Deckarloggfredag: Så roligt! Ja, genialt.

Maria Eggeling säger, där hon står mellan pianot och gitarren, att hon har en låt som heter ”Vintern”. Hon kanske ska börja med den?

Men nu gick jag händelsen i förväg.

Titta det snöar (igen), tänkte jag. Det var igår, onsdag framåt lunchtid. Jag stod och väntade på att dörren till Ystads teater skulle öppnas. Min vinterrock färgades vit av snöflingorna. 

Uppe på Ystads teatercafé var det längtansfullt av folk, ja, överfullt, så inte bara jag som efter coronans husarrrest längtar ut till mänsklig samvaro. Kan inte ens minnas när jag var på soppteater senast – eller som igår sopplunch med sång och musik.

Spellista med ”Maria Eggelings klingande bästa”.

Publiken har balanserat de fyllda tallrikarna fram till sina bord. Maria Eggeling från Abbekås kommer in och berättar varför hon inte har trion med sig. De övriga blev sjuka i corona inför repetitionerna. Det fick bli en solokonsert.

När kan jag ha hört och sett Maria Eggeling första gången? Det var längesen. Nog på Garaget i Hammenhög, precis när det hade öppnat. Sen dess har jag många gånger upplevt henne på scen, ensam eller med olika musiker.

Hon börjar med två låtar som hon skrev, säger hon, förra gången det kom flyktingar.

Genast hon sätter sig vid pianot, börjar spela och sjunger första låten, den heter ”Ghost”, så konstaterar jag – så mycket bättre hon blivit, så mycket säkrare hon är. Ska jag skriva att hon vuxit, det är väl fräckt. Eller mognat, det är ännu fräckare.

Minns att jag ibland önskat att hon skulle spela med en större orkester. Men inte nu. Något måste ha skett.

Hon har blivit en komplett musiker. Hon sjunger mjukt och vackert medan hennes pianotoner kan slå tyngre, bli mer burdusa. Ändå fortsätter sången att vara lika melodisk och fin. 

Hon byter till akustisk gitarr, säger att hon under coronaåren skrivit barnvisor med Saga, sin dotter, född 2019, som ”producent”. Alla låtar sjöngs upp för dottern.

Om Saga gillade dem, så blev de kvar. Om inte, så kasserades de.         

Maria Eggeling spelar piano och sjunger med slutna ögon (allt som oftast) på Ystads teatercafé. Mobilfoto från mitt bord.

”Tuppen” – om en tupp som inte vill gå upp klockan 7, nej, aldrig före 8 – är ju en fantastisk visa för barn som vuxna. Så rolig! Geniala rim!

Senare ska hon spela och berätta en låt om den intensiva jakten efter apelsiner och bananer. Finns ju ingenstans, inte i någon affär. Lika genialt och roligt.

Nu, först, blev det dags för ”Vintern”, en låt vid pianot.  Maria Eggeling är inte en vokalist som spelar piano. Hon är sångerska. Hon är pianist. Bäggedera: två samverkande artister.

Hon spelar singersongwriterpiano, pop, klassiskt och jazz. Nu hör jag visst en tango? Eller en skuttig vals?

Extranumret handlar om ”Fråga Ugglan”, ännu en barnvisa. Publiken uggelhoar i refrängen.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Proffsigast hittills, jämnt och bra – men fanns det några toppar?

Ystadrevyn kämpar på. Efter premiären kom beskedet – ännu stramare åtstramningar.

Men Ystadrevyn beslöt ändå att man skulle fortsätta att spela. Publiken glesades ut, mejl skickades till biljettköparna och ett par extra speldagar las till.

Här följer min recension från premiären…

***

Roligt men grovt. Kanske väl grovt? Ibland så absurt att det blev rent galet. Så tyckte YA:s recensent om Ystadrevyn årgång 2021-22. Skrattade gjorde han men saknade ändå några riktiga toppnummer.  

Revy

Ystadrevyn 2021-22

Riskfritt

På: Ystads teater

Premiär: den 8/1 2022

Med: Hans Peter Edh, Rebecca Erlandsson, Maria Gunnarsson, Marcus Hadriz, Lars-Åke Kristensson, Renée Jonsson, Nils Gunnar Snygg och Malin Stenkilsson.

Texter: Marcus Hadriz, Lars-Åke Kristensson, Lars Rehnett, Nils Gunnar Snygg, Malin Stenkilsson, Jarl Borssén, Sören Anker Madsen, Falkenbergsrevyn m fl.

Regi: Nils Gunnar Snygg (och Lars Rehnett).

Bäst: Som alltid Nils Gunnar Snygg men också nykomlingarna Renée Jonsson och Hans Peter Edh bör nämnas.

Undran: Men fanns det något riktig toppnummer i revyn?

Ännu proffsigare! Så har jag åtminstone de två föregående revyåren inlett mina recensioner av Ystadrevyn. Samma i år: Ystadrevyn årgång 2021-22 är proffsigast hittills. Ingenting att anmärka på vad gäller framförandet. Tal, sång och dans – allt satt perfekt redan på premiären.

Årets revy inleds som vanligt med sång av hela ensemblen på vad som blivit tidens och revyns tema. Alltså att det ska vara ”Riskfritt” att gå och se Ystadrevyn (noga kontroll av vaccinationsbevis samt legitimation innan man släpps in på teatern).

Sjunger de inte ännu lite bättre ihop? Jo, jag tror det. Så tänker jag också efter paus när hela ensemblen inleder andra akten med att gemensamt besjunga Foodstockfestivalen. Som Woodstock fast i Ystad och idag med inriktning på vegetarisk och vegansk mat. Ensemblen är utklädd till en skog med träd, djur och en flugsvamp. Det var kul.

Som vanligt återkommer också några nummer. Ja, inte  samma revynummer men skrivna och framförda på samma sätt. Så ska det vara. Ystaddamerna ”Siw & Rut” (Nils Gunnar Snygg / Marcus Hadriz) och samme Snyggs återkommande gubbe i pyjamas utgör själva stommen i Ystadrevyn.

Årets Siw & Rut – med lokal anknytning till det omväxlande cykelförbudet på gågatan och den försvunna planteringen vid Ystads konstmuseum – framförs lika roligt och bra som alltid men får mig att fundera över något som kännetecknar årets revy. Bältet har sjunkit för varje revy och i år kör Ystadrevyn utan bälte.  

Beror det på att flera nummer lånats från Danmark? Danska revyer saknar ju bälte. Nog vart tredje nummer skämtar under midjan. Siw & Rut, som alltid varit grova, är ännu grövre. Sketcher som ”97-åringen” (som blev pappa vid 79), ”Britt & Bengt” (ett äktenskap i karantän), ”Ett litet snitt” (som kan göras på träd men också…) och ”Sista daten?” (TV-show med kåta pensionärer) skämtar om ett och samma ämne.

Någon gång, då märks det. Men när det blir så här mycket, återkommer gång på gång, då slutar både jag och den övriga publiken tydligen att reagera och övergår till att skratta. För roligt är det (men grovt).

Ystadrevyns nykomlingar, Renée Jonsson och Hans Peter Edh, måste nämnas. Att hon både kan dra en monolog och sjunga framgår redan i revyns tredje nummer ”Det värsta jag vet”. Han sjunger som den operasångare han (nästan) är i ”Maj väj”.

I deras nummer märks ytterligare ett par kännetecken för årets revy. Ibland pratas det så bred skånska att det inte går att vara inflyttad och vissa nummer är absurda i ordets mest galna betydelse. Kärleksfullt och fint blir det när revyensemblen hyllar Peps med ett låtpotpurri och foton av honom på väggen bakom.

Paus för genomläsning…

Min recension kan ju få en att tro att Ystadrevyn årgång 2021-22 genomgående var jättebra. Men i mitt anteckningsblock noterade jag att det saknades ett par riktiga toppnummer. Allt var jämnbra (en släkting till ordet jämntjockt). Hur det går det ihop? Ah, du får kolla revyn själv och se…

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 

Deckarloggfredag (musik): Ebba Forsberg knockade recensenten

Konsert

Ebba Forsberg och Ångmaskinen

Var & när: Ystads teater, den 20/11

Bäst: Ebba Forsbergs förmåga att tolka Dylan, Cohen och Waits, Wiehe och sig själv – på samma gång. Ja, också tolka oss i publiken.

Sämre (som tyvärr alltför ofta): Tala gärna om vad låtarna heter och, i det här fallet, vilka som skrivit dem!

Ebba Forsberg börjar med en så fin tolkning av ”Sara”, en sång som Bob Dylan skrev till sin dåvarande hustru.

Hon lyfter fram de känslor som Dylan måste ha haft när han diktade orden, får sångens Sara att vara kvinna som man, ja, alla kvinnor och män. Det blir en allmängiltig dikt och sång för oss alla, rätt ur hjärtat, om kärlek och saknad, besvikelse och längtan.

Konserten ägnas Mikael Wiehes översättningar av Bob Dylan, Leonard Cohen och Tom Waits. Under översyn av Ebba Forsberg, kan tilläggas. För, som hon sa, ibland behövde översättningarna ”stötas och blötas”.

Ebba Forsberg och Ångmaskinen framför Leonard Cohens ”Halleluja” kvällen innan de kom till Ystad.

Mikael Wiehe är en bra låtöversättare. Men han är  Wiehe. Han har sin egen svenska ordbok. Vem och vad han än översätter låter resultatet som en text av Wiehe. Men sen – sen tar Ebba Forsberg hand om sångerna och texterna.

Hon sjunger och framför orden så att det som har en tendens att försvinna bland Wiehes svenska ord – som Dylans ständiga sökande och Cohens eviga skärseld – det återförs.

Samtidigt som varje sång blir, just, allmängiltig.

Fråga inte hur hon gör och beter sig, men ingen kan tolka Wiehes svenska Dylan-, Cohen- och även Waitstexter bättre än hon!

Vad som imponerar mest är tolkningarna av Cohen – som ”Här är det”, ”Dansa mig till kärleken” och ”Ta min vals”. Och när man, det betyder jag, inte tror det kan bli bättre tar hon sats, fattar mod och sjunger Cohens omöjliga ”Halleluja”. Ja, den där sången som på senare år blivit söndersjungen av tusen vokalister.

Som hon däckar mig. Ebba Forsberg dramatiserar, deklamerar och sjunger. Betonar ord och rytm så annorlunda och eget. Pauserar på sitt lika egna sätt.  

Där men här. Då men nu. Samme Cohen men också en dikt och sång för svensk publik. Det kors som Leonard Cohen släpar på blir ett kors också för oss, troende eller inte. Vårt dagliga kors, våra val i livet, våra felval och någon gång rätt.

Tom Waits är svårare – för Wiehe, Forsberg och oss (eller mig). Men Ebba Forsberg lyckas också iscensätta Waits lika symboliska som realistiska ”Tonfiskskelett” så att sången blir en realistisk men symbolisk berättelse om den från kriget återvändande krigsveteranen. (Det handlar sången i alla fall om för mig.)

Ångmaskinen, som musikerna (dubbla elgitarrer, klaviatur med diverse instrumentljud, elbas och trummor) kallar sig, spelar bra men tystlåtet och försiktigt. De ackompanjerar följsamt men lite väl hänsynsfullt. Ångmaskinen är ett ordagrant kompband.

Något ilsket gitarrsolo eller en orgelkaskad kunde ju jag ha tänkt mig…         

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Cecilia Lindqvist (1932-2021)

Hon var en av de främsta Kinakännarna. Jag tror inte att någon som träffade henne kunde glömma henne. Hon fyllde rummet hon befann sig i, trots att hon var liten och lågmäld (åtminstone när hon föreläste/pratade från scen).

Cecilia Lindqvist. Foto: Per Myrehed / Wikipedia

(Och så var hon så vacker också, men det hör kanske inte hit.)

Jag tog fram ett par texter jag skrev, som journalist, beundrare och förälskad, om Cecilia Lindqvist (1932-2021). Alla ska vi dö men det är ändå varje gång lika smärt- och tårfyllt.

Det tvinnade kinesiska silkets rena, klara ljud

Cecilia Lindqvist pratar i ett. Hon är – fortfarande – lika entusiastisk. Och ändå har det gått – ja, hur många år kan ha gått sen hon var i Kina första gången.

– Snart 50 år sen! utbrister Cecilia.

Det var 1961 som Cecilia Lindqvist skulle åka till Kina. Luta hade hon spelat lite grann och nu ville hon lära sig att spela ett kinesiskt lutinstrument. Kanske pipa, som liknade västerländsk renässansluta. Cecilia stannade till i Moskva och rådfrågade en musikprofessor, som sa: Nej, hon skulle studera qin (uttalas ”chinn”).

Cecilia Lindqvist tillsammans med Deng Hong, som spelar stränginstrumentet qin, och Chen Shasha, som spelar bambuflöjten xiao.

Så kom hon till Peking, en helt annan stad än dagens moderna Peking. Invånarna bodde i små gråa envåningshus längs smala gränder, som släcktes ner på kvällarna.

– Det var mörkt. Det var fattigt. Brist på mat. Människor svalt. Och ändå, mitt i fattigdomen, fanns detta musikinstitut, ett forskningsinstitut för qin.

Det bör påpekas att institutet hade startat 1949, något år efter den kinesiska revolutionen, trots att qin var elitens, kejsarens och hovets, musikinstrument.

– Om jag gått den vanliga vägen, säger Cecilia, alltså genom kinesiska myndigheter, då hade det tagit lång tid och till slut hade jag nog fått nej. Men jag visste inte att man skulle göra så utan gick direkt till musikinstitutet.

Cecilia Lindqvist blev elev på qin-institutet – ja, dess enda elev. Hon fick låna en qin från Songdynastin (960-1279) och hennes kvinnliga lärare, Wang Di, undervisade: ”Tänk dig att du släpper ner en liten vit pärla i en skål av jade.”

– Det skulle bli en så stark och djup upplevelse att det förändrade mitt liv.

Men först reste hon i Indien och Latinamerika med sin man, Sven Lindqvist, och fick barn. På 70-talet undervisade hon i kinesiska på gymnasier i Stockholm, kvällstid reste hon också runt och föreläste om Kina.

– När skoldagen var slut så kunde jag ta ett tåg till Göteborg eller någon annanstans i Sverige. Så höll jag på, nästan varje dag i fem år. Sen tänkte jag, nu får det vara slut. Jag hoppade av som gymnasielärare.

Cecilia Lindqvist inledde arbetet med sitt första Augustprisade praktverk om Kina, ”Tecknens rike”, som kom 1989 och genom de kinesiska skrivtecknen skildrar Kinas kultur och historia.

– Jag åkte till Kina två gånger om året, säger hon. Mina vänner frågade om jag inte kunde följa med någon annanstans, som till Capri? Nej, sa jag. Det hinner jag inte, jag måste till Kina.

Nästa kinesiska praktverk, som skulle komma 2006 och även det få Augustpriset, hette ”Qin” och handlar – äntligen – om stränginstrumentet qin. Med boken följde en CD-skiva med äldre qin-inspelningar och Cecilia Lindqvist gjorde även en separat CDd med Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao (bambuflöjt). I dagarna har det kommit en ny, dubbel CD med samma kinesiska musiker, som nu på fredag dessutom spelar på Ystads teater.

Och det är inte slut än. Snart kommer ännu en qin-CD som nog blir den allra mest spännande. Mer om detta i slutet av den här texten, en så kallad cliffhanger…

– Först tänkte jag att Wang Di, min lärare från Peking, skulle spela qin på skivan och komma hit till Sverige på turné. Men hon blev sjuk i cancer och dog hastigt. Jag hade turen då att få tag på hennes dotter, Deng Hong, som också spelar qin.

Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao.

Vad gör qin-musiken så speciell?

– Ljudet, säger Cecilia Lindqvist. Strängarna, som tvinnas av silke. Detta märkvärdiga material, som är så starkt och ger en så klar, ren ton. Strängens ljud klingar länge, länge. Om man spelar en ton på en sträng så stannar ljudet kvar och om man sen spelar på en andra och en tredje sträng så klingar de olika ljuden tillsammans. Det blir en så vid klangbild.

– Detta kombineras med vibrato. Genast man flyttar ett finger, för fingrarna upp- och nerför strängarna, så reagerar strängarna. Silkessträngarna är så känsliga också. Qin-ljudet är unikt, det finns inte hos något annat instrument.

Stilla och lugnt, som en meditation, så är det att lyssna på qin. Det är musik men tonerna målar också akvareller av naturen och berättar muntliga noveller.

– Till skillnad från västerländsk musik har qin-musiken inga tempoförteckningar, det står aldrig adagio eller något liknande. Istället är varje stycke förknippat med en berättelse eller en dikt. Innan man ska lära sig ett nytt stycke så kan läraren berätta en historia.

– Som en sorgsen kärlekshistoria, säger Cecilia och anknyter till ett av spåren på det nya dubbelalbumet. Den här berättelsen går bakåt till 11- och 1200-talet, den handlar om ett ungt förälskat par. Men flickan accepteras inte av pojkens föräldrar och när det inte heller blir några barn så arrangerar föräldrarna ett mer passande giftermål för pojken. Men han glömmer aldrig sin ungdomsförälskelse och så möts de igen…

– Tänk på den här historien, kan läraren säga, när man ska börja spela stycket.

Därmed är vi tillbaks på 60-talet igen, då Cecilia var elev på institutet för qin i Beijing. Det hade blivit dags att ta farväl men först skulle hon spela upp och visa vad hon lärt sig för de äldsta, mest kända qin-musikernas kritiska öron. Jodå, hon godkändes. Men hur skulle hon kunna fortsätta lära sig, när hon inte längre hade någon lärare?

– En av qin-musikerna sa att vi har hört talas om något som heter bandspelare. Vi har ingen men kanske finns det en bandspelare på någon utländsk beskickning. Jag hörde mig för. Nej, det fanns ingen bandspelare i Kina. Så jag köpte en stor, tung och dyr bandspelare från Taiwan.

– De äldsta och bästa qin-musikerna gjorde sen inspelningar med stycken som de tyckte att jag måste lära mig. De här inspelningarna från 60-talet hade jag tänkt skulle ha funnits på cd:n som följde med boken ”Qin”. Men jag kunde inte hitta bandet! Det var försvunnet. Några år senare råkade jag titta på ett ställe i huset där det absolut inte borde ligga – där låg bandet.

– Nästan alla gamla musiker är borta nu. Mina inspelningar, som snart kommer på CD, är unika.

Cecilia Lindqvist
Född: 1932
Yrke: Sinolog och författare, en av Sveriges främsta kännare av Kina och världens främsta kännare av det kinesiska musikinstrument qin (både utom och troligen även inom Kina)
Priser: Fått Augustpriset två gånger för sina praktverk om Kina, ”Tecknens rike” (1989) och ”Qin” (2006)
Aktuell med: Som producent för dubbel-CD:n ”The Sound of the Soul” (Caprice) där Deng Hong framför det kinesiska stränginstrumentet qin tillsammans med bambuflöjtisten Chen Shasha, med de nämnda musikerna kommer hon också till Ystads teater den 27/10

Bengt Eriksson

(Ystads Allehanda 2010)

Kinesiskt på scenen (2): Qin-konsert

Qin – The Sound of the Soul
Deng Hong, qin
Chen Shasha, xiao
Cecilia Lindqvist, berättare
Ystads teater

Först stiger sinologen och författaren Cecilia Lindqvist in på scen. Hon berättar länge och mycket om hur det kom sig att hon 1961 reste till Kina och som enda elev någonsin på Institutet för qin i Beijing lärde sig att spela just qin, ett stränginstrument som är känt sen tre tusen år i Kinas historia. Avlångt, cirka 120 centimeter på längden och 20 på bredden, sju strängar av silke.

Förresten bör jag ändra det fonetiska uttalet av instrumentets namn från intervjun jag gjorde med henne härom dagen i Allehanda. Det kinesiska ordet qin ska snarare uttalas ”tchinn”.

Cecilia Lindqvist låter pigg och entusiastisk som en ung flicka. Fascinerande att höra henne berätta. Men eftersom jag gjort det några gånger nu så går tankarna åt andra håll. Det är långt – många meter – mellan scen och salong på Ystads teater. Alltför många ystadbor har också stannat hemma, så tyvärr ganska tunt med publik.

Var teatern rätt val av lokal? Förra gången jag såg och hörde Cecilia Lindqvist tillsammans med de kinesiska musikerna Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao, var i Kristianstads konsthall. Mer nära och intimt.

Cecilia Lindqvist tillsammans med de kinesiska musikerna Chen Shasha, till vänster, och Deng Hong med sin qin.

Å andra sidan ändras stämningen så fort musiken börjar. Både qin och den yngre flöjten xiao, som varit följeslagare till qin under blott 600 år, är lågmälda musikinstrument. Nej, det var fel ord. De är meditativa instrument, deras toner blir samtal med det egna instrumentet, mellan bägge instrumenten och – inte minst – med åhörarna.

Strax är det som om publiken förflyttats några meter framåt, nu sitter vi strax intill instrumenten och deltar i tonernas filosofiska samtal. Det är musikstycken som framförs men det är också stilla pratstunder.

Bägge musikerna är så skickliga, absoluta virtuoser. Med högerhandens fingrar kan Deng Hong både spela knäpptysta flageoletter och dra till tufft, mer bestämt över strängarna, samtidigt som hon med vänsterhanden skapar glidande, darrande vibrato.

Chen Shasha spelar långa toner på xiao, en cirka 75 centimeter lång bambuflöjt. Obegripligt att det kan rymmas så mycket luft i denna tunna, späda kinesiska. Hur kan hon spela både så långa och så många toner på en in- och utandning. De kortare tonerna lyfter som fjärilar ur flöjten eller svävar stolt likt plommonträdets blommor.

Så obeskrivbart vackert, oavsett om qin och xiao samspelar och kommenterar varann eller om de spelar och mediterar var för sig.

Mellan varje stycke kommer Cecilia Lindqvist in på scen och berättar om följande stycke, vad det i sin tur berättar för en kines. Varje musikstycke har sin historia, tonerna kan måla en vinterpastell av ett kinesiskt plommonträd eller gryningen över Jadepalatset, skriva en novell om tragisk, olycklig kärlek eller ett fyllo som ramlade i diket.

En dikt, från så långt tillbaks som 200-talet, kan dessutom höra till musikstycket. Eller tvärtom. Deng Hong och (mest) Chen Shasha sjunger också, fast på var sitt sätt, med ljusa kinesiska röster högt upp i diskanten.

Jag är inte den som brukar moralisera över människors kultursmak och vanor. Men alla ni som inte var på Ystads teater i onsdags, ni gick miste om en så stor upplevelse att den kommer att stanna i kroppen för evigt. Det ska ni veta.

Bengt Eriksson

(Ystads Allehanda 2010)

Deckarloggfredag med musik: Ystad Sweden Jazz Festival den 5/8 2021

Alicia Lindberg kvintett

Ystads jazzfestival /

Hos Morten

Klockan 14

Alicia Lindberg kvintett med hon själv som vokalist med egna låtar, den första med svensk text. Jazzlåtar på svenska, alltid plus för det, väl sammanhållen kvintett också (elpiano, elgitarr, kontrabas och trummor) om än lite konventionell. Fast dom är ju unga, personligheten kommer säkert.

Men nu en låt på engelska, då blir det tyvärr än mer konventionellt. Fler svenska låtar. Gillar elgitarristen, Sara Danielsson är flyfingrad på giarrhalsen i sitt solo. Eller lagom snabbfingrad, så toner följer med i en melodi. Det svänger också, jazzsvänger. Får höra hur tredje låten blir…

Visjazzpopsångpoeten Alicia Lindberg med sin kvintett. Foto: Blenda Automatique

”För liten att vara stor” heter tredje låten (finns på Spotify i en mer akustisk version). Stilla, lugnt, stämningsfullt. Visa möter jazz, riktigt bra och än mer lovande. Alicia Lindberg sjunger så det verkligen hörs att låten – sången – visan – måste vara hennes. Hon ansluter sig till de övriga svenska visjazzsångpoeter som gått i spetsen för den nya just visjazzsångpoesin.

Vilken början på min återkomst till Ystads jazzfestival. Så fint och bra och merlovande.

Direktrecenserat från stolen snett nere om scenen.

***

Caroline Henderson

Ystads jazzfestival /

Ystads teater

Klockan 16

När kan jag ha hört och sett Caroline Henderson första gången? För 30, kanske t o m 35 år sen. Aldrig säger aldrig hade jag kunnat tro då att hon skulle bli en souljazzsångerska med den tyngd hon har idag.

Hon blandar jazz-soul-bossa i både rösten och kompet (den typiska jazztrion med piano, kontrabas, trummor). Och framför allt fyller hon varje ton och stavelse med sig själv, sitt levda liv, varje erfarenhet. Vad händer med kvinnor när de får barn, t ex?

Caroline Henderson med trio. Foto: Blenda Automatique

Det positiva i livet, det negativa. Hur kan allt få plats i en ton, i varje ton? Och styrkan, inte sjöng hon med den styrkan i rösten som ung popsångerska? Det här – att hennes liv är grunden för hennes sång – betyder också att hon sjunger som sig själv och ingen annan, som Caroline Henderson. Det är den vuxna medelålders kvinnans jazzsoulsång.

Låtvalet är, hittills, hämtat från annat håll men nu kommer en egen låt. Hon kan det också, komponera egna låtar; då tillkommer lite mer pop. Det blir jazzsoulpopsång. Trion ackompanjerar som den ska, lägger och betonar rytmen, illustrerar med harmonier. Det låter bra. Skrivet högst upp under taket på Ystads teater, punkt satt 16:16.

PS. Bästa låten kom lite senare när Caroline Henderson sjöng ”Jesus” av Lou Reed. Då blev det också verkligen alltihop: jazzsoulpoprocksång. Också den ännu långsammare tolkningen av ”Bang Bang (My Baby Shot Me Down)”, skriven av Sonny Bono till Cher, var mycket bra.

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: En Mästare sjöng en annan Mästare

Svante Thuresson har fått en nytändning. Hans framträdande på Ystads teater bjöd YA:s recensent på svensk jazzsång av högsta kvalitet.

Svante sjunger Beppe Wolgers

Artister: Big Blowin´ Band & Svante Thuresson

Var & när: Ystads Teater 19 april

Bäst: Varje ton och ord som Svante Thuresson sjöng, varenda pausering och andhämtning.

Dåligt: Att det tog slut efter ett par timmar drygt. Hela teatern hade velat ha mer!

———————————————–

Skånska Big Blowin´ Band är ett storband av den gamla sorten. Så melodiska och dansanta att stolarna gärna fått bäras ut och salongen förvandlas till dansgolv. Också de korta soloinsatserna av pianisten Sune Ekberg, gitarristen Mikael Norlund och saxofonisten Jonas Persson, som alla spelade mjukt och lågmält, samt den tuffare saxofonisten Janne Erlandsson blev delar av ensemblespelet och melodierna.

Precis som titeln på ett av numren, ”Softly As In The Morning Sunrise”. Bandet har även en ung, lovande vokalist, Sara Termén, som sjunger med djup, stark röst, lite av både Ella Fitzgerald och Mahalia Jackson. Efter ett kortare, eget set är det dags för gästartisten och kvällens huvudperson.

En Mästare sjunger en annan Mästare. Den svenska jazzmusikens främsta manliga sångare tolkar den svenska jazzens bästa lyriker. Ja, vilka ord skulle annars användas om den här kvällen, då Svante Thuresson sjunger jazz med texter av Beppe Wolgers?

Första gången jag skrev om / recenserade Svante Thuresson var i ungdomstidningen HEJ! när LP:n ”Du ser en man” kom 1968. Sista gången var 2015 när jag skrev den här live-recensionen till Ystads Allehanda.

Det har råkat bli så att jag upplevt Svante Thuresson rätt många gånger på scen. Men när var han senast så här bra? Vilken nytändning för Svante (född 1937)! Han är verkligen i toppform. Allt sitter rätt: ord, toner och rytmer, pauseringar och andhämtningar. Han scatsjunger också lite på svenska. Jodå, ordlös sång på svenska.  

Kända och mindre kända texter – som ”En gång i Stockholm”, ”Vad jag åt som barn”, ”Vinter i skärgårn” och ”Sakta vi gå genom stan” – varvas med uppläsningar ur Beppe Wolgers memoarer. Det ger, även om det hade räckt med sången, en fördjupad inblick i jazzpoeten och människan Beppe Wolgers.

Förutom att sjunga svensk jazz på högsta nivå så visar Svante Thuresson vad Beppes storhet består av: dels förstås att han skrev personliga och bra texter men också att han med texterna kunde förvandla jazz till en svensk musikform. Orden får även tonerna att låta svenska.

”Kära båt” – framförd av minisånggruppen Gal and Pal, alltså Sara och Svante – var extra bonus. Så vackert och fint: ungt kontra äldre, talang kontra erfarenhet.  

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2015

Deckarloggfredag: Vad önskade jag mig för nånting i julklapp?

Dags att skriva önskelista, om inte riktad till jultomten så till tiden och framtiden. Så kanske mer av en nyårsönskan när Sofia Helin inför tolvslaget mellan 2020-21 läser dikten ”Nyårsklockan” av Lord Tennyson på SVT: ”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten…”

Detta, som kan tyckas och kännas så stort och ogreppbart, så opåverkbart. Världen. Livet. Samhället. Politiken. Utvecklingen. Framtiden. Men där varje människa utgör en länk i mänsklighetens cykelkedja. Om en länk och sen en till och sen ännu en brister så slutar samhällskedjan att gå runt och fungera.

Det tål att ha i tankarna, att samhället och världen består av människor. Därför bör dessa svindlande stora frågor ställas till oss själva och andra: Vilket samhälle vill vi leva i? Vilken värld vill vi ha? Några punkter på min önske- eller ja, kravlista inför år 2021:

Må riksdag och regering besluta att kultur ska vara en kärnverksamhet för Sveriges kommuner! Ett måste, tror jag, och det borde vara självklart. Kultur, denna  nödvändiga vitamininjektion för allt mänskligt liv, skapas inte uppifrån och ner utan nerifrån och upp. Om kultur ska uppstå och finnas, oavsett om det handlar om eget, aktivt kulturskapande eller allmänt, nog så aktivt kulturintresse, så är det här – lokalt – det föds.

Foto: Birgitta Olsson

Med ungt musicerande och annat på kommunala kulturskolor, tillgång till litteratur på barn- och vuxenbibliotek, kommunala konsthallar, stöd till teaterföreningar, författarmedverkan, studiecirklar, filmvisningar, föreläsningar och kulturverksamma i kommunen, ja, byalag och julfester.

Vad händer efter coronan, när tillräckligt många vaccinerat sig och kulturverksamheterna borde komma igång igen? Gör de det? Jo, i de bästa av kommuner. Men i övriga kommuner, med försämrad ekonomi? Ska deras politiker tycka att det gick ju med nedstängd kultur, det behöver inte öppnas så mycket, på kulturen kan vi spara…

Det finns två kulturpolitiska motpoler. Å ena sidan har det i riksdagen motionerats om att säkra och garantera kulturskolorna för barnen i alla kommuner. Å den andra läggs bibliotek ner i Kristianstad och i Trelleborg anser de styrande att skolbibliotek inte behöver bibliotekarier, deras ”jobb” kan skötas av vemsomhelst.  

Riksdagsbeslutet om kultur som kärnverksamhet i kommunerna kunde ha som grund att kommunal kulturverksamhet ska vara till för och utgå ifrån kommunens samtliga invånare. Även konkreta beslut kan behövas, till exempel vad gäller bibliotekens verksamhet.

Biblioteken har idag ingen skyldighet att spara böcker utan kan rensa och göra sig av med de inköpta låneböckerna. Bibliotek ska inte vara en ”boksamling”.  Jo, det ska de! Det krävs ett politiskt beslut om att kommunernas bibliotek måste ha lokala samlingar av litteratur, böcker och annat. Lokala bibliotek bör ha funktion av Kungliga bibliotek i miniformat. Vem bevarar annars det lokala? Syftet med bibliotek är väl inte att göra kommunivånarna litteraturarva?

Det verkar dessutom – att döma av lokala händelser, i Sjöbo kommun och Region Skåne, men även i andra delar av Sverige – behövas ett riksdagsbeslut om så kallade fjärrlån. Inte minst för studerande ska alla böcker som ges ut i Sverige vara tillgängliga – genom fjärrlån – på varje bibliotek.

PostNord och Skånetrafiken (eller annat regionalt trafikföretag) har jag också antecknat på önske/kravlistan inför år 2021. Ska de vara vinstdrivande företag eller ingå i Sveriges samhällsservice och landsbygdspolitik?

Genom portohöjning såg PostNord till att allt fler övergick till e-post. Därefter beslöt PostNord att man, eftersom så få skickar fysiska brev, ska ha postutdelning (egen matematik) varannan dag (egentligen fem dagar av fjorton). PostNord har använt samma taktik för postboxar: höjt avgiften över smärtgränsen för att sen meddela att postboxavdelningen i typ Vollsjö läggs ner.

PostNord gör det svårt att leva och än svårare att vara företagare på landsbygd. När PostNords styrelse är ignorant måste riksdag och regering besluta att det ingår i uppdaget att värna – inte stjälpa – landsbygden. 

Ungefär likadant med Skånetrafiken (och andra). Sverige har som rikspolitik att vi ska köra mindre bil och resa mer kollektivt. Den regionala kollektivtrafiken motverkar – saboterar – rikspolitiken genom att lägga ner busslinjer istället för att utöka dem. Vi som bor på landsbygd tvingas att ha både en och två bilar.

Bör inte kollektivtrafik ingå i samhällsservicen och bidra till landsbygds- och miljöpolitiken? Vilken instans (region, regering, riksdag) kan förändra detta?  

Jag har mycket mer på min önskelista men sist och mest personligt önskar jag att mitt liv ska bli så pass långt att coronapandemin sjunker undan och jag kan återse den grekiska urkärlekspoeten Sapfo i Mytilene på Lesbos och besöka min pappas födelsegård strax utanför Cokato i Minnesota, USA.     

Kort ggr 3

1. Mer julmusik. Hann knappt skriva krönikan om årets nya julmusik innan Timo Räisänen började öppna luckor i sin klingande adventskalender ”Pax Noël” på Spotify. Varje dag lägger han ut en ny julinspelning. Några favoriter: rockpopiga ”Ding Dong Merrily On High”, Jean Sibelius melodi ”Sing Me Some Hope” med text av Räisänen och ”Julen är här”, duett med Amanda Ginsburg.

2. Monster till jul. Boken ”Julens monster” (Alfabeta) från härom året av Andreas Palmaer (text) och Peter Bergting (illustrationer) har blivit en klassiker och kommit i utökad återutgåva. Här finns skräckfyllda berättelser om julens monster med porträttlika teckningar. Som den hemska isländska Julkatten och svenska vildsvinssuggan Gloson med rakbladsvass borst, i juletid synlig vid Frenninge kyrka.  

3. Kulturpris. Det har delats ut så många kulturpris och stipendier i år att krönikör Eriksson minsann inte vill vara sämre. Mitt eget kulturpris för 2020 går till Thomas Lantz, snart före detta teaterdirektör, för att han så lyckosamt fyllt Ystads teater med främst alla sorters musik och fått ett litet teater- och konserthus att bli så mycket större och mer. Priset kommer på posten.

Bengt Eriksson

Publicerat i YA inför jul/nyår 2020-21

Musikfredag: Lunnarps countrysångpoet gör comeback

Det var på tiden. Verkligen på tiden. Hela tretton år har gått sen Jennifer Saxells förra album ”Daisy Roulette”. Nu är hon i studion igen, som tidigare i Önneköp, och spelar in ett nytt album.

De råkade träffas på Coop i Tomelilla, gitarristen Peter Antonsson och sångpoeten Jennifer Saxell. De pratade musik förstås, låtar och skivor. Han frågade väl om hon inte skulle göra någon ny skiva och när Jennifer sa att det ville hon nog, då utbrast Peter: ”Jag är med!”

Nu producerar de och gör albumet ihop. ”Peter har sista ordet”, säger Jennifer. ”Om vi är oense och jag inte kan övertyga honom så blir det som han vill. Men det är ingen stress. En väldigt laidback inspelning.”

Sångpoeten Jennifer Saxell. Foto: Bengt Eriksson

Jennifer tillägger att ”jag har alltid tänkt att jag ska göra ännu en skiva. Men det har varit svårt att hinna. Nu kände jag att det var dags. Jag är redo. Jag har skrivit många nya låtar också, de senaste två åren. Vi har tjugofem låtar att välja ifrån till albumet.”

Behöver Jennifer Saxell presenteras? Kanske, som sångpoet. På senare år har hon ju mest blivit omtalad som en målande konstnär. Hon började med att måla husen i Ystad, lite sneda och vinda. Sen flyttade hon ut de målade husen på landsbygden, la till ängar och en å, skuggor av människor, solar och månar.

Men när hon kom till Sverige och Skåne på 90-talet var det som sångpoet. Michael Saxell och Jennifer möttes i Kanada, de gifte sig och flyttade från Vancouver till Ystad med ungarna. Hon gjorde låtar, sjöng och spelade gitarr, liksom Michael.

Själv minns jag fortfarande en konsert för längesen nu med Jennifer Saxell på Krukmakarens gård i Ystad, liksom hela familjen Saxells julkonserter (inklusive döttrarna Tessa och Mattea) på Ystad teater.

Konstnären Jennifer Saxell. Foto: Birgitta Olsson

”Oj, du är musiker också? Låtskrivare? Sångerska?” Under så många år har Jennifer Saxell ägnat sig åt måleriet att ibland har någon blivit förvånad. ”Jag hade ju nyligen en popuputställning i Ystad med min konst”, säger hon. ”Pengarna från försäljningen går till skivinspelningen och konserten nu i oktober.”

Närmare bestämt den 28 oktober, även nu på Ystad teater. Blott femtio platser tillåts ännu så länge och alla biljetter sålde slut på någon dag. ”Det räcker till att betala musikerna”, säger Jennifer. ”Får se om det blir möjligt att släppa in fler, teatern bestämmer i så fall hur många biljetter som släpps.”

Och då kan du själv få lite betalt? ”Nej, också dom pengarna går till inspelningen och kanske fler konserter.” (Nu är det bestämt, det blir två konserter samma, alltså den 28/10, klockan 16 respektive 19.)

Jennifer Saxell kommer förstås att sjunga och spela gitarr på konserten, även grundkompet från skivinspelningen med (el)gitarristen Peter Antonsson i spetsen samt bas och trummor medverkar, dessutom  klaviaturer, fiol, tuba, trumpet… ”Hoppas att Tessa och Mattea kan vara med och köra också.”

Inför det här pratet kom fyra ruffmixade låtar per mejl från Jennifer. Och jag lyssnade och jag häpnade och jag skriver som jag gjort flera gånger förut: sångpoeten Jennifer Saxell håller samma klass och nivå som någon  sångpoet på den här och även andra sidan av Atlanten.

Så välgjort till både melodier och texter, denna närhet mellan toner och ord, liksom ihoplimmat. Och får hon säga det själv så säger hon: ”Jag sjunger bättre än på många år.”

Liksom alla bra sångpoeter ristar livet årsringar i hennes sång. Vissa låtar, som ”Life’ll Be The Death” och ”Standing Still”, är ju så sorgliga? ”Herregud, ja. Alla låtar är sorgsna, suckade och klagade jag för Peter. ´Det är bra´, sa han. ´Det ska vara så.´ Fast mina texter måste inte handla om mig. Jag är inte den sortens sångpoet som skriver mitt liv i sånger.”

När vi avslutat samtalet ringer Jennifer upp igen och säger. ”Du frågade ju ingenting om joddling?” Det stämmer. Jennifer Saxell joddlar på åtminstone en av de nya låtarna. ”Jag tänkte på dig när jag gjorde det. Du sa en gång att det är få countrysångare som joddlar numera. Så jag joddlar. Det är kul att joddla.”

Country, förresten. Jag minns när jag placerade dina sånger i countryfacket, då klagade du. ”Det var när jag kom hit, då skulle man inte gilla country i Sverige. Men tycker ni inte om Eagles? Och Neil Young? undrade jag. De är också en slags country. Mina sånger är eklektiska men visst, countryn finns med. Jag har alltid sjungit country. Jag sjöng country – Hank Williams, Dolly Parton, Loretta Lynn, Buck Owens – hemma i Kanada med min mamma och bror.”

***

På Spotify. I väntan på att hon skulle börja göra ett nytt album har Jennifer Saxell då och då släppt en singellåt på Spotify. Nu är ett spår, ”Devil’s Radio” (Sifty Songs), från kommande albumet färdigmixat och klart att lägga ut. Håll koll! Dyker upp på Spotify vilken dag som helst. 

PS. Och så fyller Jennifer Saxell år också, på själva konsertdagen den 28/10. Då blir Jennifer, ingen ålder för en sångpoet, 65 år. Gratulerar!

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Var kommer kommunen in?

Det står ”Westerport” i stor, lockande skrivstil högst upp på nätsidan. Följt av beskrivningen: ”En växande stadsdel och handelsplats i Västra Sjöbo.” Över hela skärmen visas en bild av Sjöbos nya stadsdel: två glasade huslängder med spetsiga toppar, fullt av aktivitet innanför glasrutorna. Kontorshotell och hälsohus, blomsterbutik och bageri. Människor flanerar, i bakgrunden en livsmedelshall. Någonstans finns också en av ”Sveriges modernaste skolor”, en idrottshall samt ”800 nya hem i varierande storlek och karaktär”.

Nätsidan westerport.se är skriven i presens. Inga om och men eller när utan detta har beslutats, det sker och byggs just nu. ”Blandstaden” Westerport – ”ett av södra Sveriges mest ambitiösa stadsutvecklingsprojekt” – växer upp inför invånarnas ögon i landsortskommunen Sjöbo, nu tilldelad stadsprivilegier. För ”stad” och ”staden” upprepas så många gånger att Sjöbo blir en liten stad. 

Westerport eller Sjöbo Väst? Bilden hämtad från nätsidan westerport.se

Själv blev jag mest häpen och förvånad, lite irriterad och oroad. Ännu en gång ska min krönika alltså handla om Sjöbo, eftersom jag bor här, närmare bestämt i förorten – förstaden? – Vollsjö. Men följande tål att tänkas på, var man är bor, om man är kommunpolitiker eller vanlig invånare. Kan modernisering och samhällsutveckling ske utan avveckling? Hur ska folkvalda politiker samarbeta med affärsdrivande företag?

Förra gången vi pratade (mest om parkeringshus i Sjöbo centrum) sa Magnus Weberg, kommunalråd (m), att ”det är en typ av handel i centrum och en annan på väst”. Men, undrade jag, om det öppnas bageri och café, flera mindre affärer? ”Sjöbo Väst växer långsamt och sådana planer finns inte”, svarade kommunalrådet.

Enligt Westerport-nätsidan finns planerna. Inte helt lätt att förstå vem eller vilka som ansvarar för sidan men om man närläser så hittar man företaget Melica Invest med Claes Melin som ”visionär och initiativtagare”. Kan marken vara privat? Liksom det kan verka, enligt affärs- och nyhetssajter, som om namnbytet från Sjöbo Väst till Westerport redan har skett.

Magnus Weberg, kommunalrådet, och Jesper Andersson, Sjöbos tekniska förvaltningschef, svarar likadant: ”Kommunen äger området.” Bägge påpekar att det krävs ”ändring av detaljplanen”, om och innan det som anges på nätsidan eventuellt kan bli verklighet. ”I min värld”, tillägger Weberg, ”heter det Sjöbo Väst.”

Carl-Henrik Lagnefors, projektledare för Westerport, säger: ”En projektbyrå kom på namnet. Och kommunen har faktiskt inte sagt nåt om det…” Han menar att det som står på nätet (i presens, min påminnelse) gäller för planer ”långt fram i tiden”. Att det är ”ambitionsnivån, vad avtalet med Sjöbo kommun siktar på”.

Claes Melin, ”visionär” och ägare till Melica Invest, berättar om ”Westerports bostadskvarter Solvik, Sjöbo Hagar och Sjöbo Ängar”. Ett varierat utbud, olika storlekar och kostnader. Även de med mindre pengar ska kunna bo där, enklare och billigare. Men detta sker inte förrän om, poängterar han, ”tio-femton år” och tillägger att ja, ”det krävs nya översikts- och detaljplaner.”

Det låter bra. Annat är mindre bra. Till exempel den skola som ska byggas. Om det stämmer, fortfarande? Kommunen tackade ju nej till Engelska skolan eftersom den ville ha extra hyresstöd, vilket bryter mot kommunallagen. ”Förhandlingsfråga”, säger Claes Melin, som verkar tycka att det är inte utagerat. ”Annars blir det ett annat skolföretag. Vi bygger i vilket fall en skola.”

Han går inte med på att ett nytt handelsområde skulle konkurrera med butiker i centrum. ”Det behöver du inte vara orolig för. Centrumhandelns problem har andra orsaker. Boendet i centrum måste förtätas, vissa affärer behöver bytas ut.” Men jag blir inte övertygad. Vad Melin menar inte sker har ju redan skett.

Melica Invest uppför butiksbyggnader och hyr ut, idag till Coop och Dollarstore, snart också Ica. Den butikslokal i centrum, där Coop tidigare låg, stod länge tom efter flytten till Sjöbo Väst. När också Ica flyttar, vad ska den lokalen, inte riktigt i centrum men stor och tom, fyllas med? Vad händer om Westerport lockar till sig bageri och blomsterbutik? Antingen flyttar bageriet och blomsterbutiken från centrum eller så kommer nya butiker och konkurrerar ut centrumbutikerna.

Risken oroar. Men som både projektledare Lagnefors och företagsägare Melin säger: ”Det är kommunen som bestämmer.” Sjöbo kommun har sen 2016 ett avtal med Melica Invest om att utveckla Sjöbo Väst. Avtalet gäller för två år i taget och ska förnyas, eller sägas upp, hösten 2020. Även om en kommun och ett investmentbolag kan samverka för ömsesidig nytta så har de inte identiska intressen.

Vem ska avgöra Sjöbos utveckling, ett affärsdrivande företag eller folkvalda politiker? Inför ett fortsatt samarbete bör Sjöbo kommun skriva ett detaljerat avtal med Melica Invest om utvecklingen av Sjöbo Väst – spola Westerport! – så inte företaget kan köra sitt eget race i betydelsen kör över kommunen.

Ystads teater / Creative Commons / Wikipedia / GDFL / Foto: jorchr

3 X teater (repris)

1) Ystads kulturnämnd ville att kommunens nu tillsatta kulturchef Lolita Persson också skulle bli VD för Ystads teater. Alltså vara kunnig, drivande och nytänkande inom hela kulturområdet och dessutom ha tid och kompetens att ersätta Thomas Lantz som teater-VD. Så helt verklighetsfrämmande, som om en sådan person skulle finnas! 

2) Ystads teaterstyrelse ville att en ny kulturchef vid sidan om att ha hand om allt vad kultur heter skulle ha särskild erfarenhet av teater och helst även varit vd för ett bolag. När det visade sig att den erfarenheten inte fanns bland de sökande till tjänsten som kulturchef – lika verklighetsfrämmande, som om den personen skulle finnas! – ändrade sig teaterstyrelsen och ska nu själv utse en VD.    

3) Den nya VD:n och konstnärlige ledaren för Ystads teater får, liksom Thomas Lantz, en tjänst på 35 procent. Lantz arbetar dock 100 procent (resten av procenten gratis!) för att hålla igång teatern. Styrelsen söker alltså någon med samma intresse, driv och kunskap som är villig att jobba heltid för 35 procents lön. Hur overklig går det att bli, var ska den personen hittas? Lösning: utse aldrig någon ny vd utan låt Lantz gå kvar för – ordagrant – evigt.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Ystads stora eller lilla teater

Följande krönika handlar främst om staden Ystad och dess teater. Vad ska hända med den? Hur ska teatern drivas i framtiden? Vilket innehåll kan stadens invånare (med omnejd, får tilläggas, för Ystads teater är hela sydöstra Skånes teater, minst) förvänta sig i framtiden?

Eller rent ut sagt, vet Ystads kommunpolitiker vad de håller på med? Vet teaterstyrelsen det? Låter jag orolig så är det för att jag är det…

Jag tror dessutom att krönikan kan få andra som bor i andra delar av Sverige att fundera över vad deras kulturpolitiker håller på med. Kunskapen. Hur stor är den? Viljan. Finns den?

Sveriges kommuner kommer att bli framtida slagfält för kulturen och det kan gå illa, mycket illa. Inte bara där politiker vill skära ner utan också där politikerna satsar på kommunens kulturliv. Men hur satsas det?

***

Den första målning jag såg av Jennifer Saxell föreställde Ystads pyttelilla teater. Så var Ystads teater på hennes målning: ett hus i vacker klassisk arkitektur men mindre till formatet än alla husen omkring.

Fyndigt gjort och exakt fångat. Konstnären Jennifer Saxell kom hit från Kanada, fick se Ystads stolta teater och avbildade sin upplevelse. Det  blev en målning som samtidigt visade, ja, avslöjade den lilla stadens självbild kontra verkligheten, teaterns utbud  av teaterföreställningar och konserter kontra teaterhuset som byggnad.    

Vem skulle idag kunna se och måla Ystads teater i ett så pyttelitet format? På senare år har utbudet av kultur och nöje ökat allt mer, ryktet och anseendet har blivit så stort att även teaterhuset liksom vuxit. Senare betyder tio år, eventuellt med avdrag för en inskolningsperiod. Alltså den tid som Thomas Lantz varit chef med titlarna VD och teaterdirektör för Ystads teater.

Ystads stora teater. Creative Commons / Wikipedia / GDFL / Foto: jorchr

Från hemsidan: ”Sveriges enda 1800-talsteater i sitt slag”. Det första syftar på den klassiska teaterbyggnaden; det andra måste syfta på verksamheten under Thomas Lantz. Med en tjänst på 35 procent vad gäller lön och heltid vad gäller arbetstid har Lantz sett till att Ystads teater fått ett regelbundet utbud, tre till fyra gånger i veckan, av mest musik men även teater. Ofta hyr artister, musikgrupper och andra in sig på teatern men Lantz har dessutom satsat på egna arrangemang.

Besöken av Shakespeare’s Globe-teater och närakonserter med bland andra Nina Persson hör till de arrangemang som Ystads teater haft mod att själv finansiera. Annat som knappast blivit av om inte Lantz varit nyfiken och drivande är jazzkonserterna i caféet och Ystads jazzfestival. Nu slutar Thomas Lantz. Då har politikerna i Ystads kulturnämnd och styrelsen för Ystads teater fattat gemensamt beslut om att teatern ska drivas på ett nytt sätt.

Hur ska teatern skötas? Hur ska det gå? Och inte minst, hur är det tänkt? Inte lätt att svara på men jag gör ett försök. Den tjänst som Lantz haft delas upp i en vd och en teaterdirektör. Den förstnämnda, ansvariga och verkställande direktören ska samtidigt vara kulturchef i Ystad. Men hur kan någon hinna med dessa bägge (två!) arbeten? Vilken kompetens som krävs! Annonsen för det kombinerade kulturchefs- och teater-VD-jobbet kunde ha utformats… ”Sökes: person i 35-årsåldern, ogift, utan barn och med 50 års erfarenhet av alla sorters kultur. Arbetstid: 200 procent.”

Denna  superkulturövermänniskas uppgift blir att, i egenskap av kulturchef, utveckla kulturlivet i Ystads kommun och dessutom, i egenskap av vd för Ystads teater, se till att upprätthålla arbetet efter Thomas Lantz: ha ständig kontakt med kultur- och nöjeslivet, få rätta artister att hyra in sig (och andra att hålla sig borta), hitta egna projekt att riskera teaterns pengar på, vara ett ansikte utåt och helst presentera varje arrangemang från scen, hoppa in i biljettluckan vid behov, och så vidare.     

Det går ju inte. Ingen hinner och orkar. Men Ystads teater ska kanske inte fortsätta att ha ett lika stort kultur- och nöjesutbud som idag? En annan förbryllande fråga är tillsättningen av vd-tjänsten. Ystads kommun anställer förstås kulturchefen. Men innebär det att teaterstyrelsen måste godkänna kulturchefen, eftersom hen också ska bli vd för Ystads teater? Eller tillsätts vd:n av kommunen och teaterstyrelsen får hänga med på tillsättningen?  

Oavsett så innebär det att besluten över den kultur som presenteras på Ystads teater flyttar ett steg närmare kulturnämnden och därmed politikerna. Är det lämpligt, att korta ner avståndet mellan politik och kultur? Lite extra oroande blir det när, som det viskas, detta är en framtida modell även för andra kulturområden…

En besparing för Ystads teater, sägs det också. Det stämmer, om man enbart ser till att nu ska Ystads kommun – inte teatern – betala vd:ns lön. Men, vilket teaterstyrelsen insett, det krävs ju att någon finns på plats för att sköta det dagliga arbetet. Det behövs en operativ teaterdirektör. Hur liten är den tjänsten? Under 35 procent, annars blir det väl ingen eller blott en ringa besparing?

Operativ teaterdirektör är en märklig titel också för en person som inte ska vara konstnärlig ledare och ta egna beslut utan verkställa vad vd och styrelse beslutar. Till exempel, enligt YA i förra veckan, hålla teaterbyggnaden i gott skick (typ se till att inte väggarna flagnar och putsa ljuskronorna?) och administrera artistkontrakt (som hen inte har avtalat och väl knappast kan signera).

Tjänsten som teaterdirektör liknar mer en scenmästare, inspicient eller faktiskt vaktmästare. Men en teaterdirektör bör ju brinna för teatern. Hur får man tag på denna teaterdirektör: ett brinnande teaterhjärta men noll beslutsrätt?

Ystads lilla teater. Creative Commons / Wikipedia / GDFL /  Foto: jorchr

Vänd nu på detta, för jag får lägga in en brasklapp. Enligt utalanden från kulturnämnden verkar det finnas olika åsikter om vd:ns respektive teaterdirektörens arbetsbeskrivning. Enligt kulturnämnden ska kulturchefen/VD:n istället sköta administration och teaterdirektören vara konstnärlig ledare. Hur rörigt kan det bli? Vilket stämmer? Och vem bestämmer?

Min oroliga fråga (säg, vädjan): Hur liten eller stor ska det gå att måla av Ystads teater om tio, femton år?

3 X kortteater:

1. Teater. På teatrar bör teater spelas. Så hur kan det bli mer teater på Ystads teater? Vet inte. Men jag vet att Ystad har två teaterbegåvningar, en nationellt känd och den andra internationellt, att rådfråga. Ofattbart att inte Bror Tommy Borgström är samarbetspartner för Ystads teater och att Sara Chaanhing Kennedy är med och driver den fria teatergruppen Ystads stadsteater är ju som en kritisk krönika.  

 2. Teaterråd. Hur skulle det ens kunna vara möjligt för en teater-vd att känna till allt inom scenkultur: lokalt, nationellt och internationellt? Ystads teaterstyrelse borde genast tillsätta ett teaterråd med representanter för teater, musik och kritik av scenkonst. Ett sätt att ständigt få in nya idéer som kan bygga vidare på och utveckla arvet efter Thomas Lantz.

3. Beslut. Styrelsen för Ystads teater hade möte i måndags kväll. Tillsättningen av en operativ teaterdirektör stod på dagordningen. Kanske eller kanske inte tillsattes tjänsten och man bör också ha beslutat om teaterdirektören ska eller inte ska vara konstnärlig ledare. Eller så sköts beslutet upp…

PS. Nej, teaterstyrelsen tog inget beslut (enligt ovan). Nu ska teaterchef/VD först tillsättas – och hens arbetsuppgifter diskuteras – innan teaterstyrelsen beslutar om den operativa teaterdirektörens uppgifter. Häng med, om du kan!

Bengt Eriksson

Tidigare publicerat i Ystads Allehanda