Att läsa Joyce Carol Oates – lika nödvändigt som alltid

Jag – eller vi – hade en evig överenskommelse om att jag och Lars Gustafsson skulle träffas och diskutera kommatering. Utgångspunkten var hans sätt att kommatera men också kommatering i allmänhet; förr, nu och i framtiden. Det blev aldrig så.

Skulle vilja göra en liknande överenskommelse med Joyce Carol Oates. Då ska det inte handla om kommatering utan om parenteser och – inte minst – kursiveringar. Frågor: Var och när, varför och hur?

oatesVarje gång det kommer en ny bok av Oates, som nu hennes nyaste roman ”Mitt liv som råtta” (Harper Collins; övers: Nille Lindgren), börjar jag med att  bläddra igenom den och kolla hennes – just – parenteser och kursiveringar, ställer frågor till mig själv (enligt ovan).

Snabbskrivet? Också jag trodde det en gång men jag tror det inte längre. Jo, hon kanske skriver snabbt men jag tror att hon också noga läser igenom vad hon skrivit och ändrar, ändrar och åter ändrar, så det blir rätt, så rätt och riktig som en skriven text kan bli.

De intervjuer jag läst och hört med henne tyder på att det måste vara så. Jag tror alltså inte heller att det är någon tillfällighet vad som sätts inom parentes och vad som kursiveras. Joyce Carol Oates gör en parentes där det måste, ordet är måste, vara en parentes och kursiverar det som måste, ordet är fortfarande måste, kursiveras.

Krångligare att läsa, när hon gör såhär? Kanhända det men det är ju detta, just detta hon skriver, som ska läsas – inte något annat som läsaren vill att hon skulle ha skrivit. Oates skriver det hon vill och måste skriva, till stil som innehåll.

Jag tror inte bara detta – jag är helt övertygad. Och det är detta jag skulle vilja prata med henne om: vad som gör det så nödvändigt att skriva som hon skriver, till både stilistiken och innehållen.

En twitterkommentar (från mig) med anledning av den nya romanen:

”Håller inte med om att n å g o n t i n g skulle vara onödigt i Oates böcker. Kan inte ens – längre – se att de håller olika kvalitet. Hennes författarskap har allt mer blivit ett ständigt pågående och nödvändigt utforskande av USA eller snarare Amerika, dess kultur och liv.”

Nej, jag har inte längre någon lust att diskutera eventuell ojämn kvalitet och mellanböcker för Joyce Carol Oates. Hon utför en kartläggning av USA, typ en arkeologisk utgrävning, där allt hon skriver, varje ny bok hon ger ut, är ännu en delrapport från/av en helhet som hon befinner sig mitt i och inte kan komma ur. Som också jag – som läsare – har dragits in i och inte kommer ur.

Oates foto

Jag läser varje bok som ett nytt meddelande: ännu ett personligt meddelande på samma sätt som jag alltid lyssnat på nya Bob Dylan-sånger som handskriva brev – eller kanske mejl numera – från en vän. Så personligt är det, så personligt blir det.

Och för min personliga del kan det bero på att jag blivit allt mer intresserad av de rötter jag själv har i USA och att Joyce Carol Oates gräver fram och blottar dem för min skull.

Också den nya romanen ”Mitt liv som råtta” är hemsk. Allt Oates skriver blir hemskt, olika nyanser av svart, olika grader av kriminalitet. Allt är krimi, mer eller mindre. Eftersom det USA som hon blottlägger består av olika nyanser svärta och olika grader kriminellt, våld och död.

Huvudpersonen är en kvinna, Violet Rue, tolv år och uppåt, som så ofta i hennes böcker. Miljön är någon småhåla i upper New York state (här South Niagara), också som det så ofta blivit i senare romaner. Och denna familj som inte fungerar, eller fungerar amerikanskt, som Violet Rue växte upp i, var pappas favorit (tidigare hade favoriten varit hennes äldre syster, efteråt skulle det bli hennes yngre) tills något hände, något hemskt hände, när hennes äldre bröder begår ett brott, ett vidrigt brott, det värsta.

Och Violet måste – måste – fatta ett beslut, ta ställning mot bröderna och familjen, bryta det blodsband som är tjockare än vatten, som är tunnare än vatten, och bli en förrädare; en råtta.

Denna miljö, denna familj, dessa män, denna kvinna. Detta som Joyce Carol Oates skildrat flera, ja, många gånger förut. Som hon vänder på och synar allt närmare, från ännu ett annat håll. Och som Violet i sin exil, just detta ord: exil, ändå aldrig kommer ifrån. Alltid har i sig, alltid ska ha i sig, djupt inuti sig.

Och drar till sig. Mörkret blir än mörkare, svärtan än svartare. Det handlar kanske – mest – om detta: att våga. Att våga göra det man – hen – hon – måste för att det är det riktiga att göra. Trots konsekvenserna. Och konsekvenserna blir många, allt fler, för Violet.

Jag såg att flera recensenter, både här och i USA, tyckt att det blev för mycket. Så mycket mörkt och hemskt kan en och samma människa kanske drabbas i verkligheten men i en roman blir det inte trovärdigt. Nej, men det blir verkligt. Romanen ”Mitt liv som råtta” är som verkligheten. Jag tror inte Oates har nån lust att ändra det, ändra verkligheten, så att litteraturen – och verkligheten – blir mer trovärdiga.

Violet måste fly, igen. Från män, hålla sig undan bröderna som inte kommer att sitta i fängelse för alltid. Kan hon ens lita på sin kärlek till Tyrell, som också flydde, flydde det han var med om och klarade sig, gett igen genom att bli det han blev, och som Violet har ett förhållande med. Kan hon lita på att den kärleken ska bestå. Hur länge, evigt?

Och mamman i familjen, Violets, brödernas och hennes systrars mamma, hur länge ska hon minnas Violet? Kanske redan glömt? Och då har jag ändå inte nämnt rasismen, USA:s djupa rasistiska pulsåder, som ur historien pulserar genom vita amerikaner än idag. Också detta som så ofta i Joyce Carol Oates romaner, som i verkligheten, i USA. Inte heller Vietnam nämnde jag.

Detta USA som hon skildrar, del för del, bit för bit, djupt, djupare, djupast. Romanen ”Mitt liv som råtta” är inte bättre än någonting annat som Oates har skrivit. Den är inte heller sämre. Den är.

Nödvändig läsning.

Bengt Eriksson

Alltförfattaren Stephen King: skräck, krimi, fantasy…

Stephen King fyller 70 år, idag den 21 september 2017. Därför tog jag fram den här texten som jag skrev för nu 15 år sen (lite drygt). Grattis till en av mina favoritförfattare!

*

Stephen King
Land: USA
Genre: skräck, fantasy, framtidsthrillers, porträtt av det amerikanska samhället

När Stephen King hade lämnat manus till sina första romaner, berättar han i efterordet till boken ”Sommardåd” (1983), suckade förlagsredaktören.

–- Om du följer upp en bok om en flicka, som kan få saker att flytta på sej med hjälp av blotta tanken, med en bok om vampyrer, så kommer du att få en etikett på dej, sa han till King.

– Vad då för etikett? undrade King.

– Som skräckförfattare, svarade förläggaren.

Stephen King Gerhards lekSå blev det. Stephen King stoppades in i ett fack. Om någon annan författare skrivit nedanstående böcker eller om King publicerat dem under en pseudonym som ingen lyckats avslöja, så hade bokhandlare, bibliotekarier, kritiker och läsare lika gärna eller hellre kunnat placera dem i thriller- och deckargenren. Men nu har Stephen King skrivit böckerna och därför etiketteras de som ”skräck”.

Ett exempel: romanen ”Geralds lek” (1994). Titta först på omslaget. Det föreställer en sänggavel. Knoppen på sängen är som en ihopkrupen naken kvinna. Ett par handklovar är fastsatta vid knoppen/kvinnan.

Stephen King DoloesSå börjar också romanen: med en sexlek i sängen. Kvinnan, Jessie, ligger fastspänd. Hon råkar sparka till mannen, Gerald, som faller ihop på golvet. Varför utsätter sej Jessie för våldsamma sexlekar? Varför har sexlekarna blivit allt våldsammare, övergått från sjalar till handklovar?

Det är en obehaglig berättelse, som hade kunnat vara författad av Ruth Rendell/Barbara Vine, Minette Walters eller Frances Fyfield/Hegarty. Då hade ”Geralds lek” rubricerats som psykologisk thriller.

I romanen ”Dolores Claiborne” (1993) berättar en kvinna med samma namn historien om sitt liv och äktenskap. Också detta är en psykologisk kriminalroman – faktiskt en kvinnoroman – som kunde ha skrivits av t ex Margaret Yorke. I ”Rasande Rose” (1996) har King tecknat ännu ett starkt – kanske kan man t o m använda ordet feministiskt – porträtt av en misshandlad kvinna.

Stephen King Vägbygge”Vägbygge” (1988) är, i sin tur, en mansroman. Här skildrar Stephen King hur en man bryter samman när livets tre hörnpelare – arbetet, hustrun, hemmet – rasar, en efter en.

”Lida” (1988) och ”Stark” (1990) handlar om förhållandet mellan författaren och läsaren. Vilket ansvar har t ex en deckar- eller skräckförfattare för sina romaner? Författaren vill ju skriva så levande romaner som möjligt. Berättelserna ska gripa tag i läsaren. Men tänk om läsaren också tar berättelsen på blodigt allvar: förvandlar fantasin till verklighet?

Stephen King Desperation”Staden som försvann” (1985), ”Köplust” (1992) och ”Desperation” (1996) är mer fantastiska romaner = fantasy. Men de amerikanska städerna Jerusalem’s Lot, Castle Rock respektive Desperation kunde lika gärna ha funnits i hårdkokta amerikanska deckare.

I ”Eldfödd” (1981) skriver Stephen King om Butiken – en statlig organisation (kan vara amerikanska CIA eller ryska KGB) som använder samma gangstermetoder som maffian. ”Eldfödd” är fantasy men också en samhällskritisk spionroman.

”Den gröna milen” (1997) är en följetongsroman, som skrevs och gavs ut i fristående men sammanhängande småböcker/delar. Berättelsen utspelar sej på och kring den avdelning på fängelset Cold Mountain där de dödsdömda fångarna inväntar elektriska stolen. Titeln ”Den gröna milen” syftar på fångarnas sista vandring mot döden.

Stephen King Hjärtan i AtlantisÄven ”Hjärtan i Atlantis” (2001), av många ansedd som Mästerverket i Kings produktion, måste nämnas. Genom fem berättelser, som tillsammans blir en nästan-roman, får vi följa skolpojken Bobby Garfield och hans kamrater från 50-talet och framåt. De fortsätter till college, upptäcker sex, rock´n´roll och politik. De riskerar att bli inkallade till Vietnamkriget…

Genom barndomskamraterna skildrar King hur USA:s krig i Vietnam orsakade ett trauma som kom att prägla livet för en generation amerikaner och förändra hela det amerikanska samhället. ”Hjärtan i Atlantis” kan varken placeras i fantasy-, skräck- eller thrillerfacken utan är kort och gott skönlitteratur. Eller tvärtom: ”Hjärtan i Atlantis” innehåller fem skönlitterära berättelser i vilka King blandat in färger, stämningar, erfarenheter och genrer från hela sitt författarskap.

På nätet:
www.stephenking.com
Stephen Kings officiella hemsida.

Titlar (urval):

Eldfödd. 1981. Firestarter. Övers: Jimmy Hofsö.
Sommardåd. Två kortromaner. 1983. Övers: Mårten Edlund.
Vinterverk. Två kortromaner. 1984. Övers: Jimmy Hofsö.
Originalutgivningen Different Seasons innehåller alla fyra kortromanerna.
Staden som försvann. 1985. Salem’s Lot. Övers: Lennart Olofsson.
Den flyende mannen. 1988. The Running Man. Övers: Jimmy Hofsö.
Lida. 1988. Misery. Övers: Lennart Olofsson.
Vägbygge. 1988. Roadwork. Övers: Jimmy Hofsö.Stark. 1990. The Dark Half. Övers: Roland Adlerberth. Köplust. 1992. Needful Things. Övers: Lennart Olofsson. Dolores Claiborne. 1993. Dolores Claiborne. Övers: Lennart Olofsson.
Geralds lek. 1994. Gerald’s Game. Övers: Lennart Olofsson.Rasande Rose. 1996. Rose Madder. Övers: John-Henri Holmberg.
Den gröna milen. 1: De två döda flickorna. 2: Musen på milen. 3: Coffeys händer. 4: Eduard Delacroix´ onda död. 5: Resa i natten. 6: Coffey på milen. 1997. The Green Mile. Part One. The Two Dead Girls. Part Two: The Mouse on the Mile. Part Three: Coffey´s Hands. Part Four: The Bad Death of Eduard Delacroix. Part Five: Night Journey. Part Six: Coffey on the Mile. Övers: John-Henri Holmberg.
Flickan som älskade Tom Gordon. 2000. The Girl who Loved Tom Gordon. Övers: Tove Janson Borglund.
Hjärtan i Atlantis. 2001. Hearts in Atlantis. Övers: John-Henri Holmberg.
Drömfångare. 2002. Dreamcatcher. Övers: John-Henri Holmberg.

Efter ovanstående bibliografi har Stephen King fortsatt att skriva hur många böcker som helst.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(ur boken “Deckarhyllan 2, över 100 deckarförfattare från Hans Alfredson via Karin Fossum och Ian Rankin till Helena von Zweigbergk”, 2002)

Connellys senaste mansroman och deckare

Glömt att jag skulle påminna om att Michael Connellys ”Inte ett farväl” (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten) nu också kommit på svenska. Vad jag tyckte och tycker framgick redan när jag skrev om origialutgivningen.

***

Det finns författare som jag inte kan vänta på att deras senaste deckare blir översatt till svenska utan jag bara måste köpa boken på originalspråket. En sådan deckarförfattare är Michael Connelly – eller snarare så har han blivit det.

I och med att han skriver allt bättre. För det gör han, allt mer… låt säga, oansträngt. Hans romaner har blivit som självklara enheter. Varken för mycket eller för lite utan exakt.

the-wrong-side-of-goodbye”The Wrong Side Of Goodbye” (2016) – som kommer på svenska i juli med titeln ”Inte ett farväl” (Norstedts) – är ett utmärkt exempel. Enligt omslaget en Harry Bosch-roman men även Connellys senare tillkomne huvudperson, advokaten Mickey Haller, halvbror till Bosch, finns med.

Observera, det innebär inte att Michel Connelly börjat ägna sig åt parallellhandlingar. Alls inte. Absolut inte!

Amerikanska deckarförfattare är skickliga på att skriva en enda historia som blir spännande i sig – istället för att laborera med parallella historier och personer, sånt som deckarförfattare i Europa tror de måsta ägna sig åt för att det ska bli tillräckligt innehållsrikt.

Amerikaner brukar vara mästare på raka, ”enkla”, spännande historier. Och Connelly är mästarnas Mästare.

Harry Bosch har nu blivit privatdetektiv men kan ändå inte slita sig från polisarbetet. I ”The Wrong Side Of Goodbye” / ”Inte ett farväl” arbetar han därför extra som frivillig polis i den lilla staden San Fernando, kant i kant med Los Angeles.

inte-ett-farvalOch visst, det betyder två kriminalhistorier – men Bosch är huvudperson i båda. Han och ingen annan leder bägge berättelserna framåt.

Huvudberättelsen handlar om Harry Bosch som privatdetektiv. Han får i uppdrag av en åldrande miljonär som på dödens rand vill att Bosch ska försöka lokalisera en mexikansk kvinna som miljonären hade ihop det med när han var ung. Hon var gravid – men försvann.

Så dör miljonären och det trasslar till sig på diverse sätt, så att också advokaten Haller måste vara med.

En – mycket – intressant ingrediens i den här romanen – liksom i andra Bosch- och/eller Haller-deckare – är deras förhållande till sina döttrar. Harry Bosch är ju ensamstående far; Mickey Haller är skild. Hur handskas de med detta, med sina döttrar, sina uppväxande barn?

Det skildrar Michael Connelly i mansdeckarroman efter mansroman. I just den här står Harrys förhållande till sin dotter i centrum.

Den raka privatdeckargåtan handlar om, det tror jag man kan påstå, hela USA: från Vietnamkriget och framåt. På berättelsens kriminallina placeras olika samhällsklasser, från miljonären ner till fattiga, olika hudfärger, ja, säg raser, och olika politiska åsikter.

Fenomenalt gjort – att så ”enkelt” få med och kunna berätta så mycket. Och samtidigt – hela tiden hålla spänningen uppe.

”The Wrong Side Of Goodbye” / ”Inte ett farväl” har två slut. Det ena handlar om miljonärens testamente och det slutet blev helt oväntat för mig. Det andra slutar bra; dagsaktuellt, sentimentalt och inte så lite politiskt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson