Kultur i coronans tid

Jag brukar vänta någon vecka eller så innan jag till exempel på Deckarlogg lägger ut texter jag skrivit till en tidning. I det här fallet Ystads Allehanda ska få chans att vara först med att publicera och dess prenumeranter först med att läsa.

Men jag gör ett undantag idag – av en anledning som blir uppenbar i slutet av texten.

***

Går det att läsa sig ur coronan? Hjälper det? Att läsa litteratur som skildrar liknande eller värre tider och farsoter? Från ”Pestens år” (1772) av Daniel Defoe över ”Pesten” (1947) av Albert Camus till ”Som pesten” (2018) av Hanne Vibeke Holst.

Mer eller mindre historiskt, i Europa och USA. Många romaner har skrivits på temat pest, digerdöd, polio, HIV och dödlig influensa. Om man läser en pandomiroman, mår man bättre sen? Man ser att världen, samhället och människorna klarat av liknande situationer och det stärker läsaren? Svar: Miljoner och åter miljoner människor dog ju faktiskt. Själv är jag så mörk i synen att jag blir än mer deprimerad.

YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson reagerar inte som jag utan han läste ”Pesten” av Albert Camus på nytt. Det ska bli en litteraturkrönika – håll ögonen öppna för den! Jag letar istället upp, ser och hör konserter på nätet. För två veckor sen skrev jag en musikkrönika om så kallade coronakonserter, i betydelsen spelningar hemifrån vardagsrummet istället för inställda fysiska konserter. Då hade det knappt kommit igång, nu finns det väl ingen artist, musiker eller grupp som inte framträtt hemma-live, oftast via Facebook.

 

Litteraturrundan

Klicka HÄR och kolla mitt ljud- och bildtips för Litteraturrundan inklusive tolkningar av Sapfofragment. Om länken inte fungerar, verkar vara lite si & så med det, så kolla på Facebook. Där finns klippet.

Det ligger så många hemma hos-konserter kvar överallt på nätet att det är omöjligt att hitta alla. Samordning, tack! Vissa artistiska ”fegisar” går in i en studio med avancerad ljud- och bildapparatur så att resultatet blir som en tevesändning. Det är väl åkej fast mycket roligare när allt ifrån mindre till mer kända artister kopplar upp mobilen eller plattan och sänder direkt från sitt vardagsrum eller kök.

Vissa sjunger lite skralt, andra spelar sisådär på gitarr eller piano. Jag gillar det. Som om musiken får komma hem, till låtskrivaren och artisten. Musiken skalas av och ner, in till kärnan och hjärtat. Det som nu sänds och delas över världen är inte artisten som artist utan människan, världsberömd eller inte.

Lokalt har bland andra rockpoeten Elisabeth Kitzing haft nätrelease hemifrån Rydsgård för sitt debutalbum, Pär Moberg gav solokonsert på blåsinstrument med diverse folkmusik från sitt uthus i Villie och Michael Saxell satt på sängen i Lunnarp och sjöng en av sina tidigare låtar till gitarr.

Internationellt gillade jag att se och höra Sheryl Crow sjunga egna låtar till enkelt gitarrspel och ännu roligare när Mary Chapin Carpenter stod hemma i köket, spelade gitarr och sjöng. En hund låg nöjt bredvid henne och en katt kom gående och satte sig att lyssna. Willie Nyle kompade sig själv på våldsam akustisk rock´n´roll-gitarr från New York-lägenheten i en ”Covid-19”-låt med budskapet: Ta hand om varann! Wash your hands!

Även författare har fått offentliga framträdanden inställda på bibliotek och bokmässor. Men varken författarna eller litterära arrangörer verkar vara lika alerta som musiker, musikarrangörer, musik- och teaterhus vad gäller att hålla kulturen igång. Lite konstigt, bör väl gå lättare ändå att live-sända uppläsningar och författarintervjuer?

Några författare/böcker jag var mest intresserad av i vår har i alla fall presenterats digitalt. När Poesimässan 2020 i Göteborg ställdes in läste Anna-Linnea Ringfors istället på nätet ur diktsamlingen ”Närhetsprincipen”. Maria Broberg, som skrivit den västerbottniska noir-romanen ”Bakvatten”, och Annika Anderbark, som haft advokatbyrå i Hammenhög och med ”Oväsen i Älvdalen” inleder en romansvit om ”trolldomsprocesserna”, höll sina bokreleaser via nätet.

Men här måste jag muttra lite. Viktigt ju att resultatet blir så tekniskt bra som möjligt. Varför inte testa först och lära sig sända med mobil eller platta – innan man kör live? Fullt godtagbar kvalitet håller Berg & Berg (som i Anders och Bengt), vilka under rubriken ”Hållplats E45” sänder författarsamtal från förlaget Heidruns tidigare bokcafé i värmländska Fensbol. Bra idé, skulle vilja se och höra mer sånt från svenska bokhandlar och även förlag.

Jag fick tips på att fler författare läser ur sina böcker på Instagram, under hashtaggen #quarantinereading. Fast det var ju så osorterat och svårt att hitta, här behövs ännu mer av samordning!

Den skånska Litteraturrundan, planerad till början av maj, har flyttats fram till den 5-6 september. Det är ju bra – vem vill riskera att sprida corona? – men också trist. Kan inte Litteraturrundan, när chansen nu finns, testa att ha en digital litteraturrunda redan i vår? Som en försmak inför höstens fysiska runda och för att presentera de författare som finns i Skåne?

Jag gjorde ett förslag i ljud och bild: ställde mobilen mot en blomkruka på middagsbordet och tog fram de tolkningar av urkärlekspoeten Sapfo som jag tänkte läsa på Litteraturrundan, startade mobilen och spelade in. (Resultatet finns på Facebook, om du vill kolla kvalitén.) Bestäm läsordningen, presentera författarna kort och låt var och en spela in sig själv, en kvart till tjugo minuter. Allt sänds under en dag eller två på Litteraturrundans hem- och/eller Facebooksida.
Nå, vad sägs?

Tre X kulturnytt

1. Deckare. Efter att Karin Brunk Holmqvist provat med kriminella inslag i sina mysiga äldreromaner har hon äntligen bestämt sig för att skriva en deckare. ”Mord på marknadsplatsen” blir titeln och den här gången utspelar sig handlingen i kanten av Österlen. ”Jag låter det gamla, ursprungliga Lövestad möta det nya, inflyttade och moderna”, säger hon. Utgivning i september.

2. Hemleverans. Affärer och krogar har ju redan startat utkörning av mat till ”de äldre”. Nu följer Systembolaget efter. Kostnaden för hemtransport har tillfälligt tagits bort av staten. Från och med idag kan alla över 70 år och andra riskgrupper beställa varor på Systemets nätsida och få dem levererade till dörren utan kostnad. Vid leverans krävs ålderslegitimation eller läkarintyg.

3. Bibliotek. En glädje att första gången besöka det nu också meröppna biblioteket i Vollsjö. Bara att dra sin så kallade tag och knappa in koden, sen var jag inne. Kunde lämna böcker och hämta några beställda. Och det gick ju lätt att ordna, bara politikerna hade bestämt sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och Vollsjö skolas stora ingång blev nödutgång. Inte svårare än så.

PS. Ystads Allehanda bestämde att det här året skulle det inte vara några aprilskämt i tidningen. Jag har en delvis annan åsikt om detta. Det är väl i svåra tider, som när Sverige och världen lider av corona, som det behövs humor och skämt som mest.

Notiserna publicerades alltså inte. En eller flera av dem är första aprilskämt. Vilken – eller vilka?

Bengt Eriksson

Liten rapport om vad som varit och är på gång för Deckarlogg

Jag lever ett stilla Coronaliv
mellan Ica och apoteket 
tar ibland också en sväng till Systemet

eller hur den amerikanske poeten Lawrence Ferlinghetti skulle ha diktat om han bott på Storgatan i Vollsjö.

Här följer en rapport om en del som Deckarlogg har gjort, annat som inte hunnits med ännu och sånt som ska göras…

Några deckare från och om Japan har jag läst tidigare – som Natsuo Kirino (om och från) och David Peace (om). Nu har jag – snart – också tagit mig igenom thrillern/polisromanen ”642″ av Hideo Yokoyama.

Jag själv litenNej, inte i betydelsen svårt och ovilligt utan för att det är en lång roman: 619 sidor (i översättning av Yukiko Duke och utgiven av Ersatz – undrar om något annat svenskt förlag hade vågat sig på en så lång japansk deckare och/eller krimi?).

Har läst i etapper och är snart klar nu – sen blir det recension.

Karin Alfredssons ”Roger och Rebecca” (Bokfabriken) har jag recenserat åt Gota Medias tidningar så det kommer en recension i bl a Borås Tidning och även här med tiden. Tills vidare ska jag bara skriva att jag undrar om inte Alfredsson är ännu bättre när hon inte skriver deckare?

Som här: ett slags, tja, känn hela livet-roman.

Kristina Ohlssons ”Mysteriet på Ödeborgen” (Bonnier Carlsen) tänkte jag recensera nu i eftermiddag åt Opsis Barnkultur. Gillar Ohlssons barndeckare, tycker att hon är bättre som barn- än vuxendeckaförfattare. Ursäkta, det var kanske fräckt uttryckt, men faktiskt.

Recensionen av den nya barndeckaren kommer också på Deckarlogg – framöver. I helgen är det sen dags för läsning av ytterligare tre svenska deckar/krimi/spänningsdebutanter. Amen, slutar de aldrig att debutera!

Om nu ”Bakvatten” (Norstedts) av Maria Broberg är en krimi? I alla fall spänningsfylld, har jag bläddrat och sett. En nästan-krimi? Eller en Västerbottensnoir. Det händer att det pratas på dialekt, har jag också sett. Verkar ligga i tiden.

En annan debutant är Maria Grund med ”Dödssynden” (Modernista). Miljö: en ö på Sveriges ostkust. Först ett självmord och sen ett mord eller om självmordet också var mord, utredningen sköts av kriminalkommissarien Sanna Berling med kollegan Eir Pedersen.

Kul att Modernista fortsätter att ge ut, för så verkar det vara, handplockade debutanter.

I Roger Svedbergs ”Carmensyndromet” (Mormor) mördas den kvinnliga chefen för Stockholmsoperan – samtidigt som mordet sker i den fjärde akten av operan ”Carmen”. Mördaren ska till och med ha citerat en replik ur ”Carmen”.

Yngve Malmgren på Norrmalmspolisen i Stockholm leder utredningen. Var rätt längesen jag läste en deckare från förlaget Mormor, nu har just detta förlag gett ut flera stycken nya deckare.

Sånt är alltid extra intressant, hur förlag väljer utgivning. Ja, det var lite av vad Deckarlogg haft och har för sig. Vad gör du? Läser nåt spännande och kul?

Bengt Eriksson

Freddy (i minne)

Sommaren blev höst och vinter. På ett ögonblick sjönk temperaturen från 30 grader till fryspunkten. Vår trädgård tömdes på liv. Trädgårdsbordet stod tomt, ingen låg i det djungelhöga gräset och vilade eller satt på trappan till huset för att bli insläppt. Grannens kattlucka ska aldrig mer öppnas och slå igen.

Så långt härifrån
när du skulle vara
här.

Borta i evighet
nu.

Ändå alltid
här.

Beatförfattaren Jack Kerouac var på resa när hans älsklingskatt Tyke dog. I ett brev skrev Jacks mamma att hon begravt katten under kaprifolen vid stängslet. Efteråt satt trädgårdens alla fåglar i en timma på stängslet som för att ta farväl av Tyke.

Vår älskade delsbokatt Freddy reste till Gotland på semester, insjuknade och dog. Någon dag innan kom han rusande genom trädgårdshäcken efter den nyfikna, så retsamt efterhängsna lilla grannkatten (åt andra hållet). Det var sista gången jag såg Freddy, som nu ligger begravd på södra Gotland.

Freddy YA

Freddy, Freddie, Fredrik eller Frédéric (som i Chopin) blev 15 år eller 76, om åren ska räknas som människor gör. (Något mer eller mindre, osäkra uppgifter om hur liten han var vid ankomsten till grannfamiljen.) Efter Freddys död stod min hustru och ordnade med soptunnorna när ”lillen”, den ovannämnda lilla nyfikna från grannhuset på andra sidan vårt, kom kattrusande och gav ifrån sig ett – enda – gällt mjau. Han, som aldrig jamar, skrek nu i sorg och saknad, som i medkänsla.

Vintermorgon:
Freddyspår
i trädgårdssnö

Freddy bestämde sig för att införliva vårt hus i reviret. Han gav sig inte utan återkom tills vi började mata honom, först lite och så mer. Inget att göra annat än att öppna Vollsjö kattvärdshus med extra frukost och lunch samt supé, ett mindre gästrum vid köket och stora sviten på ovanvåningen.

Han gick från gourmand till gourmet: en särskild sorts skinka och leverpastej, inte torskrygg (för hård) utan stekt torskfilé, gärna lättbrynt råbiff och smörslungad lax. Ibland kunde fräcka Freddy rata maten, vända och gå ut igen eller (vid regn, blåst och kyla) lägga sig på badrumsmattan (med golvvärme).

Freddy såg till att jag fick behövliga pauser i arbetet. Han kom ner till arbetsrummet, gick ett par varv runt mig vid datorn och om jag inte fattade så morrade han kort och dovt tills jag begrep att det var rast. Bara att komma upp för nu skulle han ligga på golvet i köket och jag sitta vid köksbordet, så han fick sällskap.

Solkatt
på carporttak

Poeten Allen Ginsberg använde ordet ”savant” om Kerouacs katt. Begreppet savant (någon som både är speciell och har en speciell förmåga) passar in på de flesta – alla? – katter.

Kombinationen integritet och tillit, det senare när katten valt ut en människa att lita på. En sen kväll kom Freddy in och gick genast och la sig, sov till dagen därpå och först då märkte vi att han varit i slagsmål, blivit svårt biten ända in på benet. Vår dubbelsäng var hans frizon, ett säkert hus.

Många författare, särskilt poeter, har katt. Ja, de samarbetar med katten. Bör ha varit Joyce Carol Oates som formulerade det som att författare inte har spök- utan kattskrivare. Oates twittrar flitigt om katter, sin egen och andras, och har skrivit en fin dikt om ”my Cat Cherie” där hon konstaterar att katter är inte som hundar men kan göra matte till sin hund.

Werner Aspenström sa att han diktade till katten Tempus (som väl var hans lektör). Göran Greider har gett ut samlade kattdikter. Stig Larsson skrev sorgsna kulturartiklar när katten Esset sprungit bort. Lawrence Ferlinghetti, poet och bokhandlare, har diktat om sin bokhyllekatt. T.S. Eliots dikter om olika kattpersonligheter är grunden för musikalen ”Cats”. Och så vidare.

Freddy vårrusar genom trädgården
upp i äppelträdet
och ner igen

Men så stannar han till
kommer på att han inte är ung längre
ryggen blir krum han vinglar lite
går runt-runt på köksgolvet
som en osalig ande
innan han mödosamt
lägger sig på golvet
och väntar på mattallriken

Just nu skriver författaren Helena Dahlgren på Instagram att hon fick flytta laptoppen eftersom ”en katt ligger och sover på min kontorsstol”. Författare och skribenter brukar visa foton på Facebook/Insta av sina katter liggande över tangentbordet. Katterna hjälper till att redigera texterna.

Freddy tyckte om deckare. När jag satt i trädgården under äppelträdet för att läsa en deckare kom han strax och la sig på bordet. Han följde med i läsningen. Han och jag hade också ett projekt ihop: vi skrev poesi till vad som skulle bli ”Freddys diktbok”. Han levde och inspirerade. Jag noterade.

Senast det var Litteraturrunda i Vollsjö läste jag upp några av våra gemensamma dikter. Men hur ska detta gå? Hur ska jag nu kunna skriva klar din och min diktbok?

Det finns kanske ingen himmel
för människor men för katter
finns det med ett värdshus
där du kan äta extra frukost
och supé och boka ett rum
för hela eftermiddagen

Litterära kattboktips. I ”The Sophisticated Cat” (Penguin, redaktörer: Joyce Carol Oates och David Halpern) finns dikter/noveller om katter av bland andra TS Eliot, Montaigne, Edgar Allan Poe, Shelley, Keats och Emily Dickinson. ”Katten i svensk poesi” (En bok för alla, redaktör: Björn Meidal) innehåller kattdikter av Edith Södergran, Nils Ferlin, Lennart Sjögren, Kajenn med flera. Bägge slutsålda – låna på bibliotek och jaga på antikvariat.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Skåntry noir = noir i Skåne

En av mina favoritförfattare, Jonas Bergh, har gett en ny bok, ”Uppför backen baklänges” (Recito), med två kortromaner, ”Jag höll hans hand när han dog” och ”Balladen till min bror”.

Kom precis i min brevlåda och jag bläddrar, läser här och var. Noir, som det brukar vara. Utan att bli deckare, som det också brukar.

Ska snarast, så fort dagens arbete är avklarat, börja läsa ordentligt. Återkommer…

Men till dess: en recension av en äldre Jonas Berg-bok. Likaså: noir. Och där blev det också, faktiskt, en deckare.

***

Jonas Bergh
Till Killor with love / Noveller
(GME Förlag)

Jag börjar från slutet, när jag läser Jonas Berghs nya novellsamling. Boken avslutas nämligen med kortdeckaren ”Mord på Möllevången”.

Ordvalet och ordföljden, komma- och ännu mer punkteringarna (för Bergh slösar inte med kommatecken). Vilken fröjd att läsa! En så bra inledning – och då tänker att alltså på språkbehandlingen – var det längesen jag hittade i en svensk deckarhistoria.

Också person- och framför allt miljöskildringen av Folkets park och kvarteren kring Möllevången i Malmö är precis lagom antydd. Jonas Bergh har en känslig förmåga att inte dokumentera för mycket utan just antyda gator och – inte minst krog efter krog – så att i alla fall den här läsaren känner att han själv är där, på plats.

Fast så mycket till deckare blir det inte av deckarnovellen. Ingen vidare intrig och slarvig upplösning också. Bergh har nog förläst sig på den danske deckarförfattaren Dan Turèlls både sämre (det kriminella) och bättre sidor (personerna, miljöerna och språket). För nog måste ”Mord på Möllevången” vara Turèll-inspirerad?

Hammenhög, Simrishamn, Kivik, danshaket Nyvång i Vollsjö, samma och fler delar av Malmö, söder om Halmstad, Köpenhamn, Paris och Spanien är ytterligare några av de platser som Jonas Bergh låter sina personer befolka eller besöka.

Novellerna – så står det i baksidestexten – ”handlar om människor som snubblar omkring på den vanliga stigen i livet”. Det stämmer, nästan. Det beror på – om läsaren går längs samma stig genom livet som författaren och hans personer.

Jonas Bergh skriver arbetarnoveller – eller snarare noveller om ett svenskt trasproletariat: arbetare som inte heller riktigt klarar av att vara arbetare, människor som ”snubblar” genom livet. Det kan vara blonda Katja – eller Candy – med den korta kjolen i Malmö och Kennet – eller Killor – med våldsamt temperament från katthuset i Hammenhög. De lever inga bra liv – därför blir de inte heller några bra människor. De behandlar inte andra eller ens sig själva väl. De är som livet är.

Jonas Bergh. Foto: Thomas H Johnsson.

Jonas Bergh skildrar – ja, omfamnar – personerna med stor kärlek. Nej, ordet är livsvisdom och det bör nog också stå självupplevd framför livsvisdom. De är inga onda människor, egentligen. De reagerar på livet, med och mot.

Och många av dem verkar faktiskt klara sig genom livet med livet i behåll lika länge som vi andra. Det är den styrkan som lyfts fram i novellerna: människans överlevnadsvilja och oändliga kraft. Trots motståndet från livet.

Metoden är språket. Jonas Bergh har skapat och fortsätter att skapa sitt eget svenska skriftspråk, på samma gång helt vanligt och experimentellt. Han skriver sig både kvar i och ut ur arbetarlitteraturen. Ett gammeldags sätt att berätta men ändå nytt och poetiskt.

Han kan hoppa i handlingen och hugga av meningarna, skriva kort, kort. Eller låta en mening hoppa i tanken så att formuleringen blir ogrammatikalisk och just därför så tydlig, full av känslor och liv. Hans noveller blir längre än de är; de innehåller mer än sin längd. Novellerna har en förhistoria och ger också en aning om personernas liv efter att Jonas Bergh satt den sista punkten.

Han skriver svensk – ja, skånsk – noir. Än mer urban och malmöitisk, som i ”Mord på Möllevången” och ”Första maj, Folkets park (Katja)”, än skåntry noir, som i novellen om Killor, ”Men han tyckte att tjurfäktningar borde förbjudas”.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2010

Margaret Yorke – deckardrottning i engelsk idyll

Margaret Yorke är en modern Agatha Christie.

Gråhårig och med rosa kofta ser Margaret Yorke, 75 år, inte bara ut som miss Marple. Hon har dessutom skrivit en lång rad kriminalromaner som alla utspelar sig i den lilla engelska by där Agatha Christie lät miss Marple lösa deckargåtor.

– Ja, det stämmer, säger hon. Byarna och småsamhällena i mina romaner har olika namn, men alla kunde ha hetat och varit St. Mary Mead.

– Sen trettiofem år bor jag själv i en typisk engelsk by, Long Crendon i Buckinghamshire, som också den kunde ha varit Agatha Christies lilla by.

– Men samhället har moderniserats. Byn har förändrats. De gamla byborna är borta. Unga medelklasspar, som pendlar till arbetet i London eller Oxford, har flyttat in i husen.

– Jag skildrar Christies engelska lilla by idag – dagens människor, problem och brott.

Peggie Nicholson, som hon heter privat, skilde sig 1955. Hon stod ensam med två barn, en pojke och en flicka, som hon måste försörja. Det var då hon blev deckarförfattare.

Först skrev Margaret Yorke några pusseldeckare med Patrick Grant, rektor i Oxford, som problemlösare.

Hennes första deckare om den lilla engelska byn och dess människor, ”Den du minst anar”, kom i mitten av 70-talet. Sen dess har Margaret Yorke varje år publicerat en psykologisk kriminalroman. Så brukar hennes deckare karaktäriseras – men borde de inte istället kallas livsromaner?

Yorke                                                                                                                                                                     Foto på Margaret Yorke hemma i sin lilla engelska by, kan det se ut som. Men Birgitta Olsson fotograferade henne faktiskt i samband med Bokmässan i Göteborg 1999.

– Jo, gärna! utbrister Margaret. Jag hoppas att mina kriminalromaner handlar mer om livet än om döden. Det är människorna och deras liv som intresserar mig.

– Jag skildrar verkligheten men skruvar den en liten aning. I mina romaner finns sällan några förhärdade brottslingar. Jag skriver om vanliga människor som hamnar i situationer där de antingen utsätts för eller känner sig tvingade att begå brott.

– Många yngre författare, både i USA och England, skriver hemska, mycket blodiga deckare om seriemördare. Jag skriver antiseriemördardeckare! Det finns fler seriemördare i litteraturen än i verkligheten.

Just därför blir Margaret Yorkes landsortsdeckare ännu mer hemska än alla deckare om seriemördare. Hennes romaner kan man inte skjuta ifrån sig, låtsas att de bara är fiktion, påhitt och dikt. Också i min lilla svenska hemby, Vollsjö i Skåne, träffar jag människor som jag känner igen från Margaret Yorkes kriminalromaner.

– Berättelserna är allmängiltiga, menar du? Så kan det nog vara. Tar man bort det typiskt engelska så skulle mina romaner kunna utspela sig i ett litet svenskt samhälle.

Flera gånger har Margaret Yorke skildrat dåliga äktenskap och kvinnomisshandel. I en av sina mest otäcka romaner, ”Farligt att känna” från 1994, öppnar hon dörren till makarna Browns hus och blottar en ohygglig interiör. Också i de två senaste romanerna, ”Våldshandling” från i fjol och årets ”Falska förespeglingar”, står kvinnorna i centrum. För den sistnämnda fick Margaret Yorke en ”Silver Dagger” – ett prestigefyllt engelskt deckarpris.

Men mot benämningen kvinnoromaner protesterar hon.

– Jag har alltid betraktat mig som en fri kvinna. Jag är inte underordnad någon. Men jag är inte feminist. Jag skriver inte aggressiva romaner.

– Mina kvinnliga romanfigurer måste varken vara starka, oskyldiga eller goda, säger hon och suckar över Emily, den unga kvinnan i ”Falska förespeglingar”. Stackars Emily…

– För mig är ”Våldshandling” en berättelse om barn som växer upp utan sina biologiska fäder. Jag har också skrivit en roman, ”Falskt anklagad”, om en man som blir just falskt anklagad för våldtäkt. Det är en sann berättelse. N ä s t a n samma sak hände en man i min by.

Margaret Yorke berättar, växelvis, om romanintriger och händelser i hembyn. Att skilja det ena från det andra är inte helt lätt. Hon berättar om ett väpnat rån på postkontoret. Det hände mitt på ljusa dagen, när hela byn pendlat till arbetet i London. Jag ska precis fråga om det är intrigen i hennes nästa roman, när hon säger…

– Postrånet hände här i byn, för ett tag sen. Ännu har jag inte lyckas få med det i någon roman.

Hon berättar också om den där gången hon hörde kvinnoskrik från grannhuset. Margaret tog sin käpp och sprang in till grannen. Där stod en stor karl och misshandlade sin hustru.

– En man som hört skriket kom också springande. Jag behövde aldrig använda min käpp. Men jag hade inte tvekat. Om det behövts, så hade jag slagit honom med käppen.

Är hon en moralisk författare? Predikar Margaret Yorke moral i sina kriminalromaner?

– Ja!

– Både Shakespeare – min store hjälte – och Dickens var moraliska författare. De bästa berättelserna har alltid haft ett moraliskt budskap.

– Rättvisan ska segra. Så lyder min moral. Fast rättvisa är inte nödvändigtvis liktydigt med landets lagar och rättssystem.

Det sistnämnda, rättssystemet i England, ska Margaret Yorkes kommande kriminalroman, ”The Price Of Guilt”, handla om.

Bengt Eriksson
Publicerat i Sköna Dagar 2000

Tecknade seriedeckare från Skåne – lika verkliga som makabra, ja, ockulta

Dennis Gustafsson är en av Sveriges främsta deckarförfattare. Och tecknare.

Han skriver och tecknar deckare i form av kriminella, historiska och övernaturliga viktor-kasparsson---fadernas-synderseriealbum. Eller ”makabra”, för att återanvända det ord han själv använder.

Huvudperson: Viktor Kasparsson, privatdetektiv och mer. Miljöer: Skåne mest med utgångspunkt från Helsingborg.

Nu har Dennis Gustafsson gett ut sitt åttonde Viktor Kasparsson-album, ”Fädernas synder” (Albumförlaget).

Vilket Deckarlogg förstås ska återkomma till. Men i väntan på den recensionen: en presentation av/krönika om/intervju med Dennis Gustafsson…

***

Det var vinter när jag öppnade Dennis Gustafssons första album om Viktor Kasparsson. På 1930-talet och strax före jul, snön faller över Hälsingborg (dåtidens stavning). Trots kylan är Kasparsson ute på stan i bara ”fiskbensrandig kostym och tidningspojkekeps”. Han besöker Jennifer Rosendahls antikvariat och hittar en intressant bok: ”Ockultism Encyclopedia” av Lewis Spence. Antikvariatshandlerskan slår in den som en julklapp.

Sen dess har det kommit ytterligare fem album om och med helsingborgaren Viktor Kasparsson, som tänkte bli kriminalfotograf men av omständigheterna görs till privatdetektiv. ”Album” skriver jag. Det betyder tecknade serier. Dennis Gustafsson berättar och tecknar deckare. Om seriealbumen varit romaner kunde de ha prisats som några av de bästa svenska deckarna. Eller kanske ändå inte – hade Deckarakademin, övriga deckarkritiker och läsare accepterat blandningen av verkligt och makabert, ja, ockult?

”Som de flesta serieförfattare vill jag väl bli en romanförfattare”, säger Dennis Gustafsson. ”Men jag blygs över min ringa skicklighet i författarhantverket, så tills vidare får jag gömma texterna bakom en massa bilder. Att första boken, ´Makabra mysterier´, har epiloger i skönlitterär form beror på att jag leker med tanken att skriva en novellsamling med Kasparssonberättelser.”

Viktor Kasparsson kb

Tecknat och målat av Dennis Gustafsson.

De makabra mysterierna utspelar sig både i Helsingborg och på landsbygden – mest platser i norra Skåne: Söderåsen, Djupadals dansbana, Raus kyrkogård, Ramlösa, Svartmåla, Äsphult, Utvälinge med flera. Berättandet sker oftast i kortare serienoveller, flera stycken i ett album. Årtalen växlar, fram och tillbaks. Kasparsson är ”lika gammal som seklet” och upplever sitt första mysterium som 19-åring i berättelsen ”Syndaätaren”.

Du kommer från Helsingborg, därför som du placerat Viktor Kasparsson just där? ”Ja, jag är född och uppvuxen i Helsingborg”, svarar Dennis Gustafsson. ”Men jag började spåna på Kasparsson när jag bodde i London. Man blir ju mer hemkär desto längre bort man är från hemtrakten. Jag har många minnen också av äventyr i ungdomens Helsingborg, gamla rivningskåkar på söder och nedstängda sjukhus i Ramlösaparken.”

Helsingborgs gator, hus och caféer, utsikten över hamnen, Auktionskammaren, Hotell Vega… Allt är så pyttenoga exakt, realistiskt och verkligt tecknat och målat. Ända tills det overkliga, makabra och ockulta inträffar – då går tecknandet liksom överstyr och blir friare, mer explosivt, orealistiskt och overkligt.

Fast deckarserieskaparen Gustafsson tycks mena att också det overkliga kan vara verkligt. ”Platserna är historiska och övernaturligheterna baseras på sånt som rapporterats av riktiga människor eller förts vidare som sägner från generation till generation. Hotell Vega finns kvar i Helsingborg men heter nu Hotell Viking. Personalen berättade att de sett två spöken och när jag gick runt i hotellet tyckte jag mig få en känsla av en ung man och en ung kvinna…”

”Och”, tillägger han, ” googla ordet ´Råttkung´ så ska du få se! Nackhåren reser sig.” Varför inte låta Viktor Kasparsson lösa något mysterium också i sydöstra Skåne? Till exempel i mina hemtrakter, alltså Vollsjö. ”Genast det rapporterats om något övernaturligt otyg i Vollsjötrakten så…” säger Gustafsson. ”Har du någon lokal sägen på lager? Skriv till mig så ska jag skicka vidare till Viktor.”

Också vinter när jag avslutar det nya, sjätte Kasparsson-albumet ”Vinterbrand”. Tid: november 1927. Efter att ha löst ett makabert/ockult mysterium i byn Asketorp är Viktor Kasparsson med redardottern Emilia Varga vid ratten på väg hemåt Helsingborg igen genom ett allt snöigare Östergötland. De sista rutorna täcks av stora snöflingor: vitt, vitt, vitt.

Dennis Gustafssons seriealbum:
Viktor Kasparssons makabra mysterier (2010)
Skräckens ängel (2011)
Spöket på Hotell Vega (2012)
Blodsband (2013)
Syndaätaren (2014)
Vinterbrand (2015)
Alla utgivna av Albumförlaget

deckarlogg-2Bengt Eriksson
(Krönika i Ystads Allehandas 2015)