Det historiska Roms hårdkokta privatsnok

Lindsey Davis
Land: Storbritannien
Genre: historisk noir,
hårdkokt i det antika Rom

Lindsey Davis placerar Philip Marlowe och James Bond i en tidsmaskin och låter dem resa bakåt i tiden. När de stiger ur tidsmaskinen har de blivit en person, M. Didius Falco (hans vänner, men inga andra, får kalla honom Marcus), och befinner sej i Rom år 70 efter Kristus.

Så kan man beskriva Falco, f d soldat i andra augusteiska legionen (efter krigsfiaskot i Britannien blev han plötsligt invalid och fick avsked ur armén, för att sedan snabbt tillfriskna igen), hårdkokt privatsnok i det antika Rom (uppdragen handlar mest om att spana på otrogna senatorer och senatsfruar eller hitta försvunna tonåringar) och blivande hemlig agent för kejsar Vespasianus.

Auktoriteter – poliser, ämbetsmän, senatorer och t o m kejsaren – har han svårt för. Han betraktar omvärlden med cyniska ögon och har alltid en sarkastisk kommentar på läpparna. Fast under den hårdkokta ytan är Falco också en känslig man som sitter på sin balkong och skriver poesi.

M. Didius Falcos litterära produktion omfattar bl a en komedi, som enligt forskningen ska ha varit en prototyp för Hamlet, och tyvärr förkomna kärleksdikter. På försättsbladet till ”Venus i koppar” (1999) citeras Horatius och Persius såväl som den författande detektiven:

”Tiden ej räcker till lyxiga drömmar om piggvar: / en arg papegoja knaprar på huset…” (Falco, Satirer I, 1).

Å ena sidan huvudpersonen: en tuff, modern privatdetektiv, som också snackar som vilken privatsnok som helst i vilken nutida hårdkokt deckare som helst. Å andra sidan den kriminella miljön: ett forntida Rom.

Kontrasten blir, minst sagt, stor. Men det går fort att vänja sej och dessutom bidrar kontrasten till att synliggöra Rom på 70-talet e Kr. Mer än så: levandegöra.

Falco-deckarna blir pop up-böcker. Stadens gator, hus och människor syns, hörs och, inte minst, luktar. Det är nästan så att läsaren måste hålla för näsan för att inte känna stanken från urinkaret, i vilket Tvätteriet Örnen bleker tunikor.

Falco bor ovanpå tvätteriet, sex trappor upp i ett fallfärdigt hus i Trettonde sektorn. (Innan han klättrar upp till sej brukar tvätterskan be Falco att ge ett bidrag i urinkaret.)

Lika gatupoetiskt som aromatiskt beskriver Davis husets skick (lukt av urin och gamla kålstjälkar i uppgången, duvskit på trappstegen, graffiti på väggarna), tillgången eller snarare bristen på vatten och avlopp samt värden Smaractus och hans metoder att påminna om hyran med hjälp av fem, sex gladiatorer.

I ”Silvergrisarna” (1996) befinner Falco sej på Forum Romanum när en ung vacker kvinna, ”en fräsch sextonåring”, rusar rätt i hans armar. Falco räddar henne undan två fula banditer. Det blir inledningen till en kriminalhistoria med ingredienserna mord, smuggling, sammansvärjning och eventuell statskupp.

Som hemlig agent tvingas Falco också resa till provinsen Britannien, alltså England, ”bortom civilisationen i Nordanvindens rike”. Officiellt gäller uppdraget att eskotera senatsdottern Helena Justina, som vilat upp sej efter en uppslitande skilsmässa, hem till Rom. Inoffociellt ska Falco placeras som slav i silvergruvorna för avslöja illegal handel med blyhaltigt silver.

Så händer också det som inte ska hända: kvinnan av hög rang, Helena Justina, och mannen av lägre rang, M. Didius Falco, förälskar sej. Gifta sej över klassgränserna går inte, men föräldrarna kan inte stå emot sin viljestarka dotter och i fortsättningen av serien lever Didius Falco och Helena Justina som (o)äkta par.

Falco fortsätter också som privatdektiv i Rom och agent i omvärlden. I ”Skuggor i brons” (1997) reser han på mulåsna till södra Italien för att utreda en ny konspiration mot kejsaren. ”Venus i koppar” (1999) handlar om giftmord och fastighetsspekulationer i Rom. De följande böckerna – t ex ”The Iron Hand Of Mars” (1992), ”Last Act In Palmyra” (1994) och ”A Dying Light in Cordoba” (1996, alla oöversatta) – för honom till bl a Germanien, Syrien och Spanien.

I England har Lindsey Davis publicerat sin fjortonde Falco-deckare, ”The Jupither Myth” (2002). Det svenska förlaget gav upp efter tre titlar.

Titlar:

Silvergrisarna. 1996. The Silver Pigs. Övers: Britt Arenander.
Skuggor i brons. 1997. Shadows in Bronze. Övers: Boel Unnerstad.
Venus i koppar. 1999. Venus in Copper. Övers: Boel Unnerstad.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag 2002

PS. Den här texten/lillessän skrevs alltså till boken ”Deckarhyllan”. Sen dess har åren fortsatt att gå och Lindsey Davies fortsatt att skriva deckare med privatdetektiven Faco i Rom typ år 70 e K. Falco-serien har kommit upp i 20 titlar.

År 2013 inledde hon dessutom en ny serie deckare i det historiska Rom med Falcos adopterade dotter,  Flavia Albia, som huvudperson och detektiv. En titel per år har kommit sen dess.

Tyvärr gav hennes svenska förlag upp efter ynka tre böcker – som dock tillgängligjorts nu igen som ljudböcker av Polaris förlag. (Finns på strömningstjänsterna.) Alltid något.

Vilket svenskt förlag skulle kunna vara dumdistigt nog att också fortsätta att ge se ut Falco-serien som pappersböcker eller börja översätta serien med Flavia Alba? Polaris? Eller kanske Modernista?

Tills och om dess blir det att läsa Lindsey Davis deckare på engelska. Vilka som finns, böckernas innehåll och mer info om hennes författarskap finns på Lindsey Davis hemsida.

BE

Lissabon runt med Pessoa

Fernando Pessoa (1888-1935, författare, poet och filosof, född och död i Lissabon) är ständigt närvarande i sin hemstad. Också 2014. Ja, allt mer för varje år.

Fernando Pessoa staty liten

Fernando Pessoa som staty.

Pessoa tar emot i ingången till tunnelbanan vid flygplatsen och följer med under hela veckan i Lissabon. Han finns och syns överallt: på metrons kakelväggar, på äldre och nya målningar (även graffiti), vykort, affischer, turistbussar och kylskåpsmagneter, i bokhandelsfönster (så många böcker av Pessoa) och tonsatta dikter/sånger med Amália Rodrigues, Mariza och Marina Lima, som staty vid ett bord på Café A Brasileira, museet/huset Casa Fernando Pessoa och när jag flanerar (fötter, hiss, spårvagn, berg- och tunnelbana) upp- och nerför Lissabons kullar med hans guidebok ”Lisbon, What the Tourist Should See” (troligen skriven 1925) i min hand.

Pessoa känns igen på hatten och glasögonen. Men det är privatpersonen, som han såg ut när han drack kaffe (och annat), spelade schack och skrev på något café (han bytte favoritställen). Inte de många och olika så kallade heterotyper, genom vilka han författade sina böcker. Pessoa skapade olika författarpersonligheter, som var och en diktade på sitt sätt.

Bergbanan Gloria liten

Bergbanan Gloria.

De viktigaste: Alberto Caeiro (fåraherde), Álvaro de Campos (modernist), Ricardo Reis (epikuré) och Bernardo Soares (bokhållare, nog Pessoas alter ego). Dikten ”Ode till havet” från 1915 av Pessoa/Campos (i översättning av Lars Axelsson) inleds så här:

Ensam på den öde kajen denna sommarmorgon
blickar jag ut mot redden, ut mot oändligheten,
och jag fylls av glädje vid åsynen av en liten svart
och glänsande ångare som stävar in.

En lång dikt, flera sidor och många rader senare utbrister modernisten Campos (det bör påpekas att detta diktades 1915):

Men må allt detta ske på havet, på ha-a-a-avet,
på HA-A-AAVET!
Å-å-å-å-å! Å-å-å-å-å-å-å! Åhå-å-å-å-å-å-å-å!
På HA-A-A-A-AAVET!

Lissabon är fadons – den ödesmättade sångens och portugisiska gitarrens – hem- och huvudstad. Men också ögonens – konstens, utsmyckningens, arkitekturens och hantverkets – stad. Bara att titta upp på husgavlarna eller ner på trottoaren: kakelplattorna och gatstenarna.

Gammalt tegel liten

Äldre sortens kakel.

Modernt kakelhus liten

Modernt kakelhus.

Det förstnämnda heter azulejo. Hela husväggar är kaklade med småmönstrade plattor i blått, gult, grönt. På vissa hus, i kyrkor och gamla järnvägsstationer finns infällda motiv – mosaik – bilder – konstverk – av kakel. Det andra heter calςada. Trottoarerna är lagda med små fyrkantiga stenar, antingen vita med svart inramning eller svart-vita motiv: olika mönster, stjärnor, rutor, böljande hav, fartyg, fiskar, sjömonster…

Torgvågor liten

Havsböljande torg av gatstenar.

Gatustenar liten

Gatstensmotiv.

Calςada och azulejo förekommer även i tunnelbanan. En perrong kan vara en stenbelagd trottoar. På väggarna finns kakelmotiv av både inhemska och utländska konstnärer. Rossio, stationen vid mitt pensionat, har en kakelremsa med en framrusande kvinna (skapad av Helena Almeida). Cais do Sodré är fylld med Alice i Underlandet-kaniner (av António Dacosta).

Framskyndande kakelkvinna liten

Framskyndande kakelkvinna.

Vasco da Gama kakel liten

Vasco da Gama som kakelmotiv.

 Flest kakelbilder finns på den största stationen, Lisboa Estacion Oriente, skapade till världsutställningen i Lissabon 1998 av bland annat Hundertwasser (Österrike), Erró (Island), Raza (Indien), Zao Wou Ki (Kina) och Abdoulaye Konaté (Mali). Tema: världshaven (fartyg, sjöjungfrur, fiskar, Vasco da Gama).

Och när man befinner sig på Orientstationen bör man åka upp och se stationen utifrån. Arkitekten, Santiago Calatrava, har ju också ritat Turning Torso i Malmö. Men vilken oansenlig byggnad i jämförelse med Lissabons jättelika metro- och järnvägsstation. Takets virrvarr av stålstänger och glas ska efterlikna hundra ihopflätade trädkronor.

Pessoa som graffiti liten

Fernando Pessoa med flera som graffiti.

Parkeringsgaragegraffiti liten

Parkeringsgaragekakel. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Med denna tradition av offentlig utsmyckning är det inte svårt att förstå att Lissabon också tagit graffitin till sitt hjärta. Det gäller både politikerna (som alltså står närmare Malmös graffitiväggar än Stockholms nolltolerans) och invånarna.

Några platser för graffiti är ”Galeria Del Arte Urbana” vid bergbanan Gloria (stadens eget utomhusgalleri där bilderna växlar) och parkeringshuset ovanpå Cao do Loureiros supermarket. Flera fint sprayade bilder (stadsmotiv och, än en gång, Pessoa) och några mindre bra. Från en buss fick jag också syn på en stor graffitimålning över en hel rivningshusvägg, alla igenspikade fönster hade målats blåa med vita prickar.

Pessoa och krönikören i hattar liten

Pessoa och krönikören. Foto: Birgitta Olsson

Fernando Pessoa – som kakelfigur – tar farväl vid metrostationen Aeroporto. Hatten, inköpt hos Chapelaria Azevedo Rua, sitter på huvet. 1886 började Manuel Aquino de Azevedo Rua tillverka och sälja hattar. Affären finns än idag kvar vid Praça Dom Pedro IV. Så också krönikören hade förstås en hatt på sitt huvud när han reste hemåt Vollsjö igen.

Bengt Eriksson
(Något kortare i Ystads Allehanda 2014)

Extra-extra: Sjöbo (pop)konstmuseum

Deckarlogg tar idag en paus från deckare och annan krimi. Det var nämligen så att redaktören behövde besöka Sjöbo vårdcentral (nej nej inget allvarligt) och passade på att mobilplåta några av de konstverk som hänger där. Vilket rönte viss intresse när jag la ut bilderna på facebook.

Inte ens i närområdet verkar det vara alldeles bekant att Sjöbo faktiskt både har en konsthall och vad jag brukar kalla ett konstmuseum. Vars permanenta utställning jag alltid går runt och tittar på när jag besöker Sjöbo vårdcentral = konstmuseum.

Eller för vara noga: Sjöbo popkonstmuseum.

Så jag letade fram en krönika jag tidigare skrivit om Sjöbo konstmuseum och lägger ut den idag på Deckarlogg (istället för deckandet). Lägg extra noga märke till namnet  Yvonne Jacquette. Googla på henne! Läs mer om och se mer av denna spännande, egna amerikanska konstnär.

***

Sjöbo (pop)konstmuseum)

Sjöbo konstmuseum har fått ännu ett nytt verk. Det hänger strax innanför ytterdörren, på väggen till vänster. Konstnären heter Rene Gagnon och verket kan beskrivas som en kommentar till ett verk av en konstnär som kallar sig Mr Brainwash. Den senare gjorde ett kollage med Barack Obama som Stålmannen, medan bilden i Sjöbo visar Obama som ”The Dark Knight”, alltså Läderlappen.

Rene Magnon Obama

Rene Magnon: Barack Obama som ”The Dark Knight”. 

I Sjöbo finns både en konsthall och ett konstmuseum. De ska inte blandas ihop. Sjöbo konsthall drivs av kommunen. Det jag kallar Sjöbo konstmuseum är ett initiativ av en privat samlare i samarbete med Region Skåne. Så kan det beskrivas, eftersom samlaren bidrar med konsten och vårdcentralen i Sjöbo upplåter väggarna (samt hyllor och golv vad gäller skulpturerna).

För rätt många år sen nu började en av läkarna, Lars-Olof Tobiasson, ta med sig delar av sin konstsamling till vårdcentralen. Vägg efter vägg har fyllts med olika sorters popkonst – från klassiker som Andy Warhol och Roy Lichtenstein till dagens popkonstnärer. ”Rätt fullt överallt nu”, säger Tobiasson. ”Men sjukgymnastiken har frågat om jag kan hänga upp mer, där inne finns det plats.”

andy-warhol-red-lenin

Andy Warhol: ”Red Lenin”.

”Pop Konst Design” hette en utställning som nyligen visades på Moderna Museet i Stockholm. Utställningen gick från tidigt 1950-tal till början av 70-talet. I några recensioner skrev kritikerna om popkonst som en historisk konstform som nu har försvunnit. Jag blev smått irriterad. Det är ju inte sant. Tvärtom!

”Popkonsten är den mest livskraftiga konstriktningen på senare år”, säger Lars-Olof Tobiasson, konstmuseichef i Sjöbo. Det räcker att vandra genom vårdcentralen och titta – vilket jag gör varje gång jag har oturen att behöva anlita en läkare – för att få en aning om det. Går man sen – vilket jag också gjort – ut på nätet och letar efter fler verk av samtida popkonstnärer så häpnar man!

Steve Kaufman Batman

Steve Kaufman: ”Batman”.

Bara tryck och kopior! Inga originalverk! Vissa bilder är inte ens signerade! Så invänder nog somliga konstkritiker. För min del tycker jag att det är en demokratisk finess. Att köpa en tryckt bild av Gagnon eller faktiskt Warhol kostar inte alls särskilt mycket. För att citera popkonstsamlaren Tobiasson: ”Också Miro gjorde affischer för att många skulle kunna ta del av konsten.”

Sjöbo konstmuseums permanenta utställning visar att popkonst blivit ett bredare begrepp än det var på 60-talet. Dagens popkonst rymmer tecknade serier, affischer, målningar, olika tryck, fotokollage, graffiti med mera. Det finns också många bra bilder att se och popkonstnärer att upptäcka på väggarna.

Michael Bedard On Thin Ice

Michael Bedard: ”On Thin Ice”.

Om man vet vilka som gjort bilderna, för många är ju osignerade. Jag skulle vilja ha skyltar med namn, titel och år vid varje bild! ”Per Olsson, vårdcentralens chef, har bett mig att göra skyltar”, svarar Tobiasson. ”Men jag får ju aldrig tid!”

Några av mina favoritbilder är Jacques Tardis serieruta med privatsnoken Nestor Burma i Paris och de bägge osignerade målningarna – ja, det ser ut så men också de är tryckta – av Läderlappen och Robin. Jag frågar Tobiasson: konstnären heter Steve Kaufman, en av Warhols assistenter. En annan favorit – ankan i ishockeymålet – har gjorts av Michael Bedard. Och där får jag syn på ännu en Barack Obama-bild: ett kollage av Emek med presidenten som slagit knock på motståndaren i boxningsringen.

Nu är jag ute på nätet och letar…

Rene Magnons Campbell´s Graffiti Spray

Nyss nämnde Michael Bedard har gjort många bilder med ankor. Som ”Starducks” (istället för Starbucks) med en massa ankor som sitter på caféet och promenerar på gatan utanför. Den vill jag ha! Oj, ett signerat tryck kostar ju bara 88 dollar på ebay.

Rene Gagnon: ”Campbell´s Graffiti Spray”.

Jag blir också förtjust i bilderna med ”Campbell´s Graffiti Spray” (av Rene Gagnon) och ”Heinz Ketchup Spray” (Mr Brainwash), alltså sprayfärgburkar som anknyter till Warhols soppburkar; en kommentar genom konst- och samhällshistorien.

Mr Brfauinwach Heinz Ketchup Spray

Mr Brainwash: ”Heinz Ketchup Spray”.

”Min hustru arbetar på Ystads lasarett”, berättar Lars-Olof Tobiasson. ”Jag har hängt konst där också, i laboratoriets väntrum.” Aha, tänker krönikören: en Ystadfilial. ”Jag gjorde ett New York-rum med bilder”, säger Tobiasson och nämner Yvonne Jacquette, en av popkonstens fåtaliga kvinnor som nu kan ses i Ystad.

Det lockar mig att gå ut på nätet igen och kolla: Yvonne Jacquette har gjort en lång rad bilder där New York-motiv varieras i olika färger, stämningar och ljus.

Yvonne_Jacquette,_Empire_State_Building_II,_2009

Yvonne Jacquette: ”Empire State Building”.

PS. Några – men inte alla – av dessa bilder hänger på väggarna i Sjöbo (pop)konstmuseum / vårdcentral (det här var exempel på bilder jag hittade på nätet av de olika konstnärerna).

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2013