Musikfredag: Lunnarps countrysångpoet gör comeback

Det var på tiden. Verkligen på tiden. Hela tretton år har gått sen Jennifer Saxells förra album ”Daisy Roulette”. Nu är hon i studion igen, som tidigare i Önneköp, och spelar in ett nytt album.

De råkade träffas på Coop i Tomelilla, gitarristen Peter Antonsson och sångpoeten Jennifer Saxell. De pratade musik förstås, låtar och skivor. Han frågade väl om hon inte skulle göra någon ny skiva och när Jennifer sa att det ville hon nog, då utbrast Peter: ”Jag är med!”

Nu producerar de och gör albumet ihop. ”Peter har sista ordet”, säger Jennifer. ”Om vi är oense och jag inte kan övertyga honom så blir det som han vill. Men det är ingen stress. En väldigt laidback inspelning.”

Sångpoeten Jennifer Saxell. Foto: Bengt Eriksson

Jennifer tillägger att ”jag har alltid tänkt att jag ska göra ännu en skiva. Men det har varit svårt att hinna. Nu kände jag att det var dags. Jag är redo. Jag har skrivit många nya låtar också, de senaste två åren. Vi har tjugofem låtar att välja ifrån till albumet.”

Behöver Jennifer Saxell presenteras? Kanske, som sångpoet. På senare år har hon ju mest blivit omtalad som en målande konstnär. Hon började med att måla husen i Ystad, lite sneda och vinda. Sen flyttade hon ut de målade husen på landsbygden, la till ängar och en å, skuggor av människor, solar och månar.

Men när hon kom till Sverige och Skåne på 90-talet var det som sångpoet. Michael Saxell och Jennifer möttes i Kanada, de gifte sig och flyttade från Vancouver till Ystad med ungarna. Hon gjorde låtar, sjöng och spelade gitarr, liksom Michael.

Själv minns jag fortfarande en konsert för längesen nu med Jennifer Saxell på Krukmakarens gård i Ystad, liksom hela familjen Saxells julkonserter (inklusive döttrarna Tessa och Mattea) på Ystad teater.

Konstnären Jennifer Saxell. Foto: Birgitta Olsson

”Oj, du är musiker också? Låtskrivare? Sångerska?” Under så många år har Jennifer Saxell ägnat sig åt måleriet att ibland har någon blivit förvånad. ”Jag hade ju nyligen en popuputställning i Ystad med min konst”, säger hon. ”Pengarna från försäljningen går till skivinspelningen och konserten nu i oktober.”

Närmare bestämt den 28 oktober, även nu på Ystad teater. Blott femtio platser tillåts ännu så länge och alla biljetter sålde slut på någon dag. ”Det räcker till att betala musikerna”, säger Jennifer. ”Får se om det blir möjligt att släppa in fler, teatern bestämmer i så fall hur många biljetter som släpps.”

Och då kan du själv få lite betalt? ”Nej, också dom pengarna går till inspelningen och kanske fler konserter.” (Nu är det bestämt, det blir två konserter samma, alltså den 28/10, klockan 16 respektive 19.)

Jennifer Saxell kommer förstås att sjunga och spela gitarr på konserten, även grundkompet från skivinspelningen med (el)gitarristen Peter Antonsson i spetsen samt bas och trummor medverkar, dessutom  klaviaturer, fiol, tuba, trumpet… ”Hoppas att Tessa och Mattea kan vara med och köra också.”

Inför det här pratet kom fyra ruffmixade låtar per mejl från Jennifer. Och jag lyssnade och jag häpnade och jag skriver som jag gjort flera gånger förut: sångpoeten Jennifer Saxell håller samma klass och nivå som någon  sångpoet på den här och även andra sidan av Atlanten.

Så välgjort till både melodier och texter, denna närhet mellan toner och ord, liksom ihoplimmat. Och får hon säga det själv så säger hon: ”Jag sjunger bättre än på många år.”

Liksom alla bra sångpoeter ristar livet årsringar i hennes sång. Vissa låtar, som ”Life’ll Be The Death” och ”Standing Still”, är ju så sorgliga? ”Herregud, ja. Alla låtar är sorgsna, suckade och klagade jag för Peter. ´Det är bra´, sa han. ´Det ska vara så.´ Fast mina texter måste inte handla om mig. Jag är inte den sortens sångpoet som skriver mitt liv i sånger.”

När vi avslutat samtalet ringer Jennifer upp igen och säger. ”Du frågade ju ingenting om joddling?” Det stämmer. Jennifer Saxell joddlar på åtminstone en av de nya låtarna. ”Jag tänkte på dig när jag gjorde det. Du sa en gång att det är få countrysångare som joddlar numera. Så jag joddlar. Det är kul att joddla.”

Country, förresten. Jag minns när jag placerade dina sånger i countryfacket, då klagade du. ”Det var när jag kom hit, då skulle man inte gilla country i Sverige. Men tycker ni inte om Eagles? Och Neil Young? undrade jag. De är också en slags country. Mina sånger är eklektiska men visst, countryn finns med. Jag har alltid sjungit country. Jag sjöng country – Hank Williams, Dolly Parton, Loretta Lynn, Buck Owens – hemma i Kanada med min mamma och bror.”

***

På Spotify. I väntan på att hon skulle börja göra ett nytt album har Jennifer Saxell då och då släppt en singellåt på Spotify. Nu är ett spår, ”Devil’s Radio” (Sifty Songs), från kommande albumet färdigmixat och klart att lägga ut. Håll koll! Dyker upp på Spotify vilken dag som helst. 

PS. Och så fyller Jennifer Saxell år också, på själva konsertdagen den 28/10. Då blir Jennifer, ingen ålder för en sångpoet, 65 år. Gratulerar!

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Var kommer kommunen in?

Det står ”Westerport” i stor, lockande skrivstil högst upp på nätsidan. Följt av beskrivningen: ”En växande stadsdel och handelsplats i Västra Sjöbo.” Över hela skärmen visas en bild av Sjöbos nya stadsdel: två glasade huslängder med spetsiga toppar, fullt av aktivitet innanför glasrutorna. Kontorshotell och hälsohus, blomsterbutik och bageri. Människor flanerar, i bakgrunden en livsmedelshall. Någonstans finns också en av ”Sveriges modernaste skolor”, en idrottshall samt ”800 nya hem i varierande storlek och karaktär”.

Nätsidan westerport.se är skriven i presens. Inga om och men eller när utan detta har beslutats, det sker och byggs just nu. ”Blandstaden” Westerport – ”ett av södra Sveriges mest ambitiösa stadsutvecklingsprojekt” – växer upp inför invånarnas ögon i landsortskommunen Sjöbo, nu tilldelad stadsprivilegier. För ”stad” och ”staden” upprepas så många gånger att Sjöbo blir en liten stad. 

Westerport eller Sjöbo Väst? Bilden hämtad från nätsidan westerport.se

Själv blev jag mest häpen och förvånad, lite irriterad och oroad. Ännu en gång ska min krönika alltså handla om Sjöbo, eftersom jag bor här, närmare bestämt i förorten – förstaden? – Vollsjö. Men följande tål att tänkas på, var man är bor, om man är kommunpolitiker eller vanlig invånare. Kan modernisering och samhällsutveckling ske utan avveckling? Hur ska folkvalda politiker samarbeta med affärsdrivande företag?

Förra gången vi pratade (mest om parkeringshus i Sjöbo centrum) sa Magnus Weberg, kommunalråd (m), att ”det är en typ av handel i centrum och en annan på väst”. Men, undrade jag, om det öppnas bageri och café, flera mindre affärer? ”Sjöbo Väst växer långsamt och sådana planer finns inte”, svarade kommunalrådet.

Enligt Westerport-nätsidan finns planerna. Inte helt lätt att förstå vem eller vilka som ansvarar för sidan men om man närläser så hittar man företaget Melica Invest med Claes Melin som ”visionär och initiativtagare”. Kan marken vara privat? Liksom det kan verka, enligt affärs- och nyhetssajter, som om namnbytet från Sjöbo Väst till Westerport redan har skett.

Magnus Weberg, kommunalrådet, och Jesper Andersson, Sjöbos tekniska förvaltningschef, svarar likadant: ”Kommunen äger området.” Bägge påpekar att det krävs ”ändring av detaljplanen”, om och innan det som anges på nätsidan eventuellt kan bli verklighet. ”I min värld”, tillägger Weberg, ”heter det Sjöbo Väst.”

Carl-Henrik Lagnefors, projektledare för Westerport, säger: ”En projektbyrå kom på namnet. Och kommunen har faktiskt inte sagt nåt om det…” Han menar att det som står på nätet (i presens, min påminnelse) gäller för planer ”långt fram i tiden”. Att det är ”ambitionsnivån, vad avtalet med Sjöbo kommun siktar på”.

Claes Melin, ”visionär” och ägare till Melica Invest, berättar om ”Westerports bostadskvarter Solvik, Sjöbo Hagar och Sjöbo Ängar”. Ett varierat utbud, olika storlekar och kostnader. Även de med mindre pengar ska kunna bo där, enklare och billigare. Men detta sker inte förrän om, poängterar han, ”tio-femton år” och tillägger att ja, ”det krävs nya översikts- och detaljplaner.”

Det låter bra. Annat är mindre bra. Till exempel den skola som ska byggas. Om det stämmer, fortfarande? Kommunen tackade ju nej till Engelska skolan eftersom den ville ha extra hyresstöd, vilket bryter mot kommunallagen. ”Förhandlingsfråga”, säger Claes Melin, som verkar tycka att det är inte utagerat. ”Annars blir det ett annat skolföretag. Vi bygger i vilket fall en skola.”

Han går inte med på att ett nytt handelsområde skulle konkurrera med butiker i centrum. ”Det behöver du inte vara orolig för. Centrumhandelns problem har andra orsaker. Boendet i centrum måste förtätas, vissa affärer behöver bytas ut.” Men jag blir inte övertygad. Vad Melin menar inte sker har ju redan skett.

Melica Invest uppför butiksbyggnader och hyr ut, idag till Coop och Dollarstore, snart också Ica. Den butikslokal i centrum, där Coop tidigare låg, stod länge tom efter flytten till Sjöbo Väst. När också Ica flyttar, vad ska den lokalen, inte riktigt i centrum men stor och tom, fyllas med? Vad händer om Westerport lockar till sig bageri och blomsterbutik? Antingen flyttar bageriet och blomsterbutiken från centrum eller så kommer nya butiker och konkurrerar ut centrumbutikerna.

Risken oroar. Men som både projektledare Lagnefors och företagsägare Melin säger: ”Det är kommunen som bestämmer.” Sjöbo kommun har sen 2016 ett avtal med Melica Invest om att utveckla Sjöbo Väst. Avtalet gäller för två år i taget och ska förnyas, eller sägas upp, hösten 2020. Även om en kommun och ett investmentbolag kan samverka för ömsesidig nytta så har de inte identiska intressen.

Vem ska avgöra Sjöbos utveckling, ett affärsdrivande företag eller folkvalda politiker? Inför ett fortsatt samarbete bör Sjöbo kommun skriva ett detaljerat avtal med Melica Invest om utvecklingen av Sjöbo Väst – spola Westerport! – så inte företaget kan köra sitt eget race i betydelsen kör över kommunen.

Ystads teater / Creative Commons / Wikipedia / GDFL / Foto: jorchr

3 X teater (repris)

1) Ystads kulturnämnd ville att kommunens nu tillsatta kulturchef Lolita Persson också skulle bli VD för Ystads teater. Alltså vara kunnig, drivande och nytänkande inom hela kulturområdet och dessutom ha tid och kompetens att ersätta Thomas Lantz som teater-VD. Så helt verklighetsfrämmande, som om en sådan person skulle finnas! 

2) Ystads teaterstyrelse ville att en ny kulturchef vid sidan om att ha hand om allt vad kultur heter skulle ha särskild erfarenhet av teater och helst även varit vd för ett bolag. När det visade sig att den erfarenheten inte fanns bland de sökande till tjänsten som kulturchef – lika verklighetsfrämmande, som om den personen skulle finnas! – ändrade sig teaterstyrelsen och ska nu själv utse en VD.    

3) Den nya VD:n och konstnärlige ledaren för Ystads teater får, liksom Thomas Lantz, en tjänst på 35 procent. Lantz arbetar dock 100 procent (resten av procenten gratis!) för att hålla igång teatern. Styrelsen söker alltså någon med samma intresse, driv och kunskap som är villig att jobba heltid för 35 procents lön. Hur overklig går det att bli, var ska den personen hittas? Lösning: utse aldrig någon ny vd utan låt Lantz gå kvar för – ordagrant – evigt.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Ystads stora eller lilla teater

Följande krönika handlar främst om staden Ystad och dess teater. Vad ska hända med den? Hur ska teatern drivas i framtiden? Vilket innehåll kan stadens invånare (med omnejd, får tilläggas, för Ystads teater är hela sydöstra Skånes teater, minst) förvänta sig i framtiden?

Eller rent ut sagt, vet Ystads kommunpolitiker vad de håller på med? Vet teaterstyrelsen det? Låter jag orolig så är det för att jag är det…

Jag tror dessutom att krönikan kan få andra som bor i andra delar av Sverige att fundera över vad deras kulturpolitiker håller på med. Kunskapen. Hur stor är den? Viljan. Finns den?

Sveriges kommuner kommer att bli framtida slagfält för kulturen och det kan gå illa, mycket illa. Inte bara där politiker vill skära ner utan också där politikerna satsar på kommunens kulturliv. Men hur satsas det?

***

Den första målning jag såg av Jennifer Saxell föreställde Ystads pyttelilla teater. Så var Ystads teater på hennes målning: ett hus i vacker klassisk arkitektur men mindre till formatet än alla husen omkring.

Fyndigt gjort och exakt fångat. Konstnären Jennifer Saxell kom hit från Kanada, fick se Ystads stolta teater och avbildade sin upplevelse. Det  blev en målning som samtidigt visade, ja, avslöjade den lilla stadens självbild kontra verkligheten, teaterns utbud  av teaterföreställningar och konserter kontra teaterhuset som byggnad.    

Vem skulle idag kunna se och måla Ystads teater i ett så pyttelitet format? På senare år har utbudet av kultur och nöje ökat allt mer, ryktet och anseendet har blivit så stort att även teaterhuset liksom vuxit. Senare betyder tio år, eventuellt med avdrag för en inskolningsperiod. Alltså den tid som Thomas Lantz varit chef med titlarna VD och teaterdirektör för Ystads teater.

Ystads stora teater. Creative Commons / Wikipedia / GDFL / Foto: jorchr

Från hemsidan: ”Sveriges enda 1800-talsteater i sitt slag”. Det första syftar på den klassiska teaterbyggnaden; det andra måste syfta på verksamheten under Thomas Lantz. Med en tjänst på 35 procent vad gäller lön och heltid vad gäller arbetstid har Lantz sett till att Ystads teater fått ett regelbundet utbud, tre till fyra gånger i veckan, av mest musik men även teater. Ofta hyr artister, musikgrupper och andra in sig på teatern men Lantz har dessutom satsat på egna arrangemang.

Besöken av Shakespeare’s Globe-teater och närakonserter med bland andra Nina Persson hör till de arrangemang som Ystads teater haft mod att själv finansiera. Annat som knappast blivit av om inte Lantz varit nyfiken och drivande är jazzkonserterna i caféet och Ystads jazzfestival. Nu slutar Thomas Lantz. Då har politikerna i Ystads kulturnämnd och styrelsen för Ystads teater fattat gemensamt beslut om att teatern ska drivas på ett nytt sätt.

Hur ska teatern skötas? Hur ska det gå? Och inte minst, hur är det tänkt? Inte lätt att svara på men jag gör ett försök. Den tjänst som Lantz haft delas upp i en vd och en teaterdirektör. Den förstnämnda, ansvariga och verkställande direktören ska samtidigt vara kulturchef i Ystad. Men hur kan någon hinna med dessa bägge (två!) arbeten? Vilken kompetens som krävs! Annonsen för det kombinerade kulturchefs- och teater-VD-jobbet kunde ha utformats… ”Sökes: person i 35-årsåldern, ogift, utan barn och med 50 års erfarenhet av alla sorters kultur. Arbetstid: 200 procent.”

Denna  superkulturövermänniskas uppgift blir att, i egenskap av kulturchef, utveckla kulturlivet i Ystads kommun och dessutom, i egenskap av vd för Ystads teater, se till att upprätthålla arbetet efter Thomas Lantz: ha ständig kontakt med kultur- och nöjeslivet, få rätta artister att hyra in sig (och andra att hålla sig borta), hitta egna projekt att riskera teaterns pengar på, vara ett ansikte utåt och helst presentera varje arrangemang från scen, hoppa in i biljettluckan vid behov, och så vidare.     

Det går ju inte. Ingen hinner och orkar. Men Ystads teater ska kanske inte fortsätta att ha ett lika stort kultur- och nöjesutbud som idag? En annan förbryllande fråga är tillsättningen av vd-tjänsten. Ystads kommun anställer förstås kulturchefen. Men innebär det att teaterstyrelsen måste godkänna kulturchefen, eftersom hen också ska bli vd för Ystads teater? Eller tillsätts vd:n av kommunen och teaterstyrelsen får hänga med på tillsättningen?  

Oavsett så innebär det att besluten över den kultur som presenteras på Ystads teater flyttar ett steg närmare kulturnämnden och därmed politikerna. Är det lämpligt, att korta ner avståndet mellan politik och kultur? Lite extra oroande blir det när, som det viskas, detta är en framtida modell även för andra kulturområden…

En besparing för Ystads teater, sägs det också. Det stämmer, om man enbart ser till att nu ska Ystads kommun – inte teatern – betala vd:ns lön. Men, vilket teaterstyrelsen insett, det krävs ju att någon finns på plats för att sköta det dagliga arbetet. Det behövs en operativ teaterdirektör. Hur liten är den tjänsten? Under 35 procent, annars blir det väl ingen eller blott en ringa besparing?

Operativ teaterdirektör är en märklig titel också för en person som inte ska vara konstnärlig ledare och ta egna beslut utan verkställa vad vd och styrelse beslutar. Till exempel, enligt YA i förra veckan, hålla teaterbyggnaden i gott skick (typ se till att inte väggarna flagnar och putsa ljuskronorna?) och administrera artistkontrakt (som hen inte har avtalat och väl knappast kan signera).

Tjänsten som teaterdirektör liknar mer en scenmästare, inspicient eller faktiskt vaktmästare. Men en teaterdirektör bör ju brinna för teatern. Hur får man tag på denna teaterdirektör: ett brinnande teaterhjärta men noll beslutsrätt?

Ystads lilla teater. Creative Commons / Wikipedia / GDFL /  Foto: jorchr

Vänd nu på detta, för jag får lägga in en brasklapp. Enligt utalanden från kulturnämnden verkar det finnas olika åsikter om vd:ns respektive teaterdirektörens arbetsbeskrivning. Enligt kulturnämnden ska kulturchefen/VD:n istället sköta administration och teaterdirektören vara konstnärlig ledare. Hur rörigt kan det bli? Vilket stämmer? Och vem bestämmer?

Min oroliga fråga (säg, vädjan): Hur liten eller stor ska det gå att måla av Ystads teater om tio, femton år?

3 X kortteater:

1. Teater. På teatrar bör teater spelas. Så hur kan det bli mer teater på Ystads teater? Vet inte. Men jag vet att Ystad har två teaterbegåvningar, en nationellt känd och den andra internationellt, att rådfråga. Ofattbart att inte Bror Tommy Borgström är samarbetspartner för Ystads teater och att Sara Chaanhing Kennedy är med och driver den fria teatergruppen Ystads stadsteater är ju som en kritisk krönika.  

 2. Teaterråd. Hur skulle det ens kunna vara möjligt för en teater-vd att känna till allt inom scenkultur: lokalt, nationellt och internationellt? Ystads teaterstyrelse borde genast tillsätta ett teaterråd med representanter för teater, musik och kritik av scenkonst. Ett sätt att ständigt få in nya idéer som kan bygga vidare på och utveckla arvet efter Thomas Lantz.

3. Beslut. Styrelsen för Ystads teater hade möte i måndags kväll. Tillsättningen av en operativ teaterdirektör stod på dagordningen. Kanske eller kanske inte tillsattes tjänsten och man bör också ha beslutat om teaterdirektören ska eller inte ska vara konstnärlig ledare. Eller så sköts beslutet upp…

PS. Nej, teaterstyrelsen tog inget beslut (enligt ovan). Nu ska teaterchef/VD först tillsättas – och hens arbetsuppgifter diskuteras – innan teaterstyrelsen beslutar om den operativa teaterdirektörens uppgifter. Häng med, om du kan!

Bengt Eriksson

Tidigare publicerat i Ystads Allehanda

Kultursommar på Österlen i coronans tecken

Inte alla eller ens de flesta men många av sommarens kulturkonsumenter på Österlen hör till riskgruppen ”äldre”. Vad ska 70-plusåriga farbröder och tanter göra i sommar, vågar vi besöka konserter och utställningar? Det tål att tänkas på och medan jag gör det: ett minnesporträtt av vollsjöförfattaren Jonas Bergh.

Vollsjö? Jo, Jonas Bergh (1969-2020) skrev mest om Landskrona, där han föddes, och Malmö, där han bodde. Fast ibland – som i novellsamlingen ”To Killor with love” (2010) – begav han sig bortåt Österlen, till Hammenhög, Simrishamn, Kivik och danshaket Nyvång i Vollsjö. Och romanen ”En sång för Sonny och Karola” (2005) har just nämnda Vollsjö som nav och tillflyktsort.

Här, i Vollsjö, bosatte sig Karola, som målade tavlor och hade lärarvik på Skåningaskolan (tänk Färsingaskolan) i Sjöbo. Hit, till Vollsjö och Karola, kom också Sonny, som väl mer eller mindre är ett alter ego. Några år i början av 2000-talet bodde Jonas Bergh i samma hus – som Karola i romanen – nedåt Parkgatan i Vollsjö. Det hände ibland att jag till och från Ica mötte honom på Storgatan.

Jonas Bergh sög till sig personer, miljöer och händelser, förvandlade verklighet till litteratur. Inte många år som han bodde i Vollsjö men också han vävde en saga på sanningens varp. Han skrev som Raymond Chandler på skånsk landsbygd. Hans skildring av Vollsjö och Sjöbo blev en modern Piratenhistoria från Färs.

Jonas Bergh. Foto: Thomas H Johnsson.

Personerna är fiktiva, liksom hos Piraten, men nog kände folk igen sig. Jag har hört vollsjöbor beklaga sig över att Jonas Bergh inte skildrat dem riktigt rätt. Bodde man här under samma tid, läste YA och höll öronen öppna för byskvallret, så känns de lätt – ytterst lätt – kamouflerade personerna och händelserna igen.

Till exempel Bertil, alkoholiserad tidigare polis, Stina Svensson, Vollsjös bibliotekarie, och Saga, klassisk violinist som bor i Piratens bokhandlarhus. Eller Skåningaskolans rektor med detta uttalande som kan vara autentiskt: ”På den här skolan bestämmer inte eleverna.”

Följande är en lika träffsäker som rolig beskrivning (fast det krävs ju lite självdistans och dito ironi). Sonny och Karola var inne i Sjöbo, de skulle äta och kollade vad restaurang Kajaken på Västergatan hade som dagens rätt – ”cocacolamarinerad skinkstek”.

Midsommar, för att återknyta till coronasommaren, firade folk med hela släkten. Det kramades. Barnbarn satt i mor- och farmors knä. Vissa har förflyttat sig till sommarhusen på Gotland, Öland och Österlen. Allt detta enligt statusuppdateringar och foton på Facebook. När Allsvenskan kom igång – utan publik – visade Dplay att fans satt nära varann på krogarna och höll på Malmö FF eller Hammarby (bägge är mina lag).

Kan det vara tillrådligt? Själv har jag knappt vågat ta mig utanför vår trädgård för att handla på Ica under den särskilda riskgruppsöppettiden. Smitta sig själv, då får man också skylla sig. Men smittas och sen smitta andra, kan man ha det på sitt samvete?

Hur ska = vågar jag göra med Ystads jazzfestival, som krympt men inte ställts in utan blir av den 30 juli till 2 augusti? På Ystads teater går det att sitta med avstånd, om gränsen sätts vid 50 biljetter, men man ska ju in och ut också? Att ha jazzkonserter på Ystad Saltsjöbad känns trångt och Hos Morten Café måste vara ännu trängre.

Garaget i Hammenhög är nog inte aktuellt för 70-plussare i sommar men utomhuskonserterna, både jazz och annat, på Solhällan i Löderup bör vara riskfria. De flesta av sommarens teaterscener, som Lilla Beddinge Teater och Sommarteatern i Ystad, håller stängt. Dock inte Scen Österlen som spelar nya ungdomsmusikaler även i sommar. Blir inte det väldigt trångt – och riskabelt?

Däremot ska jag – vi – åka till Kivik Art, Land Art Snogeholm och Wanås för att se utomhuskonst. Där bör det kunna hållas avstånd. Galleri Wallner i Simris begränsar antalet besökare så dit ska vi också bege oss och se vad bland andra Bianca Maria Barmen, Leif Holmstrand, Love Lundell, Bengt Saltö och Thale Vangen bidragit med till utställningen ”Polyfoni 5” (sammanlagt 96 deltagande konstnärer).

Carolina Falkholt

Klicka HÄR och se Neta Norrmos kortfilm med och om Cecilia Falkholt i Simrishamn.

Vi kör sen vidare till Simrishamn, parkerar vid Hotell Svea och går in bakom hotellet för att uppleva Carolina Falkholts nya muralmålning i verkligheten. Ännu så länge har jag endast sett henne mobilfilmad. Hon stod högt upp på liften och sprejade det runda nätmönstret – så otroligt snabbt och skickligt – på målningens händer.

”Anagram” heter verket. Fem händer visar med teckenspråk något som betraktaren får ta reda på vad det betyder och själv blanda om bokstäverna för att kunna uttala det outtalbara. Falkholt har också målat dit orden ”Black Lives Matter”.

Strax gick sommarens österlenska konstgläfs igång på Facebook. Nej, jag ber inte om ursäkt för uttrycket. Man behöver inte tycka om all konst men kritik på nivån ”ful” och ”skitful” kan inte kallas diskussion och debatt. När det sen började motmuttras – ”Men räknas inte allas liv då” – blev retoriken så sverigedemokratisk att det var riktigt oroande.

Om SD haft inflytande över Simrishamns kommunpolitik, skulle ”Anagram” då ha betraktats som ”menskonst”? Hade kommunen bidragit med pengar ur Yngve Östbergs minnesfond? Eller ens gett bygglov för Falkholts muralmålning?

PS. Och nu ser jag dessutom att repris på repris på repriskäbblet om Kivik Art repriseras ännu en sommar. Att det ska vara tillåtet med ”skrot” i en nationalpark, skrivs det bland annat. Så trött jag blir. Till att börja med så finns inte Kivik Art inom området för Stenshuvuds nationalpark utan det är privat mark.

1) Biblioteksdikter. I Sjöbo biblioteks hem-till-dörren-levererade ”riskgruppspåse” låg den lilla diktsamlingen ”Folkbibliotek” (BTJ) av Gunnar Källström, bibliotekarie och sångpoet. Med humor och självironi diktar han om det mesta på bibblan: sorteringsbokstäver, städning, bortglömda böcker, bygdens poet och besökaren som gick in i konsthallen ”10.03 och kom aldrig tillbaka / 11.35 kom det ut en helt annan människa”.

2) Litteraturtidskrift. Det är vad Piratenposten fortsätter att vara med Tomas Ekström som redaktör. I sommarnumret (2/20) finns bland annat en intervju med Lina Wolff, årets Piratenpristagare, ett par återtryckta intervjuer med Fritiof Nilsson Piraten själv, en piratisk novell av Jan Sigurd och en kort historia om Eli och (nej, inte Bombi Bitt utan) Edvin av Piratenstipendiaten Iza Knutsson.

3) Krimi. Nu är det snart dags för min halvårliga krönika om de deckare i Skånes kriminella miljöer som getts ut under årets senaste sex månader. Håll utkik! Här följer blott ett kort förhandstips: Tina Frennstedt har med sin nya, andra ”Cold case”-deckare, ”Väg 9” (Forum), skrivit en ännu bättre och ännu mer österlensk polisroman…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda