Deckarloggfredag: För den lokala kulturen eller ”Jag tycker den var fin”

På bussen från Sjöbo till Simrishamn, dit jag reser för att prata kulturpolitik med Lotta Hildebrand, tar jag fram mobilen, går in på facebook och kollar ”Val 2022 Sjöbo”.

En riktigt bra facebookgrupp som inför kommunvalet ställer frågor till de politiska partierna i Sjöbo kommun. Ett ämne per vecka och partierna triggar varann enligt modellen att svarar ett parti kan inte de andra låta bli.

Härom veckan handlade det om ”Hälsa och fritid, natur och kultur”. Men det var nog mindre smart att ställa frågor om allt detta under samma rubrik. Vad kan politikerna ha svarat mest på och vad undvek de? Inte heller efter påstötningar – det var jag! – blev svaren om de olika partiernas kulturpolitik särskilt utförliga.

Från nätsidan för Liberalerna i Simrishamn.

Nämner detta för Lotta Hildebrand (L i Simrishamn) som svarar med blott ett leende. Jo, frågan var retorisk. Kultur brukar inte vara paradgrenen för vare sig lokal-, regional- eller riksdagspolitiker inom något parti. Eventuellt med undantag för SD (vilket dock inte gör politiken och kulturen bättre).

Fast din liberala partikollega Christer Nylander från Kristianstad, avgående ordförande för riksdagens kulturutskott, skrev ju så här i ett inlägg: ”Min gissning är att politiker är något mer kulturellt intresserade än genomsnittet.” Krönikören tillägger: Om  Nylander har rätt så har jag inte märkt det, särskilt inte lokalt. Lotta Hildebrand svarar likadant nu – med ett ordlöst Mona Lisa-leende.   

Du går till val på kulturen? ”Ja, det gör jag. Bära eller brista!” Lotta Hildebrand, nuvarande ordförande för kultur- och fritidsnämnden i Simrishamn, står högst upp på den lokala valsedeln för Liberalerna i Simrishamns kommun. Det måste vara ovanligt med en kulturpolitiker som förstanamn? ”Jag tror det är väldigt ovanligt.”

Nej, jag ska inte fråga om hon (av franska författare) föredrar Proust eller Houellebecq. Men vi pratar lite allmänt om litteratur och musik. Hon har läst ryska på universitet och höll ett kort tal om ryska författare när Jimmy Alm, kommunpoeten från Tranemo, var på besök i Simrishamn.  Musik lyssnar hon på ”från punk till klassiskt”.

Vi pratade också om kultur och politik i allmänhet (Vad ska kultur vara bra för? Varför behöver politiker syssla med kultur? Har inte ”kulturarv” blivit ett dumt begrepp?) men krönikan ska handla mer specifikt om Simrishamns kulturpolitik, bakåt och framåt.    

Lotta Hildebrand, förstanamn på L:s lokala valsedel för Simrishamn, ordförande i kultur- och fritidsnämnden. Foto från Liberalernas i Simrishamn nätsida.

”Kulturstad”, säger hon. Nja, tänker jag (och säkert fler både inom och utom kommunen). Här må finnas många kulturutövare men ”kulturstad” är inte vad jag förknippar med Simrishamn.       

Jag muttrar konsth… och Lotta Hildebrand avbryter: ”Helt obegripligt och mycket kortsiktigt.” Så skarpt kritisk är också hon till nedläggningen av den kommunala konsthall – ja, hela kulturhuset Valfisken – som tidigare fanns i Simrishamn. Biblioteket blev åtminstone kvar.  

”Det är ett bra bibliotek, välskött och lockande.”Nu avbryter skjutjärnskrönikören: Hur många biblioteksfilialer har lagts ner i Simrishamns kommun?  ”Jag tror det blev sju stycken. Men vi har en biblioteksbuss istället. Mycket populär! Bussen har blivit en mötesplats.”

Hon ser vad jag tycker. Jag ser vad hon, egentligen, tycker. Hur bra det än är med en buss kan den inte ersätta biblioteksfilialer.

Lotta Hildebrand talar om vikten av lokaler för kultur. Det behövs i Simrishamn: en – just det! – konsthall och en teaterlokal. Där det går att visa film? tillägger jag. Men fanns inte en sån lokal? Borde inte kommunen ha tagit över den nedlagda teaterbiografen Grand?       

”Hade nog blivit dyrt…” Jo, säkert. Men hur dyrt blir det – och hur lång tid tar det – att bygga en ny, egen teaterbiograf? Det brukar, enligt mig, framföras en ihålig ståndpunkt när kultur diskuteras från liberalt håll: Hur mycket kan samhället äga (och driva)? Inte ska väl en kommun konkurrera med privata aktörer.

Men de konsthallar som finns i många kommuner, oavsett politiskt styre, är praktexempel på konkurrens (särskilt när konstnären får sälja sin utställda konst) med gallerister. Kommunala och statliga teatrar konkurrerar med privatteatrarna. Var går gränsen?  

Lotta Hildebrand verkar dra den vid filmvisning. Men var finns detta privata företag som vill visa film på en bio i Simrishamn? Det är ju ingen som helst konkurrens!

Armlängder diskuterar vi också. Hon är bestämd: politiken bidrar med förutsättningar (lokaler, pengar) men lägger sig inte i kulturskapandet. Det måste hållas armlängds avstånd mellan politik och kultur.

Problemet, säger jag, är att armar har olika längd. Det finns ju ett exempel från Simrishamn, inte på någon politikers men en kulturtjänstepersons korta armar. Jo, jag tänker på Carolina Falkholts muralmålning i trädgården till Österlens museum.

”Jag tillträdde så sent…” Jaja. ”Jag har inte riktigt koll…” Nänä. ”Jag tycker att Lena Alebo är mycket kunnig. Hon gör ett bra jobb.” Visst. Krönikören håller med. Därför var det extra sorgligt när hon i egenskap av museichef handgripligen såg till att Falkholts vägg målades över med vit färg.

Tystnad. Så tillägger Lotta Hildebrand: ”Jag tycker den var fin.”

Tre gånger politik och kultur  

1) Påpekande. Det här med ideologi och verklighet behöver inte alls stämma överens… Till exempel här i Sjöbo, min hemkommun, sen länge moderatstyrd. Sjöbo kommun både äger biografteatern Flora och svarar för själva filmvisningen. Likaså apropå: Sjöbo har också en kommunal konsthall.

2) Debatt. Ikväll blir det offentlig debatt, i regi av KvinNet och Vollsjö byalag, med Sjöbopolitiker på Ågården i Vollsjö. I panelen finns enbart kvinnliga politiker. Men frågan är ändå, trots att kvinnor sägs vara mer kulturella än män, hur många politiska minuter som kommer att ägnas åt lokal kultur.  

3) Tolkningar. Hmmm! utbrister jag. Tolkningar? Nej, Isabella Nilsson har inte översatt eller ens tolkat. I ”Jag älskar dig till döds ändå” (Ellerströms) har hon återdiktat Dorothy Parkers poesi. Original till vänster; Nilssons egna dikter – för det är de – till höger. Alltså nya dikter i Parkers anda. Tillåtet att ”översätta” så? Och resultatet? Jo, faktiskt jättebra!

PS. Apropå den ovannämnda politiska debatten i Vollsjö, min hemby, så skedde den alltså samma dag som den här krönikan publicerades i Ystads Allehanda. Jag gick dit, lyssnade på debatten och noterade:

MP:s representant nämnde redan i sin första presentation ordet ”Kultur”. Lovande! Det tog 15 sekunder. Om ”bredband” ska räknas till kultur, i viss mån väl, så nämndes det av L. Det tog 5 sekunder. KD ville minsann ha ”bibliotek”. En halv sekund. Summa: 20,5 sekunder av den lokala politiska debatten ägnades åt kultur.

När jag efteråt redogjorde för mina noteringar protesterade C som minsann pratat om ”föreningar”. Nej, nej, sa jag. Gick jag inte på. Föreningar kan vara av precis vilka sorter som helst. Men åkej, så här i efterhand, jag var lite snål. En halv sekund också till C. Ny summering: 21 sekunders kulturdebatt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda  

Deckarloggfredag: De lokala kulturarven

Vågar jag konstatera nu att Elfstrands krukmakeri i Sjöbo kommer att utses till byggnadsminne? Jo, jag gör det. Så välkommet, inte många år sen som få Sjöbopolitiker visade något intresse för Elfstrands. Som byggnadsminne, högsta graden av bevarandevärde, måste Sjöbo kommun  se till att vårda och värna sitt historiska krukmakeri.

Elfstrands originalmaturnor.

Tacka Anna Gunnert och Alice Bindby, den senare är på plats när jag kommer dit på sommarens rundresa till lokala kulturarv, som länge kämpat för Elfstrands mot trilskande kommunpolitiker.

Fint har det blivit också: mer utrymme för besökare i bostadshuset, där visas Axel och Albert Elfstrands keramik (fat och maturnor, lergökar och kyrkor), och själva krukmakeriet är städat och rent. Ett av krukmakerihusets rum har blivit en väl fungerande utställningshall för olika keramiker.

Berit Tuvessons keramik i Elfstrands stil.

Årets utställare, Berit Tuvesson från Billinge och Rörum, visar bland annat lergodsskålar i svagt gult och brunt som kunde varit gjorda på plats, om Elfstrands krukmakeri varit i bruk. Vilken synnerligen välvald utställare! Efter Elfstrands fortsätter min kulturarvsresa till Hallsbergs stenar bortåt Lövestad…

En av Nils Nilssons stenskulpturer.

Lantbrukaren Nils Nilssons stenskulpturer är ett lika värdefullt kulturarv som Elfstrands krukor. Tyvärr betraktas han mest som en knasgubbe som högg ut religiösa motiv och texter i sten, när han i själva verket  var en autodidakt och konstnär som skapat en unik skulpturträdgård. Jag skulle önska att det ordnades guidade visningar med någon konstkännare, säg Thomas MIllroth, av Nils Nilssons stenskulpturer.

Bägge fotona från Otto Månssons återskapade toffelmakeri på Hallsbergs gård.

Fast den här gången är det inte stenarna utan gården som lockat mig till Hallsberg. I den stora ladugårdsbyggnaden, som blivit ett allt mer innehållsrikt hembygdsmuseum, finns bland annat traktorer och redskap, ett litet uppbyggt skrädderi och dito sömmeri, en aning av en gammal fotoateljé, en skolsal med träbänkar och en lanthandel. Samt, dit jag är på väg, Otto Månssons toffelmakeri.

Det kunde ha varit större, både till innehållet och utrymmet, men det är ändå speciellt för mig. Mitt arbetsrum i huset där vi bor var Ottos toffelmakeri. Nästan som att besöka mig själv. I en låda finns träläster, en för varje bybo, så att storleken skulle bli rätt när de kom till Otto och ville ha nya träskor.  

Lilla Rödde textilmuseum ligger åt ett helt annat håll, strax norr om Blentarp. Namnet blir lite missvisande, eftersom museet är tvådelat: dels själva gården, där systrarna Anna och Hanna Jönsson bodde utan rinnande vatten och elektricitet (Hanna, som blev äldst, dog 1985) och dels systrarnas hantverk, deras textilier.

Foton av Anna och Hanna Jönssons flamskvävnader på gården Lilla Rödde. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Att se den gamla skatterusthållargården – med stenbord, tillverkade av Komstad kalksten, och sättugnar – kan vara intressant men framför allt de färgrika flamskvävnaderna lockar mig. Också unika, både som vävnader och samling. Så många skånska flamskvävnader kan inte finnas samlade någon annanstans.

Och så välbevarade. Anna och Hanna förblev ogifta, deras hemgift skingrades aldrig, det vävda slets inte. Systrarnas anmödrar var de sex gästgivardöttrarna i Everlöv, flera av dem skickliga flamskväverskor. Vävtekniken, mönster och färger gick i arv genom sex generationer till Anna och Hanna i Lilla Rödde.  

Varifrån kom mönstren: blommor, lejon, papegojor och vindruvsblad? Varför så färgrikt: rött, grönt, gult och blåaktigt? I köket står en barnvagn, den måste vara från systrarnas barndom, med ett täcke.

Här hänger mörka, dova arbetskläder med färggrant förkläde. Det stora bordet i finrummet (eller salen) står dukat med dynklädda stolar runt om. En klädd soffa, ett skåp med broderade lakan och örngott med virkade spetsar, flera kistor med flamskvävnader: bänklängder, täcken, någon åkdyna…

På golvet ligger en rund, flamskvävd liten matta. Allra finast är en väska i flamskväv, försedd med initialer och årtal, så man förstår att den gjordes av Anna Jönsson, 9 år. Det känns i hjärtat. Allt är fint, inte urblekt eller ens använt utan orört. Fast det mesta, även om museivärden ger viss information, får besökarna ana sig till.

Eller förkovra sig själva, före eller efter.

Som att flamskvävshistorien går bakåt till Egypten vid tiden för Jesu födelse, att flamskvävande kom hit från Flandern på 1500-talet och till Skåne med kringvandrande vävare på 1700-talet. Det var i Skåne som vävnaderna blev så färgrika. Varför? Ännu inte hittat något bra svar.

Jag har en önskan: dela upp gården och vävnaderna i varsin avdelning, ge dem varsitt museum. Tre rum, inklusive salen, som gårdsmuseum och övriga rum, kanske ladan också, till en vävnadsutställning.

Så det går att riktigt se vad Anna och Hanna Jönsson åstadkom. Samt informativa skyltar. Detta kunde också, á la Elfstrands, kompletteras med gästutställningar, där hantverkare av idag visar hur vävtraditioner lever vidare.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda

Så har 6 juni i Vollsjö blivit som 6 juni i Vollsjö igen

Så här skrev jag i den Coronadiktsamling, ”Tiden dikterar, jag noterar. Diktdagbok i corontän”, som jag sammanställde under under Coronaåret 2020:

Jag öppnar fönstret för att höra de
trummor som inte hörs. Jag sticker
ut huvet genom fönstret och
blickar nedåt Storgatan för att
försöka se den svenska fana som
inte syns. Det hänger inga flaggor
på husen står inga människor på
trottoarerna. Coronaåret 2020 är
första gången sen 1979 som Sjöbo
ungdomsorkester på 6 juni inte
marscherar uppför Storgatan med
fanbäraren och drillflickorna i
täten och efter dem hemvärnets
ärrade kämpar, representanter för
Vollsjös frivilliga brandkår,
medlemmar i Wollsjö AIF,
gymnastikföreningen,
Scouterna, Lottorna, Vollsjö byalag
med flera på väg till Åvallen,
nationaldagstal, varmkorv och
fika.

Men det var 2020 det. Nu har det blivit 2022 och det blir som vanligt igen. Likadant varje år, nämligen såhär…

***

Jag, som ju är en kis från söder om Söder, har inget minne av att mina föräldrar firade Sveriges nationaldag. Att mitt hjärta aldrig klappat gult och blått på 6 juni kan också bero på familjens rötter (vallonska Belgien, ryska Karelen, danska Bornholm, amerikanska Minnesota, svenska Sveg, Vätö och Stockholm).

Så det kom som en liten chock när vi hade bosatt oss i Vollsjö och jag första gången fick uppleva byns firande av Svenska flaggans dag, som den hette då. Märkligt och främmande, etniskt på nåt sätt. Som att delta i en film av tjecken Milos Forman (typ ”En blondins kärleksaffärer”, om ni minns) eller när det ordnas byfest i engelska TV-deckare.

Först undrade jag vad det var, kunde knappt tro mina ögon när jag öppnade fönstret och… ja, glodde! Det marscherades längs Storgatan, reds på hästar och bars fanor – ackompanjerat av blåsmusik.

Ur Wikipedia: ”Enligt lagen (1982:269) om Sveriges flagga skall den svenska flaggan vara i proportionerna 10 i höjd till 16 i längd. De inre blå fälten närmast flaggstången skall vara i proportionerna 4 till 5 och de yttre fälten 4 till 9. Korsarmarnas bredd (tjocklek) skall vara hälften av de blå fältens höjd.”

Inte ett år sen dess har jag nog varit borta från Vollsjö på nationaldagen. Vilket betyder att jag i 27 år stått och tittat ut genom fönstret den 6 juni.

Samma procedur varje år! Först ett svagt dunkande, som  ökar i styrka. Då brukar jag öppna fönstret. Folk står på trottoarerna och väntar, flaggor hänger på husväggarna och strax kommer tåget.

I år passerade scouterna, som bar en stor svensk fana mellan sig, förbi vårt hus cirka klockan 16.52. Sen följde frivilliga brandkåren, hemvärnet, lokala idrotts- och gymnastikföreningar, ett par pensionärsorganisationer, linedansarna och några ridande tjejer från ryttarföreningen. Flera av tågets avdelningar har varsin fanbärare.

Mitt i tåget går Sjöbo ungdomsorkester med dubbla drillflickor och spelar blåsmusik som får en att tro att Povel Ramel ska hoppa fram och ropa: ”Och så en liten piccolaflöjt”.

Uppe vid Torget svänger tåget av mot idrottsplatsen och musiken avtar.

Jag stänger fönstret och vi skyndar i släptåget. Hur mycket folk är det på Åvallen? Två, tre eller kan det vara fyra hundra personer? Byalagets ordförande introducerar och nye prästen håller tal – efter att mikrofonen traditionsenligt krånglat lite – om dunkande blågula hjärtan, om att ett land inte klarar sig utan rutiner och traditioner, om demokrati, fred och frihet.

Den 6 juni 2014 på Storgatan i Vollsjö. Foto: Blenda Automatique

Svenska flaggan hissas i topp och ungdomsorkestern spelar ”Du gamla, du fria”, namnuppropning och flaggutdelning och så avmarscherar deltagarna i tåget.

Därefter blir det uppvisning i linedance, man kan köpa varmkorv och lottaföreningen har som vanligt bakat och serverar kaffe med bröd. Och Allehandornas lokalaste lokalredaktör går hemåt för att rapportera om en typisk nationaldag i Vollsjö.

Nationaldagsmusik:

Några som tolkat ”Du gamla, du fria” på skiva: Coste Apetrea, Black Ingvars, Einar Ekberg, Jan Gerfast, Gugge Hedrenius Big Blues Band, Göteborgs symfonietta, Hasse å Tage, Åsa Jinder, Kgl. Svea Lifg. musikkår, Orphei Drängar, Alf Robertson och Mauro Scocco (fast han gjorde en ny, aktualiserad låt med samma titel).

Nej, Bengt Eriksson ska inte att skaffa någon flaggstång.

Bengt Eriksson
Ystads Allehanda 2006

Deckarloggfredag: Bibliotekets – sååå viktiga – lokala samling  

I min krönikeserie om bibliotekens förändring (ett ord som täcker in såväl ut- som avveckling) har det blivit dags för avdelningen med lokal litteratur: den lokalsamling (observera ordet samling) som finns på alla eller många bibliotek.  

En artikel i YA påminde mig. Där framgick att Jenniefer Andersson, filialansvarig för Vollsjö bibliotek, också har specialansvar för dess lokala litteratursamling. Så bra att det satsas på lokal litteratur, tänkte jag, att den samlas, bevaras och presenteras för låntagarna.

Så jag bokade en tid med Jenniefer Andersson för att komma och diskutera den lokala litteraturen, särskilt om och från Vollsjö. Det fick bli på tisdag, eftersom hon arbetar i Vollsjö enbart på tisdagar och torsdagar. Vilket i sin tur beror på att Vollsjö bibliotek har öppet med bemanning blott en och en halv dag per vecka: mellan 13.00-18 (tisdag) och 10-12 samt 13-16 (torsdag).

Sjöbo bibliotek / filialen i Vollsjö, meröppet by night.

Summering: tio timmar. Inte mycket. Meröppet har Vollsjö bibliotek däremot sju dagar i veckan, varje dag från 8 till 22. Låntagarna i Vollsjö med omnejd kan besöka biblioteket alla meröppna timmar, plocka bland litteraturen på hyllorna och hämta nätbeställda böcker. Det är bra.

Men det finns en fråga med ett eventuellt ödesdigert svar: Ska detta – nu när alla bibliotek i Sjöbo kommun har meröppet – påverka bemanningen? Personal kostar pengar. Den ekonomiska risken är att varje bibliotek blir en självservice-depot för avhämtning av böcker.

Det skulle vara riktigt dåligt. Ämnet för veckans kultur- och bibliotekskrönika är desto mer glädjande, alltså Vollsjö biblioteks, låt säga, nymornade intresse för sin lokala samling.  

Du är inte bibliotekarie, väl? ”Nej, jag är biblioteksadministratör. Jag har studerat litteraturvetenskap”, svarar Jenniefer Andersson. ”Kan inte det vara en fördel – att man har en annan bakgrund, en annan syn på bibliotek och litteratur?”

Vi står vid hyllan med lokalsamlingen, inte stor men naggande viktig. Hon utbrister: ”Jag har blivit så nördig på detta. Jag tycker det är jättekul!”

Filialbibliotekskanin.

Det förstår jag, när hon berättar om sin bakgrund: född i Lund men uppvuxen i Sjöbo, hennes farfar var intresserad av Sjöbos historia (sin egen ungdom) och hon gick på dagis vid Elfstrands krukmakeri.

Hon berättar om arbetet med det lokala, hittills har det mest varit att leta reda på de lokala böcker som stått på olika hyllor och placera dem i en egen avdelning. Även om vissa böcker är utlånade, säger jag, finns det inte så många böcker på den lokala hyllan. Ganska magert.  

”Vi har också en speciell Piraten-avdelning” (böcker om och av författaren Fritiof Nilsson Piraten), påpekar Jenniefer. ”Och jag har eget budgetansvar, jag kan köpa in.” Till exempel den där, säger jag, alltför tunna högen med Hårderupsposten, vår nu nedlagda lokala tidning. Bör inte den kompletteras? Ring till Bertil Persson, redaktören, så kanske biblioteket kan få de saknade tidningsnumren i gåva.

”Det går inte. Biblioteken i Sjöbo kommun får inte ta emot gåvor.” Men, utbrister jag, så dumt! Jenniefer Andersson verkar hålla med, för hon säger: ”Det kan ju bli problem om någon vill skänka en boksamling.”

Det är också (frånsett Piraten) enbart fackböcker, om Vollsjö och närliggande byar, som finns i den lokala samlingen. Ingen skönlitteratur, inga romaner och noveller av författare som bor och bott i trakten. ”Det stämmer, ingen skönlitteratur. Men så har jag inte tänkt tidigare”, säger Jenniefer, ”att lokala författare hör till den lokala samlingen.”     

Hyllan med lokal facklitteratur är ju halvtom. Det finns utrymme. ”Eller så kan lokala författare få en egen hylla där ute bland skönlitteraturen”, funderar Jenniefer. ”Hur tar man reda på vilka författare som är lokala?” Äldre lokala författare och böcker känner nog den tidigare bibliotekarien Ewa Andersson till, svarar jag. ”Hon bor ju här i närheten! Jag kan gå och höra med henne.”

Krönikören sitter nu hemma vid datorn och skriver på krönikan. Varför är bibliotekets – ja, inte blott här i Vollsjö utan alla biblioteks – lokala samling så viktig?  

Bibliotek är kommunala. De finansieras och, i viss mån, styrs, av kommunens kulturpolitik.

Vollsjö biblioteks Piratenhylla.
Alla foton: Blenda Automatique

Därför bör grunden vara den lokala litteraturen, fack- som skönlitteratur. I brist på bygdemuseum som kan värna och bevara det lokala kulturarvet, i detta fall litteraturen, måste folkbiblioteken ta sitt ansvar.

Därför är det extra trist att också lokala böcker fortsätter att gallras ut. Men bibliotek har inget bevarandeansvar! Det är svaret jag får när jag upprepar min åsikt att det bör bibliotek ha. Inte minst vad gäller lokal litteratur, lokalsamlingen måste vara och förbli en samling.

Uppmaning till Sjöbos politiker: Ge kommunens bibliotek i uppdrag att bevara, värna och samla lokal litteratur. Annars riskerar det lokala litteraturarvet att förskingras.  

PS. Jag kollade det där med bokgåvor. Undantag görs för ”böcker och andra medier av speciellt intresse”, sådana gåvor är tillåtna att ta emot.

Bengt Eriksson
Krönika publicerad i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: En resa i ord och bild genom Piratenland

Tomas Ekström (text) & Mia-Maria Lindberg (foto)
Piratenland
En resa genom Fritiof Nilsson Piratens Skåne
(Ekström & Garay)

”Saga väves på sanningens varp”, som han själv uttryckte det.

Författaren Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972) må ha skarvat, vrängt till och byggt på. Men han ljög inte utan skildrade verkliga människor och platser i sitt Piratenland.

”Skriver man om en synål är det alltid någon enögd jävel som tar åt sig”, sa han också.

Som bosatt i Tosterup, utgångspunkt och nav för Piratenland, kan jag intyga det senare. Eller Vollsjö, så heter det litterära Tosterup i verkligheten.

Här finns fortfarande vissa – främst släktingar till personer i Piratens historier – som inte betraktar Fritiof Nilsson som bygdens son. Detta trots att han verkligen föddes här, som son till det lilla skånska stationssamhällets stins.

I boken ”Piratenland” har Tomas Ekström (text) och Mia-Maria Lindberg (foto) företagit ”en resa genom Fritiof Nilsson Piratens Skåne”.

Deras – och därmed  läsarnas – resa inleds givetvis i Vollsjö-Tosterup, som på Piratens tid hörde till Färs härad (ett område som ungefär omfattade dagens Sjöbo kommun samt delar av Hörby, Tomelilla och Lund).

De – och vi – reser vidare till trakterna norr om Vollsjö, där mycket i boken ”Bombi Bitt och jag” utspelar sig, till Ystad där skolpojken Fritiof relegerades från läroverket, till Lund, där han studerade till jurist, till Österlen, där Fritiof Nilsson Piraten bosatte sig, i Kivik, och till Malmö, där han också bodde.

Ekström och Lindberg synar verkligheterna och fiktionerna, kontrollerar dem mot varandra. De stämmer…

Nej, inte riktigt. Men nästan. ”Leta med försiktighet och list”, skriver Ekström. ”Piratens värld är spegelvänd, förtrollad och lömsk.”

De bägge fotona, då och nu, på det hus i Vollsjö som faktiskt är bokhandlarhuset i ”Bokhandlaren som slutade bada” borde locka varje Piratenläsare att turista i Vollsjö (särskilt när Hotell Svea nu blivit hotell igen).

Och att pappa stinsen skickade sin misslyckade läroverksson att jobba som dräng på samma gård i Hårderup där Victoria Benedictson hade bott är ju en närmast pikant detalj.

Deras egna texter och foton, även gamla bilder och Piratencitat, får fiktionen och verkligheten att samexistera – ja, leva i och med varandra.

Vilket måste ha varit Ekströms och Lindbergs syfte – och det lyckas de verkligen med.

Fungerar boken bäst om man redan känner de verkliga miljöerna eller enbart känner till dem litterärt? Trots att jag är geografisk part i målet – ett annat uttryck för ”lokalpatriot” – vågar jag svara tvärsäkert: Bägge.   

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Parnass

Krig och fred

Totta Näslund hälsade från ”12 miljoner döda” när han på 70-talet turnerade med Tältprojektet. Hälsningen kom ”från en skyttegrav i Flandern / och från en krater i Galipoli / från alla oss som slagits vid Galicien / och som överlevt en gasattack vid Marne”. Låten handlade om – obs! – första världskriget. Omkvädet gick (och går än idag): ”Aldrig mera krig!”

”Om det fanns telefon” inleddes en dikt i ”Dikt och tanke”, den lärobok i litteratur som delades ut när jag började på gymnasiet 1963. Dikten, skriven av Karl Vennberg, handlade om – obs! – andra världskriget. Den  fortsatte: ”… skulle vi kunna ringa upp ett sjukhus / och begära råd som ingen kunde ge /eller vi skulle kunna tillkalla en läkare / som ingenting kunde uträtta…”

I den tjocka samlingen ”Svensk poesi”, sammanställd av Daniel Möller och Niklas Schiöler, bläddrar jag upp Göran Sonnevi. ”Det är snart mars 1965”, diktade Sonnevi. ”Trakten jag bor i – Lund med omnejd – blir en allt vitare bok”, fortsatte han. ”Det blir /  säkert mer snö idag / säger min granne…”

Sonnevi såg på teve, hörde på radio, noterade: ”För var dag / dödas allt fler i USA’s vidriga krig… Hittills / beräknas 2 miljoner ha dött i VIETNAM.”

Det har blivit mars 2022 när jag hämtar in dagens Ystads Allehanda. Tottas sång – ”Aldrig mera krig!” – hörs fortfarande i bakhuvet. Trots allt! (namnet på en antinazistisk tidning under andra världskriget).

Ukrainas flagga.

Trots att så många år gått sen 1918, då första världskriget tog slut, och sen 1945, då andra världskriget var över. Och ändå, så många krig som pågått och pågår runtom på jorden. Jag googlar – svårt att hitta en exakt siffra men säkert 30-40-50 olika krig. Nyss startade ännu ett och så nära nu, i Europa och nära oss i Sverige, att det talas om risken för ett tredje världskrig.

I Facebook-gruppen ”Vollsjö med omnejd” hade någon sett efter på nätet och upptäckt att här i Vollsjö finns inget skyddsrum. Det närmaste – ett enda – lär finnas i  Lövestad. För övrigt måste kommunens invånare ta sig till centralorten Sjöbo.

Hjälper det att läsa poesi, höra freds- och antikrigssånger? Eller dikta själv? Åtminstone hjälper det mig. Det håller tankarna i hand. Som ett par kortdikter med motsatta budskap. Å ena sidan (kanske nödvändigt): Krig. / Anfall. / Invasion. Å den andra (oundvikligt): I krig / dör människor. / Medmänniskor.

Jag gjorde inte lumpen utan totalvägrade och dömdes till fängelse. Hade sånger som ”Where Have All The Flowers Gone” (Pete Seeger), ”Masters of War” (Bob Dylan), ”Universal Soldier” (Buffy St. Marie), ”I Ain’t Marching Anymore” (Phil Ochs) och ”I natt jag drömde något som” (Cornelis Vreeswijk) med min vapenvägran att göra? Ja, det tror jag.

Allmän värnplikt finns inte längre och totalförsvarsplikten har jag åldrats ifrån. Men annars, hade jag vägrat också idag?

Kan kultur, dikter och sånger stoppa krig? Nej. Eller nja. I viss mån. Den kultur vi upplever – läser, hör och ser – påverkar oss liksom maten vi äter. Kultur kan föda nya tankar och förstärka dem vi har. Dikter och sånger stärker människors vilja och mod att upprepa: Aldrig mera krig!

Hjälper humor? Svart, absurd galghumor. Ija Kiva, ukrainsk poet: ”har vi varmt krig i kranen / har vi kallt krig i kranen / är vi verkligen helt utan krig / dom lovade ju att det skulle komma tillbaka i eftermiddag…” Lina Ekdahl: ”Sluta nu. / Om jag ser någon av er skjuta en gång till / då blir det ingen efterrätt.”

Jag ser Rapport på TV. Ryssland attackerar Ukraina mer och mer. I staden Charkiv brinner sönderskjutna bostadshus. Det börjar likna Aleppo i Syrien. Tunnelbanan i huvudstaden Kyiv är skyddsrum. Gamla kvinnor, unga mammor, små-små barn köar för att få plats på tåget, ut ur Lviv och hemlandet. Nu beskjuts Ukrainas kärnkraftverk.

Svåra tankar, svåra beslut. Men åsikterna framförs så tveklöst och besluten tas så snabbt, ja, lättvindigt såväl på sociala medier som av ledarskribenter och politiker. Sverige skickar pansarvapen till Ukraina. (Har vi därmed gått i krig?) Allt fler vill att Sverige ansluter till Nato. Upprusta!  

Höger som vänster är nu överens om att politik hör ihop med idrott, kultur, nätsajter, business (från Systembolaget till Spotify och Ikea). Det bojkottas, påverkas och ”censureras”, som det brukar heta.     

Sverige var plötsligt inte fullt. Det finns plats för flyktingar från Ukraina. De slipper betala broavgift på Öresundsbron, åker fritt på färjor och med andra transportmedel. Även Staffanstorp hittade ett utrymme, ukrainska flyktingar måste inte ens bo i vagnar på en åker.

Himmel och jord i Skåne.

Ordet är dubbelmoral (ja, det finns värre ord också). Tankar och beslut kan nog vara de rätta eller nödvändiga. Men egentligen är tankarna otänkbara. På 70-talet sjöng Mikael Wiehe: ”Är det verkligen fred vi vill ha / till varje tänkbart pris?” Går det att vända på frågan: Är det verkligen krig vi ska ha, till varje otänkbart pris? 

3 korta

1) Spellista. Efter Neil Youngs kritik måste det ha hänt mer än någon utomstående kan ana bakom den stängda dörren till Spotifys styrelserum. För vad gäller Rysslands krig i Ukraina agerade Spotify betydligt snabbare, la ner kontoret i Moskva och offentliggjorde en (moralisk? politisk?) etik. Jag satte ihop spellistan ”Krig & Fred” – sök efter den på Spotify eller gå via länken tiny.cc/KrigFred.

2) Poesi. Letar böcker med svenska översättningar av litteratur från Ukraina, gärna poesi. Det finns inte mycket. Men jag hittar ett dubbelnummer av tidskriften 10TAL (nr 17-18 2014), helt ägnat åt samtida ukrainsk litteratur och konst. ”Ukrainska författare översätts sällan”, skrev en recensent. ”Nästan okänd litteratur”, skrev en annan. Jag missade tyvärr numret då det kom – men det går fortfarande att köpa. Ska jag genast göra.

3) Film. I krigets bedrövelse åkte makarna Eriksson till biografen Flora i Sjöbo och såg Kenneth Branagh som Hercule Poirot i sin egen filmatisering av Agatha Christies deckare ”Döden på Nilen”. Vi gillade den! Extra plus för att Salome Otterbourne, författare i boken, blivit afro-amerikansk r&b-sångerska i filmen. Nästan autentisk också: sång och musik är originalinspelningar med Sister Rosetta Tharpe (1915-73). Hon kunde rocka hon, innan rock´n´roll ens fanns.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Bibliotekens digitala svårigheter

Så många gånger jag besökt mitt lokala bibliotek i Vollsjö efter att det fick meröppet. Jag sitter hemma och kollar på hemsidan för biblioteken i sydöstra Skåne, letar reda på vad jag vill låna och reserverar böckerna. Om en bok inte finns på något bibliokek i sydöstra Skåne gör jag istället ett så kallat fjärrlån.

Efter några dagar, en vecka kommer ett mejl om att böckerna anlänt till biblioteksfilialen. Då går jag dit, vilken dag eller – inte minst – kväll i veckan som helst, öppnar dörren med min tagg + kod, hämtar böckerna och registrerar dem i låneautomaten. Det är ju genialt.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om detta är framtiden – det obemannade biblioteket. Vi låntagare sköter själva våra låneärenden och hämtar låneböcker i en lokal utan bibliotekarie? Men det var inte om detta som dagens krönika skulle handla…

”Digitaliseringen är på väg att stjälpa folkbiblioteken” löd rubriken på ett debattinlägg i Dagens Nyheter, skrivet av Författarförbundets ordförande och två andra styrelseledamöter. De exemplifierade med Stockholms stadsbibliotek, där e-böcker omfattar 10 procent av utlåningen men 50 procent av inköpsbudgeten.  

Hur är det i Sjöbo (och, ska det visa sig, i andra kommuner i sydöstra Skåne)? ”Jag anade att du skulle ställa den frågan”, säger Kristin Svensson, kulturchef i Sjöbo. ”Så jag kontrollerade siffran, för att vara säker. Av vår budget går 10 procent till e- och ljudböcker.”

Från en tidigare text om Sjöbo bibliotek. Foto: Blenda Automatique

Nyckelord: av. Sjöbo bibliotek har inte tilldelats något extra anslag till sin extra utlåning av digitala böcker. ”Vi fick ta av den budget som fanns.” Det innebär att också här, även om procenten är lägre, har budgeten minskat vad gäller inköp av fysiska böcker.

Den låga budgeten får dessutom negativa konsekvenser för e- och ljudlåntagare i Sjöbo (och övriga Sydostskåne). Här finns ett månatligt tak för utlåning av e- och ljudböcker. ”Det var nödvändigt, av ekonomiska skäl. Biblioteken i Skåne Sydost satte ett gemensamt utlåningstak, där vi tog hänsyn till de bibliotek som har sämst ekonomi. Och jag kan väl säga”, tillägger Kristin Svensson, ”att Sjöbo är inte den kommun som satsar mest på kultur och bibliotek.”

Det är ett lågt tak, intygar denne krönikerande e-låntagare (som efter att ständigt ha slagit i taket tvingats övergå till en kommersiell strömningstjänst). Men varför ska det vara dyrare för bibliotek att låna ut digitala böcker än fysiska? Det behöver en förklaring.

Fysiska böcker köps in en gång och kan sen lånas ut hur många gånger som helst utan ytterligare betalning till förlagen. Författare får en smärre ersättning för bibliotekslån. Detta regleras i lag och staten betalar författarnas ersättning.  

För digitala böcker finns ingen lagreglering utan förlag/distributörer tar betalt för varje utlån av e- och ljudböcker. Varenda gång en digital bok lånas ut måste biblioteket köpa den, ännu en gång. Ju fler som lånar desto dyrare blir det. Därför tvingas biblioteken att ha digitala utlåningstak – annars skulle budgeten dräneras.

E-boksläsandet är fortfarande litet i Sverige – men intresset för ljudböcker ökar lavinartat. Därmed den akuta frågan: Hur ska detta lösas för både bibliotek och låntagare?

Författarförbundet skriver i sitt debattinlägg att regering, kommuner, bibliotek, förläggare och författare – alla parter – måste samarbeta om en lösning. Även Kristin Svensson menar att det bör tas ”ett nationellt grepp och införas något liknande som för fysiska böcker”. Men är det möjligt, ens som tanke?

Det kräver att riksdagen fattar beslut om en, som det heter, tvångslicens. Hur skulle förlag, som blir av med den digitala intäkten från biblioteken, och författare, som tjänar mer på digitala än fysiska lån, ställa sig till detta? Ska det införas mot deras vilja? 

Alternativen är lika osannolika. Biblioteken kan ju strunta i det digitala, överlåta e- och ljudböcker till de kommersiella strömningstjänsterna. Kulturchefen Svensson poängterar: ”Det digitala ska också finnas på biblioteket.” Och det är ju rimligt – att bibliotek ägnar sig åt litteratur och böcker, oavsett form och format.

Ett tredje alternativ är att till exempel Sjöbo kommun höjer budgeten så pengarna räcker till digitala utlån. Sjöbos politiker har dock gjort motsatsen. ”Vi fick ett sparbeting på 200 000 för något år sen”, säger kulturchefen. Men då är det väl dags att de återför dessa pengar till biblioteket?! ”Jag arbetar på det. Varje dag.”

Oavsett, visar det sig att något av dessa omöjliga alternativ ändå är möjligt – eller om det finns något annat alternativ – återstår ett problem. Obegränsad och gratis utlåning av digitala böcker skulle konkurrera med kommersiella företag och tjänster som Storytel och Bookbeat. De kanske blir olönsamma och lägger ner?

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

The Story of Harley Svensson (med slide)

Det började med att jag kollade på Blocket och fick syn på en tenorgitarr. Inte så lätt att hitta såna och den verkade vara i hyggligt skick och inte så dyr heller. En akustisk gitarr (fast med fyra strängar, som tenorer oftast har) av märket Levin, tillverkad 1937.

1937_Levin_Model_55_TG_catalog

Tidigare har jag köpt ett par sexsträngade gamla Levin-gitarrer. Den ena är en så kallad parlorgitarr (extra liten) med stålsträngar (från 1945) och den andra en nylonsträngad (1949).

Levin-gitarrer blev kända på 60-talet då alla svenska trubadurer (från Cornelis till Pugh) hade en nylonsträngad Levin.

Stämmer inte riktigt (enligt www.vintage-guitars.se) med modell, tillverkningsnummer och årtal men min tenor-Levin bör vara av den här sorten. 

Men Herman Carlson Levins musikinstrumentfabrik i Göteborg (1900-1979) tillverkade så många gitarrer av alla modeller och sorter att det finns ett stort begagnat utbud till låga priser.

Ännu så länge, för om fler artister börjar stoltsera med en gammal Levin – hittills har jag noterat Mauro Scocco, Laleh och Love Antell – så lär priserna stiga snabbt.

Upp med en mental skylt på dörren till frilanskontoret: ”Gone fishing in Olofström”. Där ska han bo, Harley Svensson, i den mörkaste skogen strax utanför samhället, djupt in i Horna Pelles land. Det var Harley som ville sälja tenorgitarren.

Förklaring: Han heter Stefan men kallas Harley för att han kör Davidson, förstås, och Horna Pelle är ett försiktighetsnamn för Fan själv som förekommer i Blekinge.

Besök hos Harley Svensson. Foto: Birgitta Olsson

Min hustru och jag kör Vollsjö-Degeberga-Kristianstad-Bromölla och sen norrut längs väg 116 mot Olofström. Efter att ha åkt fel långt in i skogen på Snöflebodavägen – vilket namn på en väg och ett samhälle! – så räcker inte kartan till utan vi får ta fram mobilen och kolla på GPS.

Harley Svensson och Marguerita, som kallas Ita, bor i en liten stuga vid en ännu smalare häst- och vagnväg. Ita är en stor schäfer som vaktar huset från en skåpbil. Fast sådär, när vi svängt in och parkerat så kommer hon ut och hälsar vänligt.

Som att vara i Texas, tänker vi. Snacka om country noir. Harley tar fram tenorgitarren. En gammal ”tanta” som haft den, säger han. Efter köpet visar han sina egna gitarrer – en elgitarr han byggt själv och en akustisk Levin av parlormodell (snyggare än min, får jag erkänna).

Levin

Gitarren stämd i ett C-ackord och en stålhylsa på ena fingret. Harley Svensson börjar spela en glidande blues med slide.

Han lirar i ett lokalt bluesband och gav på 80-talet ut en kassett, ”Tassemarkernas Blues”, med egna låtar. Nu är en cd på gång, också med egna blueslåtar på dialekt.

Min tenor-Levin på plats här hemma bland syskonen. Foto: Bengt Eriksson

Hemma i Vollsjö igen sitter jag med min nu nysträngande tenorgitarr och sträcker ut fingrarna så mycket som krävs för att ta tenorackorden. Hur kan det vara svårare att spela på fyra strängar än på sex?

En liten spricka på baksidan av min nygamla Levin men jag ska höra med vår granne gitarrbyggaren om han har tid att limma ihop den.

Någon skavank måste det ju bli på en så gammal ”tant Levin”. Hon klingar fint för sin ålder och det är viktigast.

Bör inte alliansregeringen besluta att renovering av svenska gitarrer inkluderas i Rut- och rot-avdragen? Att bevara en Levin-gitarr från 1937 måste vara att värna det svenska kulturarvet.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2012

Extra extra: Nationaldagen i Vollsjö

Så här brukar det vara den här dagen i Vollsjö. Så här firas den 6 juni, varje år. Så har det varit sen vi flyttade hit för så längesen som 70-talet.

Men inte i år och inte i fjol. Nu har det inte varit så här de senaste två åren. Utsocknes och nyinflyttade, följ med till det traditionella nationaldagsfirandet i Vollsjö!

(Förresten, nog är detta den perfekta mjukdeckarmiljön? Tänk en mysdeckare eller feelgood med crime som utspelar sig, vilket ju betyder att ett mord begås, den 6 juni i Tosterup (som Fritiof Nilsson Piraten kallade Vollsjö)…

***

Jag, som ju är en kis från söder om Söder, har inget minne av att mina föräldrar firade Sveriges nationaldag. Att mitt hjärta aldrig klappat gult och blått på 6 juni kan också bero på familjens rötter (vallonska Belgien, ryska Karelen, danska Bornholm, amerikanska Minnesota, svenska Sveg, Vätö och Stockholm).

Så det kom som en liten chock när vi hade bosatt oss i Vollsjö och jag första gången fick uppleva byns firande av Svenska flaggans dag, som den hette då. Märkligt och främmande, etniskt på nåt sätt. Som att delta i en film av tjecken Milos Forman (typ ”En blondins kärleksaffärer”, om ni minns) eller när det ordnas byfest i engelska TV-deckare.

Först undrade jag vad det var, kunde knappt tro mina ögon när jag öppnade fönstret och… ja, glodde! Det marscherades längs Storgatan, reds på hästar och bars fanor – ackompanjerat av blåsmusik.

Ur Wikipedia: ”Enligt lagen (1982:269) om Sveriges flagga skall den svenska flaggan vara i proportionerna 10 i höjd till 16 i längd. De inre blå fälten närmast flaggstången skall vara i proportionerna 4 till 5 och de yttre fälten 4 till 9. Korsarmarnas bredd (tjocklek) skall vara hälften av de blå fältens höjd.”

Inte ett år sen dess har jag nog varit borta från Vollsjö på nationaldagen. Vilket betyder att jag i 27 år stått och tittat ut genom fönstret den 6 juni.

Samma procedur varje år! Först ett svagt dunkande, som  ökar i styrka. Då brukar jag öppna fönstret. Folk står på trottoarerna och väntar, flaggor hänger på husväggarna och strax kommer tåget.

I år passerade scouterna, som bar en stor svensk fana mellan sig, förbi vårt hus cirka klockan 16.52. Sen följde frivilliga brandkåren, hemvärnet, lokala idrotts- och gymnastikföreningar, ett par pensionärsorganisationer, linedansarna och några ridande tjejer från ryttarföreningen. Flera av tågets avdelningar har varsin fanbärare.

Mitt i tåget går Sjöbo ungdomsorkester med dubbla drillflickor och spelar blåsmusik som får en att tro att Povel Ramel ska hoppa fram och ropa: ”Och så en liten piccolaflöjt”.

Uppe vid Torget svänger tåget av mot idrottsplatsen och musiken avtar.

Jag stänger fönstret och vi skyndar i släptåget. Hur mycket folk är det på Åvallen? Två, tre eller kan det vara fyra hundra personer? Byalagets ordförande introducerar och nye prästen håller tal – efter att mikrofonen traditionsenligt krånglat lite – om dunkande blågula hjärtan, om att ett land inte klarar sig utan rutiner och traditioner, om demokrati, fred och frihet.

Den 6 juni 2014 på Storgatan i Vollsjö. Foto: Blenda Automatique

Svenska flaggan hissas i topp och ungdomsorkestern spelar ”Du gamla, du fria”, namnuppropning och flaggutdelning och så avmarscherar deltagarna i tåget.

Därefter blir det uppvisning i linedance, man kan köpa varmkorv och lottaföreningen har som vanligt bakat och serverar kaffe med bröd. Och Allehandornas lokalaste lokalredaktör går hemåt för att rapportera om en typisk nationaldag i Vollsjö.

Nationaldagsmusik:

Några som tolkat ”Du gamla, du fria” på skiva: Coste Apetrea, Black Ingvars, Einar Ekberg, Jan Gerfast, Gugge Hedrenius Big Blues Band, Göteborgs symfonietta, Hasse å Tage, Åsa Jinder, Kgl. Svea Lifg. musikkår, Orphei Drängar, Alf Robertson och Mauro Scocco (fast han gjorde en ny, aktualiserad låt med samma titel).

Nej, Bengt Eriksson ska inte att skaffa någon flaggstång.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2006

Deckarloggfredag: Tvärs över Österlen

Ibland när jag öppnar fönstret mot trädgården kan jag höra ett ettrigt skrivmaskinsknatter österifrån. Det låter som en hackspett. Över Österlen, bortifrån Svinaberga och hit till Vollsjö, kommer ett meddelande från en knarrig gammelgubbe till en annan.

Så känns det att läsa Ulf Lundells vardagsböcker. ”Vardagar 1” var som en blogg. Tvåan gav känslan av att ha skrivits med tanke att bli publicerad i en bok. Trean (det var väl den?) innehöll ett romanutkast i dagboken, en roman om barndomen på Lundagatan i Stockholm. Fyran, som kommit nu, är lika tråkig som Lundell mår dåligt. Den här boken är av just denna anledning, tror jag, på exakt 666 sidor. Medan ”Vardagar 5”, också ute nu, blev en klar uppryckning. Lundell verkar vara på gång uppåt igen, mår bättre, jo, och skriver mer… sprudlande, faktiskt.

Vad jag gillar mest – och det förekommer nog främst i femman – är hans humor, som ofta blir självironisk. Jo, självironi har han, i alla fall numera. Han är inte så sur och arg mot sig själv, så hård som han kan vara mot andra – som när han avfärdar någon författare/journalist/musiker/artist med en bisats, allt de gjort, artisten som hela människan, det är fan inte snällt – men han verkar i alla fall ha rimlig koll på sig själv. Vem han är. Vad han gör och tycker.

Ulf Lundell. Foto: J Davis.

Som då Mr A (som i Aston Martin, aaaaalltså) stannar på vägen från Ica i Kivik och orsakar stopp. För det dröjer innan alkotestapparaten går igång igen. Och han benämner sig som ”idioten i…” (Ja, jag har alltså aldrig fattat vad som får Män med stålar att köpa lyxsportbilar för pengarna. Det är väl en defekt i min manlighet – eller tvärtom.) Han kallar sig själv parkvakt också, det är kul. (Parken är Stenhuvuds nationalpark, där det minsann inte ska tältas!)

Jag har haft ett förhållande till Ulf Lundell sen, om jag minns rätt, före skiv- och bokdebuterna. Mött eller träffat på honom några få gånger, hälsat ett par, intervjuat honom en enda, längesen, redan på 70-talet. Jag är ingen större fan heller, av musikern och författaren och rakt inte konstnären. Max tio  låtar där jag tycker att han fått ihop både melodier och texter och lyckats förena dem. Författaren tycker jag faktiskt bäst om som poet, gillar sättet att dikta enkelt – eller snarare anspråkslöst – och berättande. Vad gäller konst så är han bra – ja, bäst – på fåglar. Bokomslagen till vardagarnas fyra och femma – rödhakar respektive sädesärlor – är inte dumma alls, riktigt bra.

Och dom där pojkarna, grabbarna, killarna, kisarna, manliga småungar, som jag tyvärr upplevt längst fram vid scen på flera Lundellkonserter, dom kan jag inte med. Som om att vara fjorton igen och befinna sig i fotbollsjuniorernas omklädningsrum. Nej, tack. Och som Lundell än uppmuntrat, än inte uppmuntrat (vill nog inte sträcka mig längre än så). Dom fixar inte jag, vill aldrig i livet vara med där, stå där bland dom. Å andra sidan, jag har fått uppleva en riktigt bra konsert med Ulf Lundell i Kristianstad för några år sen. Den var bra, proffsig och stenpolitisk.

Förhållande till betyder typ parallella liv; ungefär lika gamla, han är två år yngre, ungefär samma uppväxt, klassmässigt och politiskt. (Min pappa hade förresten ett skrädderi på Lundagatan, bör ha varit när den unge Ulf bodde där.) Han kunde vara jag? Jag kunde vara han? Tja, tveksamt ändå. Men det finns vissa band, där ena änden är fastknuten i honom och den andra i mig, där vi på något sätt faktiskt förenas. Och det handlar inte om att vi är vare sig Män eller män.

Vare sej, bör jag väl kanske skriva. Som Lundell skriver och stavar: säjer, mej, dej, sej, dom, nånting, Ja fy fan (utan kommatecken), okej, imorrn, igår, isåfall… Ja, åssåvidare. Så skrev jag också, på 70-talet. Men jag har anpassat och fegat till mig, skriver mig numera. Medan Lundell fortfarande skriver som han skrev på 70-talet. Än idag, som den evige svenske beatförfattaren. Han är kvar på 70-talet. Fast jag stavar i alla fall okey som åkej, ett snäpp mer!  

Ulf Lundell cyklar eller går ner till Parken, han åker och handlar på Ica, tar också bilen till Lund, Kristianstad och galleriet, går han hos en psykolog (tror det) och hos en hjärtläkare, kanske en annan läkare också, måste ta EKG, beställer containrar med böcker från Bokbörsen, läser läser läser, också Aftonbladet och Expressen (och jag är övertygad om att han dessutom lusläser Ystads Allehanda – fast det skriver han inte, vill och vågar inte skriva), lyssnar på musik, hackar ner tre-fyra-fem A-4 med dagbokstext varenda dag, målar målar i ateljén, lyssnar på ny musik som han inte gillar och äldre som gillar, och för den delen enstaka ny musik som han gillar, tar tabletter för att lugna ner sig och för att kunna sova…

Glömt nåt? Ja, envisheten. Den tycker jag om. Att han inte vill göra det han inte vill göra. Observera formuleringen, dock. Han vill inte göra det men ibland gör han det ändå. Det tycker jag mindre bra om. Att han ändå låter sig övertygas och luras eller rakt ut sagt fegar ur, han också. Som att han sa Nej Nej Nej till Marie Nyreröd när hon ville göra den där TV-dokumentären. Komma ner till Österlen och filma hemma hos Lundell. Trots att hon var så envis men Nej Nej Nej. Och så ringer Håkan Lagher och då känns vibrationerna rätt, amen kom igen! För tusan Lundell. Sen blev det Ja, kanske Ja, tack att göra TV-dokumentär och besöka dig för en filmad intervjuad. Som Lahger snurrade upp dig. Och det kändes bra? Och dokumentären blev fantastisk?  

Hur hinner han? Hur orkar han? Lundell verkar ha än mer besvärligt med sig själv än vad Eriksson har och jag tycker det räcker som det är för min  del. Det är väl för att han måste, inte orka men måste göra detta, fylla dagarna med det som fyllas kan. De enda stunderna, får jag för mig, där han verkar komma in i den där känslan av att man är med i men inte själv måste vara stunden och känslan är när han får syn på ett djur, till exempel i sin trädgård, oftast någon fågel men det kan vara den återkommande räven. (Kan man inte få beställa en målad räv på omslaget till ”Vardagar 6”?)

Lundell tycker, han tycker hela tiden, han tycker på varje rad han skriver, i och med varje ord, han tycker om sina grannar, han tycker om folk i allmänhet, journalister och de övriga jag nämnde tidigare. Hans åsikter kommer ut hela tiden, i ett evigt flöde, kan inte låta bli att tycka, det är ju på gott och ont. Ofta håller jag med honom, hans iakttagelser av framför allt dagens litteratur- och journalistvärld är träffande ibland, jag instämmer men jag skulle aldrig kunna vara så taskig som Lundell. Jag har nog blivit alltför snäll och mesig med åren.

Fast ibland har han ingen koll. Som i fyran, där han först gormar över SD och M – och det gör han ju rätt i – men sen ändå uttrycker samma åsikter om flyktinginvandring som SD och M. Men skärp dig! Obehagligt att läsa, det är väl ändå inte du väl? Jojo, jag förstår att det kan vara jobbigt med alkolås och läkarkoll på det eventuella beroendet, piller och piller, men… Nej, inget men. Nej, är ordet. Punkt. Och jag tror väl att du själv ser hur motsägelsefull – ja, dum – du är när du skriver enligt ovan och ändå låter du det stå kvar i boken, så lätt att stryka bort, men det får stå kvar, det får stå var och framgå att du varit riktigt korkad. Detta – ärligheten – kan jag ändå känna en viss sympati för.

Jädra tur att du tog dig upp igen i femman, blev mer klartänkt, mår lite bättre igen som det verkar. Ta hand om dig! Blir orolig också när Lundell skriver om att nu är galleriet den enda inkomsten och i fjol sjönk inkomsterna på konsten till 25 procent. Men hur går det? Alltså det verkar ju inte vara som om du håller igen med stålarna heller, måste nåt ordnas på huset så måste det ordnas, kostnad struntsamma. Fast å andra sidan gnetar du över att du betalat för mycket, eventuellt, för grejer till Mr A.

S verkar förresten väldigt trevlig, snäll och rar. Också efter att ert förhållande tog slut. Var detsamma tillbaka! Slarva inte bort henne, slarva inte bort den vänskapen.   

Detta var några av mina spontana åsikter om ”Vardagar 4” och ”5”, två böcker – för mig – att läsa här och var i, inte rätt igenom som nånslags roman. Utan som en diktsamling eller just vardagsbokblad. Språket? Ser att vissa recensenter tycker att Ulf Lundell skriver så bra, ja, skönt. Hmmm. Jag tycker han skriver dagbok jag, rätt upp och ner, snabbnerknackat. Resultatet blir ett jäkla tryck men vackert, skönt? Han har sin stil men om han är stilist?

Bengt Eriksson