utan marken var tydligen full med stora stenar. Åtminstone skulle sonen Nils, sju år, minnas det så livet igenom.

Stamtavlan.

Nils Nilsson ärvde gården efter sin far. Han fick nio barn, sju av dem dog. Även hustrun dog tidigt. När hans son gifte sig lämnade Nils i sin tur över gården och flyttade ner till det så kallade undantaget, vid ån och kvarnen, tvåhundra meter därifrån.

Det var då, efter 1875-76, alltså långt fram i livet, som Nils Nilsson började skapa sina stenskulpturer.

Stenarna (grotte-, meteor-, sjöbottna- eller järnsten) hade han nog hittat i marken. Hans redskap var enkla kvarnhackor som hanterades med mästerligt resultat. Den första stenen är en stamtavla över släkten, från 1697 och framåt. På den andra berättar Nils om sin far och minnet av tvångsflytten till Hallsberg – och om behovet av att tro på Gud, för att stå ut.

O, tänk – då Adam och Eva
i lustgård Eden gått,
med Gud i sällhet lefva,
om de i lydnad stått
Af ormens list förfördes
till brott emot Guds bud,
Guds avbild då förstördes
de flydde för sin Gud.
(Ur en av texterna på Örtagårdsstenen)

Övriga tavlor/skulpturer har religiösa motiv och texter, vissa är helt fyllda med texter och bilder. Som stenen med ”Örtagårdsminnen”, där Nils Nilsson återberättar historien om Adam och Eva i Edens lustgård. En annan sten inspirerades av Uppenbarelseboken och i mynningen till Jordanfloden – en grävd bäck – står en sten med en uthackad karta över det heliga landet.

Bibelsten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Små, små figurer och detaljer, både fram och bak på stenarna och även på sidorna; egentolkade Bibeltexter på prosa men ofta också fint rimmade med inbyggda melodier, likt psalmer och gamla folkvisor. Livsskulpturer som i en självbiografi över Nils Nilssons dagliga, vemodiga liv och eviga tankar, hans hoppfulla tro. Ett dokument över en tid som gått och en fantastisk skulpturträdgård.

Nils Nilsson (1818-1896) var en stor skulptör och konstnär. Han borde lyftas fram, minnas och hyllas – mycket mer!

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2014

2019 års svenska deckar- och andra krimidebutanter

Snart dags att välja och lista 2019 års bästa svenska deckare och krimi. Inte lättare det, än det var att välja ut fjolårets bästa översatta titlar.

Så medan jag funderar och väljer, väljer och funderar tänkte jag lista de bästa svenska debutanterna från i fjol. Någon av titlarna kom lite tidigare än 2019 men blev väl inte ordentligt distribuerad förrän i fjol (åtminstone lyckades inte jag upptäcka den förrän då) och en annan kom också tidigare men återutgavs 2019.

Läsvärda – läs, läs, läs! – är de i vilket fall allihop. Kanske någon är så bra till och med att författaren/titeln platsar den svenska årsbästalistan? Och har jag, ruggans tanke, ändå missat någon deckardebutant som borde varit med här nedanför…

Och inte minst: såååååå många såååååå bra debutanter inom deckare och annan krimi som presenterade sig 2019!

Lina Arvidsson: Ett hem att dö för (Lind & Co)
Inte feel good, däremot feel life. Sam ett – grovt – brott, det dröjer men det kommer. Fast mjukdeckare går det inte heller att kalla Arvidssons debut. Kanske stämmer omslagets benämning ”thriller” – en långsamt smygande mjukthriller. Huvudtema: bostadsbristen i Stockholm. Huvudperson: Hanna, 22 år, har flyttat runt mellan tillfälliga bostäder, så får hon möjlighet att bo i en villa – oj, så stort och fint – om hon ser till huset. Men… någon annan bor också i huset, samtidigt med Hanna. Ska det visa det sig. Berättelsens andra tema.

Claes & Eva Fürstenberg: Blodhundar (Historiska Media)
Med många år som journalister kan makarna Fürstenberg inte bara skriva utan också redigera och stryka. De vet hur mycket = lite och lagom men exakt som ska nämnas för att teckna levande personporträtt och få autentiska miljöer att förbli verkliga. Dagens tidningsmiljö och Gamla Väster i Malmö känns igen exakt (trots att här knappt finns någon beskrivning). Efter att ha gjort som till den nya sortens journalist (skriva-plåta-filma-prata på samma gång, papper och nät) hamnar GB, som hon kallas, mitt i ett mord vid synagogan i Malmö. Den israeliska ambassadören skjuts ihjäl.

Viktoria Höglund: Den som haver barnen kär (Southside Stories)
Höglund debuterar med en alldeles för verklighetsnära deckare som bör kunna förena feel good- och krimigenrernas läsare. Fast hennes debut kan knappt ens kallas spänningsroman utan är snarare en feel life-roman med spänning. Inget våld och inget blod men ändå spännande och drabbande så det känns in i hjärtat. Det börjar med denna hemska mardröm: en tvååring försvinner från en förskola i Stockholm. Och snart ska fler barn försvinna. Alla drabbas av försvinnandena, föräldrarna förstås men också personalen.

Mikael Fuchs: Mord på öppen gatan (Lind & Co)
September 1949 och Stockholm som kunde ha varit. Vilken märklig tid det blir i berättelsen: historisk och framtida på samma gång. Om politiker och stadsplanerare fått som de velat, då hade Stockholm varit så här nu. Pastisch? Ironi? Vet inte, som Fuchs har skrivit nånslags kommenterande deckare och polisroman. En kommentar till hela eller halva genren och även till verkligheten: från inledningen vid biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen (just när filmvisningen är slut och alla biobesökare på väg ut, vad tänker du på?) till avslutningen med konfrontation mellan detektiven – en av poliserna i detta fall – och den kvinnliga huvudpersonen (vad får det mig att tänka på? Spillane light).

Sofie Bjarup: Mörkrets barn (Visto)
Kriminell plats och miljö: London år 1888, alltså det år då Jack the Ripper härjar i East End. Som tidningsreporter går den unge William Sinclair, som inte är adelsman men nästan på upptäcktsfärd i ett London som han aldrig hade lagt märke till förut. London gånger två möts och konfronteras: å ena sidan, där uppe där Sinclair har levt, det otroligt rika, och å den andra, här nere på nivån för journalisten på nyhetsjakt, det ännu mer otroligt fattiga. William Sinclair ska dessutom upptäcka att han är något så farligt – för det är enligt lag förbjudet – som att vara homosexuell.

Frida Moisto: Som nitroglycerin ((Bokfabriken)
Både kriminalpolisen Lisa Engström, huvudperson, och deckardebutanten Frida Moisto kan liknas vid nitroglycerin. Den förra är explosiv; den senare skriver ettrigt som en pitbull. Och argt. ”Som nitroglycerin” är ännu ett exempel på den nya genren i genren: ilskna – ja, urförbannade – kvinnodeckare. Det handlar om allt fler män som hatar, våldtar och slår – och allt fler kvinnor som ger igen. Jönköpings stjärnadvokat, kallad ”djävulens advokat”, hittas död i sitt garage. Före detta nämndeman knivmördas. Och så vidare. Moisto vill skildra så mycket att det kunde blivit hur rörigt som helst. Men hon sammanför trådarna och får intrigen att hänga ihop.

Monica Rehn: Moratorium (Modernista)
En mördare avslöjas men finns det inte en till? Vem är den andra mördaren? Rehn har debuterat med en väl skriven, väl berättad och väl balanserad så kallad domestic crime-thriller om en dysfunktionell familj – Pappan (med stort P), mamman (med litet m), tvillingsönerna, dottern och hennes dotter samt en vän till ena tvillingen – vars moratorium nu är på väg att hinna ikapp dem. Berättandet sker i skilda tidsplan och genom olika personer. Sånt riskerar att bli hur snårigt som helst men debutanten Rehn hanterar parallellberättandet så skickligt att ingen kan tro att det här är hennes debut.

Karin Valtersson: Angelika (Polaris)
Förlaget Polaris har låtit Valtersson debutera med långa meningar, som kunde ha blivit tre, fyra, fem meningar hos en annan författare. Och detta i spänningsgenren, där det ska gå snabbt och rappt till. Valtersson fångar och sveper istället in läsaren i ett nät av ringlande ord och kommatecken, i sin berättelse om två systrar, den yngre Angelika, som ska försvinna från man och barn, och den äldre, Mikaela, som har hemligheter hon också. Varken citattecken och pratminus heller, när människor pratar och tänker. ”Angelika” är spännande som den är, i själva berättandet, men den blir också en thriller.

Aline Lilja Gladh: Tändstickan ((XIV Förlag)
Här finns den bästa deckarinledning jag läst på länge: Någon smyger efter en kvinna genom Uppsala. Stämningen, känslan och spänningen förmedlas så känsligt genom själva språket, varje mening och ord. Därefter byts genren från thriller till modern landsbygdsdeckare. Miljö: Örbyhus med omnejd (inklusive Stockholm, tio mil bort). Här finns en golfklubb med restaurang, ett kriminellt motorcykelgäng, café och loppis. Inte samma nerv längre som i inledningen men en nära skildring av ett litet samhälle och dess noga porträtterade invånare.

Tina Frennstedt: Försvunnen (Forum)
Ännu ett namn i Skånes deckarboom: Tina Frennstedt, kriminalreporter inom press/teve. Debutens huvudtråd bygger på ett verkligt försvinnande som än idag är ouppklarat: en ung kvinna i Mariefred försvann 1992 efter en utekväll. Men här har kvinnan bytt namn, året flyttats framåt och orten blivit Simrishamn. Tess Hjalmarsson, polis i Malmö och chef för Cold case-gruppen, har gett sig den på att lösa fallet med den unga kvinnans försvinnande på väg hem från ett dansställe för sexton år sen. Skildringen av Österlen imponerar också. Inte alls lätt att beskriva Österlen, dess människor och deras liv till vardags. Frennstedt lyckas förmedla den känsla av skånsk noir som finns bortom sommarturisternas ögon.

Deckarloggs red.

 

Från Malmö till Israel och tillbaks

Claes & Eva Fürstenberg
Blodhundar
(Historiska Media)

Makarna Claes och Eva Fürstenberg är ännu en deckardebutant – eller två i en – som debuterar högt över nybörjarnivån.

Med många års erfarenhet av journalistik kan de inte bara skriva utan också redigera och stryka. De vet hur mycket, i betydelsen lite och lagom men exakt, som ska nämnas för att teckna levande personporträtt och få autentiska miljöer att förbli verkliga.

Den äldre journalisten Gun Berlin, dagens dagstidningsmiljö och stadsdelen Gamla väster i Malmö – allt känns igen direkt. Och detta trots att deckarduon Fürstenberg knappt gör en enda beskrivning. (Jo, det finns en klar likhet med Georges Simenon.)

Efter att ha omvandlats till den nya sortens journalist (skriva och plåta och filma och prata på samma gång, papper och nät) hamnar GB, som hon kallas, mitt i ett mord vid synagogan i Malmö. Den israeliska ambassadören skjuts ihjäl.

”Blodhundar” balanserar mellan en vardagsnära deckare och en internationell thriller; nutida och historiskt, svenskt, judiskt och palestinskt. Händelsernas grund finns i Israel, där huvudpersonen GB tillbringade sina ungdomsår på först en kibbutz och sedan i Tel Aviv.

Utländska säkerhetsagenter kontra en försvunnen och skadad hund. En hel del action men ändå inte mer än att vardagskänslan finns kvar.

Det har blivit en spännande historia och vilken svår balansgång, som Claes och Eva Fürstenberg kort sagt bemästrar.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Media tidningar