Deckarloggfredag: Så roligt! Ja, genialt.

Maria Eggeling säger, där hon står mellan pianot och gitarren, att hon har en låt som heter ”Vintern”. Hon kanske ska börja med den?

Men nu gick jag händelsen i förväg.

Titta det snöar (igen), tänkte jag. Det var igår, onsdag framåt lunchtid. Jag stod och väntade på att dörren till Ystads teater skulle öppnas. Min vinterrock färgades vit av snöflingorna. 

Uppe på Ystads teatercafé var det längtansfullt av folk, ja, överfullt, så inte bara jag som efter coronans husarrrest längtar ut till mänsklig samvaro. Kan inte ens minnas när jag var på soppteater senast – eller som igår sopplunch med sång och musik.

Spellista med ”Maria Eggelings klingande bästa”.

Publiken har balanserat de fyllda tallrikarna fram till sina bord. Maria Eggeling från Abbekås kommer in och berättar varför hon inte har trion med sig. De övriga blev sjuka i corona inför repetitionerna. Det fick bli en solokonsert.

När kan jag ha hört och sett Maria Eggeling första gången? Det var längesen. Nog på Garaget i Hammenhög, precis när det hade öppnat. Sen dess har jag många gånger upplevt henne på scen, ensam eller med olika musiker.

Hon börjar med två låtar som hon skrev, säger hon, förra gången det kom flyktingar.

Genast hon sätter sig vid pianot, börjar spela och sjunger första låten, den heter ”Ghost”, så konstaterar jag – så mycket bättre hon blivit, så mycket säkrare hon är. Ska jag skriva att hon vuxit, det är väl fräckt. Eller mognat, det är ännu fräckare.

Minns att jag ibland önskat att hon skulle spela med en större orkester. Men inte nu. Något måste ha skett.

Hon har blivit en komplett musiker. Hon sjunger mjukt och vackert medan hennes pianotoner kan slå tyngre, bli mer burdusa. Ändå fortsätter sången att vara lika melodisk och fin. 

Hon byter till akustisk gitarr, säger att hon under coronaåren skrivit barnvisor med Saga, sin dotter, född 2019, som ”producent”. Alla låtar sjöngs upp för dottern.

Om Saga gillade dem, så blev de kvar. Om inte, så kasserades de.         

Maria Eggeling spelar piano och sjunger med slutna ögon (allt som oftast) på Ystads teatercafé. Mobilfoto från mitt bord.

”Tuppen” – om en tupp som inte vill gå upp klockan 7, nej, aldrig före 8 – är ju en fantastisk visa för barn som vuxna. Så rolig! Geniala rim!

Senare ska hon spela och berätta en låt om den intensiva jakten efter apelsiner och bananer. Finns ju ingenstans, inte i någon affär. Lika genialt och roligt.

Nu, först, blev det dags för ”Vintern”, en låt vid pianot.  Maria Eggeling är inte en vokalist som spelar piano. Hon är sångerska. Hon är pianist. Bäggedera: två samverkande artister.

Hon spelar singersongwriterpiano, pop, klassiskt och jazz. Nu hör jag visst en tango? Eller en skuttig vals?

Extranumret handlar om ”Fråga Ugglan”, ännu en barnvisa. Publiken uggelhoar i refrängen.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: En resa i ord och bild genom Piratenland

Tomas Ekström (text) & Mia-Maria Lindberg (foto)
Piratenland
En resa genom Fritiof Nilsson Piratens Skåne
(Ekström & Garay)

”Saga väves på sanningens varp”, som han själv uttryckte det.

Författaren Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972) må ha skarvat, vrängt till och byggt på. Men han ljög inte utan skildrade verkliga människor och platser i sitt Piratenland.

”Skriver man om en synål är det alltid någon enögd jävel som tar åt sig”, sa han också.

Som bosatt i Tosterup, utgångspunkt och nav för Piratenland, kan jag intyga det senare. Eller Vollsjö, så heter det litterära Tosterup i verkligheten.

Här finns fortfarande vissa – främst släktingar till personer i Piratens historier – som inte betraktar Fritiof Nilsson som bygdens son. Detta trots att han verkligen föddes här, som son till det lilla skånska stationssamhällets stins.

I boken ”Piratenland” har Tomas Ekström (text) och Mia-Maria Lindberg (foto) företagit ”en resa genom Fritiof Nilsson Piratens Skåne”.

Deras – och därmed  läsarnas – resa inleds givetvis i Vollsjö-Tosterup, som på Piratens tid hörde till Färs härad (ett område som ungefär omfattade dagens Sjöbo kommun samt delar av Hörby, Tomelilla och Lund).

De – och vi – reser vidare till trakterna norr om Vollsjö, där mycket i boken ”Bombi Bitt och jag” utspelar sig, till Ystad där skolpojken Fritiof relegerades från läroverket, till Lund, där han studerade till jurist, till Österlen, där Fritiof Nilsson Piraten bosatte sig, i Kivik, och till Malmö, där han också bodde.

Ekström och Lindberg synar verkligheterna och fiktionerna, kontrollerar dem mot varandra. De stämmer…

Nej, inte riktigt. Men nästan. ”Leta med försiktighet och list”, skriver Ekström. ”Piratens värld är spegelvänd, förtrollad och lömsk.”

De bägge fotona, då och nu, på det hus i Vollsjö som faktiskt är bokhandlarhuset i ”Bokhandlaren som slutade bada” borde locka varje Piratenläsare att turista i Vollsjö (särskilt när Hotell Svea nu blivit hotell igen).

Och att pappa stinsen skickade sin misslyckade läroverksson att jobba som dräng på samma gård i Hårderup där Victoria Benedictson hade bott är ju en närmast pikant detalj.

Deras egna texter och foton, även gamla bilder och Piratencitat, får fiktionen och verkligheten att samexistera – ja, leva i och med varandra.

Vilket måste ha varit Ekströms och Lindbergs syfte – och det lyckas de verkligen med.

Fungerar boken bäst om man redan känner de verkliga miljöerna eller enbart känner till dem litterärt? Trots att jag är geografisk part i målet – ett annat uttryck för ”lokalpatriot” – vågar jag svara tvärsäkert: Bägge.   

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Parnass

Deckarloggfredag: Proffsigast hittills, jämnt och bra – men fanns det några toppar?  

Ystadrevyn kämpar på. Efter premiären kom beskedet – ännu stramare åtstramningar.

Men Ystadrevyn beslöt ändå att man skulle fortsätta att spela. Publiken glesades ut, mejl skickades till biljettköparna och ett par extra speldagar las till.

Här följer min recension från premiären…

***

Roligt men grovt. Kanske väl grovt? Ibland så absurt att det blev rent galet. Så tyckte YA:s recensent om Ystadrevyn årgång 2021-22. Skrattade gjorde han men saknade ändå några riktiga toppnummer.  

Revy

Ystadrevyn 2021-22

Riskfritt

På: Ystads teater

Premiär: den 8/1 2022

Med: Hans Peter Edh, Rebecca Erlandsson, Maria Gunnarsson, Marcus Hadriz, Lars-Åke Kristensson, Renée Jonsson, Nils Gunnar Snygg och Malin Stenkilsson.

Texter: Marcus Hadriz, Lars-Åke Kristensson, Lars Rehnett, Nils Gunnar Snygg, Malin Stenkilsson, Jarl Borssén, Sören Anker Madsen, Falkenbergsrevyn m fl.

Regi: Nils Gunnar Snygg (och Lars Rehnett).

Bäst: Som alltid Nils Gunnar Snygg men också nykomlingarna Renée Jonsson och Hans Peter Edh bör nämnas.

Undran: Men fanns det något riktig toppnummer i revyn?

Ännu proffsigare! Så har jag åtminstone de två föregående revyåren inlett mina recensioner av Ystadrevyn. Samma i år: Ystadrevyn årgång 2021-22 är proffsigast hittills. Ingenting att anmärka på vad gäller framförandet. Tal, sång och dans – allt satt perfekt redan på premiären.

Årets revy inleds som vanligt med sång av hela ensemblen på vad som blivit tidens och revyns tema. Alltså att det ska vara ”Riskfritt” att gå och se Ystadrevyn (noga kontroll av vaccinationsbevis samt legitimation innan man släpps in på teatern).

Sjunger de inte ännu lite bättre ihop? Jo, jag tror det. Så tänker jag också efter paus när hela ensemblen inleder andra akten med att gemensamt besjunga Foodstockfestivalen. Som Woodstock fast i Ystad och idag med inriktning på vegetarisk och vegansk mat. Ensemblen är utklädd till en skog med träd, djur och en flugsvamp. Det var kul.

Som vanligt återkommer också några nummer. Ja, inte  samma revynummer men skrivna och framförda på samma sätt. Så ska det vara. Ystaddamerna ”Siw & Rut” (Nils Gunnar Snygg / Marcus Hadriz) och samme Snyggs återkommande gubbe i pyjamas utgör själva stommen i Ystadrevyn.

Årets Siw & Rut – med lokal anknytning till det omväxlande cykelförbudet på gågatan och den försvunna planteringen vid Ystads konstmuseum – framförs lika roligt och bra som alltid men får mig att fundera över något som kännetecknar årets revy. Bältet har sjunkit för varje revy och i år kör Ystadrevyn utan bälte.  

Beror det på att flera nummer lånats från Danmark? Danska revyer saknar ju bälte. Nog vart tredje nummer skämtar under midjan. Siw & Rut, som alltid varit grova, är ännu grövre. Sketcher som ”97-åringen” (som blev pappa vid 79), ”Britt & Bengt” (ett äktenskap i karantän), ”Ett litet snitt” (som kan göras på träd men också…) och ”Sista daten?” (TV-show med kåta pensionärer) skämtar om ett och samma ämne.

Någon gång, då märks det. Men när det blir så här mycket, återkommer gång på gång, då slutar både jag och den övriga publiken tydligen att reagera och övergår till att skratta. För roligt är det (men grovt).

Ystadrevyns nykomlingar, Renée Jonsson och Hans Peter Edh, måste nämnas. Att hon både kan dra en monolog och sjunga framgår redan i revyns tredje nummer ”Det värsta jag vet”. Han sjunger som den operasångare han (nästan) är i ”Maj väj”.

I deras nummer märks ytterligare ett par kännetecken för årets revy. Ibland pratas det så bred skånska att det inte går att vara inflyttad och vissa nummer är absurda i ordets mest galna betydelse. Kärleksfullt och fint blir det när revyensemblen hyllar Peps med ett låtpotpurri och foton av honom på väggen bakom.

Paus för genomläsning…

Min recension kan ju få en att tro att Ystadrevyn årgång 2021-22 genomgående var jättebra. Men i mitt anteckningsblock noterade jag att det saknades ett par riktiga toppnummer. Allt var jämnbra (en släkting till ordet jämntjockt). Hur det går det ihop? Ah, du får kolla revyn själv och se…

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 

Mer Fritiof Nilsson Piraten än Tina Frennstedt

Michael Segerström och Jan Detlef

Innan liket kallnar

Bittra tankar på Söderslätt

(Kira förlag)

Den här andra gången försökte Michael Segerström nog ändå att skriva en deckare (eller thriller och lite av polisroman).

Observera orden ”nog” och ”försökte”. Han har ju en skröneberättare inom sig och denne kunde inte låta bli att smygläsa deckarmanuset, lägga sig i och skoja till formuleringar och händelser.   

Resultatet blir liksom förra gången mer av Fritiof Nilsson Piraten än deckarkolleger som Olle Lönnaeus och Tina Frennstedt.

Spännande? Nåja. Smålog en smula och skrattade till gjorde jag däremot på många av bokens 152 sidor. Undertiteln ”Bittra tankar på Söderslätt” passar bättre än huvudtiteln ”Innan liket kallnar”.

Romanen utgår från Söderslätt. Där sitter författaren, som man får förmoda är bokens jag, å andra sidan är det tveksamt om bokens jag kan vara författaren Segerström. (Hur det nu går ihop.)

Jaget sitter i alla fall i Beddinge, hemma hos Jan Detlef, också författare, som framåt slutet ska ta över och skriva klart Segerströms bok.

De diskuterar och minns, drar någon skröna och dricker några glas. Numera äppeljuice för Detlef, medan jaget bjuds att smaka den ena finare vinaren efter den andra av grannen Ahlberg.

Det börjar dock i Ystad med att polisen kallas till hotell Kung Oscar.

Ett teatersällskap tog  in på hotellet över natten mellan föreställningar på Ystads teater och Grand i Trelleborg. På morgonen saknas skådespelerskan Elena Petrov.

Hon är försvunnen, kom inte ner till frukosten. I ett tomt hotellrum finns en lapp: ”Första varningen. Det sitter en man i vit panamahatt och spelar piano i matsalen.”

Blott en av alla panamahattar, de ska bli fler, minst en handfull, otroligt så många panamahattar som förekommer i Skåne. (Eller om de är samma hatt?)

Några anmärkningsvärda personer:

hotelldirektören Börje Wester, Elenas tölp till make Dragan Petrov, skådespelaren Stig Eliasson, teaterchefen Samuel Asp, smågangstern Jiri Janov och söderslättsbonden Walter Groth.

Samt diverse poliser: kommissarierna Leif Sahlberg (som ersatt Wallander i Ystad), Sten Selander (kvar i Trelleborg, sen förra boken) och Bertil Davidsson (Malmö), även Arne Ljung och Pervo (?) är återkommande poliser.

Fler oväntade namn: Rosa Luxemburg, sjuksköterska, och Sofia Arkelsten, polistekniker.

Mord på riktigt och låtsas, narkotika, misshandel och practical jokes, den nämnda skådespelerskan efterspanas och nu har också maken försvunnit. Mycket händer innan det blir dags för ett slags upplösning hos den så kallade Indianen i Emmaboda.

Ja, läs själv och försök hänga med! Extra stjärna till hen som lokaliserar det budskap om ”godhet” som lär finnas.  Dessutom förekommer Gud, här och var.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Kurt Wallander, 30 år!

Kulturredaktören Ulf Mårtensson påminner i dagens Ystads Allehanda om att det är dags att fira 30-årsjubileum för starten av Henning Mankells polis- och samhällsromaner med och om Kurt Wallander i Ystad. Det var närmare bestämt 1991 som Mankell gav ut ”Mördare utan ansikte”, den första titeln i Wallander-serien.

Och medan Deckarlogg sammanträder, summerar och försöker komma underfund med vilka författare och titlar som ska nomineras och prisas som 2021 års bästa översatta respektive svenska deckare och annan krimi så tänkte jag påminna mig själv om vad jag tyckte när Mankell började och fortsatte att skriva sin polisromanserie med kriminalkommissarie Wallander i Ystad.

Vad tyckte du själv? Läste du genast från början? Och fortsatte att läsa de följande titlarna i serien? Så här skrev jag i boken ”Deckarhyllan 2″…

***

Henning Mankell

Land: Sverige

Genre: polisromaner,

skånska berättelser

och världsdeckare

I den första romanen, Mördare utan ansikte (1991), får Wallander larm om ett mord i Lenarp. Klockan är fem på morgonen och medan han hastigt klär sej undrar Kurt Wallander, polis i Ystad, om det ska bli ”någon snö i Skåne denna vinter.” För honom och alla skåningar är snöstormar lika med möda – ja, kaos: ”Bilolyckor, insnöade kvinnor som snart skulle föda, isolerade åldringar och nerfallna ledningar.”

I Den vita lejoninnan (1993) kör fastighetsmäklaren Louise Åkerblom bil från Skurup för att titta på ett hus i Krageholmstrakten. Hon betraktar landskapet och tänker att Skåne är ”vackert och öppet. Men också hemlighetsfullt. Allt som vid första anblicken verkade så flackt kunde hastigt förändras till djupa sänkor där hus och gårdar låg som isolerade öar.”                     

I Mannen som log (1994) är advokaten Gustaf Torstensson på hemväg till Ystad. Han har precis passerat Brösarps Backar när han kör ”rakt in i det vita”. Den är som ett ”ljudlöst smygande rovdjur”, tänker Torstensson. ”Jag vänjer mej aldrig vid den. Trots att jag levt hela mitt liv i Skåne, där dimman ständigt omger människorna med osynlighet.”

Ovanstående miljö- och stämningsskildringar kunde vara hämtade ur den bästa, mest lyriska naturbok om Skåne, främst Sydskåne. Eller rätt ur verkligheten: iakttagelserna är exakta, självupplevda. Så är och känns Skånes landskap och klimat. Det vet den läsare, som själv bor i Skåne.                     

Henning Mankell. Foto: Leopard förlag

Men ändå, trots att Henning Mankell förankrar människorna och händelserna i Ystad med omnejd, så skriver han inte landsorts- eller småstadsdeckare. Händelserna utspelar sej i Skåne och ändå inte.

De författare som skriver svenska landsorts- och småstadsdeckare öppnar dörren till världen på glänt – men  inte mer. De behåller säkerhetskedjan på. I småstadsdeckaren är småstaden världens centrum: en egen, läckande men ändå sluten värld.

Mankells deckare – polisromaner – om kriminalkommissarie Kurt Wallander och de övriga poliserna i Ystad är som Söderslätt: ett öppet landskap. Världen blåser in och på Söderslätt blåser det verkligen!

Henning Mankell skriver världsdeckare. Ystad är inte världens centrum utan en stad i utkanten av världen, en av de många, oräkneligt många små orter i periferin som tillsammans blir världen.

Genom alla Wallander-deckarna – och även Mankells övriga romaner – löper en tråd som med ett stort men riktigt ord kan kallas världssamvete. Eller, varför inte, solidaritet. Från de olika deckarna går i sin tur trådar som binder ihop Ystad, Skåne och Sverige med världen.

Den första romanen Mördare utan ansikte handlar om de nya, tidigare okända delar av världen som invandrarna och flyktingarna fört med sej till Sverige. Det hjälper inte att streta emot. Världen är redan här. Sverige har redan förändrats.

Både i Den vita lejoninnan och Hundarna i Riga (1992) är Skåne och Sverige bara ett mellanled i en berättelse som börjar, slutar och fortsätter i andra delar av världen: i Baltikum respektive Sydafrika. De märkliga och hemska händelserna i Den femte kvinnan (1996) får sin upplösning strax utanför det lilla skånska samhället Vollsjö, men upprinnelsen var en lika hemsk händelse långt borta i ett annat land och en annan kultur, i Algeriet.

Den, enligt min mening, bästa Wallander-deckaren heter Villospår (1995). En mörk och vred roman, den mörkaste i hela serien – lika desperat och nattsvart som Hans Alfredsons En ond man (1980). Också i Villospår finns en alfredsonsk svärta. Undertiteln hade kunnat vara: ”En roman om onda män”.

Mankell skildrar skapelsens krona: den vite européen. Här löper tråden mellan Ystad och Sverige, i ena änden, och en fattig familj (mor, far, dotter) i en liten by i Dominikanska republiken, i den andra. Djupast handlar det om den vite övermänniskans självtagna rätt att utnyttja människor från andra delar av världen: om rasism och kolonialism idag; om hjärtats kolonialism.

Mankells hämnare, Geronimo, den svenske indianen, kunde vara Alfredsons ”enfaldige mördare” på 90-talet. Geronimo är inte enfaldig, snarast överintelligent, men hatet har, bokstavligen, förvandlat och vanställt honom.

När allting är över – om man kan använda det ordet, för i Mankells romaner går ingenting över, ingenting tar slut, ondskan är oändlig, djävulskapen på jorden bara fortsätter.

När utredningen är klar och i alla fall romanen går mot sitt slut så stannar vreden kvar: hos Wallander, författaren och läsaren.

De flesta deckarkritiker verkar uppfatta Mankells hjälte, kommissarie Kurt Wallander, som en kliché: en ganska typisk svensk polisromanpolis (på väg mot femtio, skild med vuxen dotter, problem med magen, dricker för mycket, både sprit och kaffe, och så grubblar han, är tjurig och sur).

Men klichéer har den egenheten att de ofta är sanna: en sammanfattning av verkligheten. Beskrivningen ovan passar in på många svenska män, poliser eller inte.

Dessutom är mannen och människan Wallander mer innehållsrik och motsägelsefull än så. Han äter pizza och lyssnar på opera. Förändringar är han avogt inställd till. Men sen tar han itu med förändringen, gör det bästa eller något ännu bättre av den. Som när han i Mannen som log efter att ha varit sjukskriven i över ett år kommer tillbaks till jobbet och upptäcker att Ystads polisdistrikt fått förstärkning av en kvinnlig kriminalpolis. ”Med en kvinna bland oss”, tänker Wallander, ”kan ingenting förbli vid det gamla.”

Har Henning Mankell försökt teckna en bild som, på gott och ont, kan vara en förebild för läsarna – för den svenske mannen? I så fall: det finns sämre förebilder än Kurt Wallander. 

Den sista titeln i Wallander-serien, Pyramiden (1999), är ingen roman utan en novellsamling. Mankell går tillbaka i tiden: novellerna utspelar sej 1969-99, innan romanserien inleddes med en telefonsamtal till polisstationen i Ystad den 8 januari 1990 klockan 5.13. Bl a får vi möta Kurt Wallander som 21-årig patrullerande ordningspolis, bosatt i förorten Rosengård i Malmö.

Kuriosa: Jan Guillou lånade Wallander till Carl Hamilton-thrillern En medborgare höjd över varje misstanke (1995) och skrev en novell i romanen med Kurt Wallander och den kvinnliga polisen Ann-Britt Höglund som huvudpersoner.

Henning Mankell har även skrivit några deckare utanför Wallander-serien. Både En seglares död (publicerad redan 1981) och Labyrinten (2000) kan karaktäriseras som thrillers: den förstnämnda handlar om ett par byggnadsarbetare som luras på betalningen och beslutar sej för att hämnas, den andra om kommunalpolitik och det sönderfallande folkhemmet. Danslärarens återkomst (2000) är en polisroman, fast med Stefan Lindman, 37 år och kriminalpolis från Borås, som huvudperson.

”Den sista titeln i Wallander-serien”, skrev jag om novellsamlingen Pyramiden. Men tydligen har Henning Mankell mycket svårt att släppa Kurt. Det konstaterar jag sommaren 2002 när jag läser den första titeln, Innan frosten, i vad som skulle bli en ny romanserie om Linda Caroline Wallander, dotter till Kurt och nyutexaminerad polis.

Kriminalkommissarie Kurt Wallander får lika stort utrymme i berättelsen som polisaspiranten Linda Wallander, placerad på polisstationen i, just det, Ystad. Hon är också sin fars dotter: både talar och tänker som han.

Intrigen – ämnet och budskapet – kan sammanfattas med följande utrop: Människan måste ha något att tro på! Liksom Sven Westerberg i sina senaste romaner frågar sej Henning Mankell i Innan frosten vad som kan hända när religionen försvinner ur människorna vardagliga liv – och inte ersätts av något annat?

Bengt Eriksson

Publicerat i boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven 2002 av BTJ Förlag

***

Böcker (urval):                                      

En seglares död. 1981.

Mördare utan ansikte. 1991.

Hundarna i Riga. 1992.

Den vita lejoninnan. 1993.

Mannen som log. 1994.

Villospår. 1995.

Den femte kvinnan. 1996.

Steget efter. 1997.

Brandvägg. 1998.

Pyramiden. 1999.

Labyrinten. 2000.

Danslärarens återkomst. 2000.

Deckarloggfredag: Tillsätt fler kommunpoeter, författare, bildkonstnärer, fotografer, musiker, koreografer…

Ur ett samtal med Lolita Persson, kulturchef i Ystads kommun, en bit in i krönikan. Hon sa: ”I Tranemo gick det ju inte så bra.”Jag blev tyst. En stund, för att sen kommentera: ”Det går ju jättebra i Tranemo…”

Citatet kan stå som sammanfattning av denna missuppfattade diskussion. För det kan väl inte ha varit själva syftet med den snabba kritiken och uppblossande debatten – att locka fram en missuppfattning och slå fast den som Sanningen?

Det handlar förstås om Tranemos nu rikskända kommunpoet Jimmy Alm. Kort och snabb resumé:

För snart en månad sen blev det känt att Tranemo under ett år skulle ha en kommunpoet. Kostnad: 900 000 kronor (eller exakt 894 000). Strax gick en kulturpolitisk vendetta igång, till stor del men inte enbart från höger.

”Skatteslöseri”, utbrast Carolin Dahlman, politisk krönikor på sajten Bulletin (ytterhöger). ”Vansinne”, skrev Lena Mellin, politisk kommentator i Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk). ”900 000 av dina hårt inarbetade skattepengar”, twittrade Richard Herrey, numera moderatpolitiker och ersättare i riksdagen.

Deras följare på sociala media hängde genast på med  hätska utfall mot poeten och kommunen. Tvättad sammanfattning: Poet (fnys)! Vilken månadslön!  

Jimmy Alm framför en av sina kommundikter.

Carolin Dahlman – tidigare politisk redaktör på Kristianstadsbladet (liberal), där hon uttryckte lika  kulturfientliga åsikter – steg fram som höger/nyliberal protestledare när hon också deltog i en radiodebatt.

”Satsa på kärnverksamheten eller låt oss behålla pengarna själva”, sa hon. Som ”skola och polis”. Hon tillade: ”Satsar man på en sak kan man inte satsa på något annat.” Vilken kultur blir då bli kvar? ”Den som människor är beredda att betala för. Var och en ska få bestämma.”

Hon betonade att ”plus och minus måste gå ihop i en kommunal budget”. Kommun? Kommunbudget? Inte nog med att stat, regioner och kommuner tydligen inte ska ägna sig åt kultur (tänk teatrar, museer och konsthallar, folk- och skolbibliotek, kulturskolor) utan Dahlman & Co har inte ens gjort det som bör vara grunden för kritik och debatt: kollat fakta.

Varför inte googla och ta reda på finansiären? Svar: Kulturbryggan (del av den statliga myndigheten Konstnärsnämnden)? Varför inte begära ut projektansökan (offentlig). Strax kom ansökan med budget till min mejlbox. Jag läste och konstaterade…

Tranemo kommun har inte bidragit med pengar. Poeten skickade själv in ansökan. Enligt budget ska han få en månadslön på cirka 22 000 (efter avdrag för arbetsgivaravgifter). Resten går till omkostnader.  

”Mycket pengar för mig”, säger Jimmy Alm när jag ringer. ”Mer än jag tjänat förut.” Han skriver en dikt i veckan med ämne och motiv från Tranemo och gör en diktuppläsning på den aktuella platsen. Detta spelas in och läggs på nätet. Det ska ordnas skrivarkurser och tryckas en bok.    

”Jag vill skapa synergier i lokalsamhället.”Alm berättar att en konstnär ska måla en dikt på den gamla banvallen vilket dokumenteras av en filmare. En vävkonstnär håller på att skapa ett offentligt verk med en invävd dikt.

Du är en entreprenör i poesibranschen? ”Jag börjar tycka om det ordet, allt mer.” Han säger att det var det andra ordet, ”Poet”, som triggade igång kritiken. ”Jag har varit en sån poet, som tyckte att språket var viktigast. Men det är jag inte längre.” Nej, definitivt inte!

Jimmy Alms dikter om Tranemo är inte svårare att förstå än mina kulturkrönikor – ja, lika lättförstådda som en nyhetstext i YA. Hans dikter dokumenterar livet och människorna i kommunen. Dikterna bevarar Tranemos kulturarv och bidrar dessutom med arbetstillfällen.

Varje kommun borde ha sin egen poet! Eller kanske en annan sorts kommunkonstnär? Jag mejlar strax två frågor till kulturcheferna i Ystad, Skurup, Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn: 1) Om en poet eller annan författare, bildkonstnär, fotograf, musiker… har fått projektbidrag och vill bli kommunkonstnär, vad svarar du? 2) Om du svarar Ja, vilken sorts kommunkonstnär vill du helst ha? 

Anto Tomic (Skurup) svarade snabbt och kort: Ja och författare. Även de övriga svarade Ja, i princip. Anders Johnsson (Simrishamn) skrev att han, oavsett kulturområde, skulle bjuda in till en dialog om samarbetet. Kristin Svensson hade frågat om projektets syfte, mål och målgrupp. Helst, i så fall, en bildkonstnär som arbetar med barn och unga. Ros-Marie Stjernfeldt (Tomelilla) svarade att det beror på om projektet är intressant, gärna inriktningen barn och unga.

Lolita Persson (Ystad) ringde jag till, eftersom hon dröjde med svaret. Det blev en lite längre diskussion men även hon svarade Ja, i princip. ”Det ska kännas att det tillför något för kommunen.”

Självklart. Givetvis. Som med kommunpoeten i Tranemo. I skrivögonblicket ser jag nu att Västerviks kommun söker en… kommunkoreograf.

Tre ggr kortkultur

1. Kommunpoesi. Gå in på Diktadig.se om du vill se och höra Jimmy Alm läsa kommundikter från Tranemo och kolla hans övriga diktprojekt.

Han är förresten bosatt i det lilla samhället Uddebo, där 70-talets gröna våg levs vidare med erfarenhet från de gångna 50 åren. En utflyttningsort som blivit en inflyttningsort.

uddebo.uddetopia.com går det att se vad byns 400 invånare har för sig och läsa Uddebobladet.

2. Poesibragd. En kulturgärning att Vendels lilla förlag i Malmö gett ut ”Död idyll & Andra dikter” med Eva Neanders (död 1950) debutdiktsamling, hennes postuma diktsamling samt tidningsdikter.

Bredvid, en sökande främling, till innehåll såväl som språk. Lite ofärdigt kanske men med stor vilja, varje dikt är en ny dikt.

De avslutande raderna: Hon böjer vindkrökt gumgestalt / i kvällsblå tid / och ovan stillhet ges åt allt / en andlös frid. 

3. Nonsenspoesi. Ellerströms, ett annat förlag som nu finns i Malmö, har gett ut ”Svenska rim” med ”Nonsensdikter från exilåren”, alltså skrivet då Carl Jonas Love Almqvist bodde 15 år i Nordamerika undan anklagelsen för giftmordförsök.

Han diktar roligt och galet och nödrimmar medvetet. Underhållande med ett leende. Exempel:

Ej ständigt kan man tala dumt / och tänka svagt och handla ljumt: / man kan ej låta bli att någongång ha snille / vad man än bruka ville.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Cecilia Lindqvist (1932-2021)

Hon var en av de främsta Kinakännarna. Jag tror inte att någon som träffade henne kunde glömma henne. Hon fyllde rummet hon befann sig i, trots att hon var liten och lågmäld (åtminstone när hon föreläste/pratade från scen).

Cecilia Lindqvist. Foto: Per Myrehed / Wikipedia

(Och så var hon så vacker också, men det hör kanske inte hit.)

Jag tog fram ett par texter jag skrev, som journalist, beundrare och förälskad, om Cecilia Lindqvist (1932-2021). Alla ska vi dö men det är ändå varje gång lika smärt- och tårfyllt.

Det tvinnade kinesiska silkets rena, klara ljud

Cecilia Lindqvist pratar i ett. Hon är – fortfarande – lika entusiastisk. Och ändå har det gått – ja, hur många år kan ha gått sen hon var i Kina första gången.

– Snart 50 år sen! utbrister Cecilia.

Det var 1961 som Cecilia Lindqvist skulle åka till Kina. Luta hade hon spelat lite grann och nu ville hon lära sig att spela ett kinesiskt lutinstrument. Kanske pipa, som liknade västerländsk renässansluta. Cecilia stannade till i Moskva och rådfrågade en musikprofessor, som sa: Nej, hon skulle studera qin (uttalas ”chinn”).

Cecilia Lindqvist tillsammans med Deng Hong, som spelar stränginstrumentet qin, och Chen Shasha, som spelar bambuflöjten xiao.

Så kom hon till Peking, en helt annan stad än dagens moderna Peking. Invånarna bodde i små gråa envåningshus längs smala gränder, som släcktes ner på kvällarna.

– Det var mörkt. Det var fattigt. Brist på mat. Människor svalt. Och ändå, mitt i fattigdomen, fanns detta musikinstitut, ett forskningsinstitut för qin.

Det bör påpekas att institutet hade startat 1949, något år efter den kinesiska revolutionen, trots att qin var elitens, kejsarens och hovets, musikinstrument.

– Om jag gått den vanliga vägen, säger Cecilia, alltså genom kinesiska myndigheter, då hade det tagit lång tid och till slut hade jag nog fått nej. Men jag visste inte att man skulle göra så utan gick direkt till musikinstitutet.

Cecilia Lindqvist blev elev på qin-institutet – ja, dess enda elev. Hon fick låna en qin från Songdynastin (960-1279) och hennes kvinnliga lärare, Wang Di, undervisade: ”Tänk dig att du släpper ner en liten vit pärla i en skål av jade.”

– Det skulle bli en så stark och djup upplevelse att det förändrade mitt liv.

Men först reste hon i Indien och Latinamerika med sin man, Sven Lindqvist, och fick barn. På 70-talet undervisade hon i kinesiska på gymnasier i Stockholm, kvällstid reste hon också runt och föreläste om Kina.

– När skoldagen var slut så kunde jag ta ett tåg till Göteborg eller någon annanstans i Sverige. Så höll jag på, nästan varje dag i fem år. Sen tänkte jag, nu får det vara slut. Jag hoppade av som gymnasielärare.

Cecilia Lindqvist inledde arbetet med sitt första Augustprisade praktverk om Kina, ”Tecknens rike”, som kom 1989 och genom de kinesiska skrivtecknen skildrar Kinas kultur och historia.

– Jag åkte till Kina två gånger om året, säger hon. Mina vänner frågade om jag inte kunde följa med någon annanstans, som till Capri? Nej, sa jag. Det hinner jag inte, jag måste till Kina.

Nästa kinesiska praktverk, som skulle komma 2006 och även det få Augustpriset, hette ”Qin” och handlar – äntligen – om stränginstrumentet qin. Med boken följde en CD-skiva med äldre qin-inspelningar och Cecilia Lindqvist gjorde även en separat CDd med Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao (bambuflöjt). I dagarna har det kommit en ny, dubbel CD med samma kinesiska musiker, som nu på fredag dessutom spelar på Ystads teater.

Och det är inte slut än. Snart kommer ännu en qin-CD som nog blir den allra mest spännande. Mer om detta i slutet av den här texten, en så kallad cliffhanger…

– Först tänkte jag att Wang Di, min lärare från Peking, skulle spela qin på skivan och komma hit till Sverige på turné. Men hon blev sjuk i cancer och dog hastigt. Jag hade turen då att få tag på hennes dotter, Deng Hong, som också spelar qin.

Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao.

Vad gör qin-musiken så speciell?

– Ljudet, säger Cecilia Lindqvist. Strängarna, som tvinnas av silke. Detta märkvärdiga material, som är så starkt och ger en så klar, ren ton. Strängens ljud klingar länge, länge. Om man spelar en ton på en sträng så stannar ljudet kvar och om man sen spelar på en andra och en tredje sträng så klingar de olika ljuden tillsammans. Det blir en så vid klangbild.

– Detta kombineras med vibrato. Genast man flyttar ett finger, för fingrarna upp- och nerför strängarna, så reagerar strängarna. Silkessträngarna är så känsliga också. Qin-ljudet är unikt, det finns inte hos något annat instrument.

Stilla och lugnt, som en meditation, så är det att lyssna på qin. Det är musik men tonerna målar också akvareller av naturen och berättar muntliga noveller.

– Till skillnad från västerländsk musik har qin-musiken inga tempoförteckningar, det står aldrig adagio eller något liknande. Istället är varje stycke förknippat med en berättelse eller en dikt. Innan man ska lära sig ett nytt stycke så kan läraren berätta en historia.

– Som en sorgsen kärlekshistoria, säger Cecilia och anknyter till ett av spåren på det nya dubbelalbumet. Den här berättelsen går bakåt till 11- och 1200-talet, den handlar om ett ungt förälskat par. Men flickan accepteras inte av pojkens föräldrar och när det inte heller blir några barn så arrangerar föräldrarna ett mer passande giftermål för pojken. Men han glömmer aldrig sin ungdomsförälskelse och så möts de igen…

– Tänk på den här historien, kan läraren säga, när man ska börja spela stycket.

Därmed är vi tillbaks på 60-talet igen, då Cecilia var elev på institutet för qin i Beijing. Det hade blivit dags att ta farväl men först skulle hon spela upp och visa vad hon lärt sig för de äldsta, mest kända qin-musikernas kritiska öron. Jodå, hon godkändes. Men hur skulle hon kunna fortsätta lära sig, när hon inte längre hade någon lärare?

– En av qin-musikerna sa att vi har hört talas om något som heter bandspelare. Vi har ingen men kanske finns det en bandspelare på någon utländsk beskickning. Jag hörde mig för. Nej, det fanns ingen bandspelare i Kina. Så jag köpte en stor, tung och dyr bandspelare från Taiwan.

– De äldsta och bästa qin-musikerna gjorde sen inspelningar med stycken som de tyckte att jag måste lära mig. De här inspelningarna från 60-talet hade jag tänkt skulle ha funnits på cd:n som följde med boken ”Qin”. Men jag kunde inte hitta bandet! Det var försvunnet. Några år senare råkade jag titta på ett ställe i huset där det absolut inte borde ligga – där låg bandet.

– Nästan alla gamla musiker är borta nu. Mina inspelningar, som snart kommer på CD, är unika.

Cecilia Lindqvist
Född: 1932
Yrke: Sinolog och författare, en av Sveriges främsta kännare av Kina och världens främsta kännare av det kinesiska musikinstrument qin (både utom och troligen även inom Kina)
Priser: Fått Augustpriset två gånger för sina praktverk om Kina, ”Tecknens rike” (1989) och ”Qin” (2006)
Aktuell med: Som producent för dubbel-CD:n ”The Sound of the Soul” (Caprice) där Deng Hong framför det kinesiska stränginstrumentet qin tillsammans med bambuflöjtisten Chen Shasha, med de nämnda musikerna kommer hon också till Ystads teater den 27/10

Bengt Eriksson

(Ystads Allehanda 2010)

Kinesiskt på scenen (2): Qin-konsert

Qin – The Sound of the Soul
Deng Hong, qin
Chen Shasha, xiao
Cecilia Lindqvist, berättare
Ystads teater

Först stiger sinologen och författaren Cecilia Lindqvist in på scen. Hon berättar länge och mycket om hur det kom sig att hon 1961 reste till Kina och som enda elev någonsin på Institutet för qin i Beijing lärde sig att spela just qin, ett stränginstrument som är känt sen tre tusen år i Kinas historia. Avlångt, cirka 120 centimeter på längden och 20 på bredden, sju strängar av silke.

Förresten bör jag ändra det fonetiska uttalet av instrumentets namn från intervjun jag gjorde med henne härom dagen i Allehanda. Det kinesiska ordet qin ska snarare uttalas ”tchinn”.

Cecilia Lindqvist låter pigg och entusiastisk som en ung flicka. Fascinerande att höra henne berätta. Men eftersom jag gjort det några gånger nu så går tankarna åt andra håll. Det är långt – många meter – mellan scen och salong på Ystads teater. Alltför många ystadbor har också stannat hemma, så tyvärr ganska tunt med publik.

Var teatern rätt val av lokal? Förra gången jag såg och hörde Cecilia Lindqvist tillsammans med de kinesiska musikerna Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao, var i Kristianstads konsthall. Mer nära och intimt.

Cecilia Lindqvist tillsammans med de kinesiska musikerna Chen Shasha, till vänster, och Deng Hong med sin qin.

Å andra sidan ändras stämningen så fort musiken börjar. Både qin och den yngre flöjten xiao, som varit följeslagare till qin under blott 600 år, är lågmälda musikinstrument. Nej, det var fel ord. De är meditativa instrument, deras toner blir samtal med det egna instrumentet, mellan bägge instrumenten och – inte minst – med åhörarna.

Strax är det som om publiken förflyttats några meter framåt, nu sitter vi strax intill instrumenten och deltar i tonernas filosofiska samtal. Det är musikstycken som framförs men det är också stilla pratstunder.

Bägge musikerna är så skickliga, absoluta virtuoser. Med högerhandens fingrar kan Deng Hong både spela knäpptysta flageoletter och dra till tufft, mer bestämt över strängarna, samtidigt som hon med vänsterhanden skapar glidande, darrande vibrato.

Chen Shasha spelar långa toner på xiao, en cirka 75 centimeter lång bambuflöjt. Obegripligt att det kan rymmas så mycket luft i denna tunna, späda kinesiska. Hur kan hon spela både så långa och så många toner på en in- och utandning. De kortare tonerna lyfter som fjärilar ur flöjten eller svävar stolt likt plommonträdets blommor.

Så obeskrivbart vackert, oavsett om qin och xiao samspelar och kommenterar varann eller om de spelar och mediterar var för sig.

Mellan varje stycke kommer Cecilia Lindqvist in på scen och berättar om följande stycke, vad det i sin tur berättar för en kines. Varje musikstycke har sin historia, tonerna kan måla en vinterpastell av ett kinesiskt plommonträd eller gryningen över Jadepalatset, skriva en novell om tragisk, olycklig kärlek eller ett fyllo som ramlade i diket.

En dikt, från så långt tillbaks som 200-talet, kan dessutom höra till musikstycket. Eller tvärtom. Deng Hong och (mest) Chen Shasha sjunger också, fast på var sitt sätt, med ljusa kinesiska röster högt upp i diskanten.

Jag är inte den som brukar moralisera över människors kultursmak och vanor. Men alla ni som inte var på Ystads teater i onsdags, ni gick miste om en så stor upplevelse att den kommer att stanna i kroppen för evigt. Det ska ni veta.

Bengt Eriksson

(Ystads Allehanda 2010)

Deckarloggfredag med musik: Ystad Sweden Jazz Festival den 5/8 2021

Alicia Lindberg kvintett

Ystads jazzfestival /

Hos Morten

Klockan 14

Alicia Lindberg kvintett med hon själv som vokalist med egna låtar, den första med svensk text. Jazzlåtar på svenska, alltid plus för det, väl sammanhållen kvintett också (elpiano, elgitarr, kontrabas och trummor) om än lite konventionell. Fast dom är ju unga, personligheten kommer säkert.

Men nu en låt på engelska, då blir det tyvärr än mer konventionellt. Fler svenska låtar. Gillar elgitarristen, Sara Danielsson är flyfingrad på giarrhalsen i sitt solo. Eller lagom snabbfingrad, så toner följer med i en melodi. Det svänger också, jazzsvänger. Får höra hur tredje låten blir…

Visjazzpopsångpoeten Alicia Lindberg med sin kvintett. Foto: Blenda Automatique

”För liten att vara stor” heter tredje låten (finns på Spotify i en mer akustisk version). Stilla, lugnt, stämningsfullt. Visa möter jazz, riktigt bra och än mer lovande. Alicia Lindberg sjunger så det verkligen hörs att låten – sången – visan – måste vara hennes. Hon ansluter sig till de övriga svenska visjazzsångpoeter som gått i spetsen för den nya just visjazzsångpoesin.

Vilken början på min återkomst till Ystads jazzfestival. Så fint och bra och merlovande.

Direktrecenserat från stolen snett nere om scenen.

***

Caroline Henderson

Ystads jazzfestival /

Ystads teater

Klockan 16

När kan jag ha hört och sett Caroline Henderson första gången? För 30, kanske t o m 35 år sen. Aldrig säger aldrig hade jag kunnat tro då att hon skulle bli en souljazzsångerska med den tyngd hon har idag.

Hon blandar jazz-soul-bossa i både rösten och kompet (den typiska jazztrion med piano, kontrabas, trummor). Och framför allt fyller hon varje ton och stavelse med sig själv, sitt levda liv, varje erfarenhet. Vad händer med kvinnor när de får barn, t ex?

Caroline Henderson med trio. Foto: Blenda Automatique

Det positiva i livet, det negativa. Hur kan allt få plats i en ton, i varje ton? Och styrkan, inte sjöng hon med den styrkan i rösten som ung popsångerska? Det här – att hennes liv är grunden för hennes sång – betyder också att hon sjunger som sig själv och ingen annan, som Caroline Henderson. Det är den vuxna medelålders kvinnans jazzsoulsång.

Låtvalet är, hittills, hämtat från annat håll men nu kommer en egen låt. Hon kan det också, komponera egna låtar; då tillkommer lite mer pop. Det blir jazzsoulpopsång. Trion ackompanjerar som den ska, lägger och betonar rytmen, illustrerar med harmonier. Det låter bra. Skrivet högst upp under taket på Ystads teater, punkt satt 16:16.

PS. Bästa låten kom lite senare när Caroline Henderson sjöng ”Jesus” av Lou Reed. Då blev det också verkligen alltihop: jazzsoulpoprocksång. Också den ännu långsammare tolkningen av ”Bang Bang (My Baby Shot Me Down)”, skriven av Sonny Bono till Cher, var mycket bra.

Bengt Eriksson

Ännu en av årets kriminella återvändare

Gertrud Hellbrand

Dragoner

(HarperCollins)

Titeln syftar på målningen ”Skånska dragoner rida till bad”. En mindre kopia av den finns på hästgården i Östergötland kring vilken Gertrud Hellbrands debutdeckare utspelar sig.

Hon har gett ut flera tidigare romaner. Det framgår av deckaren ”Dragoner”.

Hellbrand kan skriva och berätta, särskilt bra är hon på att teckna personporträtt. Samtliga beskrivs, ord för ord, mening för mening, så de blir levande människor.

Mira Westman återvänder till barndomsbyn Hedsbro för att sköta om morfars stuga. Han föll och slog ihjäl sig. (Och eftersom det här är en deckare, så…)

Nu har stallpojken Ville, hennes syssling, försvunnit. Varför? Vad hände? Mira återser också ungdomskärleken Adam.

”Skånska dragoner rida till bad”, målad av Oscar Matthiesen. Originalet finns på Ystads Militär Historiska Museum.

problem är det kriminella. Dramatiken och spänningen. Det går alltför långsamt och händer för lite.

”Dragoner” blir inte mer än som en upptakt – ja, ett förord – till de kommande titlarna i ”Östgötasviten”.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggfredag: Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen

Oj, som tätorten Sjöbo har vuxit! Först byggdes de nya husen, främst villor men också flervåningshus, på det så kallade Bränneriområdet. Nu är dessutom alla lägenhetshusen om tre och fem våningar på den här sidan busstationen, längs Hotellgatans bägge sidor, färdiga och inflyttningsklara.

Förresten, gatan döptes nyligen om till Lennart Nyströms gata (efter traktens byggherre). Det har blivit som en ny stadsdel bredvid Västergatan och övriga centrum, om ordet stadsdel kan användas. Sjöbo är ju ingen stad, blott kommunens största by, centralorten, ett lite större samhälle och just en tätort.

Sjöbo kommuns invånarantal har farit i höjden som en rymdraket. Var kan siffran ligga på? 22 eller 23 000, tror jag. Såväl Simrishamn som Skurup och Tomelilla har halkat långt efter vad gäller att vara Sydostskånes största kommun (näst Ystad).

Jag står på Södergatan och blickar mot vad som förut var biblioteket och konsthallen. Också dessa lokaler ingår nu i Sjöbo kommunhus. Hela den kommunala verksamheten, alla politiker och tjänstepersoner, förvaltningar och nämnder, har flyttat in där och samlats på samma ställe.

Titta, eller föreställ dig, så fint Sjöbos nya bibliotek och konsthall blev. Glasad fasad med likaså glasdörrar och över dem texten ”Sjöbos kulturhus”. Stora nya lokaler med mycket större utrymme. Foto: Media I Morron I Dag

Året kan nog inte vara 2023. Så fort hinner det väl inte byggas. Men året kunde vara 2024 eller -25. Jag har blivit ännu mer plus 70 men envisas med att fortfarande skriva kulturkrönikor i YA.  

Så vänder jag mig om och betraktar glasfasaden till Sjöbos nya bibliotek, som också fått en scen för författarbesök, och den likaså nya konsthallen och dess två delar, en mindre för lokal konst och en större för utställningar med konstnärer från övriga Skåne, Sverige och hela världen. I lokalerna, som faktiskt blev större än planerat (ytan ska vara nära 800 kvadratmeter), finns även utrymme för kulturskolan.

Ett smärre kulturhus. Visst, det hade varit ännu mer spännande om det byggts ett riktigt stort och eget hus, säg bakom biografteatern Flora, för all kulturverksamhet i Sjöbo. Men varför muttra när Sjöbo kommun gjort denna stortsastning på att både locka hit inflyttare och bjuda invånarna på allt mer av kultur och nöje.

Florabiografen har ju också renoverats och byggts ut med större café och ordentliga loger för musiker och skådespelare. Det ryktas, men nog bara ett rykte, att kulturnämnden – det var ju på tiden att Sjöbos kulturliv fick sin egen nämnd – funderar på om inte Sjöbo borde ha en kommunal ensemble, för att spela sommarteater på Floras scen och gräsmattan utanför.

Alla bibliotek i Sjöbo är meröppna, sen flera år. Filialerna (i Blentarp, Lövestad och Vollsjö) har fått varsin liten scen för litterära och musikaliska arrangemang. Fjolårets lokala litteraturturné, där kommunens många författare turnerade mellan Sjöbos olika bibliotek, blev en  formidabel succé!

Liksom kommunaliseringen av Sjöbos tre museiinstitutioner – Elfstrands (pappa Axels och sonen Alberts krukmakeri och bostad i Grimstofta), Lilla Rödde textilmuseum (flamskvävnader, broderat linne, röllakan, agedynor) och Hallsbergs stenar (Nils Nilssons enastående skulpturträdgård i Heinge) – har blivit en stor framgång.  

Tre gånger kultur som är unik för Sjöbo. Så inte förvånande att de blev smärre sommarturistmagneter –  flerdubblade besökssiffror! – efter att Sjöbo kommun tog över och samordnade museerna, reparerade vid behov, vårdar och värnar dem.

Kort sagt, dagens Sjöbo är en kulturkommun. Politikerna, även utanför kulturnämnden, känner nog lite stolthet, för nu lanseras en ny kommunslogan. Vid infarterna ska det sättas upp skyltar med texten: ”Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen”.

Vem kunde tro detta för blott en handfull år sen? Det började efter kommunalvalet 2022. Moderaterna och socialdemokraterna i Sjöbo frågade sig: Vågade de riskera att Sjöbo kommun stagnerade, till och med gick bakåt i politiken? Kunde de överlåta kommunen åt SD? Vilket parti som tog initiativet är okänt men M och S beslöt att gemensamt styra Sjöbo kommun.

Det handlade bland annat – fast inte enbart – om kulturpolitiken. Sverigedemokraterna i Sjöbo hade inte varit kulturpolitiskt drivande (det enda var nog det ogenomförbara förslaget om privatisering av Elfstrands) men det fanns ju exempel från andra kommuner och SD:s rikspolitik: avskaffande av skolbibliotekarier, neddragning av kulturskolor, förbud mot biblioteksböcker på andra språk, ingen Prideflagga på kommunhus, Hörbys väl fortfarande stängda museum, politiker som lagt sig i skolundervisningen, stoppade bidrag till folkhögskolor…

På lördag klockan 11 invigs Sjöbos nya bibliotek och konsthall med tal av kommunalrådet Magnus Weberg (M) och musik av Sjöbo ungdomsorkester. Det blir även release för boken ”Sjöbo skriver”, resultatet från de skrivarkurser som kommunen arrangerat på Sjöbos huvudbibliotek och filialer.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda