Håkan Nesser på ljugarbänken

Håkan Nesser

Den sorgsne busschauffören från Alster

(Albert Bonniers)

Jag ser att författaren Håkan Nesser tilldelats 2020 års hederspris av Crimetime Göteborg. Det låter väl självklart, så självklart och naturligt att det känns som om han måste ha mottagit priset för många år sen.

Det mest intressanta och spännande med dagens Nesser är att han omvandlat sig, från en författare av deckare och polisromaner till en berättare av skrönor. Sättet att skriva är numera huvudsaken (jag har en teori om det, den är enkel, annars skulle han för längesen ha tröttnat på att författandet) istället för intriger, särskilt kriminalintriger.

Han är duktigt på det här, att berätta skrönor och dra en vid näsan. I alla fall dra mig vid näsan. Det betyder att han är – måste vara – skicklig på att formulera meningar, välja de exakta orden och placera dem i rätt ordning. En jäkel på att skriva jargong. Och jo, även jargong kan vara en stilistik.

Ibland tycker jag att alla personer i Håkan Nessers romaner börjat prata och tänka likadant. Alla är lika, tja, roliga och snabba i replikerna som tänkandet. Det beror på att det ju egentligen är Nesser själv som pratar och tänker, mest hela tiden. Och jag sväljer det, för att han just berättar skrönor.

Som i årets (kriminal) roman ”Den sorgsne busschauffören från Alster”. Huvudpersonen är väl varken de respektive kommissarierna Gunnar Barbarotti eller Eva Backman vid polisen i Kymlinge utan Albin Runge, busschauffören och akademikern i titeln. Han är bokens jag.    

Runge var akademiker men blev aldrig klar med avhandlingen utan hoppade av akademikerkarriären i Uppsala och blev istället busschaufför. Tills plötsligt en dag år 2007. Det var vinter och snöade. Runge körde från Stockholm och norrut, en skidresa, bussen full med niodeklassare. Då sladdade bussen, eller chauffören Runge sladdade undan för ett djur med bussen, och touchade den mötande trafiken. Hans buss hamnade långt, djupt vid sidan av vägen.

Sexton elever och en förälder omkom.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är hakan-nesser-foto-caroline-andersson.jpg

Håkan Nesser. Foto: Caroline Andersson

När romanen, Nesser och läsaren träder in i handlingen är året 2012. Kommissarierna Barbarotti och Backman har fått ihop det, äntligen, det var på tiden (observera också hur Nesser låter Backman liksom vid sidan om fundera över vikten och funktionen, gånger två, hennes och hans, Backmans och Barbarittis, av mannens sperma). Albin Runge är omgift. Han är också hotad till livet, tror han. Det har börjat komma hotelsebrev och ett telefonsamtal.

Och nu har Runge gått till polisen, till först och främst Backman men också Barbarotti.

Jag läste romanen i ett, från första till sista sidan. Håkan Nesser höll fast mig i sitt berättargrepp. Han både följer Rungetråden och flätar in andra trådar. Som kommissarieras hemliv och ett misstag, kanske eller kanske, det var nog rätt beslut, som Backman gör. Han får huvudtråden att ringla runt sig själv och knyta ihop sig med andra.

Så blir året 2018.

Gunnar Barbarotti och Eva Backman lånar en stuga på Gotland, närmare bestämt Fårö, av en annan polis. De tar semester, särskilt Eva behöver semester. Då händer det som faktiskt framgår redan av romantiteln ”Den sorgsne busschauffören från Alster”. Nej, det gör det inte, förresten. För Alster finns inte verkligheten utan enbart i Håkan Nessers fiktion är Alster ett litet samhälle på just Fårö.

Jag svalde hela skrönan, medan jag läste. Först efteråt började jag undra. Men det där och det här och det här och det där hänger ju inte ihop. Inte logiskt. Blir ens  porträttet av Albin Runge ett helt och fullständigt porträtt? Hade hans liv, om det varit verkligt, kunnat gestalta sig här? Men hur godtrogen får en vara? Och…

Nej. Slutet köper jag inte alls, faktiskt. Nu efteråt alltså. Men medan jag läste, då köpte jag som jag skrev alltihop.

Dagens Håkan Nesser är en jäkel på att berätta skrönor. Crimetime borde förära honom priset i form av ljugarbänk! Men en, låt säga, rimlig kriminalförfattare är inte Nesser idag. Som om det skulle spela nån roll, när han är så bra på att ljuga ihop skrönor och dra mig vid näsan.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst juli 2020 (del 3): Översatt/utländskt

Michaelides den-tysta-patientenAlex Michaelides
Den tysta patienten
Övers: Hanna Axén
(Modernista)
Konstnären Alicia Berentson lever ett perfekt liv med sin omtänksamme man som är en framgångsrik modefotograf. En kväll kommer mannen hem sent och blir mördad av Alicia som skjuter honom fem gånger i ansiktet. Det är i alla fall den allmänna uppfattningen om hur mordet gick till. Efter mordet vägrar hon att prata och hon spärras in på en rättsmedicinsk avdelning. Hon drogas ner och anses vara ett hopplöst fall tills en dag när den nyanställde psykoterapeuten Theo Faber tar sig an henne för att försöka bryta tystnaden. Det är onekligen ett ovanligt drag att låta en psykoterapeut agera utredare i en mordgåta men det funkar väldigt bra. (Ur Samuel Karlssons recension.)

Giles Blunt Fruset offerGiles Blunt
Fruset offer
Övers: Sandra Gustafsson / Lars Rambe
(Hoi förlag)
Fruset offer” kom på svenska redan 2003 och återutges med anledning av TV-serien ”Cardinal” (på C More). ”Cardinal” syftar på kriminalkommissarie John Cardinal som får en ny poliskollega, kriminalinspektör Lise Delorme. Miljö: den lilla staden Algonquin Bay i södra Kanada. Februari och vinter. Mörkt redan vid fyra på eftermiddagen. Meterhöga snövallar. Vinden från sjön är kall som fan. Välskrivet och välberättat. Miljön, geografin, vädret, stämningen och småstaden förenas till en hel- och enhet. Men det är främst vädret, som drabbar så starkt att väderleken blir den egentliga huvudpersonen. Polisutredning: Försvunna tonåringar, i plural. Detta kompletteras och kompliceras med en skildring av John Cardinals speciella hemförhållanden med en dotter och en hustru med just speciella problem.

Sheena Kamal de-som-forsvannSheena Kamal
De som försvann
Övers: Gunilla Mattsson
(Harper Collins)
En deckare som knuffar läsaren över stupet och in i katarsis och himmelriket, ledsagade av anti-hjältinnan Nora Watts och hennes skabbiga hund genom Vancouvers mörka bakgator. En dag får Nora ett telefonsamtal som orsakar att hennes bräckliga värld rämnar. Hennes bortadopterade dotter är försvunnen. Nora jagas av mörka demoner från det förflutna. Hon har tagit sig upp från botten men befinner sig hela tiden på gränsen till avgrunden. Nu kastas hon in jakten på sin försvunna dotter och tvingas möta sina värsta mardrömmar. Bokens nerv skruvas upp på ett skickligt sätt och jag älskar upplösningen. (Ur Samuel Karlssons recension.)

 

Februari och verkligen vinter, mörkt vid fyra, meterhöga snövallar och vinden blåser kallt som fan

Giles Blunt
Fruset offer
Övers: Sandra Gustafsson / Lars Rambe
(Hoi förlag)

Jag har läst – i betydelsen läst om – polisromanen ”Fruset offer” av Giles Blunt. Redan 2003 kom boken på svenska första gången och nu ges den ut igen i pocket och nyöversättning – antagligen med anledning av att TV-serien ”Cardinal”, byggd på Blunts deckare, visas på C More.

”Cardinal” syftar på kriminalkommissarie John Cardinal – eller om han degraderats till kriminalinspektör, när han nu inte längre ska ägna sig åt mordutredningear – som då serien inleds får en ny poliskollega, kriminalinspektör Lise Delorme.

Giles Blunt Fruset offerMiljön är den lilla (fiktiva, så du inte letar på kartan) staden Algonquin Bay i södra Kanada. Tänk både geografi och väder, inte minst väder, det gjorde jag direkt när jag läste serien första gången.

Februari och vinter, verkligen vinter, direkt på första sidan i ”Fruset offer”. Mörkt också, redan vid fyra på eftermiddagen. Meterhöga snövallar. Och vinden från sjön är kall som fan.

Cardinal har varit alltför energisk i sitt polisarbete, använt för många poliser, och därför avsatts, degraderats till att utreda rån och inbrott. Delorme har i sin tur flyttat till mord från SU (Speciella Utredningar, där hon bland annat utredde korruption inom polisen). Det gör Cardinal extra misstänksam och det av en anledning.

Men nu ska alltså John Cardinal återgå till mordutredningar tillsammans Lisa Delorme, eftersom en av de försvunna tonåringar som Cardinal alldeles för energiskt envisade med söka efter har återfunnits. Katie Pine, 13 år, hittas infrusen i ett gruvschakt.

Här skulle jag kunna återuppta den eviga – men åsiktsföränderliga allt eftersom åren går, tiden och samhället förändras – diskussionen om våld, mord och barn. Eller som här tonåringar. Vad ska, kan, bör barn och ungdomar utsättas för i en deckare? Vad vill – orkar – deckarläsaren läsa om?

Försvunna tonåringar, i plural. Men vad har hänt med de andra ungdomarna? Ska mördare få prefixet serie-?

Giles Blunt komplicerar berättandet genom att skildra John Cardinals speciella hemförhållanden med en dotter och en hustru med just speciella problem. Ett lika starkt och spännande andra huvudspår genom hela Cardinal-serien. Dessutom har, som jag skrev, Cardinal också något annat, i anslutning till ovanstående, att oroa sig för med anledning av sin nya poliskollega Delorme, ”tidigare” specialutredare.

Cardinal-serien är välskriven och välberättad. Miljöerna, geografin, vädret, stämningen och småstaden, allt förenas till en hel- och enhet. Den lilla staden Algonquin Bay lever som om den fanns. Men det är främst vädret, det drabbade mig starkt när jag läste serien första gången. Den upp genom romansidorna kännbara kanadensiska väderleken kan vara den egentliga huvudpersonen.

Bra att Cardinal återintroduceras, till hösten kommer fler titlar (pocket och e-böcker). Men det förvånar mig att det är Hoi förlag som återutger serien. Hoi är ju ett hybridförlag, ska Hoi nu också ge ut icke-hybridböcker? I så fall, både översatta och svenska?

Giles Blunt – eller någon agent – kan väl inte ha betalat Hoi för att ge ut serien? Borde grävas i…

Bengt Eriksson

När en missionär försvann på Gotland

Samuel Karlsson har tidigare på Deckarlogg recenserat – och berömt – Marianne Cedervalls nya feelgood- eller mjuk- eller mys- eller trivseldeckare med mera.

Lägger också ut min kortrecension, härmed bekräftas det alltså gånger två att ”När sista strofen klingat ut” är en riktigt bra deckare i denna svåra genre, kanske till och med Cedervalls bästa hittills?

***

Marianne Cedervall
När sista strofen klingat ut
(Lind & Co)

Feelgood ska vara trevlig läsning och deckare bör vara spännande. Att förena genrerna är svårt.

NMarianne Cedervall nar-sista-strofen-klingat-utMarianne Cedervall har skrivit några alltför mysiga deckare. Fast en bit in i serien om Anki och Tryggve, tidigare lärare respektive polis, i Mullvalds på Gotland började hon hitta rätt balans.

Femte titeln, ”När sista strofen klingat ut”, är bäst hittills.

Vinter och snöstorm ger extra av både mys och rys. Paret Tomas och Nils hann komma till ön före snön. Tomas försöker ta reda på vad som hände hans gammelmoster Dagny.

Hon var missionär i Afrika och försvann på 50-talet under en gotländsk föredragsturné. Det är deckargåtan, i vilken Anki lägger näsan oroande djupt.

Precis som det ska.

Även i mysdeckare måste ond bråd död tas på allvar. Resultatet blir en perfekt blandad feelgood-deckare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

PS. Mellan raderna för Marianne Cedervall också en diskussion om den historiska grogrunden för främlingsrädsla och rasism i dagens Sverige. Ja, det är egentligen själva grunden för hennes feelgooddeckare.

Hon tränger sig inte på med ett plakat, nej, knappt ens med en åsikt. Men den och det finns där, följer med liksom per automatik i läsningen.

Bra inskrivet.

 

Miss Marple på Gotland

Marianne Cedervall
När sista strofen klingat ut

(Lind & Co)

Som en solstråle som letar sig fram i vintermörkret – så upplever jag Marianne Cedervalls senaste bok ”När sista strofen klingat ut”.

För många av er är karaktärerna Anki och Tryggve välbekanta privatspanare men för mig var det en ny och trevlig bekantskap. Jag vet att det är helgerån att hoppa in mitt i en serie på det här sättet men det funkar alldeles utmärkt.

Det lackar mot jul i Mullvalds socken på Gotland. En släktforskare letar spår efter sin gammelmoster, missionären, Dagny. Hon försvann gåtfullt i början av 50-talet när hon besökte Gotland. Och nu vill någon att omständigheterna kring hennes försvinnande ska förbli en hemlighet.

NMarianne Cedervall nar-sista-strofen-klingat-utAnki och Tryggve kan givetvis inte låta bli att försöka hjälpa till. Efterforskningarna leder till förödande konsekvenser. Och historien trappas upp mot en dramatisk final.

För en tid sedan lyssnade jag på ett framträdande med Göran Greider och författaren Sven-Olof Karlsson. De pratade bland annat om bristen på historier om landsbygdens folk.

Jag är böjd att hålla med men det finns ljusglimtar i mörkret och Marianne Cedervalls författarskap, som också omfattar böckerna om Mirjam och Hervor, är ett sådant. Även om hennes böcker inte gör något anspråk på att vara socialreportage som skildrar landsbygdens eventuella problem ger de en bild av människor och förhållanden som sällan skildras.

Det är inte bara landsbygden som ofta ratas i samtidslitteraturen utan också äldre människor. De får på sin höjd ligga i någon säng och dö i bitterhet. Men här får de leva ut och ta plats och bjuda på sin livserfarenhet.

I boken ”När sista strofen klingat ut” sätter författaren dessutom ljus på en del av vår historia som i princip aldrig skildras. Det är alla de människor som lagt ner sina liv och sitt engagemang i kyrkor och kapell runt om i vårt land.

Jag har själv erfarenhet av att växa upp på landsbygden där bönehusen fortfarande var livaktiga med sin verksamhet. Allt från scouter till kyrkkaffe och besök från långväga missionärer. Jag uppskattar hur de här människorna skildras av författaren utan förenklande stereotyper.

Styrkan i berättelsen är karaktärerna och miljöerna och som läsare vill du veta hur det ska sluta. Det skadar inte att det blir spännande på slutet. Men den som letar efter blodiga dramer, avancerade intriger och action kanske blir besviken.

Jag blev det inte. Tvärtom. Boken är en klassisk cosy crime i bästa Agatha Christie-stil.

Samuel Karlsson,
bl a författare till deckar/polisromanserien om och på Mörkö, är regelbunden recensent på Deckarlogg. Han lyssnar på deckare oftare än han läser dem och driver därför också  facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” – gå in där för lyssningstips, både på deckare och annat.

2018 års bästa svenska krimi, deckare och annan spänning (del 1)

Kataina deckarblogg 1Deckarloggs redaktörer, Katarina Tornborg och Bengt Eriksson, har nu tagit sig samman och satt ihop listan, alltså vår lista, med 2018 års bästa krimi, deckare, spänningsromaner med mera kriminellt på svenska, både svensk krimi och översatt.

deckarlogg-2Femton författare/titlar av respektive sort. Undrar ni varför vissa titlar som inte fått så strålande recensioner på Deckarlogg ändå kommit med så beror det på att vi är två och inte alltid har samma smak.

Vi börjar med svensk krimi från år 2018 och fem författare/titlar i taget.

***

AhlstedtMats Ahlstedt
Fruktans hus
(Bokfabriken)

Varför mördades det gamla paret i huset vid sjön Mjörn? Varför gömmer sig en tonårsflicka på vinden i huset? Och hittas död? Det unga paret Mikael och Maja har just köpt huset som stått tomt sedan morden, en investering i framtiden. Men deras glädje och förväntan förbyts i något helt annat när de dras in i en härva av illegala potensmedel, rymningar från ett HVB-hem för flickor i närheten, tystnader och undanflykter. Historien kryper nära dem själva. Den polis, som då utredde dödsfallen,  är Majas pappa, en snut med dåligt rykte. Lager på lager i en tajt, vardagsverklig historia.

denfjardepakten-inb-195x300Kristina Appelqvist
Den fjärde pakten
(Piratförlaget)

För fjärde gången är vi tillbaka i omgivningarna kring Skövde och Västgöta universitet. Litteraturforskaren Emma Waller har blivit utsedd till vicerektor och rektor Emma Lundgren återkommit i tjänst till höstterminen. Ett larm sent på natten: en ung man vacklar högt uppe på kampanilen på campusområdet. Hur kom han dit? Var finns brandkåren och ambulansen? Vem är han? Polisen avskriver det som självmord, trots protester. När Skövdes mediehjältinna Frida Åberg ställer allt mer närgångna frågor börjar folk begå misstag. Egoism, girighet och korruption finns överallt.

Anna BågstamAnna Bågstam
Ögonvittnet
(Norstedts)

Å så skönt med en hjältinna som smygröker och hellre äter godis än sallader och aldrig hittar det rätta dräpande svaret. Pappersbokdebutanten Anna Bågstam presenterar Harriet Vesterberg, socionom och civilanställd utredare hos Landskronapolisen, som möter starkt motstånd från kollegerna som inte gillar att en civilist tar plats. I den lilla byn Lerviken hittas Laura Andersson mördad och hennes make är försvunnen. I byn finns starka band mellan människor, hat och grämelser, flera personer kulle kunna vara mördaren. Så vem gjorde det? Inga spoilers!

pojken_skyddsomsl_n.inddKarin Erlandsson
Pojken
(Schildts & Söderströms)

Feelgood och cozy förenas med noir. ”Pojken” är en finlandssvensk småstadsdeckare på livstemat: det är svårt att leva. Varje person har sin möda. Den egentliga huvudpersonen, mamman i en familj, har mördats redan innan boken börjar. De kvarlevande (maken, dotter och son) handskas med hennes död på var sitt dåliga sätt. Vinter med snöstorm. Journalisten Sara och fotografen Oskar kan knappt ta sig till och från lokaltidningen. Sara bär på traumat från sin relation i förra deckaren. Vardagslunken stapplar på. Inte mycket som händer. Ändå: nästan olidligt spännande på varje sida.

Frimansson De sista rummenInger Frimansson
De sista rummen
(Norstedts)

Har ytan, livet och själva genren någonsin rämnat mer än i Frimanssons psykologiska thriller ”De sista rummen”? På omslaget syns numret 314, där sista siffran lossnat och hamnat på sniskan. Som på en dörr i ett gammalt hotell. Där finns huvudpersonen, som glömt sitt namn men får det nya namnet Viol. Var är hon? Vad är det för konstigt hotell? En berättelse på gränsen mellan realism och fantasy. Nej, inte fantasi. Snarare rädsla som i dödsrädsla. Som en skildring av människans skräck för döden. Hotellet med ”de sista rummen” är en vistelseort mellan liv och död. Himlens eller helvetets eller just ingentings förgård.

Deckarloggs redaktion

I deckarhyllan: Highway 61 Revisited

Highway 61 går genom Mississippis delta och har fått smeknamnet ”The blues highway”. De flesta låtar – och de är många, mest blueslåtar – som gjorts om Highway 61 handlar nog om landsvägens sydligaste del. Men när Bob Dylan skrev ”Highway 61 Revisited”, vilken sträcka av den långa vägen kan han då ha tänkt på?

Highway 61 börjar i New Orleans och slutar vid gränsen mellan Minnesota och Kanada (eller tvärtom, om man vill). Robert Zimmerman föddes ju i den lilla Minnesota-staden Duluth, alldeles i närheten av Highway 61. Det var på den vägen han gav sig hemifrån, först till Minnesotas dubbelhuvudstäder St Paul/Minneapolis och sen vidare till New York.

Så det går förstås inte att låta bli att tänka på Dylan när Lance Hansen – skogspolis i området The North Shore och kriminalromanen ”Drømmenes land”, den första delen av norrmannen Vidar Sundstøls så kallade Minnesota-trilogi – hittar en naken, förvirrad man vid Baragas kors (ett minne av prästen Frederick Baraga som hjälpte indianerna när de på 1800-talet insjuknade i pest) mitt emellan Highway 61 och Lake Superior. Skogspolisen Hansen har dessutom sin mamma på ett ålderdomshem i Duluth.

Norske (deckar)författaren Vidar Sundstøl.

– Två ställen jag bott på i Minnesota hade olika nummer på Highway 61 som adress, berättar Vidar Sundstøl. Men om du eller någon annan tycker att amerikansk populärkultur speglas i berättelsen, miljöerna och personerna, så är det en sak. Det är en annan och er sak. Jag nämner inga artister och låtar. Ingenstans finns några referenser till amerikansk populärkultur. Det har jag undvikit, medvetet.

– I många romaner – inte minst deckare – finns så många populärkulturella referenser att böckerna mest handlar om författarens förhållande till amerikansk kultur. Jag ville skildra den här delen av USA och Minnesota på sina egna premisser.

Sundstöl Drömmenes landDet andra som känns långt in i märgen när man läser ”Drømmenes land” och ännu mer den följande titeln, ”De döde”, är naturen och klimatet. Ordagrant iskyla. Vinter. Snö. Blixthalka.

”Drømmenes land” (2006).

Vidar Sundstøl, nu bosatt i det norska samhället Bø, bodde under flera år i USA. Han gifte sig med en amerikanska och hustrun fick arbete i norra delen av Minnesota. De körde dit i bil från Kentucky och ju längre norrut Sundstøl kom, desto mer häpnade han.

– Det är stor skillnad mellan norra och södra Minnesota. I norr finns ingen prärie. I vår första bostad i Minnesota kunde jag genom fönstret se den här stora sjön, Lake Superior, och på andra sidan fanns skog och åter skog, svart granskog ändå upp till Kanada. Det bodde ju inga människor här heller. Norra Minnesota har få invånare. Här kan jag inte bo! var min första tanke.

– Fast det dröjde inte länge förrän jag började uppskatta både landskapet och människorna. Jag lärde känna hyggliga, mycket vänliga människor. Det var någonting gammeldags, som jag kände igen från barndomens Norge. Och här fanns ju allt man behövde, som affärer och restauranger.

– Det går inga bilvägar genom skogen – däremot tusen vattenvägar, allt från små bäckar till stora älvar. Det var så indianerna tog sig fram – genom att paddla. Och det är lätt är att paddla här, nästan platt natur, inga höga berg, vattnet rinner sakta. Man kan paddla milslångt, glida ljudlöst och höra fåglarna.

Two Harbors, Finland, Tettegouche, Tofte, Grand Marais, Lutsen och Grand Portage är Sundstöl De dödenamn på några samhällen och platser i North Shore/Cook County. Det ger en aning om historien och befolkningen. Av ojibway-indianerna finns några få procent kvar, de största befolkningsgrupperna är tyskar, svenskar och norrmän.

”De døde” (2009).

Bröderna Lance och Andy Hansen i Sundstöls Minnesota-deckare är norskättlingar. Vid sidan om arbetet som skogvaktande polis är Lance Hansen också amatörhistoriker. Allt det här finns med i böckerna. Det har blivit en annorlunda deckarserie som växlar mellan polisroman, psykologisk kriminalroman, thriller och country noir, mansroman, samtidsdeckare och historisk kriminalroman.

Ett slags norska ut- och invandrarromaner med två parallella kriminaltrådar. Jämsides med mordet på en ung norrman, som kommit till Minnesota för att paddla på Lake Superior, berättar Sundstøl om en drygt 100 år gammal mordgåta (fast var det mord?) där Thormod Olson, 15 år och en förfader till bröderna Hansen, ska ha varit inblandad. Också ett tredje tidsplan med nya idéer och tankar tillkommer när Eirik Nyland, polis vid Kripos i Norge, anländer för att bistå FBI med utredningen.

– Traditionerna har blandats under århundraden och generationer. De som bor här känner sig inte som norrmän eller svenskar utan de är skandinaver. Jag ville skildra de här människorna, deras liv och historia, också landskapet, naturen och klimatet. Som en landskapmåning i ord, där både smått och stort kom med.

– Min hustru och jag var ute och körde på Highway 61. Det var så det började. Vi fick syn på Whispering Pines Motel och min hustru sa att det där kunde ju vara ett motell i någon deckarserie. Så vi började spåna om miljöer och personer, vad skulle boken handla om? Grunden till trilogin las under våra bilturer.

Sundstöl Ravnene– Först tänkte jag skriva en enda lång roman. Men det jag ville berätta tog ännu större plats, det måste nog bli en romanserie. Sen kom jag på att jag också ville skriva en mellanbok, en annan sorts roman mellan den första och tredje delen.

”Ravnene” (2011).

Vilket har fått Minnesota-trilogin att bli ännu mer speciell. Samma personer och mordgåtor men ”Drømmenes land” och ”De döde” hör till olika genrer. Första delen är en episk polisroman, lång och tjock, medan den andra blev en kort och intensiv jaktthriller, som utspelar sig under ett dygn då bröderna Hansen är på hjortjakt i snön, kylan och skogen.

Nu i maj kommer ”Ravnene”, den avslutande delen. Hur blir den?

– ”Ravnene” är en längre berättelse, lite mer i stil med ”Drømmenes land”. Men ändå inte riktigt likadan. Det är fler kvinnor i sista delen. Berättelsen flyttar några månader framåt. Lance Hansen har flytt utomlands, gått i exil, men han återvänder.

Spännande deckare och även om du skildrar norskättlingar så kunde det lika gärna handla om Minnesotas svenskättlingar. Är det inte konstigt att inget svenskt förlag intresserat sig för Minnesota-deckarna?

– När jag skrivit första delen så tänkte jag att om boken ges ut i något annat land så måste det vara Sverige. Men ni har väl fullt upp med att exportera det svenska deckarundret. Däremot kommer romanerna ut i Danmark och faktiskt i Nederländerna, som ju inte alls haft samma utvandring till USA.

– Ett par danska läsare var i USA och körde Highway 61 ändå upp till Kanada. På varenda plats som nämns i böckerna stannade de till och fotograferade. De skickade bilderna till mig och det slog mig, det går ju att använda Minnesota-trilogin som resguide.

Alla ortsnamn är autentiska?

– Inte bara ortsnamnen utan varje restaurang och affär – allting – finns i verkligheten. Romanmiljön är helt autentisk. Till och med Swamper Caribou, den indianske medicinmannen, är en verklig person. Hans öde har jag hittat på men Swamper Caribou levde i Minnesota för 100 år sen.

Sundstöl MinnesotatriloginSka Minnesota-trilogin ges ut i USA?

– Ännu har jag inget amerikanskt förlag men om det går säg tio år utan att böckerna publiceras i USA, då blir jag förvånad.

Film?

– Det finns en filmoption. Fast man vet ju aldrig om det betyder att det också blir en film.

Men då – och om – lär väl filmen få ett soundtrack, trots att du undviker att nämna artister och låtar. Vad säger du om jag har fräckheten att sätta ihop ett ljudspår till Minnesota-trilogin?

– I en långfilm lär det väl bli omöjligt att undgå musik. Så gör du ett soundtrack…

Ljudspår till Minnesota-trilogin:

Chippewa Nation: Pow Pow Song
Bob Dylan: Highway 61 Revisited
Iris DeMent: Wayfaring Stranger
Michael Hurley: Werewolf
Jason Collett: Lake Superior
John Gorka: Girl Of The North Country
Kari Bremnes: Anna Olsen’s Letter Home
Hilborg Romtveit: Norskamerikaneren
Yonder: Amerikavisan
Buffalo Bengt och Indianerna: Balladen om Martin (from Sweden)
Christian Kjellvander: Transatlantic
J Shogren: Salt Lakrits
Koerner & Glover: Careless Love
Yeltzi: Snow In August
Vinnie & The Stardusters: Duluth
Bob Dylan: When The Ships Come In

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Rocky Magasin 2011

Skönprosa om landsbygdens mörker

Medan jag skriver om Ida Lindes nu nya roman ”Mördarens mamma” – vilket inte var så lätt, att mäta sig med hennes ordval är en tuff match – så lägger jag ut det jag skrev om hennes förra.

***

Ida Lindes nya roman – kalla den krimi, norrländsk noir eller svensk landsbygdsnoir i allmänhet – börjar mitt i handlingen. Eller snarare med vad som kunde hänt några hundra sidor in i berättelsen, om ”Norrut åker man för att dö” (Norstedts) hade varit en mer typisk kriminalroman.

Det börjar med att Benjamin och Sara träffas. Han är en slags norrländsk hillbilly, ”trash” eller trasproletär (välj benämning själv) och hon är väl detsamma fast hon blivit polis. De knullar desperat, lika meningslöst som förbestämt, och kör genom Västerbottens granar – vinter, mörker, snö och än mer snö ska det bli – i en blå Volvo 240.

NorrutBenjamin – men det kunde lika gärna ha varit Sara och sen blir det hon också – skjuter ihjäl alla som kommer i deras väg. Jag räknar till fem döda (det kan vara fler) inklusive en katt och Saras poliskollega Jonsson.

Andra recensenter har jämfört med allt möjligt: filmen ”Pulp Fiction”, författaren Daniel Woodrell, filmarna David Lynch, Joel och Ethan Coen. Störst likheter tycker jag att Ida Lindes berättelse har med Woodrells filmatiserade country noir-roman ”Winter´s Bone” och bröderna Coens film ”Fargo” – med den skillnaden förstås att hon inte skriver om Missouri respektive North Dakota, USA utan om just Västerbotten, Norrland, Sverige.

Framför allt skriver hon i en ny svensk litterär tradition (hit hör också författare som Ola Nilsson, Therése Söderlind och Olle Lönnaeus, serietecknare som Henrik Bromander och Dennis Eriksson) som – både inom och vid gränsen till kriminalgenren – undersöker och skildrar landsbygdens mörker.

Berättelsen fortlöper varken i tids- eller händelseordning. Som lösryckta scener ur minnet, där ett antal personer – de städar hotellrum, jobbar i krogkök, dricker hembränt i petflaska, vakar vid mammas dödsbädd – långsamt och osäkert knyts ihop.

De är släkt och bekanta eller verkar vara det. Alla befinner sig i eller återvänder till Västerbotten. De (över)lever i dödsskuggans granskog. Som också blir en skiljelinje och klassmarkör: Vem vinner = tjänar och vilka förlorar på skogen?

Norrut åker man häftadHan finns med hela tiden. Men till hälften dold, bakom Lindes formuleringar, som en bekräftelse på verklighetens orsak och verkan, för att någon gång stiga upp och in i berättelsen. James heter han, sågverksägaren.

Linde citerar sig själv, återanvänder meningar hon skrev tidigare i boken. Det går igen, det måste vara det hon vill visa, att det aldrig tar slut, det bara börjar om på nytt, ärvs från generation till generation.

Vissa recensenter har också kritiserat Ida Lindes skönprosa. De menar att hon skriver alldeles för bra och vackert. Hennes skriftspråk står i kontrast till – ja, motverkar – det mörka, brutala innehållet. Men den kritiken kan jag inte förstå.

Lindes avskalade, poetiskt utmejslade meningar fungerar ju dubbelt. Dels fångar de in varje scen, händelse och ögonblick, de innehåller så mycket mer än sina ord. Dels måste väl hennes poetiska prosa läsas som en solidarisk handling? Också dessa människor och deras liv förtjänar att omskrivas med skönhet.

Ett enda citat, så här avslutas boken och typiskt nog är det Benjamin som säger följande, långt före händelserna i romanens inledning, när han var barn: ”Mamma, jag vill inte ha min skugga, kan du ta bort den?”

Till allt detta kommer att Ida Lindes ”Norrut åker man för att dö” också är ett mycket bra exempel på en roman som passar exakt för vinjetten ”Krimi”. Om Svenska Deckarakademin håller genren tillräckligt öppen och stor så förtjänar Linde att prisas för att ha skrivit årets bästa svenska kriminalroman.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2014