Ännu en ondskefull amerikansk roman

Joyce Carol Oates

Jagad

Övers: Sofia Nordin Fischer

(Albert Bonniers förlag)

På torsdag utses årets Nobelpristagare i litteratur. Således kan det vara dags att tänka på Joyce Carol Oates igen. Det gör jag ju för den delen även andra gånger på året men frågan är nu och ju: Ska hon få Nobelpriset i år, då?

Jag tror det är kört för Oates. (Själv har jag tröttnat på att upprepa hennes namn vartenda år och önska henne det välförtjänta Nobelpriset så nu har Anne Carson tagit över som min kandidat, såväl för hennes tolkningar av Sapfo som egna dikter och essäer.)

Joyce Carol Oates skriver inte heller för att få något Nobelpris – i så fall skulle hon väl skriva fler böcker som ”Blonde” och inte sånt som ”Jagad”, på svenska i år.

”Jagad” är en, så får man kalla den, thriller på blott drygt 200 sidor. (Är den så lång ens, den känns ju ännu kortare?) Och nog skriven för att hon måste, inte för Svenska Akademien och fina recensenter eller kanske inte heller för läsarna utan som egenterapi.

För att hon, just, måste.

I Sverige har ”Jagad” fått njugga recensioner. I USA var det mer blandat, både upp och ner. Där – men inte här – recenserades ”Jagad” av såväl deckar- som, låt säga, litterära kritiker. Som en av de amerikanske kritikerna uttryckte det, på ett ungefär: ”Den här boken kommer att uppskattas av hennes deckarläsare men inte så mycket av hennes litterära läsare.”

”Jagad” är alltså en thriller men en litterär och experimentell thriller till språk och berättande. Joyce Carol Oates kan säkert göra läsare galna (tänk på hur vissa läsare tagit emot Karin Smirnoff) med sitt språk; i denna bok det evinnerliga parenteserna.

Vem kan räkna alla parenteser, både mitt i meningarna och som självständiga meningar. Rekordet är dubbel-  ja, trippelparenteserna. (Hon kan sätta två parenteser efter varann!) (Dessutom kan hon i den andra (av dessa parenteser) göra ännu en, tredje parentes – inuti den andra parentesen.)

Trippelparenteser. Pust och puh.

Joyce Carol Oates. Foto: Dustin Cohen

Men det hindrar mig inte att läsa henne. Det får mig istället att undra: Varför? Hon måste ju ha ett syfte, om så bara att hon fogar in hugskott som hon plötsligt kommer att tänka på och vill ha med. Vilket dessutom leder till frågan, hur hon författar. Snabbt eller noggrant, många omskrivningar och tillruffningar, så att det verkar snabbskrivet.    

”Jagad” är en kameleontisk bok, där berättandet sker ut- och inifrån (minst) fyra personer: Abby, egentligen  Miriam, huvud-huvudpersonen; Willem, hennes make, helt nyligen, igår, gifte de; hennes pappa Lew, hemkommen veteran från Irakkriget; hennes mamma Nicola, universitetsprofessor som ångrar att hon gifte sig.  

Eller kanske i en annan ordning, kanske någon/något mer  som för berättande bakåt och framåt också…

Abby/Miriam har en återkommande mardröm om skelett, mänskliga ske-lett i gräset. Hon åker buss till jobbet dagen efter bröllopet (och bröllopsnatten), Willem och Abby har ännu inte råd med någon smekmånad, och stiger av bussen (för att hon känner att hon måste) någon hållplats tidigare än hon skulle, stiger av bussen och blir påkörd.

Abby hamnar på sjukhus. Ska hon vakna och hur ska hon vakna? Willem, djupt religiös, är hos henne på sjukhuset. Samtidigt som han försöker ta reda på vem hans unga hustru egentligen är, varför hon skriker i natten. Berättelsen förflyttas till samhället Chautauqua Falls, New York där Miriam/Abby växte upp, blev det hon blivit.

Berättelsen flyttar till och in i Nicola och Lew Hayman, alltså hennes föräldrar. Det går nu att ana vart jag och romanen ska komma. Oates har skrivit ännu en berättelse om ondskans USA, hur detta land formar människor, landets krig som förstör människor, själva det amerikanska sättet att leva och vara som omformar människor, gör dem arga och onda och utsätter andra ondska…

Och hur alla amerikaner omfattas och påverkas av detta, att livet i USA liksom föder och pånyttföder sig, finns där inget slut, ingen återvändo?

Jag tror detta är Joyce Carol Oates budskap, till sig själv och andra amerikaner, till oss och alla, det är hennes förtvivlade rop i roman efter roman. Att hon orkar. Men det är väl det hon måste, hon måste orka för att orka.

”Jagad” är också (trots allt detta) en solidarisk roman, ingen anklagande utan en inlevande roman. Och en bra roman: en experimentell, psykologisk djupgrävande, litterär thriller. Tycker jag! Sen får andra svenska recensenter ha varit hur njugga de vill.

Bengt Eriksson

Extra! Extra! Johan Kristian Homan gifter sig!

Jan Mårtenson
I skuggan av Etna
(W&W)

Vid den här tiden i juni varje år inleds Deckarloggs serie med sommardeckardeckarläsning under päronträdet. Och 2020 som varje år och sommar är den nya Homan-deckaren först ut.

Alltså ”I skuggan av Etna” (W&W), som är Jan Mårtensons nya och fyrtioåttonde – om förlaget räknat rätt i år – amatördetektivdetektivroman om och med antikhandlaren Johan Kristian Homan med butik på Köpmangatan i Gamla stan i Stockholm.

Frestande att skriva – och det är väl som vanligt med Sveriges äldste antikhandlare, som dessutom stannat i åldern, och hans eviga och närmaste väninna, Cléo de Merodes, som även hon stannat i åldern och är Sveriges äldsta katt.

Jan Mårtensson i-skuggan-av-etnaMen det är ändå inte riktigt som vanligt i årets Homan-deckare. Följande står redan i baksidestexten till ”I skuggan av Etna” så jag avslöjar inte för mycket när jag meddelar att – äntligen! – gifter sig antikhandlaren med sin Julia Roberts, det vill säga Francine Silfverstierna, avdelningschef på Säpo.

Efter att de vigts i gårdskapellet på föräldrarnas herrgård Björkesta, föräldrarna till Francine alltså, reser det nygifta paret på en mindre bröllopsresa till ett par bekanta rikingar, också till Francine, på Sicilien.

Där börjar det kriminella med ett självmord eller mord, för att sen fortsätta i Stockholm med fler mord. Givetvis med antikhandlare Homan inblandad i utredningen – som en magnet drar Homan och hans antikhandel till sig varenda misstänkt person. En efter en kommer de på besök, som alltid.

Och sen kan privatspanaren Homan, också som alltid, rapportera vad som sagts, vad han tror och tycker, till polisen. I intrigen blandas narkotika, smuggling, olivodling, ett försvunnet barn och fuskbyggen. Roströta blir ett nyckelord.

Och det blandas bra, ovanligt bra för att vara en detektivroman av Jan Mårtenson. Annars brukar hans intriger vara ihoprörda snarare än välblandade. Men här krockar inte olika trådar utan trådarna vävs till bra deckarintrig. (Visst, åkej då, några trådar hamnar utanför och hänger och dinglar. Men bry sig.)

Riktigt som vanligt är det inte heller med politiken. Jan Mårtenson har alltid varit en politisk deckarförfattare, om inte från höger så från konservativt håll. Johan Kristian Homan läser tidningar och ger dagsaktuella politiska kommentarer.

Konservativ men inte reaktionär, så har jag beskrivit Homan (= väl Mårtenson) tidigare. Men hur konservativ är Homan idag, blir han inte allt mindre konservativ? I årets Homan-deckare finns skarpa – då menar jag riktigt skarpa – utfall mot Donald Trump, till exempel. Det är faktiskt grovt.

Homan kommenterar också sjukvård (och annat som sköts från moderat håll i Stockholm). Greta Thunberg berömmer han – fast det har han gjort tidigare. Snart kommer Homan ut som liberal eller?

Efter diverse spännande – ja, själva deckarberättelsen är också ovanligt spännande – händelser i Stockholm sker upplösningen på återigen Sicilien, dit Johan Kristian och Francine återvänder.

Ju av gammal vana som jag varje år läser Jan Mårtensons nya Homan-deckare och faktiskt har gjort det ända från början (så gott som). I år läste jag dock med större nöje än på länge. ”I skuggan av Etna” är en bra deckare på gränsen till mys-.

Sist i boken finns förstås ett par recept. Det är tradition. Den här gången på ”siciliansk kycklingschnitzel” (gärna ekologisk, enligt Mårtenson) och ”siciliansk sallad”.

Bengt Eriksson

Blodsband, #metoo och seriemord

Ingrid Hedström
Blodsband
(Alfabeta)

Det kan ju bero på mig eller henne att Ingrid Hedström i den fjärde titeln, ”Blodsband”, äntligen fått fiktiva miljöer och personer i Dalarna att verkligen leva.

Och jag ler när hon med en extra mening (om modeskaparen Poirot) knyter ihop den nya deckarserien med den föregående.

Ingrid Hedström blodsbandAstrid Sammils, nu teaterchef i Budapest, har kommit tillbaks till Dalarna för att gifta sig med sin islänning. Från ingenstans hör en okänd systerson av sig. (Systerson? Astrid som inte ens visste att hon skulle ha en syster…)

Det blir starten på en kriminell trippelberättelse.

Den ena handlar om blodsband och vänskap – vad är viktigast? Den andra diskuterar #metoo och den tredje skildrar polisens jakt på en sexualseriemördare.

Hedström är bra på allt: person- och miljöskildringar, stämnings- och spänningsskapande. Plus också för att upplösningen sker logiskt och inte exploderar i action.

Bengt Eriksson
Något annorlunda och kortare i Gota Medias tidningar

Två gånger deckarförfattaren (?!) Christer Nylander

Numera mest känd som riksdagspolitiker – en av få kulturintresserade sådana dessutom, för närvarande ordförande i riksdagens kulturutskott – och kanske eller kanske inte påtänkt som blivande partiledare för (L).

Men Christer Nylander var tidigare också en lovande deckarförfattare med, om han inte smög ut någon extra deckare jag aldrig fick syn på, tre publicerade titlar i krimigenren.

Jag recenserade alla tre – de bägge första var/är bäst. Så vassego: deckarförfattaren Nylander ggr 2!

***

Christer Nylander
Olösta mord i Kristianstad
(Books-On-Demand)

I förordet uppger Christer Nylander, riksdagsman för (fp), att han fick ett brev från en pensionerad polis som gått och grunnat på fem kriminalfall.

Officiellt är fallen lösta – men på rätt sätt? Den gamle polisen, som vill vara anonym, tvivlar.

Sina funderingar och spekulationer har polisen formulerat i fem berättelser som han vill ha Nylanders hjälp att publicera. Märklig begäran, tyckte Nylander, men nu kan novellerna läsas i boken ”Olösta mord i Kristianstad”.

ChristerNylander8_2018Även om han försöker skoja med läsarna är det förstås Nylander som härmed debuterar som deckarförfattare.

Christer Nylander, riksdagspolitiker för (L) och deckarförfattare.

Christer Nylander är bosatt utanför Kristianstad och novellerna utspelar sig också i och kring hemstaden, bl a i Tivoliparken och på Åhusstranden.

Det handlar om passion, kommunalt fiffel, spritlangning, brand och bröllop med dödliga utgångar. Olyckor, mord eller dråp?

Nylander skriver och berättar så väl att man tror att både miljöer och människor hämtats rätt ur verkligheten. Hans deckardebut lovar mer.

***

Christer Nylander
Den fjärde spelpjäsen
(Egen utgivning)

Christer Nylander, riksdagsman för (fp), deckardebuterade med en novellsamling. ”Den fjärde spelpjäsen” är första försöket som deckarförfattare i romanform.

Också romanen utspelar sig i och kring Kristianstad. Det har blivit en så märklig deckare att man frestas jämföra med Jean Bolinder.

Historien placeras i realistiska miljöer och även personerna är trovärdiga, vilket lockar – eller lurar? – läsaren att tro att romanen ska läsas som en realistisk thriller.

Men ska man det? Är Jacob Svensk, huvudpersonen, sjukskriven från arbetet som lärare pga hustruns tragiska död?

Pågår en asiatiskt inspirerad tvekamp på liv och död mellan två vuxengäng i trakten av Kristianstad? Eller utspelar sig alltihop inne i huvet på huvudpersonen?

Är Jacob Svensk schizofren och kanske också en mördare? Ska ”Den fjärde spelpjäsen” istället läsas som en psykologisk spänningsroman?

I vilket fall fortsätter Christer Nylander att vara en merläsningslockande deckarförfattare. Dessutom skriver han bättre, rent språkligt, än många andra svenska författare i kriminalgenren.

Bengt Eriksson
Bägge texterna skrivna till och tidigare publicerade i BTJ:s AV-häften.

Livsthriller i Paris

Liten påminnelse om ”Bombyx”, det första som kom på svenska och som jag läste av den franska deckarförfattaren Anne Rambach.

Sen dess: en favorit!

Anne Rambach 
Bombyx

Övers: Helena Stedman
(Sekwa)

Anne Rambach låter pusselbitarna – livets såväl som thrillerns – komma i sjok, på varandra, en i taget.

bombyxomslag300

Som att Diane Harpman, frilansreporter i Paris, förlorat make och son. Att föräldrarna har ett skomakeri. Att hon bor i en etta, somnar med kläderna på och dövar sorgen med snabba reportage.

Ändå återvänder de döda till henne, lika verkliga som i livet.

Diane plåtar ett bröllop på kineskrogen Bombyx och hamnar i en eldstrid. Kameran fylls med avslöjande bilder.

Så växer och växer romanen – från kinesiska triader till biologisk terrorism.

Samt en hisnande skildring av dagens Paris. Och så välskrivet dessutom.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Olika varianter i bl a TCO-Tidningen och Ystads Allehanda 2008

Sommardeckare 3) Bröllop i traditionsenlig stil på Gotland

Också läst ”Som daggen stilla kysst” (Lind & Co) i sommar, den hittills bästa titeln i serien om pensionären Anki och före detta polisen Tryggve (som hon någon gång väl ändå i alla fall ska få ihop det med!) på Gotland.

Cedervall som-daggen-stilla-kysstSkriver och tycker alltså jag, som tidigare tyckt att Marianne Cedervall inte lyckats riktigt så bra efter att hon slutade med sin förra nästan-deckarserie – men desto mer övernaturliga spänningsromaner med feelgood – om Mirjam och Hervor, dessa bägge, tja, ”häxor”.

Inte förrän nu, för här och nu lyckas Cedervall balansera feelgood och krimi, småmys och allvar, mycket bättre – jo, riktigt bra . mot varann.

Intrigen spinner kring ett traditionellt gotländskt bröllop där det börjar hända saker – med giftermålet och runt omkring, både gamla fördomar och det förflutna sipprar upp till nutiden.

Feelgood på riktigt, kan man säga så? Det kan man!

Och när du läst fram till de sista sidorna låter Cedervall ana något lovande…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson