Kultursommar på Österlen i coronans tecken

Inte alla eller ens de flesta men många av sommarens kulturkonsumenter på Österlen hör till riskgruppen ”äldre”. Vad ska 70-plusåriga farbröder och tanter göra i sommar, vågar vi besöka konserter och utställningar? Det tål att tänkas på och medan jag gör det: ett minnesporträtt av vollsjöförfattaren Jonas Bergh.

Vollsjö? Jo, Jonas Bergh (1969-2020) skrev mest om Landskrona, där han föddes, och Malmö, där han bodde. Fast ibland – som i novellsamlingen ”To Killor with love” (2010) – begav han sig bortåt Österlen, till Hammenhög, Simrishamn, Kivik och danshaket Nyvång i Vollsjö. Och romanen ”En sång för Sonny och Karola” (2005) har just nämnda Vollsjö som nav och tillflyktsort.

Här, i Vollsjö, bosatte sig Karola, som målade tavlor och hade lärarvik på Skåningaskolan (tänk Färsingaskolan) i Sjöbo. Hit, till Vollsjö och Karola, kom också Sonny, som väl mer eller mindre är ett alter ego. Några år i början av 2000-talet bodde Jonas Bergh i samma hus – som Karola i romanen – nedåt Parkgatan i Vollsjö. Det hände ibland att jag till och från Ica mötte honom på Storgatan.

Jonas Bergh sög till sig personer, miljöer och händelser, förvandlade verklighet till litteratur. Inte många år som han bodde i Vollsjö men också han vävde en saga på sanningens varp. Han skrev som Raymond Chandler på skånsk landsbygd. Hans skildring av Vollsjö och Sjöbo blev en modern Piratenhistoria från Färs.

Jonas Bergh. Foto: Thomas H Johnsson.

Personerna är fiktiva, liksom hos Piraten, men nog kände folk igen sig. Jag har hört vollsjöbor beklaga sig över att Jonas Bergh inte skildrat dem riktigt rätt. Bodde man här under samma tid, läste YA och höll öronen öppna för byskvallret, så känns de lätt – ytterst lätt – kamouflerade personerna och händelserna igen.

Till exempel Bertil, alkoholiserad tidigare polis, Stina Svensson, Vollsjös bibliotekarie, och Saga, klassisk violinist som bor i Piratens bokhandlarhus. Eller Skåningaskolans rektor med detta uttalande som kan vara autentiskt: ”På den här skolan bestämmer inte eleverna.”

Följande är en lika träffsäker som rolig beskrivning (fast det krävs ju lite självdistans och dito ironi). Sonny och Karola var inne i Sjöbo, de skulle äta och kollade vad restaurang Kajaken på Västergatan hade som dagens rätt – ”cocacolamarinerad skinkstek”.

Midsommar, för att återknyta till coronasommaren, firade folk med hela släkten. Det kramades. Barnbarn satt i mor- och farmors knä. Vissa har förflyttat sig till sommarhusen på Gotland, Öland och Österlen. Allt detta enligt statusuppdateringar och foton på Facebook. När Allsvenskan kom igång – utan publik – visade Dplay att fans satt nära varann på krogarna och höll på Malmö FF eller Hammarby (bägge är mina lag).

Kan det vara tillrådligt? Själv har jag knappt vågat ta mig utanför vår trädgård för att handla på Ica under den särskilda riskgruppsöppettiden. Smitta sig själv, då får man också skylla sig. Men smittas och sen smitta andra, kan man ha det på sitt samvete?

Hur ska = vågar jag göra med Ystads jazzfestival, som krympt men inte ställts in utan blir av den 30 juli till 2 augusti? På Ystads teater går det att sitta med avstånd, om gränsen sätts vid 50 biljetter, men man ska ju in och ut också? Att ha jazzkonserter på Ystad Saltsjöbad känns trångt och Hos Morten Café måste vara ännu trängre.

Garaget i Hammenhög är nog inte aktuellt för 70-plussare i sommar men utomhuskonserterna, både jazz och annat, på Solhällan i Löderup bör vara riskfria. De flesta av sommarens teaterscener, som Lilla Beddinge Teater och Sommarteatern i Ystad, håller stängt. Dock inte Scen Österlen som spelar nya ungdomsmusikaler även i sommar. Blir inte det väldigt trångt – och riskabelt?

Däremot ska jag – vi – åka till Kivik Art, Land Art Snogeholm och Wanås för att se utomhuskonst. Där bör det kunna hållas avstånd. Galleri Wallner i Simris begränsar antalet besökare så dit ska vi också bege oss och se vad bland andra Bianca Maria Barmen, Leif Holmstrand, Love Lundell, Bengt Saltö och Thale Vangen bidragit med till utställningen ”Polyfoni 5” (sammanlagt 96 deltagande konstnärer).

Carolina Falkholt

Klicka HÄR och se Neta Norrmos kortfilm med och om Cecilia Falkholt i Simrishamn.

Vi kör sen vidare till Simrishamn, parkerar vid Hotell Svea och går in bakom hotellet för att uppleva Carolina Falkholts nya muralmålning i verkligheten. Ännu så länge har jag endast sett henne mobilfilmad. Hon stod högt upp på liften och sprejade det runda nätmönstret – så otroligt snabbt och skickligt – på målningens händer.

”Anagram” heter verket. Fem händer visar med teckenspråk något som betraktaren får ta reda på vad det betyder och själv blanda om bokstäverna för att kunna uttala det outtalbara. Falkholt har också målat dit orden ”Black Lives Matter”.

Strax gick sommarens österlenska konstgläfs igång på Facebook. Nej, jag ber inte om ursäkt för uttrycket. Man behöver inte tycka om all konst men kritik på nivån ”ful” och ”skitful” kan inte kallas diskussion och debatt. När det sen började motmuttras – ”Men räknas inte allas liv då” – blev retoriken så sverigedemokratisk att det var riktigt oroande.

Om SD haft inflytande över Simrishamns kommunpolitik, skulle ”Anagram” då ha betraktats som ”menskonst”? Hade kommunen bidragit med pengar ur Yngve Östbergs minnesfond? Eller ens gett bygglov för Falkholts muralmålning?

PS. Och nu ser jag dessutom att repris på repris på repriskäbblet om Kivik Art repriseras ännu en sommar. Att det ska vara tillåtet med ”skrot” i en nationalpark, skrivs det bland annat. Så trött jag blir. Till att börja med så finns inte Kivik Art inom området för Stenshuvuds nationalpark utan det är privat mark.

1) Biblioteksdikter. I Sjöbo biblioteks hem-till-dörren-levererade ”riskgruppspåse” låg den lilla diktsamlingen ”Folkbibliotek” (BTJ) av Gunnar Källström, bibliotekarie och sångpoet. Med humor och självironi diktar han om det mesta på bibblan: sorteringsbokstäver, städning, bortglömda böcker, bygdens poet och besökaren som gick in i konsthallen ”10.03 och kom aldrig tillbaka / 11.35 kom det ut en helt annan människa”.

2) Litteraturtidskrift. Det är vad Piratenposten fortsätter att vara med Tomas Ekström som redaktör. I sommarnumret (2/20) finns bland annat en intervju med Lina Wolff, årets Piratenpristagare, ett par återtryckta intervjuer med Fritiof Nilsson Piraten själv, en piratisk novell av Jan Sigurd och en kort historia om Eli och (nej, inte Bombi Bitt utan) Edvin av Piratenstipendiaten Iza Knutsson.

3) Krimi. Nu är det snart dags för min halvårliga krönika om de deckare i Skånes kriminella miljöer som getts ut under årets senaste sex månader. Håll utkik! Här följer blott ett kort förhandstips: Tina Frennstedt har med sin nya, andra ”Cold case”-deckare, ”Väg 9” (Forum), skrivit en ännu bättre och ännu mer österlensk polisroman…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

 

Skåntry noir på Österlen

Platsen är Haväng. För att citera huvudpersonen Jonny Lilja via sin författare Olle Lönnaeus: ”En helvetes vacker morgon”. Jonny Lilja går mot havet för att ta livet av sig, ska hänga sig i en ek. Då får han syn på en människa, en ung kvinna, som sitter på gräset med ryggen mot en annan ek. Hon är redan död.

lonnaeus-det-som-ska-sonas”Det som ska sonas” (2009).

Romanens titel: ”Jonny Liljas skuld” (utgiven 2014). Genre: skåntry noir. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Naturen och människan, livet och döden, skildras hud-, livs- och dödsnära. De blir ett: naturen, språket, personerna och berättelsen.

Olle Lönnaeus är journalist på Sydsvenskan och Österlenförfattare. Vi möts på Kiviks konditori, i det Jonny Lilja-land där Olle Lönnaeus själv och även hans tidigare huvudpersoner Konrad Jonsson, Mike Larsson och Joel Lindgren hör hemma. Oavsett om de vill eller inte.

lonnaeus-mike-larsson”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010).

”Olika språk”, säger Lönnaeus i cappucinokön.

”Som journalist ska jag skriva tydligt – men i en roman måste det finnas utrymme för läsarna att andas och fundera. När jag jobbat en dag som journalist går det inte att skriva på en roman. Men jag brukar gå upp tidigt på morgon och skriva ett par timmar. Sen kan jag ta ledigt i fjorton dar, sitta i stugan i Ravlunda och få ihop delarna.”

lonnaeus-en-enda-sanning”En enda sanning” (2012).

Trots att synfältet i Jonny Lilja-serien, nämnda ”Jonny Liljas skuld” och ”Marias tårar” (2016), utvidgas till Malmö så finns Österlen kvar. Tomelilla, där Lönnaeus växte upp, släpper inte taget utan drar honom tillbaks. Inte enbart Tomelilla-trakten heller utan hela det österlenska landskapet från, säg, Haväng till Hammenhög och där emellan Spjutstorp, Onslunda och Lövestad.

”Miljöskildringarna är viktiga”, säger han. ”Några få meningar, beskrivningar av lukter och ljud, kan få läsaren att snabbt förflyttas till en plats.” Jag både instämmer och invänder. Miljöerna betyder mer än så, tror jag. Bok för bok – de övriga heter ”Det som ska sonas” (2009), ”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010) och ”En enda sanning” (2012) – går jag igenom Österlenmiljöerna med författaren.

olle-lonnaeus-thomas-lofqvistOlle Lönnaeus. Foto: Thomas Löfqvist.

”Mycket själva Tomelilla i första boken”, säger han. ”Det bygger på egna minnen av miljöer och händelser.”

Men det förekommer ju också flera udda personer, ja, kufar, som bor i något litet hus strax utanför Tomelilla. Att Boris har sin skrotfirma bortåt Spjutstorp, det framgår, men var finns konstnären Mårten Lindgren, som målar Muhammed som gris, den religiöse mördaren Lelle Myrberg och polisen Eva Ström med sin Britt?

Lönnaeus svarar ungefär att ”lite norr om och väster om och där nånstans och koflickan Britts gård ligger mer bortåt Hammenhög” tills jag inser att husen inte finns fast de finns. Han skriver så autentiskt att jag trott att husen eller åtminstone byarna är specifika = verkliga.

”Vid vägen från Tomelilla till Ystad, ungefär mitt emellan, finns ett stenbrott. Nej, där finns inget stenbrott. Men det borde finnas, så jag placerade ett där. En uppfödare av kamphundar fick bo i Lövestad.”

lonnaeus-jonny-liljas-skuld”Jonny Liljas skuld” (2014).

Vilket ännu mer poängterar det som är min poäng. Att miljöerna utgör grunden för böckerna, kalla dem deckare, skåntry noir eller mansromaner. Språket, personerna och berättelserna uppstår u r miljöerna.

För var skulle Konrad, Mike, Joel, och Jonny ha sina rötter om inte ”po lanned”? Ja, även Jonny Lilja, ”en feg polis” i Malmö, döpt till John Harald med en hatad juridikprofessor som pappa. Smeknamnet Jonny flyttar honom från akademikerstaden Lund till ett ruffigare Malmö men också ut på Österlen, till mormors hus i backen ner mot Vitemölla.

lonnaeus-marias-tarar”Marias tårar” (2016).

När jag läste ”Jonny Liljas skuld” klagade jag på stadsskildringarna. Efter ”Marias tårar” får jag revidera mig. Lönnaeus: ”Jag gjorde noggrann research. Under några dar gick jag omkring i Malmös hamnområde – en fascinerande miljö.”

Ja, nu lever både Malmö och Österlen. Och jag vet, utbrister jag, vad det beror på! I ”Marias tårar” förändras din hårdkokta prosa – inte mycket, blott en skiftning i nyansen – när du flyttar berättelsen mellan stad och landsbygd, Malmö och Österlen.

”Du har nog rätt”, säger han fundersamt. ”Du kan ha rätt.”

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2016

När Fritiof Nilsson Piraten skrev noir

Deckarlogg har ju haft ett litet tema som återkommit då och då om country noir eller landsbygdsnoir på svenska. Detta med anledning av de nya noir-mörka romanerna om och från Norrland, Norr- och Västerbotten av Karin Smirnoff, Stina Jackson och Maria Broberg.

Deckarlogg har blickat både utanför Sverige, till Daniel Woodrells country noir-romaner, och bakåt i svensk landsbygdsnoir. Finns det en sådan, har det frågats. Eller har Smirnoff, Jackson och Broberg startat en ny genre?

Mitt svar som motfråga: Skulle inte varenda äldre arbetarroman som utspelar sig på svensk landsbygd kunna beskrivas som landsbygdsnoir? Hade varit intressant att någon gång orka läsa bakåt i landsbygdens arbetarlitteratur och skriva landsbygdsnoirens historia.

På Facebook skrevs det att dessa nya Norrlandsnoirförfattare, alltså Smirnoff, Jackson och Broberg, är motsatsen till Fritiof Nilsson Piratens berättelser från och om Skåne. Nja, tänkte Deckarloggs redaktör, bosatt så centralt i Piratenland som man kan bo.

Piraten

Piratenskulpturgruppen ”Saga väves på sanningens varp” (upphovsman: Jonas Högström) framför Piratenmuseet i Vollsjö. Foto: Bengt Eriksson

Piraten kunde minsann skriva skånsk landsbygdsnoir – eller skåntry noir. Tänkte just på det när Vollsjö, det var ju här som Piraten föddes och växte som son till stinsen, för några år sen fick en lokal teater, kallad just PiratenTeatern, i en röd lada på Wollsjö säteri (eller Gottorp, för att använda Fritiof Nilsson Piratens litterära namn).

Som första pjäs skulle Friteatern, turnerande från Karesuando till Ystad under plus 45 år, dramatisera och sätta upp en av Piratens berättelser. Närmare bestämt långnovellen ”Mannen som blev ensam”, omarbetad flera gånger och slutligen publicerad i boken ”Historier från Färs” (1940).

Vilket ju passade bra, eftersom Piratens berättelse utspelar sig i säteriets närmaste omgivning. På ena sidan, i Vollsjö by, ligger prästgården och även huvudpersonen Vantecks hus med sin prunkande trädgård. På andra sidan finns Vollsjö station, där Fritiof Nilsson växte upp och bodde med sina föräldrar (pappan var alltså stins) när ”Mannen som blev ensam” utspelar sig.

Och bortom station, uppe på Vollsjö torg, ligger gästgiveriet som också det förekommer i Piratenhistorien.

Friteaterns uppsättning av ”Mannen som blev ensam” var inte första gången som Piratens berättelse dramatiserades. Det hade skett två gånger tidigare: först som TV-serie på 70-talet och sen bara något år innan Vollsjöuppsättningen av Michael Segerströms enmansteater.

Att just ”Mannen som blev ensam” var först ut att spelas på den nya PiratenTeatern i Vollsjö blev också lite extra intressant. Ja, förvånande. För det är ingen vanlig Fritiof Nilsson Piraten-historia, så som de flesta känner Piraten. (Även om mörker oftast eller alltid finns i botten hos Piraten, särskilt i hans historier från hembygden Färs.)

Långnovellen ”Mannen som blev ensam” är nämligen inte det minsta rolig. Piraten är sarkastisk, ja. Också sådär elak som han kan vara ibland. Men i ”Mannen som blev ensam” finns inget roligt alls. Det är en tragedi, en högst allvarlig och sorglig historia.

Ett porträtt av en människa, den ovan nämnde Vanteck, huvudpersonen, som aldrig ens ”med vett och vilja trampat på en blomma”. Men han är ju inte riktigt som alla andra – ”Vanteck följde inte flocken” – i den by som måste vara Fritiof Nilsson Piratens födelseby Vollsjö. Geografiskt stämmer det exakt.

Också ett porträtt av inskränktheten i barndomsbyn, där ”den som står mot strömmen… får bakvattnet i ryggen”. Så skriver en arg, riktigt ilsken Fritiof Nilsson Piraten och fortsätter:

”Bakvattnet rör sig kring sin egen axel men står eljest stilla som en kloakbrunn mitt i strömdraget. Det drar till sig all oredlighet, där flyter spottloskorna upp och dit driver skulorna från rännstenen. Där samlas halva antydningar, fåvitska gissningar och falska vittnesbörd och allt snurrar runt och blandas tills det liknar bevisning.”

I ”Mannen som blev ensam” har Piraten skildrat den uråldriga bymentalitet som lägger grunden för främlingsrädsla, invandrarhat och rasism. Det går också att läsa novellen som en beskrivning av hur och varför människor kan bli terrorister.

Genre: skånsk landsbygdsnoir, så kallad skåntry noir.

Bengt Eriksson

Kulturen – ett politiskt kärnområde

Det är kulturens fel att jag blev som jag är. Bråkig, enligt vissa. Ifrågasättande, om jag får säga. Påstridig, ja. Det finns alltid en fråga att ställa, ett svar man inte har fått. Och för att få detta svar måste man stå på sig och bråka lite. Så jag bråkar ibland och detta beror på kulturen.

”Det är kulturen som gör livet värt att leva”, skrev YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson i lördagens ”Sista sidan”-krönika. Han ilsknade till på grund av några aktuella händelser och förslag inom kulturpolitiken i såväl Sölvesborg som Ystad. Kulturen, avslutade han, ”är det som gör oss till civiliserade människor”.

Instämmer av hela hjärtat, själen och hjärnan. Men faktiskt tror jag att kultur handlar om ännu mer. Kultur i all dess bredd och alla betydelser främjar och garanterar demokrati. För att travestera Mårtensson: Det är kulturen som gör oss till demokratiska människor.

Anders Mildner, före detta journalist som nu arrangerar mediekonferenser, skulle för något år sen hålla ett föredrag i följande ämne och frågade: Hur ska man motivera vikten av humanistiska ämnen i skolorna?

Spontant svar: Humaniora är motion för hjärnan. Humanistiska ämnen, som musik och teckning, är lika viktiga som fysisk motion. Undervisning i såväl teoretisk som praktisk humaniora lockar igång hjärnan och får eleverna att tänka: mycket, olika och självständigt.

Bengt långsmal

Krönikören, fotograferad av Birgitta Olsson.

Exakt som för mig. De tavlor som hängde på väggarna i mitt föräldrahem kom mest från fattiga konstnärer som beställt en kostym men inte kunde betala. Där fanns några andra böcker men min pappa läste bara kioskdeckare och westernböcker. Också kultur men inte bredd och mångfald.

Kulturen kom med rock och pop: Elvis Presley, Beatles och Bob Dylan. Skolan ordnade biljetter till Dramaten, där satt jag högst upp och såg Strindberg-pjäsen ”Ett drömspel”. Begrep ingenting men upplevelsen stannade kvar. En skolkompis tog med mig på musikalen ”My fair lady” och Andy Warhol-utställningen på Moderna Museet är ett minne för livet.

Mitt liv förändrades. Kulturen vände mig ut och in. Alla dessa former av kultur förmedlade samma budskap: Det finns så mycket mer. Andra tankar, åsikter och uttryck. Livet är mångfald. Inget har lärt mig mer om människors olika livsvillkor än den musik från jordens alla hörn, så kallad världsmusik, jag lyssnat på sen slutet av 60-talet.

Min utbildning till människa, så kan det beskrivas, genom kulturen repriseras i huvet varje gång som kultur degraderas till något som är mindre värt, en utsmyckning som man – det betyder kommun, region, riksdag och regering – kan kosta på sig/oss i goda tider men i sämre tider är det bara att skära ner och sudda ut.

Mycket tyder på att vi står inför dåliga tider: en okulturell tid. En tid då livet avkulturaliseras. Det kan vara lokala tecken som att biblioteksfilialen i Vollsjö inte har ekonomi att köpa in böcker eller att Sjöbopolitiker vill sälja ut Elfstrands krumakerimuseum och biografen Flora. Eller när (o)ansvariga politiker i Simrishamn och Ystad föreslår åtstramning eller nedläggning av kulturskolor.

Ett regionalt tecken var när Region Skåne drog in och frös kulturbidragen, vilket drabbade Skillinge teater. (Region Skåne har i höst, efter protester, beslutat att istället utöka kulturbudgeten.) I Stockholm beslöts att Internationella biblioteket skulle flyttas/läggas ner (beroende på hur man ser det) och göra sig av med delar av bokinnehavet.

Kampanjen mot public service, radio och teve – skär ner budgeten och krymp utbudet – är också ett led i avkulturaliseringen. Ja, i en avdemokratisering av Sverige. Public service har, vilket sällan påpekas, ett demokratiskt uppdrag. Med breda och djupa program om samhälle, kultur, politik och världen ska public service förmedla allmänbildande kunskap som kan vara till hjälp vid till exempel riksdags- och kommunalval.

Härmed är vi tillbaks vid den kommunala kulturpolitiken. Ulf Mårtensson gav två exempel: Sölvesborg (med stöd av M och KD drev SD igenom att biblioteks- och konstinköp ska styras politiskt) och Ystad (förslaget om kulturskolan kom från KD, men det krävs stöd från de övriga i treklövern, M och L, samt SD för att nedläggningen ska gå igenom).

Har dagens borgerliga partier (M och KD, ibland L och kanske även C) samma syn på kultur som SD? Det kan påpekas att i söndags anslöt sig KD till SD och M i åsikten att public service ska krympas = strypas. Oavsett är kultursynen och politiken som två sidor av ett mynt. Resultaten blir desamma.

Demokrati är både ett samhällssystem och hur människor uppför sig. Bortsett från det uppenbara (ungar som inte kan göra det ena gör något annat som riskerar att bli värre och dyrare) innebär en nedläggning av kulturskolor att dagens ungdom förvägras en demokratisk uppväxt. Varje kulturell nedskärning blir en demokratisk nedskärning: färre tankar, åsikter och andra sorters liv att möta och ta del av.

Kultur är – och måste förbli – ett av politikens kärnområden. Det handlar om demokrati. Allt annat blir dyrare men att sköta om en kommun ska, kan, får tydligen inte kosta mer. Tyvärr styrs många kommuner efter denna borgerliga graal som stryper inte minst kulturen: kommunalskatten ska inte höjas – helst sänkas.

3 gånger kort om kultur

1. Biblioteksöppet. I Sjöbo kommun har filialerna i Blentarp, Lövestad och Vollsjö öppet lika mycket = lite: knappt en och en halv dag i veckan. De förra är dessutom meröppna (går att låna böcker även när biblioteket är stängt). Men inte i Vollsjö – här gäller blott denna knappa öppettid (enbart dagtid också, när folk jobbar). Kan filialen i Vollsjö ens kallas bibliotek?

2. Julmonster. Gloson, som snart syns vid Frenninge kyrka, ingår inte i Andreas Palmaers och Peter Bergtings bok om ”Julens monster” (Alfabeta), som mest blickar ut internationellt. Till exempel presenteras Namahage, som knackar på dörren i Japan, Kallinkantzaros, grekiska träddemoner, och jätten Grylas hemska, isländska julkatt.

3. Snöigt. Kallt och blött. Min inställning till snö: Det ska inte snöa här nere i södra Sverige! Skidåkning, glöm det. Mats Ekdahl däremot, chefredaktör här och var, sist på tidningen Arbetet i Malmö, har en mer mångsidig inställning som han redovisar i boken ”Snöns historia” (Carlssons). Ingen överdrift att han behandlar samtliga (!!!) aspekter på snö: historiskt, i fiktion och verklighet, fysiskt som mentalt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Skånska deckare från kust till kust

sista-farjan-fran-ystadKarin Alfredsson har återkommit med en thriller som inte utspelar sig i Skåne men, vilket framgår av titeln ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken), inleds i Ystad på ett så effektfullt sätt att den ändå måste vara med i den här skånska deckarkrönikan.

Genre: skälm- eller snarare gangsterroman. Syskonen Stefan och Therese hinner med färjan just när bommen för incheckningen ska gå ner. De måste fly, efter att ha svindlat så många människor på alla sätt de kunde, från Ystad och nedåt Europa.

Sofie BjarupOckså Sofie Bjarup utgör ett undantag: visserligen född och bosatt i Skåne men debutdeckaren ”Mörkrets barn” (Visto) utspelar sig varken här eller nu utan i London år 1888, då Jack the Ripper härjade. Vilken suverän debut!

Som tidningsreporter går den unge William Sinclair, inte adelsman – men nästan, på upptäcktsfärd i ett London som han aldrig lagt märke till förut. London gånger två möts och konfronteras: det otroligt rika och det ännu mer otroligt fattiga. Han upptäcker dessutom att han är något så olagligt som homosexuell.

Jonas BerghJonas Bergh skriver på och kring krimigränsen, någon gång en deckare och alltid noir = ett slags krimi. Stämningsläge: från grått till svart. Det gäller såväl berättandet som Berghs personliga skriftspråk, en egen stilistik han mejslat ut under tjugo års författande.

”Uppför backen baklänges” (Recito), består av två kortromaner. Den ena, ”Jag höll hans hand när han dog”, handlar om Kid, en tuff tjej i ett Limhamn som också finns, och den andra, ”Balladen till min bror”, om bröderna Plura och Carla (?!) från ”det skogiga Skåne”.

Bergh ser personerna i ögonen när han skriver. Författaren och hans personer – ja, människor – befinner sig på samma mark- och gatunivå.

Assar AnderssonNågot mycket glädjande: fyra utgivningar som överträffar författarnas tidigare deckare. Till exempel Assar Andersson, som skrivit ett antal deckare i Malmö- och sydkustmiljöer. Då ville han så mycket med både intrigerna och språket att alltför många gränser passerades. Det blev svårläsbart.

”När de sista duvorna har tystnat” (Reko, endast e- och ljudbok) är en kortare roman, också nervig men mer distinkt och effektiv. En familj – inte minst Peter, pappan – rämnar efter att dottern blivit våldtagen. Pappans jag-berättelse (hur han känner sig, vad han tar sig för, att han går under) blir allt hemskare och ruskigt trovärdig.

Sahlström_Pojken-som-försvann-FRONTCecilia Sahlström fortsätter att berätta om kommissarie Sara Vallén, som polis i Lund men också som privatperson. ”Pojken som försvann” (Bokfabriken) är tredje titeln i serien och utan tvekan den bästa.

Valléns privat- och yrkesliv fogas ihop mer sömlöst, berättandet flyter bättre och kapitelindelningen (blandningen av längre och korta kapitel) är inte lika märklig. Det enda jag nu hakade upp mig på var när vissa tankar förmedlas väl ytligt.

Men strunt i det! Sahlström har skrivit en spännande och bra polis- och därtill samhällsroman om två försvunna pojkar (en liten och en äldre), rasism och nazism.

anna bagstam skuggspelet nyhet 2019Anna Bågstams andra roman, ”Skuggspelet” (Norstedts), om och med Harriet Vesterberg, civilutredare vid Landskronapolisen, är kanske mindre charmig men mer spännande än debuten. Inte lika mycket feelgood men desto mer av polisroman och deckare.

Först försvinner – kidnappas? – Harriets väninna Lisa i Malmö och sen flyter en kropp iland vid fiskeläget Lerbacken. Dessutom planeras ett EU-toppmöte i Landskrona. För att nämna något av intrigen, blott en ovan deckarläsare kan tro annat än att allt hänger ihop.

Arbetsplatsmiljön – poliserna kontra en civilare – är fortfarande lika irriterad och när romanen ska avslutas kommer en plötslig cliffhanger i betydelsen att berättelsen fortsätter i nästa titel.

Olseni HansenDuon (Christina) Olséni & (Micke) Hansen har ju också börjat skriva en deckarserie om pensionären Ester Karlsson i Lund. Även där blandas feelgood med crime men dessutom mys med allvar – så detta smittade kanske av sig när de skrev sin femte titel, ”Turisten” (Bokfabriken), i serien ”Mord i Falsterbo”?

Personerna – som pensionärerna Egon och Ragnar, Skanörpolisen Mårten och den nya polisen Agatha (namnet börjar med ett osynligt men märkbart R) – är som de var: överdrivna á la en lokalrevy. Även det kriminella känns igen, till att börja med…

Egon har lånat en veteranbil, en Mercedes från 1957. Han öppnar bakluckan, där ligger ett lik. Nästa gång bagageutrymmet öppnas: helt tomt. Liket har försvunnit. Annars går berättandet ovanligt lugnt till, realism är ju fel ord men inte längre burlesk heller. Typ en något irriterad hyllning till Skanör-Falsterbo.

FrennstedtTina Frennstedts debutroman om Tess Hjalmarsson vid cold case-polisen i Malmö, ”Försvunnen” (Forum), har jag förut recenserat på YA:s kultursidor. Så jag ska endast upprepa att den är läsvärd – gör det! Frennstedt imponerar med sin skildring av Österlen, människorna och vardagslivet. Hon förmedlar den känsla av skånsk noir som finns bortom sommarturismen.

3 X kortdeckare

1. Mord i Kristianstad. Christer Nylander, riksdagspolitiker (L) från Kristianstad, är också – eller var – en lovande deckarförfattare. Hans produktion omfattar bland annat novellsamlingen ”Olösta mord i Kristianstad” (2004) och debutromanen ”Den fjärde spelpjäsen” (2005). Bägge har Kristianstad med omnejd som miljö och är klart läsvärda. Gack till biblioteket!

2. Danskt på svenska. Efter det skånska passar det väl med några deckarförfattare från Danmark? Till exempel Katrine Engberg och hennes två omaka polisinspektörer, som introduceras i Sverige med ”Krokodilväktaren” (Forum) – första titel i ”Köpenhamnsserien”. Även Jesper Steins ”Papa” (Polaris) har släppts för svensk sommarläsning. Nog hans bästa hittills. Ja, till och med tuffaste. Samt en fortsatt porträttering av Mannen, gårdagens och dagens.

3. Danskt på danska. Efter översatta danska deckare – varför inte läsa på danska? För vem kan invänta översättningen av ”Offer 2117” (Politiken), nya titeln i Jussi Adler-Olsens serie om ”Afdeling Q” vid Köpenhamnspolisen? Särskilt som man äntligen får reda på lite mer om Assad, avdelningens märklige flykting. En intressant huvudperson också i Elsebeth Egholms ”Frit fald” (Politiken): kvinnlig läkare som nattetid maskerar sig och blir hemlig fasadklättare.

Bengt Eriksson
Publicerat i bl a Ystads Allehanda

Gästrecension: På väg med de giriga, trätande medelålders wifi-syskonen

Karin Afredsson
Sista färjan från Ystad
(Bokfabriken)

Roadmovie! Japp, det finns likheter mellan aktörerna i Karin Alfredssons litet allvarliga men mer roande skurkroman ”Sista färjan från Ystad” och verklighetens vägflängande Bonnie och Clyde. Och ändå fler likheter har den här svenska romanens desperados Therese och Stefan Blom med de bägge kvinnliga vännerna i västernfilmen ”Thelma och Louise”.

En likhet mellan verklighetens, filmens och romanens kriminella par är farten i storyn där paren flyger och flyr och far på vägarna, autostradorna, gatorna. Hastighetsmätaren i deras flyktbilar rusar i höjden i samma takt som brottslingarnas puls.

sista-farjan-fran-ystadMen det var betydligt lättare för oss, som är publik/läsare, att heja på Bonnie, Clyde, Thelma och Louise (eller på ”Enkelstötens” Jenny och Cecilia) än på de här giriga, trätande medelålders wifi-syskonen.

Therese (med Chanelväskan Classic Flap dinglande vid höften) och den nyblonderade Stefan idkar sig verkligen åt en helt samvetslös affärsverksamhet under sin Europaturné i ”sin” (stulna) sprillans nya Mercedes cab.

Syster och bror Blom är på alla skumma sätt grandiosa barn av vår snabba och digitalt moderna tid. De vet vilka möjligheter bitcoin erbjuder, hur penningtvätt kan nyttjas och hur man plockar ut maxbelopp på andras konton.

Deras samarbete under bilresan går ut på att samarbeta i rollspel (som läkare, mäklare, partner…) för att lura och bedra stackare hemma i Sverige. De utnyttjar människors längtan efter en läkare som lyssnar, familjeliv, sex, bostad, litet sällskap.

Det behövs ingen spoilervarning när jag nu berättar att de kriminella syskonen kommer att åka fast – för i den fiktiva världen fungerar ju rättvisan alltid så. (Såvida inte flyktbilen, som i ”Thelma och Louise” – med paret i bilen – körs över ett stup mot undergången….) Eller hur?

Men i Karin Alfredssons spänningsroman finns samma problem som – ofta – finns i själva verkligheten: Hur ska offret få mod att vittna mot skurkarna om hen skäms för sin hoppfulla längtan?

Det märks att författaren hade roligt när hon berättade den här drapan om stackare och busar och att pengar ändå är världsliga saker.

Världsliga? Kanske.

Lena Kjersén Edman,
som gästrecenserar på Deckarlogg (recensionen har tidigare publicerats på Facebook-sidan Feminas bokhörna), är litteraturkritiker och fil dr i litteraturvetenskap 

Deckarloggbäst

Bästläst i deckarhyllan (april 2019)

sista-farjan-fran-ystadKarin Alfredsson
Sista färjan från Ystad
(Bokfabriken)
Karin Alfredsson är en de svenska författare, inte minst när hon nu gett ut ännu en deckare, som väl aldrig skriver någonting utan ha ett allvarligt syfte och dito mening med boken: typ i den här kriminalberättelsen om ett syskonpar som cyniskt och samvetslöst – ja, orden är underord – utnyttjar andra människor = sina så kallade medmänniskor och nog måste väl budskapet med detta vara att så här är det svenska samhället idag, så individualistiskt och egoistiskt att spegelbilden av Sverige blir kriminell.

120-rue-de-la-gareLéo Malet
120 rue de la Gare
övers: Ola Wallin
(Ersatz)
Eftersom deckarhistorien skrivs genom de böcker som översätts till det språk som talas och läses i varje land – alla andra, oöversatta deckare/författare förblir ju okända – så ingår fransmannen Léo Malets banbrytande noir-roman (originalutgivning 1943) om privatdetektiven Nestor Burma i Paris först nu i den internationella deckarhistoria som är känd i Sverige, eftersom romanen efter alla dessa år äntligen år 2019 översatts till svenska – så läs, nu äntligen!

det-vackra-mysterietLouise Penny
Det vackra mysteriet
övers: Carla Wiberg
(Modernista)
Den mjukkokta, myskriminella feelgood-deckarens Mästarinna – med det största M – Louise Pennys senaste polisroman med kriminalkommissarie Armand Gamache och hans medhjälpare Jean-Guy Beauvoir vid Québec-polisen är lika underfundig och stämningsfull som vanligt men ändå ovanlig: den utspelar sig nämligen inte i den lilla sedvanliga byn Three Pines utan i Kanadas vildaste natur, närmare bestämt hos de lika speciellt som suveränt sjungande munkarna i klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups.

ett-krossat-hjartaGeir Tangen
Ett krossat hjärta
övers: Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn
(Forum)
Om man skulle läsa norrmannen Geir Tangens debutdeckare om seriemördaren ”Maestro” på allvar eller som pastisch var inte så lätt att få grepp på och i uppföljaren med journalisten Viljar Ravn Gudmundsson och kriminalkommissarien Lotte Skeisvolli i staden Haugesund fortsätter Tangen att skriva deckare på sitt synnerligen egna sätt – liksom en så att säga riktig deckare men samtidigt ironi och pastisch och en skämtsam lek med hela genren (ju mer inläst deckarläsare desto mer kan man nog uppskatta Tangen).

Bruden bar svartCornell Woolrich
Bruden bar svart
övers: Nils Jacobsson
(Modernista)
Cornell Woolrich har inte uppmärksammats, åtminstone i Sverige, lika mycket som till exempel Hammett och Chandler för att också han var med och grundlade den genre som idag kallas harboiled och noir; det får tas som ett kulturellt bidrag till deckarhistorien när nu fyra titlar av Woolrich – förutom den här också ”Fönstret åt gården”, ”Natten har tusen ögon” och ”Rendevouz i svart” – återutgetts på svenska (i de gamla originalöversättningarna, vilket man kan muttra lite över, men men…) så att man beroende på kan läsa om eller ikapp amerikansk deckarhistoria, börja gärna med den här som dessutom är ett typiskt exempel på pulp fiction, ”kioskdeckare” på svenska, som både filmats med anseende och omvärderats till skönlitterär kriminallitteratur.

Deckarloggs red.

Deckare i det historiska Malmö

kvinnan-vid-kanalenKatarina Tornsborgs recension av den nya historiska polisromanen om och med Douglas Palm, ”Kvinnan vid kanalen”, fick mig att ta fram följande intervju som jag gjorde för några år sen med den historiske deckarförfattaren Set Mattsson på plats i Malmö, dagens och andra världskrigets. Katarinas recension kan läsas HÄR.

***

Åren är 1946-47 och 2013. På samma gång, exakt på samma gång. Nyckelordet är dubbelt som i dubbla tider, dubbla händelser och dubbla tankar. Eller kanske snarare gemensamt? Det som hände då, det händer också idag.

Deckarförfattaren Set Mattsson och jag möts vid den gamla ingången till Malmö centralstation. Hit anländer de italienska gästarbetarna i ”Svekets offer” – hans nya historiska Malmödeckare – för att jobba på Kockums som låg nere till höger i vårt blickfång.

M;attsson Ondskans_pris_3D_thumbnailCirka 200 meter härifrån låg också – ja, ligger fortfarande, för huset finns kvar – järnvägsstationen Malmö Västra. I nya deckaren saktar tåget från Ystad med gnisslande hjul in vid perrongen. En militär som avvikit från regementet stiger av. Han har pistolen i uniformsfickan.

– Från början tänkte jag inte på det men nu letar jag efter historiska händelser som har paralleller till vår tid.

Så svarar Set Mattsson på frågan om han medvetet väljer att dubbelskriva – i betydelsen att hans polisromaner skildrar Malmö strax efter andra världskriget och samtidigt får läsaren att tänka på aktuella händelser som förekommit i media.

– Nyårskravallerna 1946 på Södergatan har många likheter med händelserna i Husby. Yngsta deltagaren var 8 år, enligt tidningarna. Det spekulerades i orsakerna till att kravallerna bröt ut. Spontant eller organiserat? Polisen anklagades för övervåld.

– Skildringen av illegal abortverksamhet bygger på en autentisk händelse i Malmö. Inte här men i andra delar av världen dör kvinnor – 80 000 per år – fortfarande i illegala aborter.

– I somras togs kinesiska gästarbetare emot i Göteborg precis som på Kockums för 50 år sen. Då protesterade svenska arbetare mot att italienarna stal deras jobb. Men det stämde inte – det var brist på arbetskraft. Kockums kallades för ”sista resursen”, den som inte lyckats få något annat jobb kunde alltid jobba där.

Mattsson Svekets_offer_3D_thumbnailSet Mattssons bägge polisromaner – först ”Ondskans pris” och nu ”Svekets offer” – utgår från polishuset vid Davidhallstorg. Där finns kriminalöverkonstapel Douglas Palm på polishusets andra våning och innan de flyttade till Östra Stallmästaregatan bodde han och hustrun Anna på andra sidan torget.

– Tänk bort bilarna – då var det torghandel – och Davidhallstorg ser likadant ut idag. En av Malmös bäst bevarade platser. Vid tiden för böckerna var polishuset ganska nytt, det invigdes 1934.

– På tredje våningen i polishuset, påpekar Set Mattsson, fanns bostäder för polisaspiranter. De unga poliserna ingick i den beredskapsstyrka som sattes in vid nyårskravallerna. Och det fanns faktiskt också en kvinnlig polisfotograf som var aktiv vid tiden för mina böcker.

En del av Malmö som inte känns igen från Mattssons böcker är stadsdelen Väster. Ingen restaurang Süd med sågspån på golvet, öl och biljardspel på Västergatan, inga hotell Örnen och Garni. Hyregatan 5, där ett knivmord sker, är en ödetomt.

– Nu har husen rustats upp, fått fina, dyra lägenheter. Då var det fattigt. Trånga, mörka gränder. Sjömän sökte sig till ölstugorna på Väster. Prostitution förekom framför allt här. I andra delar av Malmö kunde poliser patrullera ensamma men på Väster gick de två och två.

Mattsson FruktansTid_3D_thumbnailSet Mattsson och jag fortsätter till Södergatan, idag en gågata men på 40-talet var den livligt trafikerad med bilar och spårvagnar. Husen är både gamla och nybyggda.

– Apoteket Lejonet finns kvar, liksom Nessim och Palladium, hörnhusen vid Skomakaregatan. Nyårsafton 1946 patrullerade en ensam polis mellan Stortorget och Gustav. Ingen anade att det skulle bli kravaller. Men vid 10, halv 11 inträffade något.

– Mycket folk i rörelse – 5 000 personer – och det blev ännu fler när biobesökarna kom ut. Smällare och raketer. Vid Tempohuset tändes en brasa och bilar vältes genom att man gungade på fotstegen. En mur bildades runt den stackars polisen. Flera hundra personer deltog i kravallerna.

Torsten Jonnervik, journalist på Skånska Aftonbladet, lockas också dit. Han hade planerat att tillbringa natten med en kvinna i ett rum på närbelägna Hotell Savoy. Men när de ska till så hörs ljud genom fönstret. Jonnervik ursäktar sig och skyndar mot Södergatan.

– Östergatan och Adelgatan var som Fleet Street. Där fanns de flesta av Malmös tidningar: Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Kvällsposten och även Skånska Aftonbladet – en motsvarighet till dagens tabloidpress med en upplaga på 80 000.

– Skånska Aftonbladet satsade på brott och kriminalitet. Rättegångsreferat innehöll beskrivningar av kvinnors åtsittande klädsel. Både offer och förövare namngavs. Sen inträffade en upplagekris och 1949 måste Skånska Aftonbladet läggas ner. I kommande böcker får jag flytta över Jonnervik till Kvällsposten.

Mattsson SaLangeMinBrorAndas_3D_thumbnailVarför deckare? Och varför just historiska deckare?

– Jag läser mycket deckare och som alla män i min ålder, 57 år, är jag intresserad av historia. Deckare i nutid har jag aldrig velat skriva. Att det blev efterkrigstiden beror på att 1946 (eller möjligen året innan) gifte sig min mamma och pappa och bosatte sig i Malmö.

Nu har vi pratat mycket om de autentiska miljöerna och händelserna men nästan inte alls om böckerna som polisromaner – som deckare.

– De kanske inte är några vidare deckare?

Åjo. Men de är väl inga regelrätta deckare med en enda kriminalgåta och tråd utan en mördare kan bli fast redan efter några sidor. Du skriver romaner där det historiska Malmö skildras genom polisernas arbete.

– Ja, tack! Den beskrivningen tar jag gärna till mig. Den stämmer nog rätt bra.

Hur blir fortsättningen?

– I vinter ska jag skriva sista delen av trilogin. Jag avslutar med 1948 – ett händelserikt år. OS i London, Sovjet blockerade Västberlin och Bernadotte mördades i Jerusalem. Fast jag har redan börjat planera en fortsättning, en fjärde roman. Där tänker jag – med samma huvudpersoner, både polisen Palm och journalisten Jonnervik – hoppa framåt till 50-talet.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2013

Mattias Boström – från nörd till expert

Apropå att Mattias Boström nominerats till en Edgar – grattis och lycka till! – för sin bok ”From Holmes to Sherlock” så tog fram dne här intervjun jag gjorde med honom i fjol.

***

Första gången jag mötte Mattias Boström var 1992. Han gjorde lumpen i Kristianstad men var hemma i Sjöbo under helgerna. Då passade han på att göra en utställning om Sherlock Holmes till biblioteket i Sjöbo. Jag intervjuade Mattias i hans pojkrum på Planteringsgatan.

Det trodde jag, vill säga, att det var då vi möttes. ”Men vet du vad”, invänder han, ”vi träffades långt innan dess. Jag och en kompis var hemma hos Joel och jag minns att vi också hälsade på Joels pappa. Då gick jag väl i nian.”

Joels pappa är alltså jag. Men nu ska inte det här bli alltför privat. Min poäng var att visa hur länge jag följt Mattias Boström – nu aktuell igen för att hans Sherlock-bok översatts till engelska och hyllats i både USA och England – som Sherlock Holmes-fanatiker eller passar det bättre med ordet nörd?

”Det stämmer ju att jag hade ett fanatiskt intresse för Sherlock Holmes. Under gymnasietiden på Österportskolan i Ystad fick jag in Sherlock Holmes i alla läroämnen – som ”Sherlock Holmes och hans musikidoler” i musikundervisningen och ”Sherlock som kemist” i mitt specialarbete. På skolfotona hade jag alltid en deerstalker, den där typiska Sherlock Holmes-mössan med brätte bak och fram.”

© 2013 Fotograf Anna-Lena Ahlström +46-709-797817

Pressbilden på Mattias Boström har tagits av Anna-Lena Ahlström.

”Men”, tillägger (= påstår?) Mattias, ”numera är jag inte alls så fanatisk. Möjligen lika intresserad men med större distans.” Fast krönikören minns förstås när den nya brittiska Sherlock-serien gick på teve och Mattias Boström twittrade kommentarer i realtid – rätt ur huvudet? – om snart sagt varje detalj i serien, från vilken bok och händelse som den lilla detaljen hämtats.

”Haha. Nej, långt ifrån. Jag kollade upp det mesta i förväg. Att vara så kallad expert är för mig att snabbt hitta svar och presentera dem på ett underhållande sätt. När jag var ung kunde jag nästan allt om Sherlock Holmes-berättelserna – jag medverkade till och med i frågeprogrammet ”Minnesmästarna” på teve – men den detaljkunskapen har jag tappat.”

Mattias Boströms bok ”Från Holmes till Sherlock” publicerades 2013 i Sverige. Sen dess har boken getts ut i Danmark, Tyskland, Norge, USA och England. Men det finns också ett annat spår att följa, nämligen bokförläggarens. Detta var nästa gång jag stötte på Mattias, när han drev förlaget Boströms i Lund.

”Jag gick en förlagskurs på Lunds universitet, men det var efter att jag startat förlaget. Och att jag startade berodde på att jag var aktiv i Skånska Deckarsällskapet som behövde ett förlag för att ge ut antologier med deckarnoveller. ´Skånska sillamord´ blev förlagets första utgivning.”

Själv minns jag mest att Boströms förlag introducerade nya utländska deckarförfattare, ett par av dem är mycket kända idag och ges ut av andra svenska förlag. ”Både Michael Connelly och Ian Rankin var jag först med att ge ut i Sverige”, säger Mattias Boström. ”Men jag var ung, oerfaren och ganska naiv. Ingen lysande ekonomisk affär, snarare tvärtom. Fler böcker sålde dåligt än bra.”

Efter fem år värvades han av förlaget Forum och strax efter gick Mattias Boström över till Piratförlaget, där han blivit kvar med titeln produktionsansvarig. Under rubriken Sherlock Holmes har han drivit sajten sherlockholmes.se, publicerat andras texter om Sherlock Holmes, skrivit egna artiklar och även noveller med Holmes-anknytning. Bland övrigt kan nämnas att han spottat ur sig sudokuböcker och provat på att vara ståuppkomiker.

Mattias är dessutom flitig på sociala medier, berättar ofta om vad han har för sig. Det var när han livetwittrade under andra säsongen av Sherlock-serien som någon frågade: När kommer boken? Bok, tänkte han. Ja, varför inte? Eller låt krönikören fråga: Varför? Det har ju skrivits hur många böcker som helst om Sherlock Holmes, vad finns i din bok som inte fanns i de tidigare och som uppenbarligen tilltalar både recensenter och läsare?

”Jag kom på att jag ville skriva en bok om Sherlock Holmes-succéns historia, i kronologisk ordning. Det hade ingen gjort. Boken skulle kunna läsas av vem som helst, oavsett intresse för Holmes. Det skulle bli en fackbok i spännande romanstil där läsarna kände att man var med vid de olika händelserna. Titeln ”Från Holmes till Sherlock” kom jag på för att jag ville visa hur Holmesfiguren förändrats från gentlemannadetektiven Holmes till det udda geniet Sherlock.”

”Och jag började göra research, hörde av mig till stand up-klubbar och avbokade mina gig. Direkt! Allt hände inom 24 timmar efter att jag fått det där twittermeddelandet.”

3 X Sherlock med mera

1. Format. Mattias Boström fortsätter att skriva på sin Sherlock-bok. Han har ändrat i texten inför varje utländsk utgivning och till den engelska översättningen skrev han inte färre än tjugo nya kapitel! ”Nu har boken kommit upp i hela 600 sidor”, säger Mattias.

2. Detektivroman. Mattias Boström har också skrivit klar sin första (sekelskiftes)deckare: Tid: 1902-1905. Miljöer: Stockholm, London och Värmland. Genre (med egna ord): ”Trevlig läsning för alla som går igång på historiska deckare och inte har något emot det lättsamma och lekfulla. Jag blandar friskt mellan verkliga händelser och påhittade.”

3. Pastisch. Hur många Sherlock Holmes-berättelser (pastischer, parodier, hyllningar) har inte skrivits och skrivs i Sir Arthur Conan Doyles anda? En av mina favoriter: Sven Sörmarks bok ”En oscariansk skandal” med fyra berättelser om ”Sherlock Holmes i Stockholm”. Tyvärr utgången – leta på antikvariat och beställ på bibliotek!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2017