Dolly Parton, country & thrillerförfattare

Dolly Parton / James Patterson
Run, Rose, Run
Övers: Carla Wiberg
(Bazar förlag)

Med ”Run, Rose, Run” har även countrysångerskan Dolly Parton, liksom bland många andra Bill Clinton och Liza Marklund, författat en roman tillsammans med den amerikanska thrillerns snabbskrivare James Patterson.

Eller med hjälp av? Frågan är ju hur Pattersons  samskrivande med en allt längre rad andra författarnamn går till. Vem skriver vad?

Och hur hinner han med dessa samarbeten vid sidan om sin egen bokproduktion?

Efter debuten 1976 har James Patterson gett ut över tvåhundra böcker (vuxen-, ungdoms- och barnböcker, thrillers, deckare, romantik, fantasy och sakprosa).

År 2022 lär det komma tjugo nya Patterson-titlar. Det ryktas – men det är obekräftat – att han ibland använt spökskrivare.

Vad gäller Pattersons litterära samarbeten har han själv sagt att han fungerar som ett slags manusutvecklare. Han sorterar berättelsen och gör ett synopsis med målet att få till en spännande bladvändare.

Så vem av Patterson och Parton skrev egentligen romanen ”Run, Rose, Run”?

Tja, har det någon betydelse? Att Dolly Parton svarar för innehållet kan ingen betvivla. Personer, miljöer och händelser är så trovärdiga, ja, autentiska att mycket måste vara självupplevt.

Den unga countrysångerskan AnnieLee Keyes bör vara Dolly som ung. Den äldre countrysångerskan Ruthanna Ryder, som blir den yngres mentor, kan vara Dolly idag.

AnnieLee Keyes, redan boktiteln låter ana att hon egentligen heter något annat, är på resa i betydelsen flykt.

Vid berättelsens början står hon vid vägkanten med liftartummen för att ta sig till countrymusikens huvudstad Nashville. ”Is it easy” sjunger hon. Det är en egen countrylåt: ”No it ain’t / Can I fix it? / No I cain’t.”

Och vilken catchy låt!

Det hör jag på det album som Dolly Parton gett ut som romanens ljudspår. Hon är låtarnas upphovsperson men i slutet av boken, där texterna finns till alla nämnda och citerade låtar, har de tillskrivits romanpersonerna.

Det gillar jag, när fiktion och verklighet blandas tills man inte vet vad som är vad.

Klicka här ovanför och lyssna på Dolly Partons album ”Run, Rose, Run”!

Den unga AnnieLee kommer till Nashville, får chansen att sjunga offentligt och upptäcks av Ethan Blake, en äldre countrymusiker.

AnnieLees uppväxt var hård och mörk. Hon blev kaxig som ett sätt att klara sig, det är på gott och ont i mötet med countryindustrin (radiostationer, skivbolag, managers).

Romanen benämns ”thriller” och ”crime” men de få thrillermomenten kommer och försvinner igen. Country noir vill jag hellre kalla Dolly Partons och James Pattersons gemensamma roman, som utspelar sig i countryland mot en mörk botten.

Eller varför inte country & thriller…

Det är måttligt spännande men desto mer intressant, både en stark kvinnoskildring – ja, kvinnoroman – och en berättelse om den amerikanska countrybranschen.

Först i upplösningen knyts romanen ihop med typisk action á la en thriller och deckare.

AnnieLee försvinner (har hon flytt igen eller kidnappats?) och Ethan beger sig till hennes uppväxtort någonstans i skogarna bland bergen i Arkansas för att försöka hitta henne…

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggfredag: När det blev fest på Gärdet

För mig började det inte på Gärdesfesterna utan året innan, alltså 1969: på de stormöten som föregick musikfesterna. (Här bör förresten infogas, eftersom de flesta verkar ha glömt, att det var Ludvig Rasmusson som tog initiativ till vad som skulle bli Gärdesfesterna. Han var missnöjd, efter att ha varit iblandad i rockarrangemang på Gröna Lund. För mycket tingel-tangel och kommersialism. Därför hölls det första mötet hemma hos Ludvig, i hans lägenhet på Brännkyrkagatan.)

Stormöten, som var så vanliga på 60- och 70-talen, har i efterhand beskrivits som odemokratiska. De talföra tog ordet medan vi andra, mer tystlåtna inte fick en syl i vädret. Gärdesfestens stormöten var kanske annorlunda och mer öppna? Vet inte. Minns inte. Men jag kommer alltid att minnas att det var på stormötena inför den första Gärdesfesten som jag för allra första gången reste mig upp och pratade offentligt inför fler personer än en.

(Tror jag ska foga in ett annat minne också från ett av mötena. På detta stormöte stegade plötsligt medlemmar från en teatergrupp in och deklarerade, snarare än föreslog, att det måste = ska vara röda fanor på Gärdesfesten. Eller det kan ha varit något tidigare, när Hagaparken och Skeppsholmen var möjliga platser för musikfesten. Alltså fel möte och fel deltagare, snacka om att inte kunna läsa av sammanhanget. När förslaget inte gick hem utan övriga stormötesdeltagare harklade sig och sa emot, stilla och tyst men bestämt, då försvann teatergruppen igen.

Omslag till dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” (Silence, 1971 och 2021).

Fast missförstå inte: nog tänkte de – vi – andra också politiskt men inte politiskt på det sättet. Gärdesfesterna skulle få och ha en politisk funktion men de skulle inte bli kampmöten.)

Detta skulle Gärdesfesterna handla om för mig: öppenhet, vilja att släppa fram och lyssna på andra, låta dem ta för sig som haft svårt att ta för sig. Det kan kallas demokrati. Vilket jag – som lyssnande – såg, hörde och begrep under den första Gärdesfesten. Då fanns jag i publiken – inte på scen – men jag uppfattade ju och uppmuntrades av hur publiken tog emot dem som stod på scenen, spelade och sjöng.

Nämligen med öppna öron, om man så vill med ett tredje öra. Alla togs emot med öppna hjärtan och välkomnades, oavsett om de var skickliga musiker, för visst fanns såna också på Gärdet (kom inte och säg att  Samla Mammas Manna och Fläsket brinner, som båda medverkar på den här skivan, innehöll dåliga musiker), eller taffliga nybörjare (som Love Explosion och Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten).

Det senare lockade mig, att viljan uppskattades, att viljan och modet var viktigare än resultatet, eller att viljan var resultatet, ja, musiken. Som poeten Gunnar Harding på ett ungefär sa då han stod nedanför scenen och hörde Örat & Benet: ”Jag har ju alltid gillat musik som är lite tafflig, inte låter så bra.”

Kommer också att tänka på Johnny Cash, som jag såg i en TV-dokumentär om countrymusikens historia. En ung Cash kom till Sun Studios i Memphis för att spela in för första gången med Marshall Grant och Luther Perkins. Alla tre spelade gitarr men ingen var nåt vidare på instrumentet. Ändå skulle de skapa en egen och helt ny musik: inte country och inte blues utan nånstans emellan. Amatörgitarristen Perkins blev en legend för sina solon på fyra toner.

Deras vilja var så mycket större än kunnandet. Som Elvis Costello sa i TV-dokumentären: ”Det var punk.” Det var nyfödd musik, skulle jag säga. Ingen musik kan vara mer spännande att uppleva än den nyfödda och vad gäller rockhistorien så har den nya musiken ofta fötts av musiker som ville mer än de kunde. Det är minsta gemensamma nämnaren mellan t ex rock´n´roll i USA och skiffle i England (på 50-talet), den nya amerikanska folksången och brittiska popbandsvågen (början av 60-talet), punk och syntpop (på 70-talet), rap och hiphop (80-talet)…

Örat & Benet som duo vid tiden för andra Gärdesfesten.
Foto: Birgitta Olsson

Och där emellan Gärdet och den gren inom den progressiva svenska musikrörelsen som kom att kallas ”Spela själv”. Dit hörde gruppen Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten. Om det alls var en grupp eller mer en tanke, en idé och förhoppning om hur musik kunde skapas och motsättningar mellan amatörer och proffs skulle kunna överbryggas.

Jag hade turnerat mellan Kingside, Kingside och Kingside igen (tre ungdomsgårdar i Stockholm med samma namn) som ung folksångare till akustisk gitarr och munspel i en ställning kring halsen och sen spelat elbas i ett popband som lyckades komma upp ur cykelstallet. När 60-talspopbandens medlemmar blev skickligare musiker ställde jag undan elbasen och gitarren, för nån skicklig musiker skulle jag aldrig bli. När jag hösten 1968 hörde LP:n ”My People Were Fair and Had Sky in Their Hair… But Now They’re Content to Wear Stars on Their Brows” med engelska duon Tyrannosaurus Rex tog jag fram min akustiska gitarr, började spela och göra låtar igen.

Tack vare Marc Bolan, rockpoeten, gitarristen och sångaren i Tyrannosaurus Rex. Han, som inte heller var och skulle (hinna) bli en virtuos gitarrist, är den stora förebilden – själva grundstenen – till Örat & Benet. Det bör väl ha varit nångång hösten -70 som Eva Wilke ringde och sa att Silence tänkte ge ut dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”. Hon undrade vad den hette, den där låten med Örat & Benet som skulle vara med. En sekundsnabb tanke i mitt huvud och jag svarade: ”Gärdet 1970”.

Men så var det inte alls, låten handlar inte alls om Gärdesfesterna. ”Gärdet 1970” gjordes antingen sent 1968 eller under våren-sommaren -69. En treackordslåt i Marc Bolans rock´n´roll-varierade stil och texten (”När jag spelar gitarr låter det som jag hugger ved / När jag sjunger är det hesare än en kråkas krax”) är en hyllning till alla i rock- och pophistorien, från Sunstudion till Gärdet, som med mindre kunnande men desto större vilja skapat fantastisk musik.

Namnet Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten tillkom inte heller på en höft (eller med minsta lilla skämtlynne). Tredje örat syftar dels på brittiska Third Ear Band och dels på att det kan behövas ett tredje, extra öra för att uppskatta viss musik. Tredje benet kan väl syfta på det du tror, om du vill det, men mest handlar det om rytmerna, att det också krävs ett extra ben med extra fot för att kunna stampa takten till vissa rytmer.  

Örat & Benet var, i princip, jag. Sen tillkom de/t som, vid olika tillfällen, hände runt omkring. Jag spelade in några låtar med sound on sound-teknik och skickade till radion Spela själv-program Bandet går. Till andra Gärdesfesten, hösten 1970, där den här skivans musik är inspelad, råkade det bli så att vi var en trio med Birgitta Olsson, min blivande hustru, Ragnvald Hedemann, son till en kollega på Birgittas jobb, och så jag.

(På tredje Gärdesfesten, 1971, skulle Örat & Benet bestå av mig och musiker från Old Timey Stringband och senare, t ex i Hagahuset i Göteborg och på folkfesten i Malmö, blev Örat & Benet mer av en musikverkstad med sådär tjugo personer på scen, både proffs och amatörer, och sp långa låtar att de aldrig tog slut.)

Här på skivan sjunger jag, eller vad det är, och spelar gitarr. Ragnvald spelar också gitarr och Birgitta bör höras på bongos eller liknande. Eva Wilke påpekade vid den första utgivningen att ”ni är dom enda som fått med två låtar.” Jo, så är det. ”Vi” gick nämligen också under namnet 2 000 spenar. Där var det enbart Birgitta och jag som sjöng, nåja, här går verkligen vår sång åt olika håll, och spelade.

Gruppnamnet 2 000 spenar syftar på Mao Zedong-citatet ”Låt hundra blommor blomma”, den enda – alltför korta – period i Kinas kommunistiska historia som kan anses ha varit bra (då kulturen, vetenskapen och människors åsikter tilläts vara fria). Låten ”Jan Jan Dagobert Dagobert (Ferdinand Sven Petré)” hämtade – mer än – inspiration från en Nalle Puh-dikt av A.A. Milne och handlar väl om synen på barnuppfostran.

En sista notering, efter första Gärdesfesten fastslog jag i en artikel på Aftonbladets kultur att den progressiva svenska musikrörelsen föddes exakt klockan 15 den 12 juni 1970. Det var ju inte sant. Jo, det visste jag väl då när jag skrev det. Och det vet jag väl idag.

(Redan 1969 arrangerades en musik- och folkfest i Uppsala och grupper som Träd, Gräs & Stenar (innan dess Pärson Sound/International Harvester/Harvester) och Gunder Hägg (Sound of Music) hade startat flera år tidigare.) Men det är ju så här som historia skapas. Någon stursk fan påstår något, låter det gå i tryck. Andra läser och upprepar. Hur många har inte upprepat detta? Till sist blir det en ”sanning”.

Bengt Eriksson
Skriven till återutgivningen av dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” (2021)

Deckarloggfredag (2) Spellista juli-augusti till Hifi & Musik

Ibland kan nån skriva på Facebook att den artisten hade ju hen varken hört eller läst om förut! Då tänker jag: Men varför inte läsa Hifi & Musik då?

Andra gånger lägger jag ut en text som jag skrev till Hifi & Musik och nån häpnar så smått över att den texten fanns i den tidskriften. Då tänker jag: Ja, just det! Varför skulle den inte ha publicerats just där?

Den vid det här laget ordagrant mångåriga tidskriften Hifi & Musik är misskänd – mest teknik (jo, det stämmer) och nästan ingen musik (vilket inte alls stämmer). Särskild i tider när nästan inga dagstidningar publicerar skivrecensioner längre och det nästan inte finns några – andra – musiktidskrifter med skivrecensioner – då och nu har Hifi & Musik i vartenda nummer en lång rad recensioner av skivor med alla sorters musik: rock och pop, country, folk- och världsmusik, jazz, klassisk musik…

Både välkänt och många udda utgivningar. Så upptäck om du inte gjort det!

I dagarna lämnade jag mina recensioner till nästa nummer och sammanställde den spellista som jag också sätter ihop till varje nummer med smakprov från skivor jag recenserat plus ytterligare låtar från plattor som inte fick plats att recenseras.

Här följer min spellista till det kommande numret av Hifi & Musik. Kolla också recensionerna när numret finns i handeln om några veckor,

Deckarloggfredag med musik: Experimentell urblues från Österlen

Cactai Road

Rising Falls

(Egen utgivning)

Vilken lycka för ett par musiköron att få bo i sydöstra Skåne! Kan någon annan del av Sverige ha ett lika stort, rikt och nyskapande musikliv? Så många artister, musiker och grupper som håller…. ja, faktiskt, världskvalitet.  

Som trion Cactai Road från Vitaby, Brösarp och Rörum. Efter att ha ”upptäckt” dem på Backafestivalen och hört deras ep-skivor har jag längtat efter ett helt album. Och jag, det skriver jag direkt, väntade inte förgäves.

Debutalbumet ”Rising Falls”, trions andra album, överträffar allt jag förut hört med Cactai Road. Men hur ska musiken beskrivas? På omslaget finns ett foto av Cactai Road på turné med en bil som fått motorstopp i typ Arizona. Observera kaktusarna men byt ut bergen i bakgrunden mot havsutsikten från Kivik.

Så låter Cactai Road. Urbluesamerikanskt från prärie och sumpmark, samtidigt som de tre medlemmarna skapar musik på personligt avstånd från traditionerna. De anknyter bakåt till främst bluesen men spelar där (som i USA), här (som på Österlen) och nu (både här och där).

Jasmine Lyhagen sjunger med kameleontisk röst, än som en bluessångerska, nog lite jazz i rösten också, och än tar hon sig in i såväl fransk chanson som country, när hon inte utför friformperformance. Hon spelar samtidigt trummor och nu även akustisk gitarr.

Cactai Road på väg till gigget på Österlen.

Mikael ”Skuggan” Nilsson spelar akustisk slidegitarr och munspel (samt anges som kompositör men nog har väl Jasmine bidragit till texterna?) och Jerker Wennström grundar och fyller ut med sina akustiska basar. Resultat: en grupp, en hel orkester, alltså mer än en trio.

”Chiggety Jaggedy” inleder med skumpig träskblues, glidande slide och bestämda trummor på typiskt Cactai Road-sätt. I nästa spår, ”French Quarters”, börjar variationen med en känsla av såväl fransk chanson som New Orleans-voodoo. ”Calm Deep Slow” är närmast en stilla countryvals från Texas, ”Sick Ol´ Shady” blir gospelblues med körsång och i titelspåret ”Rising Falls” spelar Jasmines akustiska fingerplockgitarr ihop med Mickes slidebluesgitarr.

”Spirit Song” avslutar stilla och svävande, får man skriva ”new age”? Andligt och spirituellt, som meditativ blues. Mycket vackert. Och om du lyssnat dig igenom albumet en gång (det finns på Spotify) så lyssna en gång till – och lyssna nu speciellt på Jasmine Lyhagens röst.

Hör hur hon byter röstlägen (från mörkare till ljusare), stämningar (från blues till just andligt) och genrer (från samma blues till jag vet inte vad). En säregen sångerska och en helt egen trio.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2020

Deckarloggfredag: Berättelser om invandring till USA:s mest amerikanska musik

No-No Boy

1975

(Smithsonian Folkways)

No-No Boy, egentligen Julian Saporiti, är ”Asian American”. Med albumet ”1975” anknyter han både till sin asistisk-amerikanska uppväxt och gör nedslag i historien om asiater i USA (japaner, vietnameser, kineser).

Äh, jag uttrycker mig så dåligt att jag citerar No-No Boy istället: “This album can be a history book or an early 21st-century diary. To me, it’s a travelogue and family album, straddling borders, some imagined, some physical and darkly drawn.”

Detta skildrar han med USA:s mest amerikanska musik: Woody Guthrie-lika folkprotestsånger och Nashville-country. Samtidigt som han bryter mot de amerikanska traditionerna genom att blanda in elektronik och indie-rock. Han spelar klirrande ljus elgitarr och sjunger med ljusaste bluegrassröst (ibland dock brusten).

Förstaspåret St. Denis or Bangkok, From A Hotel Balcony och alltså hela albumet inleds med hans vietnamesiska mamma, Jacqueline Saporiti, som pratar på bred amerikanska och fransk-vietnamesisk creole.

Sen följer en melodisk folkrocklåt där No-No Boy skildrar hur det kunde vara att växa upp i södra USA, då asiastisk mat fortfarande var något främmande för amerikaner.

Just det melodiska kännetecknar hans musik, här finns en rad låtar med melodier som genast klistrar i öronen, ballader som än går åt rock, än åt country. Och som kontrasterar mot texterna.

No-No Boy eller Julian Saporiti

I Gimme Chills skildrar han till exempel vad USA haft för sig i Filippinerna, och i en duett med Emilia Halvorsen, Pilgrims, tecknas ett sångporträtt av San Franciscos och New Yorks kinesiska samhällen.

Honouliuli (också med Halvorsen) är hawaiimusikalisk, Tell Hanoi I Love Her har calypsokänsla och Khmerica är ännu en rockballad.

Fast min favorit, och nog också den objektivt hört bästa låten, blir The Best Good Damn Band In Wyoming. Här berättas historien om ett jazzband från Wyoming, av alla ställen, under andra världskriget: ett band som bildades i ett av de koncentrationsläger där USA placerade sina japanska invånare.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Musik på Deckarloggfredag: Bästa möjliga hyllning till Emmylou Harris

Konsert

Yvette Eklund, Cicci Landén och Jennifer Saxell med Red Dirt Band

En hyllning till Emmylou Harris

Strömmat från Folk å Rock, Malmö den 10/4

——————————————————-

Bäst: Jennifers, Ciccis och Yvettes stämsång, tre röster med varsitt tonläge som sjunger underbart ihop.

Sämre: Att det alltid ska vara så bökigt med det streamingtekniska.

——————————————————-

Konserten gick igång direkt på utsatt tid. Men det tog två låtar innan det streamingtekniska fungerade.

Självklart ville jag ha upp ljud och bild på en större skärm, alltså teveskärmen. Provade med mobilen, gick inte. Testade med plattan, gick inte heller. Startade min laptop och se – nu kunde jag chromecasta tlll teven.

Onödigt struligt.

Från och med tredje låten följde en riktigt bra konsert som vad gäller bilder och ljud höll samma kvalitet som bästa teveprogram.

Utmärkt balans mellan såväl musikerna i Red Dirt Band som mellan mellan sång och instrument. Kamerorna bytte vinklar och växlade från hel- till halvbilder. Vilket lyft från den uschla kvalitén i strömningarnas barndom (för blott ett år sen).

De tre sångerskorna – Yvette Eklund, Cicci Landén och Jennifer Saxell, från två gånger Malmö respektive Kanada/Lunnarp – hyllade amerikanska countrysångerskan Emmylou Harris med varsin röst.

I denna ordning: Jennifer Saxell, Cicci Landén och Yvette Eklund med Red Dirt Band på Folk å Rock i Malmö. Fotot publicerat med vänligt tillstånd av fotografen Tobias Annerfeldt.

Yvettes ljusare, mer spetsiga röst, passar bäst för snabba, rockigare låtar. ”Two More Bottles of Wine” och ”Bluebird Wine” var ett par exempel.

Ciccis lite mörkare röst passar för långsammare, tyngre låtar. Som ”Boulder To Birmingham” (Emmylou Harris hyllning till Gram Parsons) och ”Tougher Than The Rest” (av Bruce Springsteen).

Medan Jennifers röst passar för allt.

Ja, övriga två får ursäkta. Jennifer Saxell har, av födsel och uppväxt, ett närmare förhållande till de engelska låttexterna och därmed innehållet. Men framför allt har hon – oj! – fått så många fler årsringar i rösten.

Vilken skillnad mot när hon kom till Sverige och jag hörde henne första gången. Hon sjunger med varje levt år. Lite äldre och grövre, samtidigt som ungdomen är kvar.

Hennes röst har blivit ännu mer, ännu större.

”Heartbreak Hill”, ”Hickory Wind” (låt av Gram Parsons), ”I Ain´t Living Long Like This”… Lugnare och snabbare, ballader och rock. Jennifer sjunger allt lika fantastiskt.

Och så förenar de sig, de tre sångerskorna, och sjunger tillsammans med var sin röst, var sitt tonläge. Ännu vackrare! Så underbart deras röster passar ihop.

Red Dirt Bands americanakomp växlar mellan country, som betonas av Rickard Alerstedts steel och dobro, rock´n´roll, som Peter Antonssons elgitarr får att bli skumpigt rockig, countryrock, där hela bandet ger tyngd, och en gnutta tex-mex, tack vare Mats Bengtssons dragspel.

Den som känner sin Emmylou kan höra hela hennes musikaliska biografi, från amerikansk öst- till västkust, från Los Angeles och Bakersfield till Nashville, Tennessee.

Bättre hyllning kan ingen åstadkomma.

Men… det tog ju slut så snabbt. Kollar klockan: en timma har gått. Så fort den gick.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Musikextra: Jerry Jeff Walker (1942-2020)

Från 1969 eller kanske -68 (?) har jag lyssnat på och recenserat den amerikanske sångpoeten (från folksång till country) Jerry Jeff Walker.

Nedannämnda album blev hans sista och även det sista jag recenserade.

***

Jerry Jeff Walker

It´s About Time

(Tried & True Music)

Jerry Jeff Walker har jag lyssnat på hela mitt – och hans – liv. Start i slutet av 60-talet med låten ”Mr Bojangles” och sen har vi följts åt genom, tror jag, hans samtliga album. Med ”It´s About Time” återkommer Jerry Jeff efter att ha överlevt strupcancer. Dessutom finns sångförmågan kvar, även om röstläget sjunkit något.

​Ett nästan övertypiskt album och riktigt bra med en blandning av egna låtar och tolkningar. ”That´s Why I Play” och ”California Song”, vilka inleder, placerar sig bland de bästa som Jerry Jeff Walker har skrivit. (Och då ska man alltså beakta att han började som sångpoet på värsta = svåraste sätt, med ”Mr Bojangles”.) Också ”But For The Time”, ”Rain Song” och ”Old New Mexico” hamnar nästan högst upp på toppen.  

​Självbiografiska sånger om sitt levda liv, förhållandet med spriten och kärleken till hustrun, framförda som muntliga dagboksblad eller noveller. Gitarrackorden byts lika naturligt som andetag. Tolkningarna av ”My Favorite Picture Of You” (Guy Clark), ”Somethin´ Bout A Boat” (av sonen Django Walker) och ”Ballad Of Honest Sam” (Paul Siebel) är andra favoritspår. Jerry Jeffs framföranden blir lika delar upphovspersonerna och han själv. 

​Inspelat i Austin med Jerry Jeff Walker förstås på akustisk gitarr samt Chris Gage och Lloyd Maines, diverse instrument som gitarr, mandolin, bas, dobro, steel och ukulele. Följsamt och exakt komp; sång och musik, amerikansk folksång och country blir ett.  

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Musikfredag: Lunnarps countrysångpoet gör comeback

Det var på tiden. Verkligen på tiden. Hela tretton år har gått sen Jennifer Saxells förra album ”Daisy Roulette”. Nu är hon i studion igen, som tidigare i Önneköp, och spelar in ett nytt album.

De råkade träffas på Coop i Tomelilla, gitarristen Peter Antonsson och sångpoeten Jennifer Saxell. De pratade musik förstås, låtar och skivor. Han frågade väl om hon inte skulle göra någon ny skiva och när Jennifer sa att det ville hon nog, då utbrast Peter: ”Jag är med!”

Nu producerar de och gör albumet ihop. ”Peter har sista ordet”, säger Jennifer. ”Om vi är oense och jag inte kan övertyga honom så blir det som han vill. Men det är ingen stress. En väldigt laidback inspelning.”

Sångpoeten Jennifer Saxell. Foto: Bengt Eriksson

Jennifer tillägger att ”jag har alltid tänkt att jag ska göra ännu en skiva. Men det har varit svårt att hinna. Nu kände jag att det var dags. Jag är redo. Jag har skrivit många nya låtar också, de senaste två åren. Vi har tjugofem låtar att välja ifrån till albumet.”

Behöver Jennifer Saxell presenteras? Kanske, som sångpoet. På senare år har hon ju mest blivit omtalad som en målande konstnär. Hon började med att måla husen i Ystad, lite sneda och vinda. Sen flyttade hon ut de målade husen på landsbygden, la till ängar och en å, skuggor av människor, solar och månar.

Men när hon kom till Sverige och Skåne på 90-talet var det som sångpoet. Michael Saxell och Jennifer möttes i Kanada, de gifte sig och flyttade från Vancouver till Ystad med ungarna. Hon gjorde låtar, sjöng och spelade gitarr, liksom Michael.

Själv minns jag fortfarande en konsert för längesen nu med Jennifer Saxell på Krukmakarens gård i Ystad, liksom hela familjen Saxells julkonserter (inklusive döttrarna Tessa och Mattea) på Ystad teater.

Konstnären Jennifer Saxell. Foto: Birgitta Olsson

”Oj, du är musiker också? Låtskrivare? Sångerska?” Under så många år har Jennifer Saxell ägnat sig åt måleriet att ibland har någon blivit förvånad. ”Jag hade ju nyligen en popuputställning i Ystad med min konst”, säger hon. ”Pengarna från försäljningen går till skivinspelningen och konserten nu i oktober.”

Närmare bestämt den 28 oktober, även nu på Ystad teater. Blott femtio platser tillåts ännu så länge och alla biljetter sålde slut på någon dag. ”Det räcker till att betala musikerna”, säger Jennifer. ”Får se om det blir möjligt att släppa in fler, teatern bestämmer i så fall hur många biljetter som släpps.”

Och då kan du själv få lite betalt? ”Nej, också dom pengarna går till inspelningen och kanske fler konserter.” (Nu är det bestämt, det blir två konserter samma, alltså den 28/10, klockan 16 respektive 19.)

Jennifer Saxell kommer förstås att sjunga och spela gitarr på konserten, även grundkompet från skivinspelningen med (el)gitarristen Peter Antonsson i spetsen samt bas och trummor medverkar, dessutom  klaviaturer, fiol, tuba, trumpet… ”Hoppas att Tessa och Mattea kan vara med och köra också.”

Inför det här pratet kom fyra ruffmixade låtar per mejl från Jennifer. Och jag lyssnade och jag häpnade och jag skriver som jag gjort flera gånger förut: sångpoeten Jennifer Saxell håller samma klass och nivå som någon  sångpoet på den här och även andra sidan av Atlanten.

Så välgjort till både melodier och texter, denna närhet mellan toner och ord, liksom ihoplimmat. Och får hon säga det själv så säger hon: ”Jag sjunger bättre än på många år.”

Liksom alla bra sångpoeter ristar livet årsringar i hennes sång. Vissa låtar, som ”Life’ll Be The Death” och ”Standing Still”, är ju så sorgliga? ”Herregud, ja. Alla låtar är sorgsna, suckade och klagade jag för Peter. ´Det är bra´, sa han. ´Det ska vara så.´ Fast mina texter måste inte handla om mig. Jag är inte den sortens sångpoet som skriver mitt liv i sånger.”

När vi avslutat samtalet ringer Jennifer upp igen och säger. ”Du frågade ju ingenting om joddling?” Det stämmer. Jennifer Saxell joddlar på åtminstone en av de nya låtarna. ”Jag tänkte på dig när jag gjorde det. Du sa en gång att det är få countrysångare som joddlar numera. Så jag joddlar. Det är kul att joddla.”

Country, förresten. Jag minns när jag placerade dina sånger i countryfacket, då klagade du. ”Det var när jag kom hit, då skulle man inte gilla country i Sverige. Men tycker ni inte om Eagles? Och Neil Young? undrade jag. De är också en slags country. Mina sånger är eklektiska men visst, countryn finns med. Jag har alltid sjungit country. Jag sjöng country – Hank Williams, Dolly Parton, Loretta Lynn, Buck Owens – hemma i Kanada med min mamma och bror.”

***

På Spotify. I väntan på att hon skulle börja göra ett nytt album har Jennifer Saxell då och då släppt en singellåt på Spotify. Nu är ett spår, ”Devil’s Radio” (Sifty Songs), från kommande albumet färdigmixat och klart att lägga ut. Håll koll! Dyker upp på Spotify vilken dag som helst. 

PS. Och så fyller Jennifer Saxell år också, på själva konsertdagen den 28/10. Då blir Jennifer, ingen ålder för en sångpoet, 65 år. Gratulerar!

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Mucho mojo, bad chili och rumble tumble

Blev det aldrig mer än en av Joe R. Lansdales deckare som översattes till svenska?

Nej, jag tror inte det.

Men amerikanen Lansdale har skrivit en lång rad deckare, mitt emellan country noir och skälmromaner. Som en korsning av Daniel Woodrell och Kinky Friedman.

”Mucho Mojo” recenserade jag när den kom på svenska år 2002. Utgången sen länge ur bokhandeln (liksom väl förlaget Argonatur, vad det nu var för nåt förlag?).

Däremot ser jag att boken går att lätt få tag på antikvariskt för hen som hellre läser Joe R. Landsdale på svenska än engelska. De amerikanska utgåvorna hittas på de flesta nätbokhandlar.

***

Joe R Lansdale

Mucho Mojo

Övers: Johanna Andersson

(Argonaut)

Är det möjligt att översätta Lansdales talspråkssvängiga  trashanksprosa? Ja, blir det överraskande svaret. Johanna Andersson lyckas över förväntan.

Liksom Daniel Woodrell hör Joe R. Lansdale till genren country noir (fast Lansdales svärta har lika många nyanser som regnbågen).

”Mucho Mojo” ingår i serien om amatördeckarduon Hap Collins och Leonard Pine; den förstnämnde vit, hetero och bluesdiggare, den andre svart, homo och countryälskare. Lägg till att Hap är liberal och Leonard reaktionär.

Att höra dem diskutera svarta bidragstagare är omtumlande men ändå inte overkligt. Lansdales kärleksfulla skildring av de två vännerna får mig att hoppas på vänskap över ras- och åsiktsgränser.

Miljön är en så förgäten håla i East Texas att Gud tagit sin hand också från prästen.

Porrtidningar och liket av en pojke hittas under golvet till det hus som Leonard ärvt efter morbror Chester. Vem var egentligen mordbrodern?

Upplösningen är förväntad men vägen dit gör läsningen värd.

Invånarna i ”Niggerstan” – crackhuset bredvid,  urgamla granntanten MeMaw, svarta polisen Hanson och vackra svarta advokaten Florida – beskrivs mest robust men också ömt. Ordet hatkärlek ligger väl närmast.

Bengt Eriksson

Publicerat i Allt om Böcker 2002

***

Fler titlar i Joe R. Landsdales serie om och med Hap Collins och Leonard Pine:

Savage Season (1990)       

Mucho Mojo  (1994

The Two-Bear Mambo (1995)

Bad Chili (1997)

Rumble Tumble (1998)

Veil’s Visit: A Taste of Hap and Leonard Stories and excerpts (1999)

Vanilla Ride (2009)

Devil Red (2011)

Hyenas: a Hap and Leonard Novella (2011)

Dead Aim (2013)

Briar Patch Boogie: A Hap and Leonard Novelette (2015)

Honky Tonk Samurai (2016)

Hap and Leonard Short story collection (2016)

Hap and Leonard Ride Again  Short story collection (2016)

Hoodoo Harry Novella (2016)

Coco Butternut: A Hap and Leonard Novella (2017)

Rusty Puppy (2017)

Blood and Lemonade (2017)

Cold Cotton Novella (2017)

Jackrabbit Smile (2018)

The Elephant of Surprise (2019)

The Big Book of Hap and Leonard Omnibus (2019)

Of Mice and Minestrone: The Early Years Short story collection (2020)

HEMSIDA för Joe R. Landsdale.

***

Hap och Leonard-deckarna har även blivit TV-serie.

Nationalteatern, från teater- till rockgrupp

Så har det blivit musikfredag på Deckarlogg igen.

Apropå en diskussion i den nystartade Facebook-gruppen ”Progg- och musikrörelsen” om Nationalteatern (var det Dageby eller Melander som skrev de bästa låtarna?) letade jag reda på en text jag skrev för ett antal år sen där jag pratade med Anders Melander (mest) och Ulf Dageby (lite som komplement).

Intervjuerna gjordes till boken som följde med en CD-box från skivbolaget/märket MNW (Music Network Corps alt. Musiknätet Waxholm). Här skingras några av de ibland felknäppta knapparna vad gäller Nationalteaterns start.

Och så får man väl också en liten bild av MNW på 70-talet…

***

”Hej, det är Musiknätet Waxholm. Vi tycker ni är musikpolitiskt intressanta. Skulle ni vara intresserade av att spela in en skiva?”

– Som jag minns det, säger Anders Melander, började det så. Det var antingen i slutet av 1971 eller början av 1972 som Musiknätet i Waxholm hörde av sig på telefon. Någon där hade väl sett och hört oss på scen.

– Observera, säger Anders, uttrycket ”musikpolitiskt intressanta”. Det kan tolkas på olika sätt, men jag tror de menade att Nationalteatern var en av flera saker som de tyckte var sympatiska och ville stödja. Att vår musik utstrålade något som de ville slå ett slag för. MNW gav ju också ut andra artister av, kan man tro, ungefär samma anledning – som Göran Persson. Hur många exemplar kan hans skiva ha sålt?

Omslag till CD-boxen ”Lägg av! Historien om Nationalteatern” (9 CD) med samliga LP-utgivningar samt live-inspelningar och andra bonusspår (utgiven 2010).

– Samtalet från MNW satte igång en febril verksamhet inom Nationalteatern för att bestämma vilket material som skulle vara med på LPn. Vi röstade, som på Tio i Topp. Varje medlem hade en röst. De låtar som fick tio röster, lika många som medlemmarna i Nationalteatern, kom med direkt. Sen fanns det också låtar som hade nio och åtta röster.

– Nationalteatern var ingen orkester utan en teatergrupp – inte lika stora som Narren men väl som Fickteatern. Syftet med musiken var att göra teatern bättre och mer attraktiv. Det här var första steget för Nationalteatern att rycka musiken ur sitt sammanhang. Så det kan ha krävts en viss knådning, en redaktionell bearbetning av materialet.

Det felaktiga ljusgröna omslaget till           debut-LPn ”Ta det som ett löfte… ta det inte som ett hot” (utgiven 1974).

– Första LPn, ”Ta det som ett löfte… ta det inte som ett hot”, fylldes med alldeles för mycket musik. Vi fick in 22 ½ minuter på varje sida. Men det fanns en gräns för hur mycket musik man kunde ha med på en LP för att hålla en anständig ljudnivå. Vi överskred den. Skivan blev alldeles för ljudsvag. Om ungdomsgårdarna spelade en skiva med Bonnie Tyler, för att ta en artist som var populär då, och sen la på vår skiva – utan att vrida upp volymen – så hördes inte Nationalteatern.

– Vi använde också för många instrument och gjorde för många pålägg på för få kanaler. Då var vi förmodligen nöjda med kvalitén. Hade vi varit på Metronome förut och arbetat med Anders Burman så hade vi väl fått tokspader. Men vi hade ju bara hemmainspelningar att jämföra med.

– MNW hade en bandspelare med fyra kanaler. Vi fyllde snabbt dom fyra kanalerna och behövde fler. Då måste man göra en så kallad förmix – en stereomix på två kanaler. Då blev det alltså två lediga kanaler att spela in på igen. Vi fyllde nog dom också. Och så fick det göras en andra förmix på två kanaler för att vi skulle spela in ännu mer. Varje gång ökade brusnivån.

Samma omslag – med den riktiga mörkgröna färgen, rättades till när LPn kom i nästa upplaga. Ansågs mycket snyggare så här. Nåja.  

– Ljudet hade blivit bättre om det funnits en bandspelare med åtta kanaler. Till nästa LP, ”Livet är en fest”, hade MNW skaffat sig en åttakanalare. Man kan också säga att vi eller teknikern (Torbjörn Falk) skulle ha sagt stopp. Det går inte att göra så här många pålägg, ljudkvalitén sjunker. Eller det skulle ha funnits en producent. Ingen tog ansvar för resultatet. Å andra sidan, om någon ställt krav så hade skivan kanske inte blivit av.

– Vi kom till Waxholm i mars 1972. Pale (Olofsson) var hundvakt åt en tjej som satt i fängelse, vill jag minnas. Det fanns ingenstans att göra av hunden så han fick vara med i studion. Hunden gick och trampade bland tamburiner och annat som låg där. När vi spelade in ”Profiternas profet” råkade hunden trampa på en tuta. Det lät bra. Det ville vi ha kvar. Men tutan gick inte ihop med rytmen. Så Torbjörn Falk måste använda ett rakblad och skära ut små stumpar av inspelningsbandet och sen tejpa ihop bitarna igen så att tutan hamnade rätt i rytmen.

– Det började redan under tiden som studentteater i Lund, då vi ännu inte hade flyttat till Göteborg och blivit Nationalteatern. Jag fick frågan av Peter Wahlqvist om jag kunde ta på mig uppdraget att skapa en musikteater. Att medlemmarna i teatern skulle kunna spela musik och vara musiker, det var utgångspunkten. Hade man inte tyckt och trott det, så hade det inte varit möjligt att starta Nationalteatern.

LPn ”Livet är en fest” (1974).

– I inspelningsstudion fick alla undervisning – ja, redan i bussen upp. Pale kunde spela lite popgitarr, så honom räckte det att ge harmonierna. Det gick också ganska fort att lära Håkan Wennberg spela bas till några melodier. Att lära Anki Rahlskog (senare Gudrun med tamburinen i Kurt Olssons orkester) spela bas tog lite längre tid. Då måste basgången förenklas. Åt Jakob (Lars Jakobsson) fick man vara psykolog. När han spelade fel och det gjorde han så ojade han sig varje gång och kom av sig ännu mer. Man fick uppmuntra honom: Fortsätt spela!

Ulf Dageby då? Fick han också undervisning?

– Nej, han var ju musiker. Men han var inte medlem i Nationalteatern från starten utan flyttade på eget bevåg från Skåne till Göteborg. Han anlitades i början som frilansmusiker av Nationalteatern.

– Något annat lite märkligt med första LP:n är att i vissa låtar las trummorna på efterhand. Då gällde det att hålla takten så att trummorna kunde läggas till senare. Har du inte hört och tänkt på det, så lyckades det väl. På scen spelade vi ju samtidigt. Men det kunde vi inte göra på inspelningen. Det finns en enda låt, ”Revolver Maggie”, som är inspelad live i studion med hela Nationalteatern tillsammans. Rättare sagt, i två live-omgångar. Dels den första delen, som går i sydamerikansk valstakt, och sen den andra, då det övergår till irländskt.

Dubbla barn-LPn ”Kåldolmar & kalsipper” (1976).

– När vi skulle spela in ”Livet är en fest” hade Ulf Dageby tröttnat på det här. Ulf var väl mer befriad från hämmande hänsyn så han sa högt det alla nog tänkte: Måste hela Nationalteatern vara här och spela in? Kan inte några åka och göra något annat medan vi lägger grunden och komma tillbaks när det är dags för pålägg? Nu hade Nationalteatern blivit mer av ett tajt rockband och då fungerade inte riktigt den kollektiva principen. När vi gjorde första LPn hade jag varit mer intresserad av att arrangera låtarna för fler instrument. Nu ville Ulf rocka och köra.

– Det muttrades förstås. Någon hade ordnat med barnvakt, i onödan. Men det var bra för plattan. ”Livet är en fest” blev inte alls så spretig utan en mer renodlad rockplatta. Ett visst musikaliskt kunnande hade väl också tillkommit och arren är glesare, mer luftiga. Vi vågade lita på groovet. Jag minns också att Curt-Åke Stefan, tekniker på ”Livet är en fest”, hade något han kallade ”expander”, en slags brusreducering, som han var väldigt förtjust i.

– Albumet ”Livet är fest” finns förresten i fyra olika versioner. När Ulf Dageby fick höra inspelningen så åkte han på eget bevåg ut till MNW och såg till att den mixades om. När MNW sen gav ut LPn på CD hade det tillkommit en massa eko som inte fanns på vinylen. När Ulf såg till att inspelningen remastrades så försvann det igen. Men hör med Ulf om det där!

LPn ”Barn av vår tid” (1978).

– Att jag skulle ha mixat om ”Livet är en fest”? Mixat den en gång till? Det vet jag inte, säger Ulf Dageby. Det minns jag inte. Vem bryr sig om mixningar? Men det stämmer att dom hade lagt på delay och höjt diskanten när plattan kom på CD. Det togs bort igen när ”Livet är en fest” remastrades för några år sen. ”Livet är en fest” har ett bra ljud. Ett torrt bra ljud. En av dom bästa rockinspelningar som gjordes i Sverige på 70-talet.

– Vet du att ”Livet är en fest” – låten alltså – var country från början? På scen kördes den som en countrylåt. När vi skulle spela in låten på skiva så tyckte vi väl att den skulle vara lite rockigare.

Bengt Eriksson
Ur boken/ boxen ”Ljud från Waxholm 1969-2009”, utgiven av MNW 2009