Hur ska en man hantera sin cowboy? / James Crumley (1939-2008)

Noir-författaren David Ärlemalm citerade på Facebook några av sina ”stilister”, bland andra amerikanen James Crumley. Vilket genast fick mig att leta upp den presentationsessä av och om Crumley som jag skrev till boken ”Ny Noir” (utgiven av BTJ Förlag).

James Crumley är och förblir en av de främsta noir-författare från USA och inte enbart därifrån. Tyvärr är han alldeles för okänd bland svenska deckarläsare. Här följer en första del av min text om James Crumley.

***

James Crumleys romaner är inte hans liv och personerna är inte han själv, men de har sammanfogats av Crumleys egna upplevelser och erfarenheter. Som han sagt om sin ena privatdetektiv: ”Milo är min godare, mjuka sida.” Som han sagt om sin andra privatdetektiv: ”C.W. är min sämre sida.” Om bägge, med andra ord: ”Milos första tanke är att hjälpa dig. Sughrues är att skjuta dig i foten.”

jamescrumley

James Crumley. Foto från Modernista.

James Crumley föddes 1939 i Three Rivers, Texas och växte upp i södra Texas. Pappan arbetade på oljefält och mamma var servitris. James spelade (amerikansk) fotboll när han gick på high school, började studera på Georgia Institute of Techonology i Atlanta men tog värvning innan han fyllt 18 år och tjänstgjorde under tre år i amerikanska armén i Filippinerna. Återvände till USA, där han först blev Bachelor of Art i historia vid A&I-universitet i Kingsville, och sen studerade ”creative writing” vid universitetet i Iowa, där han tog en högre universitetsexamen, Master of Fine Art. Efter slutexamen anställdes Crumley på den engelska fakulteten vid University of Montana i Missoula.

Som författare debuterade James Crumley med en krigsroman om Vietnam, One to Count Cadence (1969). Poeten Richard Hugo, också bosatt i Missoula, rekommenderade Raymond Chandler – som enligt Hugo skulle vara en jäkel på att formulera meningar. Crumley läste och inspirerades så mycket att hans egen deckardebut, The Wrong Case (1975), blev en variant på Chandler-deckaren The Little Sister/Den lilla systern (1949/1959). Eller låt säga en hyllning till Raymond Chandler.

(Crumley tackade Hugo genom att hämta titeln till sin följande deckare, The Last Good Kiss, från några ord i en av Hugos dikter och döpa en annan, The Right Madness, efter titeln på en av hans diktsamlingar.)

James Crumley The Last Good Kiss loggVad bör också vara med i en kortbiografi? Att Crumley under många år arbetade som manusförfattare i Hollywood (han fick betalt men hans manus blev sällan film). Att han 1968 undertecknade ”Writers and Editors War Tax Protest” (en protest mot att skattepengar gick till Vietnamkriget), var ”much-married” – fem gånger – och en av stamgästerna på Charlie´s Bar i Missoula. ”Alkohol”, sa Crumley, ”uppfanns inte av en tillfällighet. Det uppfanns av folk som behövde nåt att dricka.”

James Crumley bodde 40 år i Missoula, sommar- eller heltid, och dog 2008 på stadens St. Patrick Hospital. Dödsorsak: flera olika hälsoproblem. Förordet till hans sista deckare, The Right Madness (2005), mer än antyder att det hade varit nära också en gång tidigare.

Crumley om sig själv som deckarförfattare: ”Jag är en oäkta son till Raymond Chandler – utan hans böcker hade mina böcker blivit helt annorlunda. Vi täcker ungefär samma område – han skildrade mörka gator i LA och jag skriver om ringlande highways i västra USA:s bergstrakter. Men på grund av omständigheterna kring Vietnamkriget är den traditionella uppfattningen om moral inte lika självklar för mina detektiver som den verkar ha varit för Philip Marlowe.”

James Crumley en-sista-riktig-kyssPå försättsbladet till debutdeckaren The Wrong Case finns ett citat från Lew Archer, privatdetektiv hos en annan hårdkokt amerikansk deckarförfattare, Ross Macdonald, ur romanen Black Money (på svenska Svarta pengar, 1966/1967): ”Never go to bed with a woman who has more trouble than you do.” I The Mexican Tree Duck (1993) citeras Raymond Chandlers privatsnok, alltså Philip Marlowe, ur The High Window/ Fönstret (1942/1948): ”Nobody called, nobody came in, nothing happened, nobody cared if I died or went to El Paso.”

Av James Crumleys sju detektivromaner skulle The Last Good Kiss/En sista riktig kyss (1978/2008) – alltså hans andra deckare och första med privatdetektiven C.W. Sughrue – bli mest känd. Ja, legendarisk. En sista riktig kyss har placerat sig på kriminalgenrens klassikerhylla, där den ena (blivande) deckarförfattaren i USA efter den andra fått syn på boken, tagit ut och läst den – och i sin tur inspirerats att börja skriva deckare.

George P. Pelecanos, en av författarna i den hårdkokta generationen efter Crumley, har ofta sagt: ”Om någon bad oss nämna en enda bok som fick igång oss att skriva kriminalromaner, så skulle det vara The Last Good Kiss.” Ordet ”oss” inkluderar Dennis Lehane och Michael Connelly.

I nekrologerna efter hans död hyllades James Crumley som en av USA:s främsta deckarförfattare eller t o m den allra främsta: ”Han lyckades inte få ihop mer än åtta romaner på strax under 40 år”, skrev Maxim Jakubowski, författare och tidigare ägare till bokhandeln Murder One i London, ”men många av oss skulle mörda för att ha skrivit en enda bok som var bara hälften så bra.”

Inledningsmeningen i En sista riktig kyss framhölls som den bästa formulering som någonsin inlett en deckare, i alla fall inom hardboiled och noir. ”Om den där meningen inte lockar dig att läsa vidare”, bloggade Robert Ferrigno, ännu en amerikansk deckarförfattare, ”så stick iväg från min blogg!”

Det tog, enligt egen uppgift, åtta år för Crumley att hitta rätt ord och placera dem i exakt ordning:

When I finally caught up with Abraham Trahearne, he was drinking beer with an alcoholic bulldog named Fireball Roberts in a ramshackle joint just outside of Sonoma, California, drinking the heart right out of a fine spring afternoon.
(The Last Good Kiss, 1978)

När jag till slut kom ifatt Abraham Trahearne satt han på en fallfärdig sylta strax utanför Sonoma i Kalifornien och drack öl med en alkoholiserad bulldogg som hette Fireball Roberts, satt och drack själva hjärtat ur en vacker våreftermiddag.
(En sista riktig kyss, 2008; övers: Niclas Nilsson)

***

ny-noir-13-hardkokta-deckarforfattareResten av essän kan alltså läsas i boken ”Ny Noir – 13 hårdkokta deckarförfattare”, som jag även var redaktör för, tillsammans med en rad andra presentationer/essäer, skrivna av andra skribenter. ”Ny noir” är, ser jag till viss häpnad, fortfarande tillgänglig och går numera dessutom att köpa till en högst rimlig kostnad.

Klicka HÄR om du vill se vilka andra deckarförfattare som omskrivs i boken – och köp boken, om du vill.

***

Böcker av James Crumley (urval)
One to Count Cadence. 1969. Roman med motiv från Vietnam.
The Wrong Case. 1975. Detektivroman, den första i Milo Milodrogavitch-serien.
En sista riktig kyss. 2008. Övers. Niclas Nilsson. (The Last Good Kiss. 1978). Detektivroman, den första i C.W. Sughrue-serien.
Dancing Bear. 1983. Den andra deckaren i Milo-serien.
Whores. 1988. Novellsamling.
Muddy Fork and Others Things. 1991. Samling med essäer och noveller.
The Mexican Tree Duck. 1993. Den andra deckaren i Sughrue-serien, tilldelades 1993 års Dashiell Hammett Award.
Bordersnakes. 1996. Deckare med både Milo och Sughrue.
The Final Country. 2001. Den sista i Milo-serien.
The Right Madness. 2005. Den sista i Sughrue-serien.

Hieronymus Bosch i trädgårdshelvetet

Connelly BoschJag slutspurtar just nu med Michael Connellys senaste hårdkokta polisroman och noirdeckare i svensk översättning, ”En eld i natten” (Norstedts), och genast jag läst klart blir det en recension.

Men i väntan på den recensionen: en intervju jag gjorde en gång med Michael Connelly på plats i Los Angeles.

***

West Hollywood, Los Angeles: Vid frukosten på hotellet bläddrar jag igenom Los Angeles Times – stadens morgontidning – och hamnar mitt i vad som kunde ha varit intrigen i en polisroman av Michael Connelly.

Det pågår flera rättegångar, rapporterar tidningens kriminalreportrar, där poliser från LAPD, Los Angeles Police Department, är inblandade. Poliserna anklagas för att ha åsidosatt reglerna vid vittnesförhör, förfalskat polisrapporter och ljugit inför domstol. En polis har åtalats för mord.

I sju år var Michael Connelly en av kriminalreportrarna på L A Times. 1993 fick han tillsammans med kollegerna på tidningen ta emot Pulitzerpriset för bevakningen av händelserna kring Rodney King. Året innan hade han debuterat som författare med ”Svart eko”, en hårdkokt polisroman. Boken utsågs till 1992 års bästa debutdeckare och Connelly prisades med en Edgar. Nu har Michael Connelly hunnit skriva tio deckare och övergått till att författa på heltid.

Kriminalreporter eller kriminalförfattare – är det så stor skillnad?

– Ja och nej.

– Som författare skriver jag fiktion, fabulerar och hittar på. Men i mina romaner finns också många referenser till verkligheten. Jag placerar personerna och brotten på verkliga platser, ibland kan utgångspunkten vara ett brott som begåtts i verkligheten. Debuten ”Svart eko” bygger på ett speciellt bankrån som 1987 skedde i Los Angeles.

– Så egentligen är det ingen större skillnad mellan kriminalreportern och kriminalförfattaren Michael Connelly. Också som författare rapporterar jag om den kriminella verkligheten i Los Angeles.

Vi äter lunch på en restaurang vid Sunset Boulevard i West Hollywood. Bakom restaurangen klättrar husen, från mindre villor till smärre palats, uppför Hollywoods branta kullar. Framför oss hörs bruset från biltrafiken på boulevarden.

Det har blivit november men solen skiner och det är svensk sommarvärme. Med restaurangbordet som utsiktspunkt kan Los Angeles beskrivas med ordet trevligt. Det är fridfullt, lugnt och stilla. Kan det verkligen ha varit här som den hårdkokta deckargenren uppstod?

 

Michael Connelly

Michael Connelly. Foto: Mark DeLong Photography

– Los Angeles är en trevlig stad, poängterar Michael. Jag älskar Los Angeles, tycker mycket om att bo här. Samtidigt skriver jag mörka historier om staden. Den grupp människor som jag skildrar, alltså poliskåren, kommer i kontakt med stadens värsta sidor, med de människor som lever på botten av Los Angeles.

– Bra och dåligt. Ljus och mörker. Jag hoppas det ena balanserar det andra, så att stadens bägge sidor blir synliga.

I Sverige, berättar jag för Michael, finns begreppet ”trädgårdsstad”. Från San Fernando Valley i norr till Catalina Island i söder, från Santa Monica och Venice i väster till gränsen mot Orange i öster är Los Angeles County – med undantag för höghusen Downtown – en jättelik amerikansk trädgårdsstad med enfamiljsvillor, kompletterad av hyreslägenheter, kontor och affärer eller motell i låga två- eller trevåningshus, här och var dyker ett centrum upp.

Men Los Angeles är också en hårdkokt stad. Michael Connelly ansluter sej till en lång rad av amerikanska deckarförfattare (Dashiell Hammett, Raymond Chandler, Ross Macdonald, James M. Cain, Joseph Hansen, Gar Anthony Haywood, Faye Kellerman, Robert Crais, James Ellroy, Walter Mosley, Elisabeth M. Cosin m fl) som genom att placera kriminalhistorier i Los Angeles tecknar en geografisk, social och även historisk karta över den allt mer vidsträckta, folkrika och hårdkokta trädgårdsstaden på USA:s västkust.

Michael smakar på ordet trädgårdsstad.

– Mmmm, säger han, en bra beskrivning. Los Angeles hade kunnat vara en idyll.
Det är ironiskt och motsägelsefullt men också ett faktum att just här begås några av de mest bisarra och hemska brotten.

Ingen debuterande deckarförfattare kan ha varit mer förberedd än Michael Connelly. Redan för 25 år sen, när han gick på high school, bestämde sej Michael för att bli deckarförfattare.

– Nåja, invänder han, riktigt så självsäker var jag väl ändå inte. Men jag hoppades att jag skulle vara tillräckligt talangfull för att kunna skriva kriminalromaner. Det var drömmen och målet.

Snabb biografi:

Skolpojken Michael slukade deckare. Fast Raymond Chandler – den hårdkokta deckargenrens mest kända representant – upptäckte han inte förrän han gått vidare till Florida University. På universitetet fanns nämligen en filmklubb och en av de filmer som visades var ”Den stora sömnen” efter Chandlers roman med samma titel. Tack vare den filmen fick Michael smak på både deckarförfattaren Raymond Chandler och staden Los Angeles.

Han började studera journalistik – ”en bra förberedelse inför en karriär som deckarförfattare”, tänkte han – och arbetade efter examen som journalist på ett par dagstidningar hemma i Florida. Mest blev det kriminaljournalistik. I mitten av 80-talet fick Michael Connelly anställning som kriminalreporter på Los Angeles Times och hade därmed kommit till Chandlers och den hårdkokta deckarromanens hemstad.

Michael Connelly Foto Terrill Lee Lankford

Michael Connelly Foto Terrill Lee Lankford

– Kriminalreporter blev jag för att jag ville lära mej hur poliser arbetar, tänker, fungerar. Presskortet gav tillträde till polisstationer och brottsplatser. Många kriminalreportrar slutar efter några år, byter till ett annat ämne. Jag höll ut, stannade längre än de flesta – tills jag hade lärt mej tillräckligt mycket för att kunna skriva polisromaner.

Fascinationen för den hårdkokta deckargenren kombinerar Connelly med sina journalistiska kunskaper om polisarbete. Ibland kan skildringarna av brottsplatser och obduktioner bli skrämmande realistiska. Hittills har han skrivit sex eller sju (beroende på hur man räknar) hårdkokta polisromaner om Harry Bosch, kriminalpolis vid Hollywoodstationen. Efter en spurt de senaste åren har fem stycken – den redan nämnda ”Svart eko” samt ”Svart is”, ”Dockmakaren”, ”Den siste prärievargen” och ”Återkomsten” – har översatts till svenska.

Polisen Harry Bosch heter egentligen Hieronymus och är alltså namne med konstnären. Det måste vara medvetet?

– Naturligtvis är det medvetet.

– En av de saker som jag lärt mej av Chandler, min läromästare, är att man måste vara noggrann när man skapar huvudpersonen i en deckare. Minsta lilla detalj är viktig. Som namnet. De som inte känner till konstnären Hieronymus Bosch kan ändå läsa böckerna, men för de läsare som sett hans konst öppnar sej en extra dimension vid läsningen.

– På väggen bakom min dator hänger en Bosch-reproduktion. Det är en av hans landskapsmålningar – ”Hell” (som i Helvete) är titeln – från sekelskiftet 1500. På målningen finns en massa märkliga detaljer, det händer mycket, det är konstigt och otäckt, men man vet inte riktigt vad som händer, eller var…

– Jag minns, berättar Michael, att just den känslan hade jag när jag arbetade som kriminalreporter och bevakade upploppen efter att Rodney King blivit misshandlad av polisen. Känslan av att vad som helst kunde hända var som helst i stan. Jag vill gärna tro att jag målar dagens Los Angeles med ord på samma sätt som Bosch målade sin dåtid med färg.

Berätta lite om Hieronymus ”Harry” Bosch…

– Han är fosterbarn, föräldralös. Mamman dog, blev mördad, när han var liten. Bosch är också Vietnamveteran, född 1950 och några år äldre än jag. Kriget i Vietnam tog slut innan jag hann bli inkallad. Han bär på minnen och mardrömmar av att ha varit ”tunnelråtta”, jagat vietcongsoldater i tunnlarna under byarna i Sydvietnam.

– Harry Bosch är en huvudperson i Chandlers anda, en grubblande ensamvarg typ Philip Marlowe, fast inte privatdetektiv utan polis. En outsider som arbetar på insidan. ”A good guy” som gör sitt bästa. När jag är ute och signerar kommer det ofta fram poliser som köpt någon av mina böcker. Många Los Angeles-poliser läser Bosch-romanerna. De uppskattar att huvudpersonen både är polis och en bra kille.

Själv menar Michael Connelly att romanerna i Harry Bosch-serien är hans ”huvudböcker”. När han känner behov av att ta en paus och ladda batterierna inför en ny Bosch-roman, så skriver han en bok utanför serien.

Men som Connelly-läsare tycker jag att det är en felaktig beskrivning. Om Bosch-romanerna är grenarna på Connellys litterära träd, så är de övriga romanerna nya skott på grenarna. De kompletterar varann. När Connelly skriver utanför serien får och tar han bl a chansen att skildra andra delar av Los Angeles än Hollywood med omnejd, där alltså polisen Bosch är stationerad.

”Blodspår” heter en av dessa romaner som kompletterar Bosch-serien. Huvudpersonen, Terry McCaleb, bor på en båt i Cabrillos marina och är FBI:s före detta stjärnagent.

– Med ”Blodspår” ville jag skriva en thriller, en riktig sidvändare. Samtidigt som jag mitt i spänningen ville skapa ett centrum av stillhet och lugn. Terry McCaleb måste kolla temperaturen och äta piller, han måste ta det lugnt, får inte hetsa upp sej. Ja, han får inte ens köra bil.

– McCaleb klappade ihop, fick en hjärtattack, men räddades till livet med en hjärttransplantation. Det är romanens egentligen syfte – att skildra känslan av att ha fått en ny chans, ett extra liv, tack vare en annan människas död.

– Den blandade känslan av tacksamhet och krav som en hjärttransplantation föder. Varför just jag? Det måste finnas en anledning. Hur ska jag kunna betala tillbaka för mitt nya andra liv? Inspirationen till berättelsen kommer från en vän, som fått ett nytt hjärta inopererat.

– Romanerna jag skriver vid sidan om Bosch-serien, fortsätter Michael, använder jag för litterära experiment. Som i ”Poeten”, där experimenterade jag med att skriva i jag-form. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för mej var det ett stort steg.

Att Connelly har fel och jag har rätt – Bosch-serien och de övriga romanerna hör ihop! – bevisas av hans senaste roman, ”A Darkness More Than Night”. Där sammanförs McCaleb med Bosch. Även Jack McEvoy, kriminalreporter och huvudperson i ”Poeten”, finns med.

I den tredje romanen utanför Bosch-serien, ”Void Moon”, experimenterar Michael Connelly med en kvinnlig huvudperson.

– Även om det förekommer många kvinnor i romanerna så hade jag aldrig tidigare placerat en kvinna i centrum. Dessutom är Cassie Black varken polis eller agent utan inbrottstjuv. Det var också intressant att skildra en förbrytare som läsarna kunde känna sympati för. Förresten fanns det en kvinnlig inbrottstjuv här på Sunset Boulevards lyxhotell, men i romanen har jag förflyttat henne till hotellen i Las Vegas.

Connellys romaner sällsynt jämlika. Där förekommer både kvinnor och män, amerikaner av alla sorter och färger. Men som icke-amerikansk läsare är det knappt man märker det. Att Jerry Edgar – partner med Harry Bosch – är afro-amerikan nämns bara någon enstaka gång, i en bisats. Ibland hajar man också till för ett namn som låter mexikanskt.

– Harry Bosch har vuxit upp i blandade områden. Han umgås lika naturligt med vita, svarta och bruna. Poliskåren i Los Angeles är också en jämlik arbetsplats. Alla sorters människor blir poliser och de måste – tvingas – samarbeta.

– Jag försöker inte lura mej själv att USA skulle vara ett jämlikt land. Men jag skriver inifrån mina personer, ser världen med deras ögon. I senare böcker, som ”Trunk Music” (med den svenska titeln ”Återkomsten”), har jag börjat skildra rasproblematiken.

Michael Connelly nämner två händelser, som måste finnas med när han på 90-talet tecknar vidare på Raymond Chandlers hårdkokta Los Angeles-karta från 20-talet. Två viktiga händelser som förändrat livet för människorna i Los Angeles för all framtid: dels Rodney King-händelserna 1992 och dels jordbävningen 1994.

– Bägge var jordbävningar, den ena social och den andra geografisk, säger Michael.

– Upploppen – sönderslagna affärer, nerbrända hus – som följde på polisens misshandel av Rodney King fick oss att förstå det som vi hela tiden vetat men inte velat tro. Rasmotsättningar och motsättningar mellan olika sociala grupper mullrar under ytan. Det kan ske igen, när som helst. Något liknande hade kunnat inträffa vid O J Simpson-rättegången.

– Efter jordbävningen kan ingen i Los Angeles koppla av, leva med frid i hjärtat. Också en ny jordbävning kan inträffa, när som helst.

– Jag låter huset som Harry Bosch bor i bli förstört vid jordbävningen. Först tänkte han överge det, men sen bestämmer han sej för att stanna kvar, försöka reparera och bygga upp det igen. Harrys hus blir en metafor för hur hela Los Angeles byggs upp på nytt.

I Michael Connellys senaste romaner tillkommer ännu ett ämne: barnen. ”Void Moon” har moderskänslor som tema och i ”A Darkness More Than Night” har förre FBI-agenten Terry McCaleb blivit pappa.

– Moderskänslorna är en omskrivning för mina egna faderskänslor. Liksom McCaleb har jag blivit far. Jag har fått en dotter och det har förändrat mej som man och människa, förändrat mitt liv.

Harry Bosch, då. Ska han också få barn?

– Det vet jag inte. Det får vi se.

Så är intervjun över. På en av de smala, slingrande vägarna kör vi uppåt, uppåt och ännu mer uppåt på Hollywoodkullarna. Vi hamnar mitt i naturen, som också är del av Los Angeles. Det är som ute på landet fast mitt i stan. Nere i dalgångarna kan man, om man har tur, få se prärievargar.

Där fortsätter vi att prata, Michael Connelly och jag, med hans på samma gång litterära och verkliga miljö som bakgrund: den hårdkokta amerikanska trädgårdsstaden Los Angeles.

***

Michawel Connelly web

På hemsidan www.michaelconnelly.com finns en förteckning över samtliga böcker som Michael Connelly har skrivit fram till idag, alltså 2020, samt foton av de Los Angeles-miljöer som förekommer i romanerna: tunneln vid Mulhollanddammen (där ett lik hittas i ”Svart eko”), Parker Center (högkvarter för polisens rån- och mordsektion), utsikten över Cahuengapasset (där Harry Bosch bor i ett hus byggt på pålar ut över berget), Cabrillo Marina (där Terry McCaleb har sin båt), Musso & Frank Grill (där både Bosch, McCaleb och jag gärna äter lunch) osv.

Bengt Eriksson
Publicerat ungefär så här i Damernas Värld 2007, dessutom publicerat på några andra ställen.

Att läsa Joyce Carol Oates – lika nödvändigt som alltid

Jag – eller vi – hade en evig överenskommelse om att jag och Lars Gustafsson skulle träffas och diskutera kommatering. Utgångspunkten var hans sätt att kommatera men också kommatering i allmänhet; förr, nu och i framtiden. Det blev aldrig så.

Skulle vilja göra en liknande överenskommelse med Joyce Carol Oates. Då ska det inte handla om kommatering utan om parenteser och – inte minst – kursiveringar. Frågor: Var och när, varför och hur?

oatesVarje gång det kommer en ny bok av Oates, som nu hennes nyaste roman ”Mitt liv som råtta” (Harper Collins; övers: Nille Lindgren), börjar jag med att  bläddra igenom den och kolla hennes – just – parenteser och kursiveringar, ställer frågor till mig själv (enligt ovan).

Snabbskrivet? Också jag trodde det en gång men jag tror det inte längre. Jo, hon kanske skriver snabbt men jag tror att hon också noga läser igenom vad hon skrivit och ändrar, ändrar och åter ändrar, så det blir rätt, så rätt och riktig som en skriven text kan bli.

De intervjuer jag läst och hört med henne tyder på att det måste vara så. Jag tror alltså inte heller att det är någon tillfällighet vad som sätts inom parentes och vad som kursiveras. Joyce Carol Oates gör en parentes där det måste, ordet är måste, vara en parentes och kursiverar det som måste, ordet är fortfarande måste, kursiveras.

Krångligare att läsa, när hon gör såhär? Kanhända det men det är ju detta, just detta hon skriver, som ska läsas – inte något annat som läsaren vill att hon skulle ha skrivit. Oates skriver det hon vill och måste skriva, till stil som innehåll.

Jag tror inte bara detta – jag är helt övertygad. Och det är detta jag skulle vilja prata med henne om: vad som gör det så nödvändigt att skriva som hon skriver, till både stilistiken och innehållen.

En twitterkommentar (från mig) med anledning av den nya romanen:

”Håller inte med om att n å g o n t i n g skulle vara onödigt i Oates böcker. Kan inte ens – längre – se att de håller olika kvalitet. Hennes författarskap har allt mer blivit ett ständigt pågående och nödvändigt utforskande av USA eller snarare Amerika, dess kultur och liv.”

Nej, jag har inte längre någon lust att diskutera eventuell ojämn kvalitet och mellanböcker för Joyce Carol Oates. Hon utför en kartläggning av USA, typ en arkeologisk utgrävning, där allt hon skriver, varje ny bok hon ger ut, är ännu en delrapport från/av en helhet som hon befinner sig mitt i och inte kan komma ur. Som också jag – som läsare – har dragits in i och inte kommer ur.

Oates foto

Jag läser varje bok som ett nytt meddelande: ännu ett personligt meddelande på samma sätt som jag alltid lyssnat på nya Bob Dylan-sånger som handskriva brev – eller kanske mejl numera – från en vän. Så personligt är det, så personligt blir det.

Och för min personliga del kan det bero på att jag blivit allt mer intresserad av de rötter jag själv har i USA och att Joyce Carol Oates gräver fram och blottar dem för min skull.

Också den nya romanen ”Mitt liv som råtta” är hemsk. Allt Oates skriver blir hemskt, olika nyanser av svart, olika grader av kriminalitet. Allt är krimi, mer eller mindre. Eftersom det USA som hon blottlägger består av olika nyanser svärta och olika grader kriminellt, våld och död.

Huvudpersonen är en kvinna, Violet Rue, tolv år och uppåt, som så ofta i hennes böcker. Miljön är någon småhåla i upper New York state (här South Niagara), också som det så ofta blivit i senare romaner. Och denna familj som inte fungerar, eller fungerar amerikanskt, som Violet Rue växte upp i, var pappas favorit (tidigare hade favoriten varit hennes äldre syster, efteråt skulle det bli hennes yngre) tills något hände, något hemskt hände, när hennes äldre bröder begår ett brott, ett vidrigt brott, det värsta.

Och Violet måste – måste – fatta ett beslut, ta ställning mot bröderna och familjen, bryta det blodsband som är tjockare än vatten, som är tunnare än vatten, och bli en förrädare; en råtta.

Denna miljö, denna familj, dessa män, denna kvinna. Detta som Joyce Carol Oates skildrat flera, ja, många gånger förut. Som hon vänder på och synar allt närmare, från ännu ett annat håll. Och som Violet i sin exil, just detta ord: exil, ändå aldrig kommer ifrån. Alltid har i sig, alltid ska ha i sig, djupt inuti sig.

Och drar till sig. Mörkret blir än mörkare, svärtan än svartare. Det handlar kanske – mest – om detta: att våga. Att våga göra det man – hen – hon – måste för att det är det riktiga att göra. Trots konsekvenserna. Och konsekvenserna blir många, allt fler, för Violet.

Jag såg att flera recensenter, både här och i USA, tyckt att det blev för mycket. Så mycket mörkt och hemskt kan en och samma människa kanske drabbas i verkligheten men i en roman blir det inte trovärdigt. Nej, men det blir verkligt. Romanen ”Mitt liv som råtta” är som verkligheten. Jag tror inte Oates har nån lust att ändra det, ändra verkligheten, så att litteraturen – och verkligheten – blir mer trovärdiga.

Violet måste fly, igen. Från män, hålla sig undan bröderna som inte kommer att sitta i fängelse för alltid. Kan hon ens lita på sin kärlek till Tyrell, som också flydde, flydde det han var med om och klarade sig, gett igen genom att bli det han blev, och som Violet har ett förhållande med. Kan hon lita på att den kärleken ska bestå. Hur länge, evigt?

Och mamman i familjen, Violets, brödernas och hennes systrars mamma, hur länge ska hon minnas Violet? Kanske redan glömt? Och då har jag ändå inte nämnt rasismen, USA:s djupa rasistiska pulsåder, som ur historien pulserar genom vita amerikaner än idag. Också detta som så ofta i Joyce Carol Oates romaner, som i verkligheten, i USA. Inte heller Vietnam nämnde jag.

Detta USA som hon skildrar, del för del, bit för bit, djupt, djupare, djupast. Romanen ”Mitt liv som råtta” är inte bättre än någonting annat som Oates har skrivit. Den är inte heller sämre. Den är.

Nödvändig läsning.

Bengt Eriksson

Alltförfattaren Stephen King: skräck, krimi, fantasy…

Stephen King fyller 70 år, idag den 21 september 2017. Därför tog jag fram den här texten som jag skrev för nu 15 år sen (lite drygt). Grattis till en av mina favoritförfattare!

*

Stephen King
Land: USA
Genre: skräck, fantasy, framtidsthrillers, porträtt av det amerikanska samhället

När Stephen King hade lämnat manus till sina första romaner, berättar han i efterordet till boken ”Sommardåd” (1983), suckade förlagsredaktören.

–- Om du följer upp en bok om en flicka, som kan få saker att flytta på sej med hjälp av blotta tanken, med en bok om vampyrer, så kommer du att få en etikett på dej, sa han till King.

– Vad då för etikett? undrade King.

– Som skräckförfattare, svarade förläggaren.

Stephen King Gerhards lekSå blev det. Stephen King stoppades in i ett fack. Om någon annan författare skrivit nedanstående böcker eller om King publicerat dem under en pseudonym som ingen lyckats avslöja, så hade bokhandlare, bibliotekarier, kritiker och läsare lika gärna eller hellre kunnat placera dem i thriller- och deckargenren. Men nu har Stephen King skrivit böckerna och därför etiketteras de som ”skräck”.

Ett exempel: romanen ”Geralds lek” (1994). Titta först på omslaget. Det föreställer en sänggavel. Knoppen på sängen är som en ihopkrupen naken kvinna. Ett par handklovar är fastsatta vid knoppen/kvinnan.

Stephen King DoloesSå börjar också romanen: med en sexlek i sängen. Kvinnan, Jessie, ligger fastspänd. Hon råkar sparka till mannen, Gerald, som faller ihop på golvet. Varför utsätter sej Jessie för våldsamma sexlekar? Varför har sexlekarna blivit allt våldsammare, övergått från sjalar till handklovar?

Det är en obehaglig berättelse, som hade kunnat vara författad av Ruth Rendell/Barbara Vine, Minette Walters eller Frances Fyfield/Hegarty. Då hade ”Geralds lek” rubricerats som psykologisk thriller.

I romanen ”Dolores Claiborne” (1993) berättar en kvinna med samma namn historien om sitt liv och äktenskap. Också detta är en psykologisk kriminalroman – faktiskt en kvinnoroman – som kunde ha skrivits av t ex Margaret Yorke. I ”Rasande Rose” (1996) har King tecknat ännu ett starkt – kanske kan man t o m använda ordet feministiskt – porträtt av en misshandlad kvinna.

Stephen King Vägbygge”Vägbygge” (1988) är, i sin tur, en mansroman. Här skildrar Stephen King hur en man bryter samman när livets tre hörnpelare – arbetet, hustrun, hemmet – rasar, en efter en.

”Lida” (1988) och ”Stark” (1990) handlar om förhållandet mellan författaren och läsaren. Vilket ansvar har t ex en deckar- eller skräckförfattare för sina romaner? Författaren vill ju skriva så levande romaner som möjligt. Berättelserna ska gripa tag i läsaren. Men tänk om läsaren också tar berättelsen på blodigt allvar: förvandlar fantasin till verklighet?

Stephen King Desperation”Staden som försvann” (1985), ”Köplust” (1992) och ”Desperation” (1996) är mer fantastiska romaner = fantasy. Men de amerikanska städerna Jerusalem’s Lot, Castle Rock respektive Desperation kunde lika gärna ha funnits i hårdkokta amerikanska deckare.

I ”Eldfödd” (1981) skriver Stephen King om Butiken – en statlig organisation (kan vara amerikanska CIA eller ryska KGB) som använder samma gangstermetoder som maffian. ”Eldfödd” är fantasy men också en samhällskritisk spionroman.

”Den gröna milen” (1997) är en följetongsroman, som skrevs och gavs ut i fristående men sammanhängande småböcker/delar. Berättelsen utspelar sej på och kring den avdelning på fängelset Cold Mountain där de dödsdömda fångarna inväntar elektriska stolen. Titeln ”Den gröna milen” syftar på fångarnas sista vandring mot döden.

Stephen King Hjärtan i AtlantisÄven ”Hjärtan i Atlantis” (2001), av många ansedd som Mästerverket i Kings produktion, måste nämnas. Genom fem berättelser, som tillsammans blir en nästan-roman, får vi följa skolpojken Bobby Garfield och hans kamrater från 50-talet och framåt. De fortsätter till college, upptäcker sex, rock´n´roll och politik. De riskerar att bli inkallade till Vietnamkriget…

Genom barndomskamraterna skildrar King hur USA:s krig i Vietnam orsakade ett trauma som kom att prägla livet för en generation amerikaner och förändra hela det amerikanska samhället. ”Hjärtan i Atlantis” kan varken placeras i fantasy-, skräck- eller thrillerfacken utan är kort och gott skönlitteratur. Eller tvärtom: ”Hjärtan i Atlantis” innehåller fem skönlitterära berättelser i vilka King blandat in färger, stämningar, erfarenheter och genrer från hela sitt författarskap.

På nätet:
www.stephenking.com
Stephen Kings officiella hemsida.

Titlar (urval):

Eldfödd. 1981. Firestarter. Övers: Jimmy Hofsö.
Sommardåd. Två kortromaner. 1983. Övers: Mårten Edlund.
Vinterverk. Två kortromaner. 1984. Övers: Jimmy Hofsö.
Originalutgivningen Different Seasons innehåller alla fyra kortromanerna.
Staden som försvann. 1985. Salem’s Lot. Övers: Lennart Olofsson.
Den flyende mannen. 1988. The Running Man. Övers: Jimmy Hofsö.
Lida. 1988. Misery. Övers: Lennart Olofsson.
Vägbygge. 1988. Roadwork. Övers: Jimmy Hofsö.Stark. 1990. The Dark Half. Övers: Roland Adlerberth. Köplust. 1992. Needful Things. Övers: Lennart Olofsson. Dolores Claiborne. 1993. Dolores Claiborne. Övers: Lennart Olofsson.
Geralds lek. 1994. Gerald’s Game. Övers: Lennart Olofsson.Rasande Rose. 1996. Rose Madder. Övers: John-Henri Holmberg.
Den gröna milen. 1: De två döda flickorna. 2: Musen på milen. 3: Coffeys händer. 4: Eduard Delacroix´ onda död. 5: Resa i natten. 6: Coffey på milen. 1997. The Green Mile. Part One. The Two Dead Girls. Part Two: The Mouse on the Mile. Part Three: Coffey´s Hands. Part Four: The Bad Death of Eduard Delacroix. Part Five: Night Journey. Part Six: Coffey on the Mile. Övers: John-Henri Holmberg.
Flickan som älskade Tom Gordon. 2000. The Girl who Loved Tom Gordon. Övers: Tove Janson Borglund.
Hjärtan i Atlantis. 2001. Hearts in Atlantis. Övers: John-Henri Holmberg.
Drömfångare. 2002. Dreamcatcher. Övers: John-Henri Holmberg.

Efter ovanstående bibliografi har Stephen King fortsatt att skriva hur många böcker som helst.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(ur boken “Deckarhyllan 2, över 100 deckarförfattare från Hans Alfredson via Karin Fossum och Ian Rankin till Helena von Zweigbergk”, 2002)

Connellys senaste mansroman och deckare

Glömt att jag skulle påminna om att Michael Connellys ”Inte ett farväl” (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten) nu också kommit på svenska. Vad jag tyckte och tycker framgick redan när jag skrev om origialutgivningen.

***

Det finns författare som jag inte kan vänta på att deras senaste deckare blir översatt till svenska utan jag bara måste köpa boken på originalspråket. En sådan deckarförfattare är Michael Connelly – eller snarare så har han blivit det.

I och med att han skriver allt bättre. För det gör han, allt mer… låt säga, oansträngt. Hans romaner har blivit som självklara enheter. Varken för mycket eller för lite utan exakt.

the-wrong-side-of-goodbye”The Wrong Side Of Goodbye” (2016) – som kommer på svenska i juli med titeln ”Inte ett farväl” (Norstedts) – är ett utmärkt exempel. Enligt omslaget en Harry Bosch-roman men även Connellys senare tillkomne huvudperson, advokaten Mickey Haller, halvbror till Bosch, finns med.

Observera, det innebär inte att Michel Connelly börjat ägna sig åt parallellhandlingar. Alls inte. Absolut inte!

Amerikanska deckarförfattare är skickliga på att skriva en enda historia som blir spännande i sig – istället för att laborera med parallella historier och personer, sånt som deckarförfattare i Europa tror de måsta ägna sig åt för att det ska bli tillräckligt innehållsrikt.

Amerikaner brukar vara mästare på raka, ”enkla”, spännande historier. Och Connelly är mästarnas Mästare.

Harry Bosch har nu blivit privatdetektiv men kan ändå inte slita sig från polisarbetet. I ”The Wrong Side Of Goodbye” / ”Inte ett farväl” arbetar han därför extra som frivillig polis i den lilla staden San Fernando, kant i kant med Los Angeles.

inte-ett-farvalOch visst, det betyder två kriminalhistorier – men Bosch är huvudperson i båda. Han och ingen annan leder bägge berättelserna framåt.

Huvudberättelsen handlar om Harry Bosch som privatdetektiv. Han får i uppdrag av en åldrande miljonär som på dödens rand vill att Bosch ska försöka lokalisera en mexikansk kvinna som miljonären hade ihop det med när han var ung. Hon var gravid – men försvann.

Så dör miljonären och det trasslar till sig på diverse sätt, så att också advokaten Haller måste vara med.

En – mycket – intressant ingrediens i den här romanen – liksom i andra Bosch- och/eller Haller-deckare – är deras förhållande till sina döttrar. Harry Bosch är ju ensamstående far; Mickey Haller är skild. Hur handskas de med detta, med sina döttrar, sina uppväxande barn?

Det skildrar Michael Connelly i mansdeckarroman efter mansroman. I just den här står Harrys förhållande till sin dotter i centrum.

Den raka privatdeckargåtan handlar om, det tror jag man kan påstå, hela USA: från Vietnamkriget och framåt. På berättelsens kriminallina placeras olika samhällsklasser, från miljonären ner till fattiga, olika hudfärger, ja, säg raser, och olika politiska åsikter.

Fenomenalt gjort – att så ”enkelt” få med och kunna berätta så mycket. Och samtidigt – hela tiden hålla spänningen uppe.

”The Wrong Side Of Goodbye” / ”Inte ett farväl” har två slut. Det ena handlar om miljonärens testamente och det slutet blev helt oväntat för mig. Det andra slutar bra; dagsaktuellt, sentimentalt och inte så lite politiskt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson