Vem var Hanna och var låg Vollsjön?

Fredag på Deckarlogg – därmed som varje fedag en extratext om något annat än deckare.

Idag: ortnamn. Ett mycket intressant ämne!

***

Har det funnits en sjö i Vollsjö? Och en annan i Sjöbo? Vad har i så fall hänt med dem? Kan sjöarna ha torkat upp och försvunnit? Ja, vad betyder egentligen ortnamnen Vollsjö och Sjöbo?

Att slå upp boken ”Svenskt ortnamnslexikon” är lika spännande som när Svenska Akademiens Ordlista kommer i ny upplaga. Tretton år sen förra gången, nu har Institutet för språk och folkminnen gett ut en andra upplaga med den genomgång av svenska ortnamn som man gjort i samarbete med Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.

Jag bläddrar och stannar upp, läser om närliggande orter och även andra med ovanliga och märkliga namn. Och jag förflyttas bakåt i tiden, till ett annat Sverige som inte ens hade blivit Sverige. De ålderdomliga ortnamnen påminner också om det evigt föränderliga språket, i ortnamnen bevaras ord och stavningar som inte längre används.

För att börja som mest lokalt – med Vollsjö, byn där jag bor, och Sjöbo, kommunen som byn tillhör. Nej, det har inte funnits någon sjö vid den ort som benämndes Waløso (uppgift från 1358) och Walsiø Sognn (1570-talet). Voll syftar på vall (slät, gräsbevuxen mark) och sjö uppstod ur ordet lösa (glänta, slätt). Jo, vid Sjöbo – eller byn Søbo (den tidigaste uppgiften om namnet är från 1502) – har det funnits en sjö, numera försvunnen.

Foto: Birgitta Olsson

Sjö kan alltså betyda sjö i ett ortnamn men inte i ett annat. Betydelsen beror inte heller på var sjö placeras, först eller sist i namnet. Det kollar jag genom att slå upp Vittsjö, en ort som vi brukar passera när vi kör norrut uppåt Stockholm. Namnet Vittsjö syftar på att orten ligger vid Vittsjön.

Förresten kan Stockholm, min andra hemort, tas som typexempel på ett ortnamn som ingen vet hur det uppstått. Vilket inte är ovanligt. Som det står också i ortnamnslexikonets nya upplaga: ”Namnet Stockholm hör till de klassiska problemen i svensk ortnamnsforskning.”

Hypoteser: Birkas invånare sände iväg en stock med rikedomar för att hitta en ny, lämplig stad. Namnet anger en bro eller stång, en gränspåle. Kanske ska ”stock” tydas som att ”här stockar sig vattnet”? Eller så syftar namnet på fiskeanläggningar i form av (ål)fiskestockar.

Bläddrar vidare och hamnar på Tomelilla, som får mig att – samtidigt – slå upp Tommarp med det geografiska förledet Östra. Visste du – inte jag – att Tomelilla betyder Lilla Tommarp? Vilket innebär att Östra Tommarp, som förr hetat Tummætorp och innehåller mansnamnet Tumi, bör ha varit den större orten. Det stämmer, Tummætorp hade stadsprivilegier fram till 1537.

Slår också upp Sövestad, som jag kör igenom på väg till Ystad och alltid funderar på var namnet betyder. Söve har ingenting med söva eller sova att göra utan – forskningen är osäker – kan komma från det danska ordet sæwi = fukt och syfta på sankmark. Inte ens efterledet stad, varken här eller i andra ortnamn, har ortnamnsforskarna enats om vad det betyder: antingen plats eller gränsområde.

Som med Brandstad eller Lövestad, för att ta ett par orter nära mig och Vollsjö, där ortnamnslexikonet avstår från att ta ställning. Även förledet Brand är en historisk hemlighet. Det kan antingen komma från mansnamnen Brun och Bruni eller syfta på svedjemark. Löve ska – nåja, kan står det här också – betyda lödder eller skum och syfta på Tolångaåns skummande vatten.

Skånska dialektortnamn är extra roliga, ofta obegripliga för dem som kommer från andra delar av Sverige. Till exempel Tittente, bortåt Svedala, och Bialitt, som finns på flera håll i Skåne (och även i Småland, såg jag under en resa till det så kallade Glasriket, med stavningen/uttalet Bidalite). Namnen avslöjar att här låg det värdshus, dit de resande kunde titta in och vila lite.

Ortnamnet Hannas (väster om Hammenhög) funderar jag också över när jag kör den vägen. Någon Hanna har inte funnits. Eller också fanns hon. För jag blir inte klok på vad forskningen kommit fram till. Efterledet syftar med, hmmm, största sannolikhet på ås och Hanna betyder, hmmm igen, sannolikt hane: ”tupp av skogshöns”. Men här står också att Hannas på den danska tiden skrevs Hannes (som i kvinnonamnet Hanne).

Alltså, både… och? För att bara ta upp en skånsk handfull av de över 6000 ortnamnen i ”Svenskt ortnamnslexikon”.

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Musikfredag på Deckarlogg: syntpionjärerna Page

Den här debutsingeln och låten, ”Dansande man” med syntbandet Page, har äntligen hamnar på Spotify.

Därför tyckte jag det kunde vara lämpligt att plocka fram följande text, en recension av eller kanske snarare krönika om boken ”Den svenska synthen”, där jag för min del mest skriver om Den skånska synten.

En bit svensk och skånsk musikhistoria, om jag får säga.

***

Det ligger en synthesizer, närmare bestämt en Korg Poly-800, under en säng på övervåningen.

Där finns också en fyrspårs portastudio med kassett av märket Fostex. En antikvitet idag när datorerna tagit över, men på 80-talet var en så kallad Porta det mest moderna som fanns om man ville göra egna musikinspelningar.

Korgs polyfona synt – en av de första det gick att spela flera toner på samtidigt – kom 1983-84. Ebbe Gilbes film ”Så går ett år / Tiden i Sjöbo” – där syntbandet Det här är pop? från Vollsjö medverkar – hade premiär 1988.

Just då var det, några år på 80-talet, som syntmelodier och electrorytmer hördes genom Vollsjö.

Förresten, synt eller synth?

Boken ”Den svenska synthen” (Kalla Kulor) får heta så bäst dess författare Bengt Rahm vill. Jag vägrar skriva synt med ”h”. För då borde väl uttalet bli ”synfen”?

”Den svenska synthen” är en utmärkt historik över svenska ungdomar som började spela synthesizer och startade syntband.

Synthen_omslag

Bengt Rahms bok ”Den svenska synthen” (Kalla kulor). Rekommenderas! Men vem skriven boken om ”Den skånska synten”?

Förebilder var bland andra Kraftwerk (från Tyskland) och Depeche Mode (England). Några av de första banden i Sverige hette Ståålfågel, Cosmic Overdose och Ratata.

Det var så många som började spela att man kan tala om 80-talets syntvåg. Så många i Skåne också att det går att skriva en extra bok med titeln ”Den skånska synten”. (Fast visst, det står ju rätt mycket om skånska syntar redan i Bengt Rahms bok.)

Malmös syntpionjärer, Page, råkade jag höra 1982.

Då jobbade jag med TV-programmet Öresound och det hade kommit in en kassett med låten ”Dansande man”. Jag lyssnade och tänkte: Page måste jag intervjua!

När jag frilansade på Radio Malmöhus och spelade upp demokassetter så minns jag att Ausgang Verboten var ett av de nya banden. Från Ystad kom ett band som hette Face.

Ja, nånstans i källaren ska det finnas en hel kartong med demokassetter från den tiden.

På 90-talet skulle Hässleholm bli centrum för så kallad elektronika: musiker som Anders Tilliander, Sophie Rimheden och Familjen (Johan T Karlsson).

De flesta av 80-talets syntband, både i och ännu fler utanför boken, blev aldrig kända då och är bortglömda idag. Men det var kanske själva meningen med syntmusik?

Synthesizer är ju ett demokratiskt instrument som uppmanar: Spela själv! Idéerna betyder mer än musikaliska kunskaper. Många som spelade synt hade nog aldrig vågat ägna sig åt musik om inte synthesizern uppfunnits.

Åter till Vollsjös syntscen, som bestod av banden Det här är pop? och Interface. Först två band som sen blev ett och sen blev de visst två igen?

Några syntar, en trummaskin och sång. Egna låtar. Medlemmarna hette Mikael Jeppsson, Ulrika Tuvesson, Mikael Franzén, Joel Eriksson, Fredrik Åhman och Martin Willford.

Det här är pop? hade förvånansvärt många spelningar: i Lövestad, Tomelilla och Ystad samt ett par i Vollsjö, bland annat på folkparken Nyvång där Sjöbo-filmens team spelade in.

Vad hette låtarna? Hur lät dom? Var finns demokassetterna från Joels rum? ”Någonstans”, säger vår son Joel, ”ska väl kassetterna finnas.”

En – enda – av Vollsjösyntarna blev professionell musiker. Nämligen Martin Willford, som numera bor i England och just ikväll har en spelning i London under namnet Shift.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2012

Ystads stora eller lilla teater

Följande krönika handlar främst om staden Ystad och dess teater. Vad ska hända med den? Hur ska teatern drivas i framtiden? Vilket innehåll kan stadens invånare (med omnejd, får tilläggas, för Ystads teater är hela sydöstra Skånes teater, minst) förvänta sig i framtiden?

Eller rent ut sagt, vet Ystads kommunpolitiker vad de håller på med? Vet teaterstyrelsen det? Låter jag orolig så är det för att jag är det…

Jag tror dessutom att krönikan kan få andra som bor i andra delar av Sverige att fundera över vad deras kulturpolitiker håller på med. Kunskapen. Hur stor är den? Viljan. Finns den?

Sveriges kommuner kommer att bli framtida slagfält för kulturen och det kan gå illa, mycket illa. Inte bara där politiker vill skära ner utan också där politikerna satsar på kommunens kulturliv. Men hur satsas det?

***

Den första målning jag såg av Jennifer Saxell föreställde Ystads pyttelilla teater. Så var Ystads teater på hennes målning: ett hus i vacker klassisk arkitektur men mindre till formatet än alla husen omkring.

Fyndigt gjort och exakt fångat. Konstnären Jennifer Saxell kom hit från Kanada, fick se Ystads stolta teater och avbildade sin upplevelse. Det  blev en målning som samtidigt visade, ja, avslöjade den lilla stadens självbild kontra verkligheten, teaterns utbud  av teaterföreställningar och konserter kontra teaterhuset som byggnad.    

Vem skulle idag kunna se och måla Ystads teater i ett så pyttelitet format? På senare år har utbudet av kultur och nöje ökat allt mer, ryktet och anseendet har blivit så stort att även teaterhuset liksom vuxit. Senare betyder tio år, eventuellt med avdrag för en inskolningsperiod. Alltså den tid som Thomas Lantz varit chef med titlarna VD och teaterdirektör för Ystads teater.

Ystads stora teater. Creative Commons / Wikipedia / GDFL / Foto: jorchr

Från hemsidan: ”Sveriges enda 1800-talsteater i sitt slag”. Det första syftar på den klassiska teaterbyggnaden; det andra måste syfta på verksamheten under Thomas Lantz. Med en tjänst på 35 procent vad gäller lön och heltid vad gäller arbetstid har Lantz sett till att Ystads teater fått ett regelbundet utbud, tre till fyra gånger i veckan, av mest musik men även teater. Ofta hyr artister, musikgrupper och andra in sig på teatern men Lantz har dessutom satsat på egna arrangemang.

Besöken av Shakespeare’s Globe-teater och närakonserter med bland andra Nina Persson hör till de arrangemang som Ystads teater haft mod att själv finansiera. Annat som knappast blivit av om inte Lantz varit nyfiken och drivande är jazzkonserterna i caféet och Ystads jazzfestival. Nu slutar Thomas Lantz. Då har politikerna i Ystads kulturnämnd och styrelsen för Ystads teater fattat gemensamt beslut om att teatern ska drivas på ett nytt sätt.

Hur ska teatern skötas? Hur ska det gå? Och inte minst, hur är det tänkt? Inte lätt att svara på men jag gör ett försök. Den tjänst som Lantz haft delas upp i en vd och en teaterdirektör. Den förstnämnda, ansvariga och verkställande direktören ska samtidigt vara kulturchef i Ystad. Men hur kan någon hinna med dessa bägge (två!) arbeten? Vilken kompetens som krävs! Annonsen för det kombinerade kulturchefs- och teater-VD-jobbet kunde ha utformats… ”Sökes: person i 35-årsåldern, ogift, utan barn och med 50 års erfarenhet av alla sorters kultur. Arbetstid: 200 procent.”

Denna  superkulturövermänniskas uppgift blir att, i egenskap av kulturchef, utveckla kulturlivet i Ystads kommun och dessutom, i egenskap av vd för Ystads teater, se till att upprätthålla arbetet efter Thomas Lantz: ha ständig kontakt med kultur- och nöjeslivet, få rätta artister att hyra in sig (och andra att hålla sig borta), hitta egna projekt att riskera teaterns pengar på, vara ett ansikte utåt och helst presentera varje arrangemang från scen, hoppa in i biljettluckan vid behov, och så vidare.     

Det går ju inte. Ingen hinner och orkar. Men Ystads teater ska kanske inte fortsätta att ha ett lika stort kultur- och nöjesutbud som idag? En annan förbryllande fråga är tillsättningen av vd-tjänsten. Ystads kommun anställer förstås kulturchefen. Men innebär det att teaterstyrelsen måste godkänna kulturchefen, eftersom hen också ska bli vd för Ystads teater? Eller tillsätts vd:n av kommunen och teaterstyrelsen får hänga med på tillsättningen?  

Oavsett så innebär det att besluten över den kultur som presenteras på Ystads teater flyttar ett steg närmare kulturnämnden och därmed politikerna. Är det lämpligt, att korta ner avståndet mellan politik och kultur? Lite extra oroande blir det när, som det viskas, detta är en framtida modell även för andra kulturområden…

En besparing för Ystads teater, sägs det också. Det stämmer, om man enbart ser till att nu ska Ystads kommun – inte teatern – betala vd:ns lön. Men, vilket teaterstyrelsen insett, det krävs ju att någon finns på plats för att sköta det dagliga arbetet. Det behövs en operativ teaterdirektör. Hur liten är den tjänsten? Under 35 procent, annars blir det väl ingen eller blott en ringa besparing?

Operativ teaterdirektör är en märklig titel också för en person som inte ska vara konstnärlig ledare och ta egna beslut utan verkställa vad vd och styrelse beslutar. Till exempel, enligt YA i förra veckan, hålla teaterbyggnaden i gott skick (typ se till att inte väggarna flagnar och putsa ljuskronorna?) och administrera artistkontrakt (som hen inte har avtalat och väl knappast kan signera).

Tjänsten som teaterdirektör liknar mer en scenmästare, inspicient eller faktiskt vaktmästare. Men en teaterdirektör bör ju brinna för teatern. Hur får man tag på denna teaterdirektör: ett brinnande teaterhjärta men noll beslutsrätt?

Ystads lilla teater. Creative Commons / Wikipedia / GDFL /  Foto: jorchr

Vänd nu på detta, för jag får lägga in en brasklapp. Enligt utalanden från kulturnämnden verkar det finnas olika åsikter om vd:ns respektive teaterdirektörens arbetsbeskrivning. Enligt kulturnämnden ska kulturchefen/VD:n istället sköta administration och teaterdirektören vara konstnärlig ledare. Hur rörigt kan det bli? Vilket stämmer? Och vem bestämmer?

Min oroliga fråga (säg, vädjan): Hur liten eller stor ska det gå att måla av Ystads teater om tio, femton år?

3 X kortteater:

1. Teater. På teatrar bör teater spelas. Så hur kan det bli mer teater på Ystads teater? Vet inte. Men jag vet att Ystad har två teaterbegåvningar, en nationellt känd och den andra internationellt, att rådfråga. Ofattbart att inte Bror Tommy Borgström är samarbetspartner för Ystads teater och att Sara Chaanhing Kennedy är med och driver den fria teatergruppen Ystads stadsteater är ju som en kritisk krönika.  

 2. Teaterråd. Hur skulle det ens kunna vara möjligt för en teater-vd att känna till allt inom scenkultur: lokalt, nationellt och internationellt? Ystads teaterstyrelse borde genast tillsätta ett teaterråd med representanter för teater, musik och kritik av scenkonst. Ett sätt att ständigt få in nya idéer som kan bygga vidare på och utveckla arvet efter Thomas Lantz.

3. Beslut. Styrelsen för Ystads teater hade möte i måndags kväll. Tillsättningen av en operativ teaterdirektör stod på dagordningen. Kanske eller kanske inte tillsattes tjänsten och man bör också ha beslutat om teaterdirektören ska eller inte ska vara konstnärlig ledare. Eller så sköts beslutet upp…

PS. Nej, teaterstyrelsen tog inget beslut (enligt ovan). Nu ska teaterchef/VD först tillsättas – och hens arbetsuppgifter diskuteras – innan teaterstyrelsen beslutar om den operativa teaterdirektörens uppgifter. Häng med, om du kan!

Bengt Eriksson

Tidigare publicerat i Ystads Allehanda

Den nyskånska myllan

Hade tänkt lägga ut en deckarrecension (den kommer, lugn bara, framåt eftermiddagen) men det utbröt för hundrade gången i ordningen en diskussion på Facebook om Björn Ranelid så idag lägger jag först ut den här recensionen.

Om ”diskussion” är ordet, när Ranelid diskuteras.

Björn Ranelid är aktuell med sin nya roman ”Bill Nilssons sista vita skjorta” (Albert Bonniers) som jag kommit halvvägs in i. Det är ännu en Österlenroman. Ranelid har skrivit flera såna tidigare.

Till exempel ”Min som fäktas mot världen”, som kom för hela tjugo år sen och är en av hans bästa romaner om jag får säga. Aktuell än idag också och skriven med hjärtat, som alltid.

Så här tyckte jag när jag läste den…

***

Björn Ranelid
Min son fäktas mot världen
(Albert Bonniers förlag)

ranelid_minsonfaktasBor man i trakten, vilket jag gör, läser man ”Min son fäktas mot världen” med särskilt intresse.

Miljön känns igen. Den är autentisk: Skåne från Sjöbo och österut, ungefär. Också somliga personer känner jag – eller tycker mig känna – igen.

Björn Ranelid själv är med i egenskap av sommarbo, författar-jag, far och brevskrivare till sonen August. Andra personer i Ranelids nya roman både känns och känns inte igen.

John Haber, amerikansk kompositör på Österlen, heter väl inte så och hans sångerska kommer väl inte från Hongkong? Preben och Tomas Anker med förflutet som konstryttare på motorcykel är väl inte bröder och heter väl inte så de heller? Även modeskaperskan Laura Wiik (?) vill jag minnas att jag läst om i Ystads Allehanda.

Nyckelroman? Verkliga människor eller fiktiva romanfigurer? Har det någon betydelse? Ja, åtminstone om man bor i trakten. Genom att placera sig själv och sonen i berättelsen, låta Ranelid senior och junior umgås med personerna, deklarerar författaren autenticitet: här berättas sanningen om den livsmån och bymentalitet i vilken främlingsrädsla och Sjöbopartism kunnat gro och växa.

(När jag mötte Ranelid på Thorsten Perssons fotoutställning i Sjöbo uttryckte han oro för hur höstboken skulle tas emot, rasister och nynazister är inte att leka med…)

Nu handlar inte ”Min son fäktas mot världen” om nynazism; inte direkt. Skinnskallar förekommer men i periferin. Ranelid har gjort något värre: satt skoveln i den skånska jordmånen, grävt upp och vänt på jorden. Han silar jorden mellan fingrarna, skiljer ogräs från medicinalväxter och rosor.

”Byn sov lugnt och stilla”, skriver han, ”men under ytan bar den kniv.” En av flera exakta formuleringar, balanserande mellan prosa och poesi, verklighet, dröm och fantasteri, som naglar fast historiens väderlek och livets temperatur, lyfter upp den gödsel, vilken får människor att sluta växa, till läsarens näsa.

Den lilla österlenska by som Ranelid skildrar är snarare den lilla byns mentalitet än en faktisk by, ens i romanform. Byn sträcker sig mellan Lunnarp, Tomelilla och Kivik, Brösarps backar och Sandhammaren, Simrishamn, Ystad och även mentalsjukhuset Sankt Lars i Lund.

Byns människor, oavsett om de finns eller bara nästan finns, har vuxit ur jorden: somliga som ogräs, andra som medicinalväxter. Med andra ord kan man skriva att somliga valde ondska, instängdhet och inskränkthet, medan andra väljer utblick och godhet.

För mycket vill jag inte avslöja om vad som händer i Ranelids lilla by på Österlen och varför det händer. Det får ni läsa själva. Men åtminstone två namn ur myllret av personer/människor bör uppmärksammas: den ene heter Gilbert Häger, mejeriabetare och en mejerinäringens uppfinnare, världsresenär och vän med Dalai lama; den andre är den ovannämnde motorcykelryttaren Preben Anker, numera traktens manlige hemsamarit.

Också dessa människor, denna människosort, återfinns i den skånska byn. Det är viktigt att påpeka: alla bybor gödslar inte jorden för främlingsfientlighet och rasism. Några har vilja och styrka att vandra ”utanför gränserna”.

Det finns böcker jag inte vill recensera i betydelsen betygsätta eller gradera i förhållande till författarens tidigare böcker. ”Min son fäktas mot världen” är en sådan bok. Kanske för att berättelsen står mig för nära (jag kan se bokens människor på Konsum i Sjöbo eller julmarknaden i Vollsjö). Den är ett ingrepp i hjärnan och hugg i hjärtat – ett betyg gott nog.

Ranelids budskap är enkelt men svårt: det är barnen – och därför föräldrarna, i detta fall fäderna – det beror på. Hur var/är Augusts pappa Björn, Gilberts pappa Rafael Häger och Prebens pappa Nils Anker som uppfostrare, förebilder och trädgårdsmästare? Med vad gödslar de jorden? Ondska eller godhet, inskränkhet eller nyfikenhet? Hur sköter fäderna sin trädgård? Vilken livssyn förmedlas till barnen/sönerna?

Ytterligare några citat – valda på måfå, finns många att välja bland: ”Vi plundrar barnen på skönheten och skruvar fast deras drömmar”, ”Många gör en lägereld av hat och avund” och ”Gud kan inte häpna längre”.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2000

Deckarloggs konstfredag: Coronasäker skulpturrunda

Fredagar har ju blivit musikdagar på Deckarlogg. Men från och med denna fredag blir de istället omväxlande musik- och konstdagar.

Det börjar med en rapport om sommarens skulpturrunda i södra Skåne (och lite norröver också)…

***

På somrarna brukar min hustru och jag sätta ihop egna konstrundor med besök på gallerier och konsthallar i Skåne, Blekinge och Halland. Det kan bli trångt inomhus. Så i år fegade vi, på grund av coronan. Men vår sommarkonstrunda ville vi inte vara utan. Sommaren 2020 fick den bli offentlig och utomhus.

Det blev en skulpturrunda. Först på senare år har jag börjat uppskatta skulpturer. Vet inte riktigt varför men jag tror att de lokala Piratenskulpturerna hemma i Vollsjö bidragit till att förändra min konstsyn vad gäller skulptur.

Varje gång jag kör eller promenerar förbi kan jag uppleva Jonas Högströms skulpturgrupp med Piraten, katten Skorpan, Bombi Bitt och Eli vid Piratenmuseet och Thale Vangens av Vricklund och Hornålen vid Pumphuset. Skulpturerna, alla i brons, skriver vidare på Piratens historier och diskuterar historierna med mig.

Piraten skulpturgrupp Vollsjö

Jonas Högströms skulpturgrupp med Piraten, katten Skorpan, Bombi Bitt och Eli vid Piratenmuseet i Vollsjö.

Och varje gång jag kör till Sjöbo möts jag av Jón Leifssons skulptur Hästen och Tjuren (i glasfiber). Så knotig och grov att det krävdes ett Islandsbesök innan jag gillade den. Nu förstår jag att Jón placerat ett stycke isländsk geografi och historia vid ”inner Westerport circle”, som vi säger i Sjöbo.

Googla på nätet! Städer och kommuner har listor med sin offentliga konst, till exempel skulpturer. Det går att sätta ihop egna konstrundor efter geografi och smak. Ska vi åka till Malmö och återse Åsa Maria Bengtssons två rader med bronsskor (”minnesmärken av personer som lämnat avtryck i Malmös artistvärld”) på Davidhallsbron?

En levande skulpturgrupp: betrakta skorna och du ser plötsligt deras ägare – som Edvard Persson, Nils Poppe, Maj Lindström, Anita Ekberg, Olav Gerthel och Jacques Werup. De agerar, sjunger, deklamerar. Nej, Malmös skulpturer kan vi se vid ett ”vanligt” Malmöbesök.

Istället kör vi till Ystad. På nätet presenterar Föreningen Ystad Skulpturpark, ännu utan skulpturpark, staden Ystads offentliga konst. Som Bie Norlings bronsskulpturer på Regementsområdet av soldater till häst och med gevär samt en Röda korssyster: pyttesmå men morska och gjorda med stor humor.

 

Bie Norling Ystad

Ett par av Bie Norlings bronsskulpturer av soldater till häst och med gevär på Regementsområdet i Ystad.

Nog samtalar de om militarism med Jonas Frödings allvarliga beredskapssoldat, också i brons, en bit därifrån vid Militärmuseet? Den bienorlingska humorn ansluter sig till flera humoristiska Ystadskulpturer: Skomakarpojken (brons, okänd konstnär), munken Broder Eskil (i granit av Nils F Hall), Den kvinnliga resenären (huggen ur en befintlig trästubbe av Sven-Ingvar Johansson)…

Ordet skulpturpark leder väl tanken till Kivik Art och Wanås (eller Pilane uppe på Tjörn). Det finns fler skånska skulpturparker att upptäcka, till exempel Lövestad skulpturpark och även Hallsbergs stenar (utanför Lövestad). För de tavlor och figurer som lantbrukaren Nils Nilsson på 1800-talet högg i sten förtjänar att klassificeras som skulptur och konst. Imponerande. Fascinerande. Hallsbergs stenar är värt att besöka som just en skulpturpark (eller trädgård).

Hallsbergs stenar

En av lantbrukaren Nils Nilssons stenskulpturer i Hallsbergs stenar skulpturträdgård.

Evert Fornäs har enstaka verk i skånska städer (bland annat Ystad och Simrishamn) men det blir starkare att se en hel park med samverkande skulpturer (som i Lövestad skulpturpark). Budskap: ett, två, tre liv; allas liv och hela livet. Fornäs arbetade i marmor, granit och diabas, gjorde livsskulpturer med ofta vita stenar och runda, rörliga former. Som två, ibland tre människor i gemenskap.

Evert Fornäs 2 Lövestad

En av Evert Fornäs livsskulpturer i Lövestad skulpturpark. 

Snogeholm Land Art, skapat av Frank Björklund i Snogeholms strövområde, är ett komplement eller en kontrast till Kivik Art. Snogeholmsskogens konst växer fram ur landskapets naturliga material – sten, trä, vass – och ska med tiden återgå till naturen.

Ett stort område som kräver flera besök för att se och studera alla konstverk. Favoriter: den gömda byn (små stenhus på toppen av en stenhög), olikformade stentavlor (en inslagen med rep om) och triumfbågen av vass, tror jag. Titta från ett håll och från andra hållet, stå i mitten och titta uppåt. Se skogen (och livet) förändras.

Land Art Snogeholm Frank BJörklund

Frank Björklunds stenskulptur ”Den gömda byn” inom skulpturströvområdet Snogeholm Land Art.   

Sommarens skulpturrunda avslutades med en resa till Sibbhult, några mil ovanför Kristianstad. Sten, sten och åter sten. Sibbhult är en stenort i en stentrakt (med eftertraktad diabas). Skulpturparken lockade oss men Stenriket, som det kallas, består av tre delar: stenmuseum, skulpturpark och lapidarium.

Museets stora, fyrkantiga stenar (granit, diabas och mahogany, krysshamrad, flammad och polerad) är som konstverk, redan de. Hur ska en konstnär kunna tävla med detta tuffa material (och då tänker jag inte på hur hårt det är att bearbeta)? Skulpturparken blev en besvikelse. Konstnärerna har varit väl försiktiga.

Bertil Wallien Sibbhult

Bertil Valliens ”Stol för blyga” i diabas/grå granit i Sibbhults skulpturpark.

Att som Carl Johan De Geer skriva ett matrecept på en sten är väl lite skoj. Mer än så? Nej. Eller en sten med ett hål som Kari Mjåtveit kallar ”minneslucka”? Nja. Bertil Vallien lyckas bäst med sin ”stol för blyga”. Han har både behållit stenarna som sten (diabas/grå granit) och skapat ett eget verk, som anknyter till hans glaskonst.

Lapidariet visar gravstenar genom historien. Den stenhuggare som högg en gravsten i form av en trästubbe var både hantverkare och lika konstnärlig som de flesta av skulpturparkens konstnärer.

Gravstenar Sibbhult
Gravstensskulpturer, Lapidariet i Sibbhult. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

3 gånger kortkultur

1) Konstbegrepp. Offentlig utsmyckning. Konstnärlig utsmyckning. Offentlig konst. Begreppen kan betyda likadant i praktiken men de har ordagrant skilda betydelser. Smycka något så det blir vackert, utsmyckningen ska vara konstnärlig och konst på offentliga platser, gator och torg. Vilka förväntningar har beställarna och vilka krav känner utförarna, beroende på vilket begrepp som används?

2) Information. Om något kallas typ skulpturpark, land art eller art walk och alltså kan och ska locka konstbesökare, då krävs en broschyr och en karta med konstverken utmärkta exakt där de finns. Det behövs också skyltar vid verken. Kort sagt, det måste gå att hitta konsten! Man ska väl inte behöva ringa upplysningen (= respektive arrangör) för att kunna lokalisera verken?!

3) Deckare. Ett närliggande komplement till Skånes deckarkarta: Emma Olofsson har deckardebuterat med ”Vita rosor” (Bokfabriken, e- och ljudbok) som utspelar sig i Blekinge, närmare bestämt Karlshamn, men sträcker sig geografiskt och historiskt till militärdiktaturens Chile. Handling: en mördad skolflicka och flera försvunna. Inblandade: Matias Hernández, polis, och hans bror Sebastian, misstänkt lärare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Skånes deckarlandskap, från nordväst till sydost

När jag skriver om musik, skivor och konserter, i dagspress och tidskrifter, så betygssätts ofta recensionerna. Alltså inte bara att jag tycker något med ord utan det sätts också ett betyg med siffror eller andra figurer (som lurblåsare i Ystads Allehanda).

När jag skriver om litteratur, till exempel deckare, i samma dagspress så betygssätts aldrig recensioner med siffror eller något annat. Varför? Det är lite svårt att förstå.

Jag ogillar och gillar sifferbetyg, bäggedera. Det beror på, när det används. Vid längre recensioner behövs inga betyg, vad kritiker tycker ska framgå av recensionen.

Men vid kortrecensioner…

En bokrecension kan idag vara så kort som 500 tecken (jag har till och med skrivit recensioner på ynka 300 tecken!) och då bör det lilla utrymmet användas så effektivt som möjligt. Ett sifferbetyg kan spara typ 100 behövliga tecken.

Följande skånska deckarkrönika från första halvåret 2020 hade inga siffer = lurblåsarbetyg när den publicerades i Ystads Allehanda. Vid återpublicerandet på Deckarlogg har jag försett krönikan med sifferbetyg.

Blev det tydligare, vad jag tycker om böckerna? Jag tror det, hoppas det.

***

Vilket deckarlandskap som Skåne har blivit! Allt fler deckare placeras i kriminella skånska miljöer och de flesta skånska deckare är dessutom riktigt bra.

de la Motte varofferOckså ”Våroffer” (Forum), som avslutar Anders de la Mottes ”årstidskvartett”, fick mig att leta på Skånekartan. Exakt var vid Söderåsens spets ligger Bokelunds slott, dit läkaren Thea Lind har flyttat, och samhället Tornaby, där hon blivit distriktsläkare?

Han fortsätter att skildra Nordvästskåne så levande att det är svårt att tro annat än att miljöerna måste vara autentiska. Som att Theas make David förstås är kock och ska öppna en krog i slottet.

Likaså fortsätter de la Motte att knyta ihop nutiden med det förflutna. Valborgsnatten 1986 dödades en tonårsflicka vid nämnda slott – ett minne som blivit kvar inom ortsbefolkningen.

Observera också den – i årstidsdeckarserien – återkommande berättartekniken: preteritum (dåtid) och presens (idag).

Årstiden, naturen, personer och händelser flätas ihop till en undan för undan stegrande spänningsberättelse. ”Våroffer” är – minst – lika bra som de tidigare årstidsdeckarna. (4 ½/5)

Mattias Edvardsson goda-grannarÄven Mattias Edvardsson placerar sin grannrelationsdeckare ”Goda grannar” (Forum) på en fiktiv ort: Köpinge någonstans strax utanför Lund. Makarna Micke och Bianca med två barn har lämnat Stockholm, bosatt sig här i ett lugnt villakvarter och börjat (tvångs)umgås med grannarna.

Så blir Bianca påkörd och svårt skadad. Ambulansen hämtar Bianca och kör henne till lasarettet i Lund. En bilolycka, för det var det väl?

Edvardsson låter kvarterets kör av människor framföra varsin version av händelsen, en och samma händelse. Likadant som i hans föregående roman, ”En vanlig familj”, men resultatet blev då en svårgreppbar kakofoni av motstridiga röster.

Nu har han finslipat metoden. Varje röst och person kompletterar varann och bidrar till en utredning av vad som hände. Och varför. (4/5)

Det är fascinerande att följa författare från debuten, läsa deras följande titlar och se hur de utvecklas. Till exempel Cecilia Sahlström och Tony Johansson.

Cecilia Sahlström hatet-vi-barI den fjärde romanen om Sara Vallén och de övriga poliserna i Lund, ”Hatet vi bär” (Bokfabriken), lyckas Cecilia Sahlström bäst hittills såväl till innehållet som vad gäller det berättartekniska.

Kapitlens olika längder är mer avvägda, yrkes- och privatliv balanseras bättre. Det (i dagens svenska kriminalitteratur allt oftare återkommande) kriminella ämnet – sexuellt frustrerade hatiska män – är också ovanligt välbalanserat.

Fast det Sahlström, själv före detta polis, framför allt skildrar och vill skildra, tror jag, är romanpoliserna som personer och individer. Ja, människor med olika egenskaper och förmågor, lämpligheter och olämpligheter, på bättre och sämre. (3 ½ /5)

Tony Johansson kalla-xTony Johansson tredje roman, ”Källa X” (Lind & Co), med Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson och Landskronapolisen My Englund är en blandad journalist-, agent- och polisdeckare.

En svensk officer dör under ett uppdrag i Jemen; en grävande journalist hittas död på Ven (och en annan är försvunnen).

Detta knyts ihop i berättande action, det betyder nära nog episkt berättande, med spänningen som en del av själva berättandet.

Och det är det, lika spännande som trovärdigt, med avslutning hos svensk säkerhetspolis och regering – i en uppgörelse med politikens dubbelmoral. (4/5)

Mats Svensson, ”Den trettonde bomben” (Lind & Co), och Marianne Stalbohm-Stieger, ”Jag tänker ofta på pingviner” (Ekström Garay), är deckardebutanter.

Mats Svensson den-trettonde-bombenSvensson har skrivit en kombinerad polisroman och terroristthriller. Alina Dragovic, säkerhetspolis i Lund, och hennes kollega Omar efterforska en eventuell terroristcell i Sverige.

Detta leder bakåt till en händelse som inträffade 1952. Ett Viggenplan störta, efter att ha lyft från Kallinge i Blekinge. Vad hände? Och vad hade planet för hemlig last?

Mats Svensson skriver temposnabbt, han fyller berättandet med action och lägger till eldstrid, dessutom. Mycket sker och det sker fort – lite på bekostnad av personteckningen, dock. (3/5)

Stahlbom Stieger jag-tanker-ofta-pa-pingvinerStalbohm-Stieger har skrivit en mer ”vanlig” pusseldeckare. Två miljöer: ett parhus i Limhamn, där huvudpersonen Monika bor, och Nya Zeelands sydspets, dit hennes son reste – och där han försvann.

Monika med väninnor blir detektiver på jordklotets bägge sidor. ”Jag tänker ofta på pingviner” är alls ingen oäven deckardebut med både ett miljötema och en spirande äldrekärlek till den tidigare polisen Olle – med mustasch. (3/5)

Tony Manieri limhamns-juveler_ljudbokTony Manieri, som förut skrivit tuffa polisromaner med Malmö som miljö, återkommer nu med gangsterromanen – eller skälmdeckaren? – ”Limhamns juveler” (Saga Egmont; först som ljudbok, kommer också i pocket). Manieris malmöitiska hittepå-gaturjargong är som Jens Lapidus i en skrattspegel.

På Mysiga Maris konditori plockar Kent och Weschka (medlemmar i ligan Limhamns juveler) upp ett tappat kuvert med en bilnyckel till en Volvo med en bärbar dator i bakluckan.

Och detta är bara början på en ordagrant hejdlös skröna om, genom och kring Malmös gangsterliv med maffiosan Giovanna Cassata i toppen.

Alltså såna här deckare på skoj gillar inte jag. Frågan är, ven varför skrattar jag då?

olseni hansen livraddaren(Christina) Olséni & (Micke) Hansen har nått till sin sjätte, ”Livräddaren”, och fjärde titel, ”Grannar i död och lust” (båda Bokfabriken), i skämtdeckarserien om pensionärerna i Falsterbo respektive mysserien om Ester Karlsson, pensionär med bostadsrätt i Lund.

Falsterbopensionärerna är lika galna som alltid, främst Egon, 87.

Det ska bli begravning i Skanörs kyrka. Egon och hans bäste vän Ragnar, också 87, hittar kyrkvaktmästaren död i en bänk. De stuvar undan honom i predikstolen. (3/5)

Olseni Hansen grannar-i-dod-och-lustMen vad händer med, hos och i Ester Karlsson med ”K”, 78 år? Börjar inte hon att bli mindre mysig och mer… säg, elak? Och den nya romanens plötsliga dödsfall under bostadsrättsföreningens städdag kunde ju vara hämtad från Falsterboserien. (3½/5)

Ska det bli så här, framöver? Det hoppas jag inte, verkligen inte. Jag hoppas att Olsén & Hansen behåller den lilla – men viktiga – skillnaden mellan sina bägge deckarserier, låter den ena serien vara skämt och den andra mys.

vTina Frennstedt ag-9Slutligen men främst: Tina Frennstedts andra polisroman, ”Väg 9”, (W&W), är den bästa skånska deckaren under första halvåret 2020!

Samma polis(er) som i debuten: Tess Hjalmarsson som leder Cold Case-enheten vid polisen i Malmö. Också liknande uppbyggnad: ett verkligt, olöst fall – ung manlig cyklist hittades död utanför Lund – har omplacerats i Sydostskåne, strax utanför Ystad.

I nutid inträffar fler mord, som binds ihop (ledtråd: vit lera) med cykelmordet. Som när en kvinnlig konstnär inför påskens konstrunda på Österlen hittas död på en speciell plats…

Väl berättat, spännande och logiskt samt en exakt skildring av Österlen. Några få ord är allt vad Tina Frennstedt behöver för att varje österlenbo, fast- som turistboende ska känna igen sig.

Det lovar jag. Läs själv så får du se… (5/5)

3 ggr kortdeckare

1) Påminnelse. Karin Wahlbergs ”De drabbade” (W&W) och Jens Lönnaeus ”Clara” (Historiska Media) har jag tidigare recenserat. Genrer: sjukhus/samhällsdeckare respektive psykologisk, ja, psykotisk spänning. Bägge innehåller dessutom atmosfärrika cykel- och gångnära stadsskildringar av dagens Lund respektive Malmö.

2) Danskt. ”Vildskud” (Politiken) är Julie Hastrups nya krimi med ”drabsefterforsker” Rebekka Holm. Just när jag läser den får jag reda på något som var på tiden: äntligen har seriens sju tidigare titlar börjat översättas till svenska. Först ut är ”En tagg i ögat”, ”Den blinda fläcken”, ”Blodig genväg” och ”Porträtt av döden” (alla Polaris, utgivna som e- och ljudböcker). Missa nu inte Hastrup, en av Danmarks främsta polisromanförfattare.

2) Danskt på danska. Danmarks allra bästa krimiförfattare, Gretelise Holm, ges inte längre ut i Sverige. Obegripligt! ”Dødfunden” (Harper Collins) – en allkrimi som speglar hela Danmark från rawfood till rasism – måste alltså läsas på danska. Gör det! I vår har jag också upptäckt Walther Reberniks kampsportthriller ”Jæger” (Byens forlag). Start i Köpenhamn, besök i skånska Arkelstorp, avslut i Italien. Även Rebernik, krimidebutant, advokat och karateutövare, tar tempen på dagens Danmark (och Europa).

Bengt Eriksson
Skrivet ungefär så här till Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, något utökat på Deckarlogg.

 

Kultursommar på Österlen i coronans tecken

Inte alla eller ens de flesta men många av sommarens kulturkonsumenter på Österlen hör till riskgruppen ”äldre”. Vad ska 70-plusåriga farbröder och tanter göra i sommar, vågar vi besöka konserter och utställningar? Det tål att tänkas på och medan jag gör det: ett minnesporträtt av vollsjöförfattaren Jonas Bergh.

Vollsjö? Jo, Jonas Bergh (1969-2020) skrev mest om Landskrona, där han föddes, och Malmö, där han bodde. Fast ibland – som i novellsamlingen ”To Killor with love” (2010) – begav han sig bortåt Österlen, till Hammenhög, Simrishamn, Kivik och danshaket Nyvång i Vollsjö. Och romanen ”En sång för Sonny och Karola” (2005) har just nämnda Vollsjö som nav och tillflyktsort.

Här, i Vollsjö, bosatte sig Karola, som målade tavlor och hade lärarvik på Skåningaskolan (tänk Färsingaskolan) i Sjöbo. Hit, till Vollsjö och Karola, kom också Sonny, som väl mer eller mindre är ett alter ego. Några år i början av 2000-talet bodde Jonas Bergh i samma hus – som Karola i romanen – nedåt Parkgatan i Vollsjö. Det hände ibland att jag till och från Ica mötte honom på Storgatan.

Jonas Bergh sög till sig personer, miljöer och händelser, förvandlade verklighet till litteratur. Inte många år som han bodde i Vollsjö men också han vävde en saga på sanningens varp. Han skrev som Raymond Chandler på skånsk landsbygd. Hans skildring av Vollsjö och Sjöbo blev en modern Piratenhistoria från Färs.

Jonas Bergh. Foto: Thomas H Johnsson.

Personerna är fiktiva, liksom hos Piraten, men nog kände folk igen sig. Jag har hört vollsjöbor beklaga sig över att Jonas Bergh inte skildrat dem riktigt rätt. Bodde man här under samma tid, läste YA och höll öronen öppna för byskvallret, så känns de lätt – ytterst lätt – kamouflerade personerna och händelserna igen.

Till exempel Bertil, alkoholiserad tidigare polis, Stina Svensson, Vollsjös bibliotekarie, och Saga, klassisk violinist som bor i Piratens bokhandlarhus. Eller Skåningaskolans rektor med detta uttalande som kan vara autentiskt: ”På den här skolan bestämmer inte eleverna.”

Följande är en lika träffsäker som rolig beskrivning (fast det krävs ju lite självdistans och dito ironi). Sonny och Karola var inne i Sjöbo, de skulle äta och kollade vad restaurang Kajaken på Västergatan hade som dagens rätt – ”cocacolamarinerad skinkstek”.

Midsommar, för att återknyta till coronasommaren, firade folk med hela släkten. Det kramades. Barnbarn satt i mor- och farmors knä. Vissa har förflyttat sig till sommarhusen på Gotland, Öland och Österlen. Allt detta enligt statusuppdateringar och foton på Facebook. När Allsvenskan kom igång – utan publik – visade Dplay att fans satt nära varann på krogarna och höll på Malmö FF eller Hammarby (bägge är mina lag).

Kan det vara tillrådligt? Själv har jag knappt vågat ta mig utanför vår trädgård för att handla på Ica under den särskilda riskgruppsöppettiden. Smitta sig själv, då får man också skylla sig. Men smittas och sen smitta andra, kan man ha det på sitt samvete?

Hur ska = vågar jag göra med Ystads jazzfestival, som krympt men inte ställts in utan blir av den 30 juli till 2 augusti? På Ystads teater går det att sitta med avstånd, om gränsen sätts vid 50 biljetter, men man ska ju in och ut också? Att ha jazzkonserter på Ystad Saltsjöbad känns trångt och Hos Morten Café måste vara ännu trängre.

Garaget i Hammenhög är nog inte aktuellt för 70-plussare i sommar men utomhuskonserterna, både jazz och annat, på Solhällan i Löderup bör vara riskfria. De flesta av sommarens teaterscener, som Lilla Beddinge Teater och Sommarteatern i Ystad, håller stängt. Dock inte Scen Österlen som spelar nya ungdomsmusikaler även i sommar. Blir inte det väldigt trångt – och riskabelt?

Däremot ska jag – vi – åka till Kivik Art, Land Art Snogeholm och Wanås för att se utomhuskonst. Där bör det kunna hållas avstånd. Galleri Wallner i Simris begränsar antalet besökare så dit ska vi också bege oss och se vad bland andra Bianca Maria Barmen, Leif Holmstrand, Love Lundell, Bengt Saltö och Thale Vangen bidragit med till utställningen ”Polyfoni 5” (sammanlagt 96 deltagande konstnärer).

Carolina Falkholt

Klicka HÄR och se Neta Norrmos kortfilm med och om Cecilia Falkholt i Simrishamn.

Vi kör sen vidare till Simrishamn, parkerar vid Hotell Svea och går in bakom hotellet för att uppleva Carolina Falkholts nya muralmålning i verkligheten. Ännu så länge har jag endast sett henne mobilfilmad. Hon stod högt upp på liften och sprejade det runda nätmönstret – så otroligt snabbt och skickligt – på målningens händer.

”Anagram” heter verket. Fem händer visar med teckenspråk något som betraktaren får ta reda på vad det betyder och själv blanda om bokstäverna för att kunna uttala det outtalbara. Falkholt har också målat dit orden ”Black Lives Matter”.

Strax gick sommarens österlenska konstgläfs igång på Facebook. Nej, jag ber inte om ursäkt för uttrycket. Man behöver inte tycka om all konst men kritik på nivån ”ful” och ”skitful” kan inte kallas diskussion och debatt. När det sen började motmuttras – ”Men räknas inte allas liv då” – blev retoriken så sverigedemokratisk att det var riktigt oroande.

Om SD haft inflytande över Simrishamns kommunpolitik, skulle ”Anagram” då ha betraktats som ”menskonst”? Hade kommunen bidragit med pengar ur Yngve Östbergs minnesfond? Eller ens gett bygglov för Falkholts muralmålning?

PS. Och nu ser jag dessutom att repris på repris på repriskäbblet om Kivik Art repriseras ännu en sommar. Att det ska vara tillåtet med ”skrot” i en nationalpark, skrivs det bland annat. Så trött jag blir. Till att börja med så finns inte Kivik Art inom området för Stenshuvuds nationalpark utan det är privat mark.

1) Biblioteksdikter. I Sjöbo biblioteks hem-till-dörren-levererade ”riskgruppspåse” låg den lilla diktsamlingen ”Folkbibliotek” (BTJ) av Gunnar Källström, bibliotekarie och sångpoet. Med humor och självironi diktar han om det mesta på bibblan: sorteringsbokstäver, städning, bortglömda böcker, bygdens poet och besökaren som gick in i konsthallen ”10.03 och kom aldrig tillbaka / 11.35 kom det ut en helt annan människa”.

2) Litteraturtidskrift. Det är vad Piratenposten fortsätter att vara med Tomas Ekström som redaktör. I sommarnumret (2/20) finns bland annat en intervju med Lina Wolff, årets Piratenpristagare, ett par återtryckta intervjuer med Fritiof Nilsson Piraten själv, en piratisk novell av Jan Sigurd och en kort historia om Eli och (nej, inte Bombi Bitt utan) Edvin av Piratenstipendiaten Iza Knutsson.

3) Krimi. Nu är det snart dags för min halvårliga krönika om de deckare i Skånes kriminella miljöer som getts ut under årets senaste sex månader. Håll utkik! Här följer blott ett kort förhandstips: Tina Frennstedt har med sin nya, andra ”Cold case”-deckare, ”Väg 9” (Forum), skrivit en ännu bättre och ännu mer österlensk polisroman…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

 

Skåntry noir på Österlen

Platsen är Haväng. För att citera huvudpersonen Jonny Lilja via sin författare Olle Lönnaeus: ”En helvetes vacker morgon”. Jonny Lilja går mot havet för att ta livet av sig, ska hänga sig i en ek. Då får han syn på en människa, en ung kvinna, som sitter på gräset med ryggen mot en annan ek. Hon är redan död.

lonnaeus-det-som-ska-sonas”Det som ska sonas” (2009).

Romanens titel: ”Jonny Liljas skuld” (utgiven 2014). Genre: skåntry noir. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Naturen och människan, livet och döden, skildras hud-, livs- och dödsnära. De blir ett: naturen, språket, personerna och berättelsen.

Olle Lönnaeus är journalist på Sydsvenskan och Österlenförfattare. Vi möts på Kiviks konditori, i det Jonny Lilja-land där Olle Lönnaeus själv och även hans tidigare huvudpersoner Konrad Jonsson, Mike Larsson och Joel Lindgren hör hemma. Oavsett om de vill eller inte.

lonnaeus-mike-larsson”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010).

”Olika språk”, säger Lönnaeus i cappucinokön.

”Som journalist ska jag skriva tydligt – men i en roman måste det finnas utrymme för läsarna att andas och fundera. När jag jobbat en dag som journalist går det inte att skriva på en roman. Men jag brukar gå upp tidigt på morgon och skriva ett par timmar. Sen kan jag ta ledigt i fjorton dar, sitta i stugan i Ravlunda och få ihop delarna.”

lonnaeus-en-enda-sanning”En enda sanning” (2012).

Trots att synfältet i Jonny Lilja-serien, nämnda ”Jonny Liljas skuld” och ”Marias tårar” (2016), utvidgas till Malmö så finns Österlen kvar. Tomelilla, där Lönnaeus växte upp, släpper inte taget utan drar honom tillbaks. Inte enbart Tomelilla-trakten heller utan hela det österlenska landskapet från, säg, Haväng till Hammenhög och där emellan Spjutstorp, Onslunda och Lövestad.

”Miljöskildringarna är viktiga”, säger han. ”Några få meningar, beskrivningar av lukter och ljud, kan få läsaren att snabbt förflyttas till en plats.” Jag både instämmer och invänder. Miljöerna betyder mer än så, tror jag. Bok för bok – de övriga heter ”Det som ska sonas” (2009), ”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010) och ”En enda sanning” (2012) – går jag igenom Österlenmiljöerna med författaren.

olle-lonnaeus-thomas-lofqvistOlle Lönnaeus. Foto: Thomas Löfqvist.

”Mycket själva Tomelilla i första boken”, säger han. ”Det bygger på egna minnen av miljöer och händelser.”

Men det förekommer ju också flera udda personer, ja, kufar, som bor i något litet hus strax utanför Tomelilla. Att Boris har sin skrotfirma bortåt Spjutstorp, det framgår, men var finns konstnären Mårten Lindgren, som målar Muhammed som gris, den religiöse mördaren Lelle Myrberg och polisen Eva Ström med sin Britt?

Lönnaeus svarar ungefär att ”lite norr om och väster om och där nånstans och koflickan Britts gård ligger mer bortåt Hammenhög” tills jag inser att husen inte finns fast de finns. Han skriver så autentiskt att jag trott att husen eller åtminstone byarna är specifika = verkliga.

”Vid vägen från Tomelilla till Ystad, ungefär mitt emellan, finns ett stenbrott. Nej, där finns inget stenbrott. Men det borde finnas, så jag placerade ett där. En uppfödare av kamphundar fick bo i Lövestad.”

lonnaeus-jonny-liljas-skuld”Jonny Liljas skuld” (2014).

Vilket ännu mer poängterar det som är min poäng. Att miljöerna utgör grunden för böckerna, kalla dem deckare, skåntry noir eller mansromaner. Språket, personerna och berättelserna uppstår u r miljöerna.

För var skulle Konrad, Mike, Joel, och Jonny ha sina rötter om inte ”po lanned”? Ja, även Jonny Lilja, ”en feg polis” i Malmö, döpt till John Harald med en hatad juridikprofessor som pappa. Smeknamnet Jonny flyttar honom från akademikerstaden Lund till ett ruffigare Malmö men också ut på Österlen, till mormors hus i backen ner mot Vitemölla.

lonnaeus-marias-tarar”Marias tårar” (2016).

När jag läste ”Jonny Liljas skuld” klagade jag på stadsskildringarna. Efter ”Marias tårar” får jag revidera mig. Lönnaeus: ”Jag gjorde noggrann research. Under några dar gick jag omkring i Malmös hamnområde – en fascinerande miljö.”

Ja, nu lever både Malmö och Österlen. Och jag vet, utbrister jag, vad det beror på! I ”Marias tårar” förändras din hårdkokta prosa – inte mycket, blott en skiftning i nyansen – när du flyttar berättelsen mellan stad och landsbygd, Malmö och Österlen.

”Du har nog rätt”, säger han fundersamt. ”Du kan ha rätt.”

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2016

När Fritiof Nilsson Piraten skrev noir

Deckarlogg har ju haft ett litet tema som återkommit då och då om country noir eller landsbygdsnoir på svenska. Detta med anledning av de nya noir-mörka romanerna om och från Norrland, Norr- och Västerbotten av Karin Smirnoff, Stina Jackson och Maria Broberg.

Deckarlogg har blickat både utanför Sverige, till Daniel Woodrells country noir-romaner, och bakåt i svensk landsbygdsnoir. Finns det en sådan, har det frågats. Eller har Smirnoff, Jackson och Broberg startat en ny genre?

Mitt svar som motfråga: Skulle inte varenda äldre arbetarroman som utspelar sig på svensk landsbygd kunna beskrivas som landsbygdsnoir? Hade varit intressant att någon gång orka läsa bakåt i landsbygdens arbetarlitteratur och skriva landsbygdsnoirens historia.

På Facebook skrevs det att dessa nya Norrlandsnoirförfattare, alltså Smirnoff, Jackson och Broberg, är motsatsen till Fritiof Nilsson Piratens berättelser från och om Skåne. Nja, tänkte Deckarloggs redaktör, bosatt så centralt i Piratenland som man kan bo.

Piraten

Piratenskulpturgruppen ”Saga väves på sanningens varp” (upphovsman: Jonas Högström) framför Piratenmuseet i Vollsjö. Foto: Bengt Eriksson

Piraten kunde minsann skriva skånsk landsbygdsnoir – eller skåntry noir. Tänkte just på det när Vollsjö, det var ju här som Piraten föddes och växte som son till stinsen, för några år sen fick en lokal teater, kallad just PiratenTeatern, i en röd lada på Wollsjö säteri (eller Gottorp, för att använda Fritiof Nilsson Piratens litterära namn).

Som första pjäs skulle Friteatern, turnerande från Karesuando till Ystad under plus 45 år, dramatisera och sätta upp en av Piratens berättelser. Närmare bestämt långnovellen ”Mannen som blev ensam”, omarbetad flera gånger och slutligen publicerad i boken ”Historier från Färs” (1940).

Vilket ju passade bra, eftersom Piratens berättelse utspelar sig i säteriets närmaste omgivning. På ena sidan, i Vollsjö by, ligger prästgården och även huvudpersonen Vantecks hus med sin prunkande trädgård. På andra sidan finns Vollsjö station, där Fritiof Nilsson växte upp och bodde med sina föräldrar (pappan var alltså stins) när ”Mannen som blev ensam” utspelar sig.

Och bortom station, uppe på Vollsjö torg, ligger gästgiveriet som också det förekommer i Piratenhistorien.

Friteaterns uppsättning av ”Mannen som blev ensam” var inte första gången som Piratens berättelse dramatiserades. Det hade skett två gånger tidigare: först som TV-serie på 70-talet och sen bara något år innan Vollsjöuppsättningen av Michael Segerströms enmansteater.

Att just ”Mannen som blev ensam” var först ut att spelas på den nya PiratenTeatern i Vollsjö blev också lite extra intressant. Ja, förvånande. För det är ingen vanlig Fritiof Nilsson Piraten-historia, så som de flesta känner Piraten. (Även om mörker oftast eller alltid finns i botten hos Piraten, särskilt i hans historier från hembygden Färs.)

Långnovellen ”Mannen som blev ensam” är nämligen inte det minsta rolig. Piraten är sarkastisk, ja. Också sådär elak som han kan vara ibland. Men i ”Mannen som blev ensam” finns inget roligt alls. Det är en tragedi, en högst allvarlig och sorglig historia.

Ett porträtt av en människa, den ovan nämnde Vanteck, huvudpersonen, som aldrig ens ”med vett och vilja trampat på en blomma”. Men han är ju inte riktigt som alla andra – ”Vanteck följde inte flocken” – i den by som måste vara Fritiof Nilsson Piratens födelseby Vollsjö. Geografiskt stämmer det exakt.

Också ett porträtt av inskränktheten i barndomsbyn, där ”den som står mot strömmen… får bakvattnet i ryggen”. Så skriver en arg, riktigt ilsken Fritiof Nilsson Piraten och fortsätter:

”Bakvattnet rör sig kring sin egen axel men står eljest stilla som en kloakbrunn mitt i strömdraget. Det drar till sig all oredlighet, där flyter spottloskorna upp och dit driver skulorna från rännstenen. Där samlas halva antydningar, fåvitska gissningar och falska vittnesbörd och allt snurrar runt och blandas tills det liknar bevisning.”

I ”Mannen som blev ensam” har Piraten skildrat den uråldriga bymentalitet som lägger grunden för främlingsrädsla, invandrarhat och rasism. Det går också att läsa novellen som en beskrivning av hur och varför människor kan bli terrorister.

Genre: skånsk landsbygdsnoir, så kallad skåntry noir.

Bengt Eriksson

Kulturen – ett politiskt kärnområde

Det är kulturens fel att jag blev som jag är. Bråkig, enligt vissa. Ifrågasättande, om jag får säga. Påstridig, ja. Det finns alltid en fråga att ställa, ett svar man inte har fått. Och för att få detta svar måste man stå på sig och bråka lite. Så jag bråkar ibland och detta beror på kulturen.

”Det är kulturen som gör livet värt att leva”, skrev YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson i lördagens ”Sista sidan”-krönika. Han ilsknade till på grund av några aktuella händelser och förslag inom kulturpolitiken i såväl Sölvesborg som Ystad. Kulturen, avslutade han, ”är det som gör oss till civiliserade människor”.

Instämmer av hela hjärtat, själen och hjärnan. Men faktiskt tror jag att kultur handlar om ännu mer. Kultur i all dess bredd och alla betydelser främjar och garanterar demokrati. För att travestera Mårtensson: Det är kulturen som gör oss till demokratiska människor.

Anders Mildner, före detta journalist som nu arrangerar mediekonferenser, skulle för något år sen hålla ett föredrag i följande ämne och frågade: Hur ska man motivera vikten av humanistiska ämnen i skolorna?

Spontant svar: Humaniora är motion för hjärnan. Humanistiska ämnen, som musik och teckning, är lika viktiga som fysisk motion. Undervisning i såväl teoretisk som praktisk humaniora lockar igång hjärnan och får eleverna att tänka: mycket, olika och självständigt.

Bengt långsmal

Krönikören, fotograferad av Birgitta Olsson.

Exakt som för mig. De tavlor som hängde på väggarna i mitt föräldrahem kom mest från fattiga konstnärer som beställt en kostym men inte kunde betala. Där fanns några andra böcker men min pappa läste bara kioskdeckare och westernböcker. Också kultur men inte bredd och mångfald.

Kulturen kom med rock och pop: Elvis Presley, Beatles och Bob Dylan. Skolan ordnade biljetter till Dramaten, där satt jag högst upp och såg Strindberg-pjäsen ”Ett drömspel”. Begrep ingenting men upplevelsen stannade kvar. En skolkompis tog med mig på musikalen ”My fair lady” och Andy Warhol-utställningen på Moderna Museet är ett minne för livet.

Mitt liv förändrades. Kulturen vände mig ut och in. Alla dessa former av kultur förmedlade samma budskap: Det finns så mycket mer. Andra tankar, åsikter och uttryck. Livet är mångfald. Inget har lärt mig mer om människors olika livsvillkor än den musik från jordens alla hörn, så kallad världsmusik, jag lyssnat på sen slutet av 60-talet.

Min utbildning till människa, så kan det beskrivas, genom kulturen repriseras i huvet varje gång som kultur degraderas till något som är mindre värt, en utsmyckning som man – det betyder kommun, region, riksdag och regering – kan kosta på sig/oss i goda tider men i sämre tider är det bara att skära ner och sudda ut.

Mycket tyder på att vi står inför dåliga tider: en okulturell tid. En tid då livet avkulturaliseras. Det kan vara lokala tecken som att biblioteksfilialen i Vollsjö inte har ekonomi att köpa in böcker eller att Sjöbopolitiker vill sälja ut Elfstrands krumakerimuseum och biografen Flora. Eller när (o)ansvariga politiker i Simrishamn och Ystad föreslår åtstramning eller nedläggning av kulturskolor.

Ett regionalt tecken var när Region Skåne drog in och frös kulturbidragen, vilket drabbade Skillinge teater. (Region Skåne har i höst, efter protester, beslutat att istället utöka kulturbudgeten.) I Stockholm beslöts att Internationella biblioteket skulle flyttas/läggas ner (beroende på hur man ser det) och göra sig av med delar av bokinnehavet.

Kampanjen mot public service, radio och teve – skär ner budgeten och krymp utbudet – är också ett led i avkulturaliseringen. Ja, i en avdemokratisering av Sverige. Public service har, vilket sällan påpekas, ett demokratiskt uppdrag. Med breda och djupa program om samhälle, kultur, politik och världen ska public service förmedla allmänbildande kunskap som kan vara till hjälp vid till exempel riksdags- och kommunalval.

Härmed är vi tillbaks vid den kommunala kulturpolitiken. Ulf Mårtensson gav två exempel: Sölvesborg (med stöd av M och KD drev SD igenom att biblioteks- och konstinköp ska styras politiskt) och Ystad (förslaget om kulturskolan kom från KD, men det krävs stöd från de övriga i treklövern, M och L, samt SD för att nedläggningen ska gå igenom).

Har dagens borgerliga partier (M och KD, ibland L och kanske även C) samma syn på kultur som SD? Det kan påpekas att i söndags anslöt sig KD till SD och M i åsikten att public service ska krympas = strypas. Oavsett är kultursynen och politiken som två sidor av ett mynt. Resultaten blir desamma.

Demokrati är både ett samhällssystem och hur människor uppför sig. Bortsett från det uppenbara (ungar som inte kan göra det ena gör något annat som riskerar att bli värre och dyrare) innebär en nedläggning av kulturskolor att dagens ungdom förvägras en demokratisk uppväxt. Varje kulturell nedskärning blir en demokratisk nedskärning: färre tankar, åsikter och andra sorters liv att möta och ta del av.

Kultur är – och måste förbli – ett av politikens kärnområden. Det handlar om demokrati. Allt annat blir dyrare men att sköta om en kommun ska, kan, får tydligen inte kosta mer. Tyvärr styrs många kommuner efter denna borgerliga graal som stryper inte minst kulturen: kommunalskatten ska inte höjas – helst sänkas.

3 gånger kort om kultur

1. Biblioteksöppet. I Sjöbo kommun har filialerna i Blentarp, Lövestad och Vollsjö öppet lika mycket = lite: knappt en och en halv dag i veckan. De förra är dessutom meröppna (går att låna böcker även när biblioteket är stängt). Men inte i Vollsjö – här gäller blott denna knappa öppettid (enbart dagtid också, när folk jobbar). Kan filialen i Vollsjö ens kallas bibliotek?

2. Julmonster. Gloson, som snart syns vid Frenninge kyrka, ingår inte i Andreas Palmaers och Peter Bergtings bok om ”Julens monster” (Alfabeta), som mest blickar ut internationellt. Till exempel presenteras Namahage, som knackar på dörren i Japan, Kallinkantzaros, grekiska träddemoner, och jätten Grylas hemska, isländska julkatt.

3. Snöigt. Kallt och blött. Min inställning till snö: Det ska inte snöa här nere i södra Sverige! Skidåkning, glöm det. Mats Ekdahl däremot, chefredaktör här och var, sist på tidningen Arbetet i Malmö, har en mer mångsidig inställning som han redovisar i boken ”Snöns historia” (Carlssons). Ingen överdrift att han behandlar samtliga (!!!) aspekter på snö: historiskt, i fiktion och verklighet, fysiskt som mentalt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda