Ljudböcker: Dialekt eller inte dialekt? (Och nej, rikssvenska finns inte.)

Det är ju jättebra att litteratur börjat diskuteras, igen och igen. Då finns ju litteraturen, om den anses värd att debatteras. Eller ska jag dra motsatt slutsats – att litteratur diskuteras när den riskerar att tyna bort?

Ljudböcker, som nu utsätts för diskussion och debatt, är däremot på motsatt väg: uppåt. Allt fler lyssnar på böcker. Ljudboksdebatten handlar, just nu, om in- och uppläsning, hur detta ska ske i betydelsen på vilken dialekt. Victor Malm i Expressen var det väl som startade allt med frågan: Varför finns det så få upplästa ljudböcker på skånska?

Det kan man undra, liksom på norrländska eller östergötska eller den dialekt som är min, från gränsen mellan Enskede och Johanneshov söder om Stockholm med Sofielundsplan som epicentrum. De flesta uppläsningar sker på ”rikssvenska”, sägs det. Vad det nu skulle vara? Lätt att konstatera i alla fall att detta ord och denna ”dialekt” kommer i plural, som rikssvenskor. Så kallat rikssvenska uppläsningar låter olika.

Just skånska verkar debatten ha snöat in på. I centrum senast är varför en roman som utspelar sig i Malmö inte skulle bli uppläst på malmöitiska. Den skånska (?!) uppläsaren ska till och med ha blivit tillsagd att läsa på ”rikssvenska”. Fast grejen var inte att boken utspelar sig i Malmö, om man ska vara noga och det ska man, eller att romanens huvudperson är uppvuxen i Malmö och rimligen talar skånska, utan att romanen är skriven i första person; i  jag-form.

Deckarloggdebattören. Foto: Birgitta Olsson

Eller för att vara extra extra noga: jag-former. Flera personer blir huvudperson i sina delar av boken. Vem av dessa huvudpersoner är huvudhuvudperson och ska styra valet av uppläsare? Ska man ha flera uppläsare, då? Till exempel när en jag-person är kvinna och en annan är man, ska det då vara en kvinnlig och en manlig uppläsare, eventuellt med olika dialekter?

Och hur gör man i dialoger – låter olika personer replikera med olika dialekt? Och för att återgå till malmöitiskan, frågan är vilken malmöitiska som romanen ska läsas upp på. Det finns så många dialekter, samhällsklassmarkerande dialekter, inom Malmö och det gäller att välja rätt om man nu ska välja skånska – nej, det räcker inte – i betydelsen malmöitiska – nej, det räcker inte heller, alltså singular – som uppläsningsspråk. Inte är det lätt, det är mitt enda svar.

Vad säger författaren? är min fråga. Veto mot uppläsare borde nog vara inskrivet i framtidens förlagsavtal. Men för övrigt har jag blott en enda åsikt, liksom ett enda svar, på detta: Uppläsaren ska vara den vid tillfället bästa möjliga tillgängliga, liksom översättare från utländska till svenska ska vara bästa möjliga tillgängliga.

O m man anser att böcker från Norrland, Östergötland, Göteborg, Skåne och varje del och by  Sverige ska läsa upp på den dialekt som pratas i den miljö där romanen utspelar sig – då blir det inte lätt för någon inblandad, inklusive lyssnaren/ljudboksläsaren. Den flitigare ljudbokskonsumenten riskerar att bli knäpp i huvet av alla omkringflygande dialekter och dessutom riskerar böckerna att bli sämre upplästa, om man fokuserar på just dialekten.

Och hur gör man med översatta böcker? Aha, där kommer rikssvenskan in. Den finns inte. Nej, den finns inte. Den är ett hittepåuttal. Så jag tar det igen: Varje ljudbok ska läsas upp av den vid tillfället bästa möjliga tillgängliga uppläsare. (Och sen ska uppläsaren ha rimligt betalt också, det anser nog jag är en viktigare fråga än dialekten.)

Och, får jag lust att utbrista: Det handlar om böcker, om uppläsningen av en bok. Någon annan läser en annans bok om andra personer. Nyckelord: andra och olika. Lite provocerad blir jag av att jag som lyssnare tydligen är så dum att jag inte kan till mig detta ”andra” och ”olika” om jag inte får dialektal hjälp. Återigen: Boken ska läsas upp så bra som möjligt. Detta kan inkludera dialekt. Men måste det inkludera dialekt? Nej.

PS. Det finns ju böcker som blivit upplästa på dialekter, trots att jag inte är en storkonsument av ljudböcker så har jag hört det. Har du något tips på böcker som lyfts en extra bit av en passande dialekt? Skriv och säg, ge tips på författare, bok och uppläsare…

Bengt Eriksson

Sommardeckare under päronträdet (11): En självmördares självbiografiska halv- eller trekvartsdeckare

Jonas Hassen Khemiri? Paul Auster? Det var Victor Malm som på Expressens kultursida jämförde Håkan Nesser med de nämnda. Jag kontrar med Stig Claesson, för i och med sin nya roman ”Halvmördaren” (Albert Bonniers) har Nesser blivit allt mer snarlik Claesson.

Halvmördaren själv, som är den som för ordet och berättar i romanen, börjat minnas och skriva sin livshistoria, hade – nästan – kunnat vara jag-personen i någon Stig Claesson-berättelse. Som det anges i Nesser-romanens undertitel: ”Krönika över Adalbert Hanzon i nutid och dåtid författad av honom själv”.

Så heter han alltså, halvmördaren. Han heter Adalbert Hanzon, efter att i skolåldern ha bytt namn från Bert Hansson. Varför får du själv slå upp förstasidan och läsa. Fast Nesser är mer av skrönikeberättare – via Hansson – mer skrivglad än vad Claesson var, som författade på varje dags blodiga allvar.

Om denne ”halvmördare”, vilket han suttit inne för, har Håkan Nesser skrivit en halv- eller eventuellt trekvartsdeckare. Kan Nesser ens längre skriva en kriminalroman?

Undrar det, också hans förra ”deckare”, alltså ”De vänsterhäntas förening”, där han fick liv i Van Veeteren igen och sammanförde honom med Gunnar Barbarotti, två deckare och ”deckare” i en och ett så att säga, var ju knappast en – vad det nu är – regelrätt kriminal- och polisroman utan  mer av en skröna; åkej en deckarskröna.

Håkan Nesser HalvmördarenHan gillar för mycket att berätta för att kunna få berättelsen kriminalintrigtät. Samtidigt som han aldrig riktigt, riktigt vekar kunna skriva sig ur deckargenren. Resultat blir därför, just, halv- och trekvartsdeckare.

Som ”Halvmördaren”, skriven i presens, som just nu. Jag upplever den så, att Hanzon/Nesser skriver i samma stund och tempo som jag läser (över axeln eller nåt). Som om Hanzon eller Nesser inte vet vad som ska skrivas förrän det skrivs. Har väl ett hum om vad som ska vara med och vartåt berättelsen ska gå men inget synopsis och eller nån skiss eller ens några rader om innehållet.

Utan det blir Nesser skriver; han skriver som det blir. (Som om det annars inte vore nå´ kul att skriva.) Skrivlockande för honom och läslockande för mig. Fast – ja, det får läsaren ta och godta – det blir några ”onödiga” verbala svängar i språket ibland, förflugna formuleringar som författaren gillade i stunden och fick stå kvar.

Stig Claessons jag-personer brukade väl vara mer eller mindre Claesson själv. Nessers ”självmördare” är väl inte Nesser, snarare vad han – genom att skriva, fortsätta att författa – vill undvika att bli. Anonym, ingen, som Bert Hanssons farsa sa till sonen: ”Även om du tror det, så spelar du ingen som helst roll i världen”.

Hans farsa tog förresten livet av sig och därefter växte Bert upp hos faster Gunhild. När läsaren får möta honom är han åldrig, småfet och dito alkoholiserad, bor i ett som vanligt hos Nesser påhittat samhälle, en stad någonstans i Sverige, och umgås med i stort sett ingen utom en granne, Henry Ullman, i samma nämnda tillstånd på samma gata, Spillkråkevägen, bara det, de röker Chesterfield och dricker grogg på single malt och Trocadero (jaaaamen), samt en fotspecialist han besöker en gång i månaden och så har han också en, har också fått för han visste inte att han hade en, kvinnlig halvkusin. Ingvor Stridh heter hon.

Nämner alla vid namn för oavsett vad farsan sa så spelar alla roll.

Det kan gå fyra dagar utan att Adalbert pratar med någon så det var väl allt, misantropiskt så att säga, innan han råkade få syn på en kvinna som satt och väntade på en av de röda receptstolar på apoteket, Kronans Droghandel för att vara nog. Kan det, verkligen, kunde det, vara hon – hon! – den enda kvinna han älskat, kunde det vara Andrea Altman, på detta ynka apotek, fyrtiofem år senare (det står fyrtiotre i omslagstexten), kände han igen henne, var det hon? Kunde det vara…

A A med en tatuering, ett datum, 14/6, på den vänstra vackra tutten. Den enda han älskat, ja, det skrev jag, men det kan upprepas. Detta triggar Adalbert, givetvis. Han måste ta reda på om det var hon, verkligen var hon, så han anlitar först Ingvor (för att hålla koll i duschen och dambastun på Bollgrenska badet, eftersom Andrea, förr åtminstone, tyckte så mycket att bada) och sen också, fast mer motvilligt, Henry, för han går ju ner till torget och köpcentrat varje dag.

Vad som mer händer får du själv läsa, i denna roman och berättelse om det som kallas liv mellan födsel och död. Ett slags bejakning av det så kallade livet. När man tror det är slut kanske det ändå inte är slut. Mordet? Halvmordet? Det finns med det också, som en del av livet, Adalbert Hanzons liv, tillsammans med kärleken, den enda, den som försvann.

Tar nog ett halvsteg tillbaka från det jag skrev inledningsvis, också Håkan Nesser har författat på och med vardagens blodiga allvar, även om han gillar, verkligen gillar, att få det att bli eller så det verkar att vara en skröna.

En verklig skröna. Den slutar lyckligt, faktiskt. Ja, kanske gör den det, för Adalbert Hanzon, det kan sluta lyckligt… Och jag gillar romanen ”Halvmördaren”, jag gillar lika mycket att läsa den som Nesser nog gillade att skriva och berätta.

Bengt Eriksson