Skapat av lera

Sjón
Codex 1962
Övers: Anna Gunnarsdotter Grönberg /
John Swedenmark
Dina ögon såg mig
(Rámus förlag)

 Sjón – eller Sigurjón Birgir Sigurdsson som han egentligen heter – alltså denne Sjón, den isländske författaren, har om man bara räknar vad som finns på svenska, gett ut ganska så exakt tio böcker, varav jag med stor behållning tidigare läst åtminstone fem.

Förutom att skriva och ge ut böcker skriver Sjón därtill bland annat sångtexter åt Björk och för ”I´ve Seen It All” i Lars van Triers film ”Dancer In The Dark” blev han nominerad till både en Oscar och en Golden Globe Award.

Han har fått Nordiska rådets litteraturpris 2005 för ”Skugga-Baldur”. Han är alltså meriterad som få. Och därtill läst world wide, och således även här i kulturskymningens land.

Nu har Sjón samlat tre böcker i samlingsvolymen ”Codex 1962” varav två getts ut tidigare (”Dina ögon såg mig” och ”Med skälvande tårar”) medan den tredje, ”Jag är en sovande dörr”, nu publiceras för första gången på svenska.

I denna lilla text kommenterar jag ”Dina ögon såg mig” och jag kommer i sinom tid också att skriva om de övriga två.

Antagligen är detta lite dumt. För antagligen är det väl så att Sjón har en avsikt med att nu återpublicera de två tidigare böckerna tillsammans med den nya hittills opublicerade tredje och att denna avsikt kanske kan gå förlorad om man läser böckerna med för långt tidsmässigt avstånd och annat läsvärt kommit emellan både för mig och läsarna av min blogg.

Kan då dessa tre böcker som Sjón nu samlat i ”Codex 1962” betraktas som hans så kallade  magnum opus, det vill säga hans stora verk, hans främsta verk?

Ja, vad vet man. Men det ligger väl i farans riktning som man brukar säga. Men, det är min tro, allt klarnar väl när sista boken i ”Codex 1962” är läst, även om det tar sin lilla tid.

Sjón. Foto: Hörður Sveinsson / Creative Commons

Nu kom ”Dina ögon såg mig” på svenska första gången redan 1997, ”Med skälvande tårar 2003” och ”Jag är en sovande dörr” alltså förra året, 2021. Däremellan har han ju publicerat andra viktiga verk som ”Skugga-Baldur” och ”Skymningsinferno”.

(Nu tänker du, min okände läsare, säkert att det var fan vad Bokhållaren denna gång är långrandig – rentav värre än vanligt. Ska han då aldrig komma till skott? Ska han då aldrig skriva om ”Dina ögon såg mig?)

Jo – ”Dina ögon såg mig” är en härlig skröna, som börjar med att ärkeängeln Gabriels mardrömsvrål och basunstötar ekar inom solsystemet, från stjärna till stjärna, mellan vintergatorna och längre ändå, ända till han försvinner bort åtminstone från boken och den slutar med att en Leo Löwe, på flykt från ett koncentrationsläger, i den lilla staden Kükenstadt – jag hoppas du kommer ihåg din skoltyska – tillsammans med en tjänsteflicka Marie-Sophie – och visst spelar en mystisk ring en roll då, javisst gör det – av lera skapar ett livs levande spädbarn.

Ett barn som av Löwe förs, tro´t eller ej, till vulkanön Island, av alla ställen. Men innan dess tycks den mystiska ringen ha försvunnit. Eller? Så kan det gå till i det som kanske är sagornas värld.

För ”Fartyget klöv världsnatten och styrde mot norr. Jag låg i hattasken”. Och då vet jag, men kanske inte du min läsare, inte bara vad som ytterligare skett dessförinnan, utan jag, men antagligen inte du, anar också vad som komma skall.

Och det vill både du och jag vara med om. Det vet jag.

Men boken då? Ska den få ett betyg? Fyra stars av fem. Och kanske hade det blivit fem om inte Gabriel gett upp så lätt.

Även om satan snärjde honom i sitt garn. Ja, kanske.

Kenneth Olaussongästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Nessers folkhemska jargong

Håkan Nesser

Schack under vulkanen

(Albert Bonniers)

Jag tycker om deckarförfattare som kan skriva. Det hjälper en – eller två – igenom mången longör. Så tänker jag strax över 300 sidor in i Håkan Nessers nya deckarskröna ”Schack under vulkanen”. Inte förrän då och där, så det fungerar alltså. Åtminstone för Nesser.

Deckare, deckarskröna, polisroman. Välj själv: jag väljer genren/benämningen i mitten. Det är detta som Nesser blivit allt bättre på – att berätta en skröna som en annan Fritiof Nilsson Piraten, nästan. (Eventuellt i kombination med Leif G.W. Persson och jag ska inte vara så, mycket av Nesser själv också.) Fast uppifrån Kymlinge (räknat från Piratens och mitt Skåne). (Förresten, borde inte snart vara dags för ett Piratenpris till Nesser?)

I staden Kymlinge (typ Kumla, har det sagts) finns Gunnar Barbarotti, kriminalkommissarie (när blev han det förresten, jag har tydligen inte läst tillräckligt noga, vet någon exakt när Barbarotti befordrades från inspektör till kommissarie?) men inte hans sambo Eva Backman, också kriminalkommissarie i Kymlinge (ja, allt det här vet ni ju, ni trogna Nessserläsare); Eva är på väg till Australien, långt bort från Gunnar på både det ena och andra sättet.

Tre personer försvinner. Först den ene, sen den andra, så den tredje och siste. Två män och en kvinna, således. Två försvinner i Kymlinge, från olika hotell, och den tredje i Stockholm, på väg mellan sin bostad och en pub. Alla tre är författare,  fast den siste mer känd som obehaglig litteraturkritiker. Den förste, Franz J Lunde, skriver romaner, kvinnan i mitten, Maria Green, är (var?) poet, och Jack Walde skriver deckare (i smyg, under pseudonym).

Gett sig av frivilligt, alla tre? Döda, alla tre? Mördade? Varför då och hur då? Till saken hör att två av dem, Lunde och Green, skrivit om sitt eget försvinnande; den förre i vad som ska bli en kortroman och den senare blott i anteckningsblocket, men skrivit om det har hon. Var finns de tre författarna? Vart har dom tagit vägen? Vad i hela världen har hänt?

Detta utreder Gunnar Barbarotti med övriga poliser i Kymlinge samt ett par poliser i Stockholm. Sent om länge kommer Eva Backman tillbaks från Australien också, tillbaks till Gunnar och in i utredningen. Den, utredningen alltså, går långsamt. När jag läst klart berättelsen tänker jag att utredningen gick ju hela tiden framåt i alla fall, men långsamt ack så långsamt.

Vilket Nesser fyllt med välberättade longörer, så välberättade att känslan av longör inte infann sig, som jag skrev, förrän efter cirka 300 sidor – och där, lägg till ytterligare 30 sidor,  började det ju hända saker som i action; det vill säga action á la Håkan Nesser. Inte en sida var tråkig att läsa, varje sida fyller Nesser med så mycket Nesser att det blir underhållande – ett ord jag sällan har lust att använda om kriminallitteratur – men Nesser skriver underhållande, mycket underhållande.

Han sa i en intervju att han aldrig vet hur berättelsen ska fortsätta och gå när han skriver utan berättar i skrivögonblicket, både för sig och läsaren. Det är bra, tycker jag. Det får hans berättelse(r) att bli extra levande, trots preteritum (varför inte presens?) är det som att berättelsen händer när den hände. Både han själv, Barbarotti och övriga poliser har dessutom en jargong som måste vara importerad från USA (hårdkokt och noir) men omplanterad i så svensk jord och i en så pass liten stad som Kymlinge.  

Repliker och ord studsar som hos Raymond Chandler men på svenska och i Sverige. Det blir inte ens hårdkokt på svenska utan jargongen är folkhemsk. Något annat jag funderar över: alla dessa personligheter som jobbar i poliskåren, hur kom de in på polisutbildningen? Var de så här redan vid antagningen eller har de blivit så och finns de, utanför fiktionen, i verkligheten? Är dessa fiktiva poliser som autentiska poliser? De är ju, ordagrant, karaktärer; allihop.

Håkan Nesser. Foto: Caroline Andersson Renaud

Jag skrev väl ordet underhållande, skriver det igen. Mycket underhållande att läsa Nessers deckarskrönor (den här och tidigare). (Men har inte Barbarotti börjat prata lite mindre med Sin och Vår Herre? Kan sakna det.) Håkan Nesser har också fått ett allt mer eget sätt att skriva; det är skrönan och skrönikan, som hans romanförfattande har blivit eller till och med utvecklats till. Men också något annat, det rent språkliga.

Hur tusan skriver han? Jag tidigare… nej, inte kritiserat, inte egentligen, men med bestämdhet uppmärksammat, observerat och noterat när han började hugga av meningar, skriva mer korthugget, ta bort subjekt i meningar där han inte tyckte såna behövdes. (Det tyckte jag.) Men numera har han väl i stort sett upphört med det (istället har det blivit så att sagt legio att skriva så hjärtinfarkts(o)rytmiskt bland svenska deckarförfattare) och i den nya romanen observerar jag istället ännu en och ny egenhet.

Jag undrar, Nesser har ju varit skollärare i svenska språket. Vad tyckte han om att undervisa i svenska? Vad tyckte han om den svenska han undervisade i? Jag undrar alltså, för det var först de avhuggna meningarna med borttagna subjekt och det är nu hans återkommande semikolon. Tycker han att det är kul att skriva emot sin egen undervisning? En protest mot skolundervisningen i gammal, uttjänt svenska?

Som om han gång på gång utropar: Vad höll jag på med som svensklärare? Nej, jag ska inte hävda att det strösslas med semikolon i ”Schack under vulkanen” men när semikolon förekommer, rätt ofta, så används de på ett särskilt nesserskt sätt. När han skriver och berättar och riktigt kommit igång med att skriva en så pass lång mening att han plötsligt tycker det, att den blev ju lång den här meningen, ska läsarna orka denna långa mening, nej, kanske inte, och då – där – sätter han ut ett semikolon; så att läsarna kan hämta andan.

Andhämtningssemikolon.  Vågar nog slå vad om så här lärde inte svenskläraren Håkan Nesser ut hur semikolon skulle användas (om semikolon ens ska användas enligt skolundervisningen). Nej, jag klagar inte. Jag noterar. Och jag vänjer mig väl. ”Schack under vulkanen” slutar alltså, faktiskt och ändå med action. Det blir en deckare, en kriminal- och polisroman av skrönan. Och det slutar i Skåne, i trakten av Ystad. Många nesserska hugskott här, omedvetna vid skrivandet tror jag men fullt medvetna ändå. Liksom symbol och parallell, den enda efter den andra.

Håkan Nesser har skrivit en riktigt jäkla bra deckarskröna, ännu en gång. Om Deckarlogg delat ut betyg hade de inte räckt till. Kan förresten lägga till att även Ture Sventon på sätt och vis förekommer i berättelsen och att Nesser ibland formulerar humoristiskt träffsäkra  beskrivningar av detaljer ur verkligheten, till exempel om antalet läsare av diktsamlingar…  

Bengt Eriksson