Musikfredag på Deckarlogg: Ale Möllers jordenruntmusik

Ale Möller

Xeno Manía

(Quality Recordings)

Det måste jag säga att när Ale Möller som en av medlemmarna i det obskyra bandet Örat & Benet på folkfesten i Malmö 1972 plötsligt började sjunga Kalle på Spången så hade jag aldrig kunnat förutspå att han snart 50 år senare skulle vara världens mesta världsmusiker. För det är han. Det har han blivit. Finns det ens någon som han skulle kunna jämföras med, någon annan musiker som blandar så många kulturer, genrer och instrument?

Förresten, jag har också ett minne från samma år eller året efter då Ale spelade gitarr och sjöng ”Jag har en liten blomma / Den ska jag ge till dig / Jag köpte den i Lomma /Och den är till dig” av Philemon Arhur & The Dung. Detta – att hålla öronen vidöppna – pekade nog framåt till idag. Ingen som inte uppskattar Philemon Arthur kan ju bli en riktig musiker.

I pressrelasen till sitt nya album ”Xeno Manía” med den grupp musiker, som kallas blott Xenomaniabandet, säger Ale Möller att han ”alltid blivit stimulerad och  upprymd när det är någon jag inte förstår – när något är annorlunda. Jag är nog en obotlig zenoman!” Stryk ”alltid” och det stämmer också in på mig. Det är därför jag skriver om den musik och recenserar de skivor jag gör i Hifi & Musik, för att lära mig förstå det jag inte känner till.

”Xeno Manía” innehåller världsmusik i ordets definitiva betydelse. Världens möts i musiken. Därmed blir musiken också, i själva sina toner, den mest antirastisiska musik som går att tänka sig. Ale Möller dirigerar – med sin egenuppfunna mandola som taktpinne – nio musiker inklusive sig själv (han spelar dessutom flöjter, dragspel, trumpet med mera) vilka kan liknas vid kombinationen av ett spelmanslag och en symfoniorkester (med förledet symfoni struket) i en musik som hela tiden byter världsdelar och länder, former, stämningar och tempon.

Nej, Ales Möllers ”Xeno Manía”-musik, från börjar ett beställningsverk från Sveriges Radio, går inte placera någonstans, vare sig i tid eller rum. Jag ska också nämna övriga musiker, så det framgår hur många olika instrument som samspelar: Jonas Knutsson (saxofoner), Kerstin Ripa (valthorn), Per Texas Johansson (klarinetter), Erik Rydvall (nyckelharpa), Liliana Zavala (rytminstrument/röst), Robin Cochrane (balafon/trummor), Felisia Westberg (kontrabas/elbas) och Johan Graden (piano/annan klaviatur).

Xenomaniabandet med Ale Möller i mitten. Foto: Olof Grind

”Xeno Manía”-musikens olika sviter (eller vad de ska kallas) är inspirerade av fyra, nu döda musikaliska förebilder: Gibril Bah (som kom från Senegal och bemästrade den ensträngade fiolen ”riti”), Tarak Das Baul (en av de kringvandrande indiska baulerna), Röjås Jonas (fiolspelman från Boda i Dalarna) och Barba Thodoros (sångare från ön Paros i Grekland).

Men Ale Möller hämtar inte melodier från förebilderna. Han lånar knappt ens deras musikaliska uttryck utan låter allt han hört blandas i sina öron för att sen skapa musik som på samma gång hans egen och någon annanstans ifrån. Här och där. Förr och nu. Olika instrument växlar om i förgrunden, spelar tillsammans med fler eller färre andra instrument. Spröda, sprittande balafontoner, nåtslags brassband, ett ensamt horn i skogen, afrorytmiskt, ensemblespel som kunde vara ny konstmusik, friformjazzbräk, funk, reggaebas…

Hur mycket är noterat, om ens något? Hur mycket förbestämt respektive improviserat? Kontraster, variationer, snabba hopp. Ja, det är vad jag förmår att beskriva av en äventyrs- och jordenruntmusik som egentligen inte går att beskriva med ord.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Deckarloggbäst januari 2021

John Ajvide Lindqvist 

Vänligheten

(Ordfront)

Inslag av fantasy, skräck, krimi, gangster- och polisroman, alla de litterära genrer som författaren tyckte han behövde använda. Fast huvudformen är en samhälls- och livsroman, en skildring av människor i ett föränderligt, avvecklat och fördärvat samhälle. Miljön, den plats som får symbolisera Sverige, utgörs av staden Norrtälje. Där utspelas romanen, i detta föränderliga Norrtälje, från 2000-talets början och framåt, från en hamn med silon till ett bostadsområde med sjöutsikt, en å utan öringar och skjutningar på gatorna. För med denna förändring vittrar vänligheten bort. ”Vad blir det av oss då?”, frågar författaren.

Jeanine Cummins

Amerikansk jord

Övers: Molle Kanmert Sjölander

(Bazar)

”En av de allra första kulorna går in genom det öppna fönstret ovanför toaletten där Luca står.” Efter dessa inledande ord mördas kallblodigt sexton personer i hans familj och släkt av kartellen Los Jardineros (trädgårdsmästarna) eftersom pappa skrivit avslöjande artiklar om dess kriminella verksamhet. Lucas (åtta år) och mamma Lydia överlever och flyr för sina liv genom Mexiko mot el Norte (USA). Skildringen av det vackra, färgrika och sprudlande Mexiko och dess kontrast: ett land som är plågat av kartellernas brutalitet, korruption, fattigdom, rädsla. Språket är intensivt, flödande ordrikt och målande. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Jørn Lier Horst och Thomas Enger

Rökridå

Övers: Marianne Mattsson

Uppl: Jonas Malmsjö

(W&W)

Nu har norske deckarförfattaren Jørn Lier Horst kommit med andra boken om Oslo-polisen Alexander Blix, skriven med Thomas Enger. På nyårsafton drabbas Oslo av ett sprängattentat mitt i folksamlingen i stadens hamn. I ett första skede pekar allt på att det är ett terrorattentat. Blix som befinner sig på platsen räddar en svårt skadad kvinna som fallit i vattnet. Hon har kopplingar till ett ouppklarat fall med ett försvunnet barn. I närheten befinner sig också journalisten Emma Ramm som har en personlig relation till Blix. Hon förlorar sin pojkvän i attentatet och startar sina egna efterforskningar. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Klas Ekman

De kapabla

(Bookmark)

Johan och Anna är gifta men inte med varann. Bägge är i 35-årsåldern och har ett förhållande. De träffas på ett hotell utanför Alingsås för ännu en natt. Det ska bli deras sista natt tillsammans, Johan anar inget men Anna har bestämt sig för att göra slut. På hemvägen, han vid ratten och hon bredvid, grälar de i bilen. De – ja, jag skriver de, för det handlar om bägge – råkar köra på en kvinna som går på vägen. Beslutet som de då fattar ska förändra deras liv. Detta blir starten på en livskedja med händelse efter händelse som just förändrar livet för bägge två. Skrämmande att tänka på: hur ”kapabla” skulle jag och du visa oss vara om något liknande faktiskt hände oss?

Marianne Cedervall

Dö för vårt syndiga släkte

(Lind & Co)

Ännu en feelgoodeckarserie, Celanders tredje, om prästen Samuel Williams som när han inte fick den tjänst i domkyrkan som han ville ha, ja, verkligen borde ha fått, tar ett vikariat som präst i norra Dalarna, i det ”sömniga” lilla samhället Klockarvik. Men samhället sover inte mer än att det första som Samuel gör när han kommer för att tillträda det nya jobbet och går en sväng på den snöiga kyrkogården är att han upptäcker liket av en man, lutat mot två kors. Jag gillar att prästen Samuel vid behov snackar med ”Bossen” (likt Barbarotti hos Nesser), det ger vardagstrovärdighet åt prästens kristna tro. En filur till präst, dessutom. Bra på att predika men också, tja, mjukpilsk.

Bengt Eriksson

Feelgood med mord i snöiga, sömniga Klockarvik

Marianne Cedervall

Dö för vårt syndiga släkte

(Lind & Co)

Längst ner på omslaget till Marianne Cedervalls senaste blandning av feelgood och kriminalitet finns texten: ”Ett fall för deckarprästen Samuel”. Det innebär således att Cedervall här och nu inleder ännu en mysdeckarserie, sin tredje.

Serien om ”häxorna” Mirjam och Hervor på mestadels Gotland var mindre av deckare och mer av jag inte vet inte riktigt. Den serien tyckte jag mycket om, så mycket att jag saknade Mirjam och Hervor när Cedervall började skriva sin andra mjukkokta deckarserie om pensionärerna Anki och Tryggve, även de på Gotland.

Hon skrev allt mer upp och in sig, så att Anki- och Tryggve-serien i sin bästa stunder blev en snudd på perfekt blandning av mord och måbra. Och så nu, när hon skriver som bäst i den serien, överger hon alltså den också?

För att starta ännu en ny feelgoodeckarserie om prästen Samuel Williams som när han inte fick den tjänst i domkyrkan som han ville ha, ja, verkligen borde ha fått, tar ett vikariat som präst i norra Dalarna – i det, enligt omslaget, ”sömniga” samhället Klockarvik.

Men det lilla samhället sover inte mer än att det första som Samuel gör när han kommer för att tillträda det nya jobbet och går en sväng på den snöiga kyrkogården är att han upptäcker liket av en man, lutat mot två kors.

Det ska visa att den givetvis mördare heter Finn Mats Hansson, chef för det nya hotellet och även medlem i kyrkorådet. Mer än så berättar jag inte om detta.

Den här balansgången – mellan mys och mord, cozy crime, kokt precis lagom mjukt, feelgood och krimi – hur man nu föredrar att beskriva det – brukar jag framhålla att ingenting kan vara svårare för en deckarförfattare att ge sig på. Svårt nog att blanda feelgood med lagom mycket feel life men att blanda blod och mord med något annat, till exempel kärlek, skidåkning och kyrkfrukost, kräver ännu mycket mer.

När Marianne Cedervall skrev serien om Miriam och Majvor kunde hon aldrig riktigt bestämma sig, om böckerna skulle vara deckare eller inte. När hon skrev serien om Anki och Tryggve balanserade hon i några titlar så mycket åt feelgood att berättelsen inte ens blev måbra utan rent ut få tråkig.

Men så ibland blev det exakt rätt balans också mellan feelgood och deckare, och då är Cedervall som bäst, ja, då är hon suverän. Kanske bäst i Sverige i denna hybridgenre? Och så startar hon ändå en ny serie, när hon nu tränat upp sig, för att liksom börja om…  

”Dö för vårt syndiga släkte” – denna första titel i Cedervalls nya feelgooddeckarserie med prästen Samuel Williams i Klockarvik – är till, säg, 85 procent välbalanserad mellan de två motstridiga genrerna. Lagom med måbra, lagom med kriminalitet. Mycket underhållande.

Men det märks också att hon söker sig fram, hur rutinerad Cedervall än har blivit så börjar hon ju om med ännu en ny miljö och ännu en annan huvudperson. Sökande är ordet. Hon söker, sida efter sida, mening på mening, den rätta balansen. Ibland hamnar berättelsen i det alldeles för vardagliga (som jag skrev ovan, går från feelgood till för tråkigt).

Fast så precis när jag ska till att tröttna händer något igen, det kan vara med deckargåtan eller med Samuel personligen. En filur till präst, bra på att predika men också, tja, mjukpilsk. I romanen och Klockarvik finns en kvinnlig polis, kommissarien Maja-Sofia Rantatalo, så vet du, mer behöver väl inte sägas.

Samtidigt som Samuel Williams har en numera särbo, Marit, därhemma…

Jag gillar också att prästen Samuel vid behov snackar med ”Bossen” (även om detta väl är lånat från Nesser och Barbarotti), det ger… hur ska jag skriva… mer vardagstrovärdiget åt prästens kristna tro, för mig.

Jo, jag tycker om ”Dö för vårt syndiga släkte”. Jag bestämmer mig för det. Att jag gärna läser en uppföljare – och så lär det väl bli, för berättelsen slutar med oväntad cliffhanger – och gärna en snabb uppföljare också, redan till hösten?

På försättsbladet står att Marianne Cedervalls pappa var präst. Ah, tänkte jag. Det förklarar ju saken, självklart då att dottern skriver om en amatördeckarpräst. Men så läser jag sist i boken att det faktiskt var hennes förläggare, Kristoffer Lind, som kom med ett ”roligt förslag” – att hon ”skulle skriva om en präst som är intresserad av mordgåtor och blir privatspanare”.

Bengt Eriksson     

Glesbygdens långsamma thriller

Aino Trosell

Gränsmark

(Hoi förlag)

Jo, Aino Trosells nya roman är en thriller men i den glesaste glesbygdens tempo. Trosells återkommande hjältinna, Siv Dahlin, återkommer ännu en gång, nu som brevbärare på Finnmarken i Dalarna och Värmland.

Genom tusen- snarare än tiomilaskogen med långt mellan husen och fläckvis mobiltäckning, risk att fastna i snön med postbilen och upp till 34 grader kallt kör Siv varje vardag 16 mil för att lämna och hämta försändelser.

Samt bistå med annan hjälp, inte alltid reglementsenligt.

Titeln ”Gränsmark” kan syfta både på tiderna, då och nu, och geografin, periferi och civilisation.

På Finnmarken lever människor som förr, även om nutiden och omvärlden sipprar in med en ibland fungerande nätuppkoppling. En gammal karl kan få kontakt med unga ryskor och det går att läsa rasistiska inlägg på nätet.

Här bor de som blev kvar men även de som sökt sig undan: galningar, normala galningar och rätt vanliga.

Det finns också en flyktingförläggning i Finnskogen och plötsligt ligger en död man – en flykting – vid vägen.

Fåren rivs ihjäl – av vargen? När någon dör kommer en stöldliga och tömmer huset.

För att nämna några plötsliga händelser i en annars lång och långsam roman. Alltför lång och långsam?

Aino Trosell känner sin Finnmark. Hon skildrar människor i en miljö som nog de flesta av oss inte hade en aning om. Det förtjänar väl lite utrymme?

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Högt upp i norr

Snart går det inte att räkna dem alla, de svenska deckare och annan krimi som utspelar sig längst upp i norra Sverige, i Norr- och Västerbotten. Även några nya deckare i Ångermanland och Dalarna kan väl vad gäller miljöer och stämningar räknas hit.

Anna Kuru skriver vad som kallas ”Kiruna-trilogin”, som det står på omslaget till seriens inledande titel, ”Den första frosten” (Modernista). Eller skrev. Hon har tidigare gett sina deckare på eget förlag, nu har de alltså övertagits av Modernista.

Hon är en av fortfarande rätt många egenutgivande deckarförfattare som förtjänar bättre distribution och fler läsare. Tidigare verkade det som om både mindre och förlag kollade egenutgivna deckare och erbjöd kontrakt till de aspirerande deckarförfattarna.

Men det har inte varit så mycket av det på ett tag. Kanske har detta ersatts av ljudboksmarknaden? På bokströmningstjänsterna kan man få syn på allt fler ”okända” deckare av ”okända” deckarförfattare.

Oavsett så såg jag att jag citeras på innerfliken till ”Den första frosten” med en bit av min recension av andra titel i serien, ”Norrskensnatten”. Här är hela recensionen av den boken (det kan också fungera som en introduktion till Anna Kuru)…

***

Anna Kuru
Norrskensnatten
(Saivo förlag, snart Modernista)

Anna Kuru skriver med ett särskilt driv eller kanske snarare en speciell nerv. Som om berättelsen kommer inifrån Allis, den kvinnliga huvudpersonen. Hon lever. Hon finns. Allis blir mer än en karaktär, som det ska heta numera. Hon är en levande människa.

Anna Kuru

Likadant med miljön: Kiruna och dess kalla, snöiga fjällvärld. Jag förflyttas dit och är där, när jag läser Kirunadeckaren ”Norrskensnatten”. Och bäggedera, huvudperson och miljö, skapar och levandegör Kuru med antydningar, knappt utan några beskrivningar alls. Det ligger i språket, allt finns i språket, hennes sätt att skriva.

Drivet och nerven skapar också en spänning, som även den knappt är märkbar. Spänningen liksom bara finns där för att långsamt stegras med hjälp av små, små ledtrådar. Inte kriminella utan personliga: om vad som kan ha hänt och vilka de övriga personerna – egentligen – är.

Till exempel Jonas, som väl är Allis pojkvän. Och Andreas, som flyttade tillbaks norrut och blev ihop – eller inte? – med Allis kompis Malin.

Allis är mellan arbeten. Hon drabbades av både det ena och det andra: någon dog på hennes förra jobb och stuga en stuga ner. Och den där katten, vad hände egentligen med den? Och varför.

Jo, lite misstänksam blev jag, som läsare. Men vet – det gör man inte. Blott anar; kanske, kanske inte. Också skickligt skrivet, så att man aldrig vet utan just anar, lagom mycket, livspusselbit för bit.

”Psykologisk thriller”, anges i baksidestexten. Exakt så, betoning på psykologisk. Det handlar mycket om drömmar, människors drömmar, omöjliga och möjliga. Om människors liv, som det är, som det blev. Om verkligheten, hur var och en uppfattar sin verklighet.

Anna Kuru har skrivit en riktigt bra psykologisk = mänsklig thriller. Och denna har hon alltså behövt ge ut själv, på efter förlag? För så är det väl? Begriper det inte.

Visst, som alltid skulle jag kunna muttra något över en extra sista – allra sista – genomgång av det språkliga. Inte mycket, blott en finputs. Men strunt i det, oavsett har ”Norrskensnatten” blivit en stark, gripande deckare och berättelse.

Fast vad Kuru verkligen borde göra, om hon ska fortsätta att egenutge böcker, är att övervaka hur böckerna sätts. Så att inte rader hoppar längst ut i vänsterkanten vid somliga och allt för många nya stycken. Det stör, i alla fall mig, i onödan. För detta är, just, onödigt.

Bengt Eriksson

PS. Just detta, som står i de två sista styckena, kan vara det lilla extra som behövs för en egenutgivande deckarförfattare: hjälp med finputsen. Och som ett förlag, större eller mindre, kan tillföra boken och författaren.

Aino Trosell i kortformat

Aino Trosell har precis gett ut en ny kriminalroman, ”Gränsmark” (Hoi), om sin än en gång återkommande hjältinna Siv Dahlin i Dalarna. Den har jag recenserat till Gota Medias tidningar, inte i tryck ännu, och med tiden läggs recensionen här också.

Förresten kolla: hybridförlaget Hoi?

Varför kommer Trosells böcker där numera? Av egen vilja eller vet inte förlagen bättre? Får nog ta och fråga henne.

I alla fall, medan jag väntar på att recensionen av den nya boken ska publiceras så letade jag fram en äldre recension av en Aino Trosell-bok: en samling med ”krimineller” och även här med, ofta, Siv Dahlin som huvudperson.

Väl värd att leta reda på och läsas, fortfarande.

***

Aino Trosell
Krimineller
(Lindelöws)

Kriminalnoveller – eller ”Krimineller” med Aino Trosells varumärkesskyddade namn – är en svår genre där resultatet oftare blir en krumelur än en historia.

En antydan till miljö, en kort, snabb händelse och en mordlysten knorr på slutet.

Trosell lyckas ovanligt bra i den här originalpocketen med fjorton noveller (sex av dem med Trosells återkommande hjältinna Siv Dahlin som huvudperson).

Aino Trosell drar ut på novellerna, så de blir något längre, men framför allt anstränger hon sig för att verkligen berätta en historia i det lilla formatet.

Som i – ett par av mina favoriter – anti-deckarnovellen ”En mördare går ännu lös” om den 80-åriga före detta folkskolelärarinnan i Limedsforsen eller ”En ful jul” om Siv Dahlins jobbarkompis, en slagen kvinna som tar hämnd med hjälp av Siv (utan att hon vet om det).

Bengt Eriksson

Ungefär så i KB/YA/TA 2012

Blodsband, #metoo och seriemord

Ingrid Hedström
Blodsband
(Alfabeta)

Det kan ju bero på mig eller henne att Ingrid Hedström i den fjärde titeln, ”Blodsband”, äntligen fått fiktiva miljöer och personer i Dalarna att verkligen leva.

Och jag ler när hon med en extra mening (om modeskaparen Poirot) knyter ihop den nya deckarserien med den föregående.

Ingrid Hedström blodsbandAstrid Sammils, nu teaterchef i Budapest, har kommit tillbaks till Dalarna för att gifta sig med sin islänning. Från ingenstans hör en okänd systerson av sig. (Systerson? Astrid som inte ens visste att hon skulle ha en syster…)

Det blir starten på en kriminell trippelberättelse.

Den ena handlar om blodsband och vänskap – vad är viktigast? Den andra diskuterar #metoo och den tredje skildrar polisens jakt på en sexualseriemördare.

Hedström är bra på allt: person- och miljöskildringar, stämnings- och spänningsskapande. Plus också för att upplösningen sker logiskt och inte exploderar i action.

Bengt Eriksson
Något annorlunda och kortare i Gota Medias tidningar