Jørn Lier Horst
Ärende 1569
Övers: Marianne Mattsson
(W&W)
Så ska en slipsten dras.
Det är väl ingen hemlighet att Jørn Lier Horst är en av mina absoluta favoriter när det kommer till deckarförfattare. Är det någon som jag själv inspireras av i mitt eget skrivande så är det den skicklige norrmannen.
Inga detaljer lämnas åt slumpen. Med små medel lyckas han fånga läsaren utan att slösa med splatter eller överdriva psykopater som mördare. Det är snyggt, jäkligt snyggt.
”Ärende 1569” är del fyra i coldcase-serien med kriminalaren William Wisting i huvudrollen. Den här gången är det ett gammalt fall med en ung kvinnas försvinnande och våldsamma död som fångar hans uppmärksamhet.
Men det är inte ett olöst fall. En potentiell mördare har redan dömts och avtjänat sitt straff men var han verkligen skyldig?
Wisting får brev med ledtrådar i sin postlåda som pekar på att det finns andra misstänka som polisen missat i sin ursprungliga utredning. Vi får följa den mödosamma jakten på sanningen. Ledtrådar och villospår nystas upp som blodiga smultron på ett grässtrå.
Jag kan inte sluta lyssna trots att det egentligen inte bjuds på några direkta spänningsmoment. Det är Jørn Lier Holst storhet.
Om jag ska ge ett tips till någon som vill bli deckarförfattare så är det att vederbörande bör läsa allt av Jørn Lier Holst. Och då handlar det inte bara om hans trovärdiga skildringar av polisarbetet.
Jag imponeras av hur han jobbar med planteringar, dialogen och gestaltningen. Här finns skolboksexempel på hur man får bra driv i en scen utan att det går till överdrifter.
Miljöbeskrivningarna portioneras ut som välkryddade delikatesser precis i lagom mängd. Balansgången mellan privat livet, som ofta handlar om dottern, och arbetet är vägd på guldvåg.
Inte för mycket. Inte för lite.
Det finns en scen lite mer än halvvägs in i boken där Wisting besöker den tidigare dömde mördaren i hans hem för första gången. Som läsare kanske du inte lägger märke till något märkvärdigt med den scenen.
Och det är just det som är så bra. Allt sitter där det ska. Den scenen skulle kunna tryckas upp i en skolbok för aspirerande deckarförfattare.
Jag ska inte trötta ut er mer med hyllningarna. Men mycket bättre än så här kan det inte bli. En bladvändare utan splatter. Mästarklass helt enkelt.
Samuel Karlsson, återkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare
