Landsbygd och stad, rotfasthet och längtan bort

Daniel Östersjös tonsättningar av Elsie Johanssons poesi passar väl utmärkt för en musikfredag på Deckarlogg, särskilt som tonsättandet blivit så synnerligen lyckat.

***

Daniel Östersjö
sjunger Elsie Johansson
Fönsterspringan
(Comedia)

Sådana här skivor görs ju inte längre. Därför är det så synnerligen märkvärdigt både att Daniel Östersjö har tonsatt dessa dikter av författaren Elsie Johansson (född 1931) och kunnat ge ut sina insjungningar av dem med sin säregna röst på albumet ”Fönsterspringan”.

Daniel ÖstersjöInga raka dikter, så det kan inte vara helt lätt att göra melodier. Eller också var det lätt – eftersom dikterna passade kompositörens hjärta och melodierna passar hans röst. Elsie Johanssons poesi rymmer en stor känsla för landsbygd och natur men också en mindre av stad. Hon uttrycker både rotfasthet och längtan bort.

Resultatet är ord och toner, sång och musik på en resa från och till. Psalm, koral och folksång men Östersjös eget pianoackompanjemang ger också känslan av stadsmusik, vågar jag skriva salong?

Ibland, som i ”Hararna”, kan melodin ta en annan riktning. Hur ska den musiken beskrivas, som rysk hartango (ett uttryck som bara kom mig för)? ”Hararna” är ett av två spår där Elin Lyth sjunger duett med Daniel Östersjö.

Albumet innehåller dessutom ett par uppläsningar av Elsie Johansson. Så rytmiskt och melodiskt hon läser, just detta som Östersjö lyckats fånga upp och förvandla till sång och musik.

Mina favoriter är några av de dikter/sånger som balanserar mest mellan sorg och hopp.Till exempel ”Barnfrälst”, där Elsie Johansson ordagrant förenar vardag och andlighet, ”skam och pink och stuglukt” med ”missionshuset” och ”hög kristallmusik”. Eller ”Lilla snälla döden” – den andra duetten – med folkton och ord mellan liv och död.

Om tiden varit en annan hade Daniel Östersjö och Elsie Johansson fått dela på en Grammis för albumet ”Fönsterspringan”.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

 

Albumet som Jakob Dylan aldrig gjort

När Deckarlogg inte läser deckare och annan krimi så kan det bli andra sorters skönlitteratur, inte minst poesi, och när Deckarlogg inte läser alls, eller kanske samtidigt med att läsa, så lyssnas det på musik som ibland dessutom recenseras, bland annat i Hifi & Musik. Till exempel följande

***

Pete Molinari
Just Like Achilles
(We Are Here/Universal)

Också genom Pete Molinaris musik ekar musikhistorien, främst två rottrådar som hörs: dels Hank Williams nasala sångröst och dels popmusik från tiden då The Byrds tolkade Bob Dylan elektriskt och Dylan själv sen började med elinstrument.

petemoraliMolinari – eller om det är producenterna? – lägger dessutom till inte så lite av brittisk 60-talspop. Trots att Molinari kommer från Kent, England har han med ”Just Like Achilles” gjort det album som Jakob Dylan tyvärr aldrig förmått göra.

Hans tidigare utgivningar – debutalbumet “Walking Off The Map” kom redan 2006 – har innehållit ett flertal låtar av samma kvalitet som på nya albumet. Däremot är låtarna bättre producerade, musikaliskt har Pete Molinari aldrig låtit så bra.

Tacksamt också att producera en sångare som med sin gälla röst aldrig kan begravas av ett komp, hur många musiker som än spelar kommer rösten att ligga ovanpå som en skarp sågklinga.

Vilket ändå inte fått elgitarrer att skrika och trummor att dunka i varje spår utan producenterna, främst Bruce Witkin men också Linda Perry med flera, har valt olika stort komp efter melodiernas karaktärer. Instrumenten är dessutom panorerade på ett fenomenalt sätt i ljudbilden.

petemorali Foto Alyssa Lopez

Pete Molinari tillsammans med Jakob Dylan. Foto: Alyssa Lopez

Inledande ”Goodbye Baby Jean” blev tuff countryrock och ”I´ll Take You There” är en popdänga, ”Waiting For A Train” – bästa spåret i mina öron – låter som en amerikansk folksång från 60-talet med extra instrument och ”Just Like Achilles” får väl kallas (halv)akustisk blues.

Riktigt bra, när det är bra. Det gäller inte riktigt för varje spår och låt men de bästa låtarna är så bra att de väger upp.

PS. På YouTube finns en video där Pete Molinari spelar och sjunger ”Waiting For A Train” i duett med just Jakob Dylan (också Don Was och Ronnie Spector finns med). Kolla upp!

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik