Upptäck och återupptäck den ömsinte polisen i Helsingborg

Deckare skrivs, blir lästa och glöms. Till och med deckarserier startas och avslutas för att sen glömmas bort.

Ibland kan det, tycker jag, bli för mycket jagande efter de senaste nya titlarna inom deckare och annan krimi. Det finns ju så många äldre utgivningar som förtjänar att upptäckas av nytillkomna läsare.

Deckare som var bra då och har stått sig: de är fortfarande bra. Till exempel den serie om polisen Joakim Hill i Helsingborg som Bodil Mårtensson debuterade med i slutet av 1990-talet. Hon har sen dess övergått till andra romaner, serier, genrer och även åldrar.

Men nu – och det är nog det bästa med strömningstjänsterna, om jag får säga – återupplivas allt fler äldre deckare och annan krimi i form av ljud- och ibland också e-böcker. Så är det bland annat med Joakim Hill-serien.

Upptäck, om du inte läst, och kanske också återupptäck, om du läst!

——————————————————————————–

Bodil Mårtensson

Konsten att dö

(Prisma,

återutgiven av Word Audio)

Även om brotten begås i nutid är det som om tiden stannat i många av de kriminalromaner som idag skrivs och publiceras i Sverige. Till stämning och tempo hör de hemma på 50- och 60-talen, då Stieg Trenter och Vic Suneson skrev sina deckare, snarare än i 2000-talets svenska samhälle och städer.

För den skull behöver de inte vara dåliga deckare och romaner. Men resultatet blir inte den vassa skalpell som snittar upp samhällets variga bölder, vilket åtminstone jag gärna vill att en modern deckare ska vara och göra.

Liksom de föregående titlarna utspelar sig Bodil Mårtenssons fjärde polisroman, ”Konsten att dö”, i och kring Helsingborg. På omslaget beskrivs romanen som ”en rapp, spännande och erotiskt laddad thriller”.

En riktig och rättvis beskrivning. Men trots miljön och  alla morden (ett innan berättelsen ens har börjat, tre stycken i boken och eventuellt två till före upplösningen) tror jag att dagens deckarläsare är så vana vid ännu mer och grövre våld, både i fiktion och media, att de – vi – läser Mårtenssons deckare  som underhållning och verklighetsflykt, för att få en stunds av avkoppling.

Stick in näsan mellan till exempel sidorna 18 och 19: visst luktar det Trenter? Ingen hade förvånats om  journalissan från Expressen/Kvällsposten/GT (haha, ett internt skämt bland journalister) haft med sig Harry Friberg som fotograf till den nedbrunna stugan (med innebränt lik) på Söderåsen.

Bodil Mårtensson skriver bra: pådrivande och lättsamt, kommatecken och punkter på rätt ställen, en glimt mellan raderna, man läser vidare utan att fastna i formuleringar. Också kriminalgåtan – konstskojeri på dödligt allvar – är bra ihopvävd.

Fast tillåt mig tvivla på att den kvinna finns som kan bli uppraggad av och älska med sin döde, före detta man utan att märka att det är hennes dödförklarade make. Även om man plastikopererar sig och byter utseende så är väl vissa kroppsdelar intakta?

 Den mansroman som finns i polisromanen uppskattar jag mest. Joakim ”Joe” Hill, kommissarie, man, make och far, skildras lika ömt som verklighetsnära. Ja, sådana män finns idag! Pappas kärlek till sin lilla dotter Bia är rent hjärtknipande.

Så något av det jag skrev inledningsvis bör jag nog ta tillbaka. Porträttet av kommissarie Hill är högst modernt. Jämför med Vesper Johnson (hos Trenter) och O P Nilsson (Suneson)…

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2002

En lek med deckarens historia – men på allvar

Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)

Mikael Fuchs, som 2019 debuterade så suveränt med ”Mord på öppen gata”, fortsätter i årets uppföljare ”Mannen i vattnet” att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett Stockholm som både är historiskt och framtida.

Den sistnämnda – miljön – är genialt påkommen. Ja, påhittad.

Fuchs utgår från de planer som politiker hade på att modernisera Stockholm – som att låta Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg, kalla fortsättningen Nya Sveavägen och låta den kantas av ett antal skyskrapor.

Mikael Fuchs Mannen-i-vattnet-700x1062Nej, inte bara utgår.

Fuchs låter sina deckare utspelas i detta så att säga historiskt moderna Stockholm. Alltså, han skriver historiska deckare som blir fantasy och vilken dröm det måste vara för en författare. Trots att böckerna utspelar sig i en historisk miljö så kan Fuchs hitta på lite som han vill.

Han kan skriva historiskt riktigt, när han vill det. Historiskt hippepå, om det behövs. (Som den nya blaffan till hus, Nybropalatset, i den igenlagda Nybroviken.)

Året är 1949. En man hittas flytande – troligen död men konstaplarna Lundberg och Book har inte lyckats utröna det ännu – i bassängen i ett poolhus till en villa innanför en mur i ett område på Djurgården där rika människor fått tillåtelse att bygga vilka hus de ville. (Och de ville det.)

(Nämner alla namnen för att de är återkommande från första delen av serien och säkert lär återkomma i framtida delar.)

Trots att det är polisromaner – fast även en privatdetektiv förekommer i nya ”Mannen i vattnet” – så är både jargong och stämning noir. Men inte dagens ännu mer hårda, tuffa och ibland rätt råa form av noir utan originalet.

Michael Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. 1943 kom Chandlers ”The Lady In The Lake” och 1949 ”The Little Sister”. Också Fuchs kunde ha skrivit ”Mannen i sjön” under 40-talet men nu har han istället skrivit både uppföljaren och debutnoiren som i samma tid som Chandler.

Tonkänslan är exakt. Håkansson och Magnusson är – särskilt den förste – en aning av privatsnokar fast de är poliser.

Även en privatdetektiv på riktigt förekommer alltså, samt den rike industrimannen som äger villan där liket (så var det sagt) hittades i bassängen, hans sekreterare, en kvinnlig ägare av ett konstgalleri, en manlig och en kvinnlig skådespelare…

De kunde vara personer i en deckare av Raymond Chandler. Men de är placerade i Stockholm med betoning på i Stockholm. Mikael Fuchs med en känsla av Chandler men har skriver som Fuchs.

Och även med en känsla, nu tänker jag på personerna, av såväl Stieg Trenter som Vic Suneson. Även med dem skriver Fuchs liksom samtida.

Debuten ”Mord på öppen gata” avslutades som nånslags kombination av Raymond Chandler och Mickey Spillane. Hur slutar ”Mannen i vattnet”?

Det, du. Det går att läsa en Michael Fuchs-deckare på en kväll och natt, eftersom man inte kan sluta läsa. Han skriver effektivt också, kort och koncist. Exakt, på alla sätt.

Pastisch? På sätt och vis så är väl ”Mord på öppen gata” och ”Mannen i vattnet” pastischer, en lek med deckargenren och dess historia. Fast med ”Mannen i vattnet” blir det tydligt att det är mer än så, att Mikael Fuchs – dessutom – skriver deckare på allvar.

Bengt Eriksson

 

Det börjar vid en biograf på Sveavägen i Stockholm, fast 1949

Mikael Fuchs
Mord på öppen gatan
(Lind & Co)

(Ännu) en svensk deckardebutant som verkar ha gått många förbi. Också mig, tills nu. För ”Mord på öppen gata” är väl Michael Fuchs deckardebut?

Tiden är september 1949 och platsen det Stockholm som kunde ha varit. Vilken märklig tid det blir i berättelsen: historisk och framtida på samma gång. Om politiker och stadsplanerare fått som de velat, då hade Stockholm varit så här nu.

På ett ungefär. Gick detta att förstå? Det jag skrev förmedlar i vilket fall den dallrande bilden av tiden och miljön i Fuchs deckare.

Fuchs mord-pa-oppen-gataPastisch? Nja. Ironi? Vet inte, det heller. Som om Mikael Fuchs har skrivit nånslags kommenterande deckare och polisroman – den har blivit en kommentar till hela eller halva genren. Och delvis till verkligheten.

Från öppningsscenen vid den där biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen i Stockholm (precis när filmvisningen är slut och alla biobesökare på väg ut, vad får det dig att tänka på?) till den avslutande scenen med konfrontationen mellan detektiven – en av poliserna i detta fall – och berättelsens kvinnliga huvudperson (vad får det mig att tänka på? ja, det kan jag väl nämna: Mickey Spillane, om än Spillane light).

Och de bägge kriminalpoliserna Håkansson och Magnusson, de är som alla romanpoliskolleger genom kriminallitteraturen. Sjöwall-Wahlöö, GW Persson, alla!

”Stockholm noir”, anges på omslaget. Stockholm, ja., Noir, återigen nja. Något slags spräcklig noir, i så fall. Inte läst en svensk deckare som blandat och gett bland så många genrer sen jag läste Stieg Larssons debut.

En man ska mördas där på Nya Sveavägen, så var det sagt (om det inte anats tidigare). Förresten tänker jag rätt mycket på Vic Suneson (en orättvist bortglömd svensk författare av polisromaner) också när jag läser ”Mord på öppen gata”. Och för all del på ”Blade Runner” och Philip K. Dick, typ framtidsdystopisk deckare.

Om min beskrivning har verkat rörig så är det raka motsatsen till Michael Fuchs polisroman. Han får in och med allt detta utan att resultatet alls blir rörigt. Ordet är istället effektivt.

Fuchs skriver mycket väl också. ”Mord på öppen gata” är en välskriven, välkomponerad och cirka tajt deckar- och polishistoria med en snett leende i mungipan.

Åkej, då. L i t e ironiskt. L i t e av pastisch. Ändå. Jäkla bra deckardebut.

Bengt Eriksson

Kriminallitterärt i Skåne

De skånska deckare, som hittills getts ut i år, utspelar sig till exempel i Malmö, Falsterbo, Kristianstad, Helsingborg, Landskrona (med omnejd) och Lund. En smaksak var krönikan ska börja, så varför inte i Kristianstad och med en polisroman som inte är en deckare eller ens hör till genren polisroman.

Larsson konstapelnCurt A Larsson har skrivit en biografi i form av en roman, ”Konstapeln” (BoD), om sig själv som polis och människa. Viktor Hjelm, som romanpolisen heter, börjar på 60-talet som 20-årig aspirant – en så kallad ”räv” – på Kristianstads polisstation för att senare bli FN-polis.

Lite spännande – med bankrån och knarksmuggling – men nog mest intressant om man, som jag, läst och läser svenska polisdeckare (från, säg, Vic Suneson över Sjöwall-Wahlöö fram till dagens polisaction). Larsson ger en fullt trovärdig insyn i hur polisarbete gick till, förr i tiden. Som grund till fortsatt polisromanläsande.

Ida Axelsson dolda spårIda Axelsson, som 2014 debuterade så lovande med polisromanen ”Svart skugga” har först nu gett ut uppföljaren ”Dolda spår” (Bokförlaget Sol). Samma huvudperson och miljö: polisinspektör Linn Wide I Helsingborg.

Många trådar – mord i en tunnel på Hälsokullen, prostitution, stadens motorcykelmiljö och Linns egen, problemfyllda bakgrund – tvinnas ihop till en sammanhållen kriminalhistoria med Helsingborgsmiljöerna som nav. Bra gjort och mycket lovande, fortfarande. Tänk om den tredje Linn Wide-deckaren kunde växla upp från lovande till riktigt bra?

(Längre recension av Axelssons nya Helsingborgsdeckare kan läsas HÄR.)

Anna BågstamAnna Bågstams ”Ögonvittnet” (Norstedts) och Tony Johanssons ”Smugglaren” (Lind & Co) utspelar sig mer respektive mindre i och norr om Landskrona, på tidigare fattiga fiskelägen som Lerviken och Borstahusen. Där sker den mordiska handlingen (Bågstam) och spolas ett svårt bränt lik upp på stranden (Johansson).

Bågstam introducerar två huvudpersoner – och antagonister – på polisstationen i Landskrona: Harriet Vesterberg, civil utredare, ung och energisk, samt hennes chef – ja, boss – Margareta, äldre, stingslig och otrevlig. Tyvärr skildras Harriet som så ung och naiv att ”Ögonvittnet” blir en Kitty-deckare. Fast berättelsen tar sig, allt mer och så pass att jag gärna träffar dem igen, Bågstams bägge deckarhjältinnor.

Johansson SmugglarenJohansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta?

Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till vad som måste vara en av årets bästa svenska deckare! Det hettar till extra när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Också Bågstams deckare har tidigare recenserats – och mer positivit 🙂 – på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.)

Sahlström I egna händer”I egna händer” (Bokfabriken) är Cecilia Sahlströms andra deckare med Sara Vallén och Rita Anker, poliser i Lund. Men alltför korta kapitel också den här gången, det både hackar upp och tunnar ut handlingen (hederslagar och mord på en socialsekreterare).

Trist och lite onödigt, för annars skriver och berättar Sahlström betydligt mer drivet i sin nya polisroman.

Med ”Allt har sitt pris” (RUC Förlag) har före detta polisen Jan-Eric Boo skrivit sin tredje, bästa och inte minst modigaste roman om poliskollegerna Michael Lundell, egentligen pensionär, och Mirka Salo, nu anställd på Must (underrättelsetjänsten).

Boo Allt har sitt prisGrunden läggs med ett högerextremt – nej, nazistiskt! – möte där poliser från Malmö deltar. Därefter blir chefen för gränspolisen mördad på Värnhemstorget.

Oroande aktuellt – men ibland mer av pamflett eller vittnesmål än roman. Det som händer beskrivs när det borde ha gestaltats och jag önskar att skildringen gått djupare in i kåren och fått de högerextrema poliserna att bli fysiskt närvarande. Oavsett detta: vilken kraft, vilken ilska och desperation i berättandet.

Antingen har jag vant mig eller så har (Christina) Olséni & (Micke) Hansen tonat ner skämtlynnet i sin fjärde Skanör-Falsterbodeckare, ”Strandhotellet” (Bokfabriken). Crazy – ja, helgalet – blir nu mer av cozy crime.

Olseni Hansen strandhotelletMest Mårten, en skånsk variant av Sigge Fürst som filmpolis och konstapel Goon (Enid Blyton), som sköter utredandet för Skanörspolisen. Övriga huvudpersoner: Egon, som fyllt 87 men nätdejtar som om han vore 70, och Ragnar, som är blott 85 och har köpt en stor segelbåt med ett lik – det hänger efter i ett rep när båten lägger till i Skanörs hamn.

Fortfarande inte min genre men jag får erkänna att det är författarnas. Deras egentligen bisarra kombination av humor och mord fungerar märkligt bra.

Att observera: Samtliga nämnda deckare är olika sorters polisromaner. Kan det säga något om dagens skånska/svenska deckarutgivning?

***

PS. Ytterligare två aktuella skånska deckare, som också är varianter på polisgenren, har jag tidigare lovordat på recensionssidorna:

Markus Tullbergs ”Himmelsmord” (Mirum) – ett gammaldags pussel kring ett mord ombord på ett luftskepp som 1913 lyfter från Ringsjön – och Set Mattssons ”Kvinnan vid Kanalen” (Historiska Media) – en likaså historisk roman där kriminalöverkonstapel Douglas Palm återkommer i 50-talets fattiga Malmö.

(Läs recensionen av Tullbergs deckare HÄR. Och en recension av Mattssons HÄR.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2018

 

Den svenska noir-filmens födelse

Svartvitt. Nej, mörkare ändå. Som filmat i svartsvart. Hela skärmen är svart. Ljudet av en bil på en landsväg eller en människa på en stadsgata. Men ingenting syns. Jo, ett svagt ljus från en billykta sveper genom svärtan. En aning av vad som väl måste vara en människa börjar synas, lite i taget…

Jag tittar på svenska deckarfilmer. Inte dagens teve- och filmdeckare utan kriminalfilmer från 1940- till 60-talet. En höjdpunkt i svensk filmhistoria, enligt mig. Men ändå en ojämn filmproduktion, där regissörer och manusförfattare prövade sig fram, så det är nog riktigare att beskriva filmerna som – på flera sätt – spännande.

Deckarboxen_boxshot”Den stora deckarboxen” (utgiven av Studio S Entertainment) innehåller sju svenska ”deckarklassiker” på dvd. Manusen skrevs av deckarförfattare som var kända eller skulle bli: Stieg Trenter (”Det kom en gäst”), Vic Suneson (”I dimma dold”), Folke Mellvig (”Brott i paradiset”), Kerstin Ekman (”Tärningen är kastad”), Maria Lang (”När mörkret faller” och ”Ljuvlig är sommarnatten”) samt Per Wahlöö (”Nattmara”).

Fast själva kriminalhistorierna är inte så väsentliga – åtminstone inte
i efterhand – utan hur filmerna gjordes = regisserades. Arne Mattsson, svensk noir-films meste regissör, svarar för fyra filmer. Lärjungarna, som jag kallar dem, Lars-Eric Kjellgren och Rolf Husberg regisserade två respektive den återstående.

Också filmfotograferna borde namnges. Men till min häpnad ser jag att alla filmer haft olika fotografer. Ändå är bildspråket, oavsett thriller eller pussel, landsbygd eller Stockholm, gemensamt. Det måste ha varit tiden, så skulle det filmas, eller också har regissörerna hållit fotograferna i strama tyglar.

Blandning av tysk expressionism, amerikansk noir, mycket Hitchcock, lite stumfilmsestetik. Mörkret, igen. Stillheten, som växer till spänning. Att en scen kan hållas ut så länge i väntan på att något ska hända. Så att varje scen blir en skräckscen.

Kameran kan även fokusera på ett ansikte, ligga kvar tills de knappt märkbara ansiktsuttrycken – känslor, tankar – visar vem personen är. Det ställer krav på skådespelarna som framträder i en lång känd rad: Eva Henning, Harriet Andersson, Ulla Jacobsson, Karl-Arne Holmsten, Sven Lindberg, Gunnar Björnstrand, Hjördis Pettersson, Mona Malm med flera.

Min favoritfilm: ”Ljuvlig är sommarnatten”, där nämnde Holmsten spelar en romannära Christer Wijk och Mattsson skildrar småstaden Skoga både mer stämnings- och spänningsfullt än filmatiseringen av ”Kung Liljekonvalje av dungen” härom året.

När kommer ”Stora deckarboxen 2”? Det finns fler svenska kriminalfilmer som borde samlas i en box. Till exempel Gustaf Molanders ”En kvinnas ansikte” (redan 1937) med Ingrid Bergman som utpresserska, Ingmar Bergmans ”Fängelse” och mer av Arne Mattsson, som kapten Hillmans ”Svarta damen”.

Och så förstås Hasse Ekmans filmer: särskilt ”Flicka och hyacinter”, nog den bästa svenska noir-filmen, men också ”Flickan från tredje raden” och ”Lågor i dunklet”.

Deckarlogg 2(Krönika i KB/YA/TA 2016)
Bengt Eriksson

Bergens hårdkokta historia

Den här krönikan börjar jag skriva långt bort och högt upp på Hardangervidda.

Höga fjälltoppar och djupa dalgångar. Forsande fjordar och vilda vattenfall. Eviga snöfläckar på fjällen. Smala, krokiga vägar, ringlande runt fjällbranterna – när inte vägarna har dragits genom från meter till kilometer till millånga tunnlar. Och när tunneln snurrar sen, som en serpentin eller karusell ner – eller upp – genom fjället. Wow, liksom!

Gunnar StaalesenGunnar Staalesen. Foto: Helge Skodvin

Högt upp på Hardangervidda är det istället platt som en våffla (som norrmän gärna äter till kaffet). Knappt någon växtlighet, enstaka hytter (norska fritidshus), någon flock med vildrenar (fast då ska man ha tur) och en plötsligt uppdykande fjällstuga (mat, övernattning och utgångspunkt för turer på fjället).

Vi svänger av och tar en paus vid Haukeliseter Fjellstue. Det är huttrande kyligt. Passar på att äta lunch: jag väljer rømmegröt med kanel, socker och en klick smör och saft att dricka till, medan min hustru äter norska köttkaker med grönärtspuré. Etniskt så det förslår. Utsikten från fjällstugan är en målning av en dovt glittrande fjällsjö mot snöklädda fjäll. Bör kanske påpekas att årstiden är sommar. Månaden är juli.

Jag och min hustru bilar genom Norge. Nu är vi på hemväg efter att ha besökt staden Bergen på Norges västkust. Det var deckarförfattaren Gunnar Staalesen som lockade oss – främst mej – till Bergen. Som jag skrivit och sagt många gånger: bättre miljöskildringar och stadsguider än deckarromaner finns inte!

Så ofta och gärna jag utforskat en (ny) stad, vandrat längs gatorna och druckit på barerna, i fotspåren efter en litterär detektiv: Stockholm (Stieg Trenter men även Vic Suneson), Lund (K. Arne Blom), Strömstad (Gösta Unefäldt), Köpenhamn (Dan Turèll), Helsingfors (Matti Joensuu), Paris (Georges Simenon), London (Sir Arthur Conan Doyle, P.D. James, Liza Coody, Mike Timlin med flera), Los Angeles (från Raymond Chandler över James Ellroy och Walter Mosley till Michael Connelly) och så vidare.

Staalesen 1900.-Morgenroed_productimageNu har jag/vi också besökt norska Bergen, där Gunnar Staalesen placerat Varg Veum, privat etterforsker, på Strandkaien 2, fjärde våningen. Från kontorets fönster blickar Veum över både den livliga torghandeln och den fjällsida, Fløyen, som reser sej tvärt mot himlen. Upp och ner, upp och ner för branten pendlar Fløibanen som en korsning mellan spårvagn och bergsget.

Med start 1977 skriver Staalesen en hårdkokt deckarserie om denne bergensiske motsvarighet till Philip Marlow (Raymond Chandler) och Lew Archer (Ross Mcdonald) med en flaska akvavit istället för whisky i skrivbordslådan. Hittills finns sex titlar på svenska – ”I mörkret är alla ulvar grå”, ”Svarta får”, ”Fallna änglar”, ”Bittra blomster”, ”Begravda hundar bits inte” och ”Skriften på väggen” – och ännu fler på norska.

Jag, som förstås ställde mej utanför porten till Varg Veums privatdetektivbyrå, kan meddela att verkligheten är som litteraturen. På Torget handlas med allt möjligt, främst grönsaker och fisk. Vilket fiskutbud! Har aldrig sett dem förut, ingen aning om vilka sorters fiskar det kan vara. ”Steinbit” står det på en skylt. Kan dessa vita, fasta  fiskfiléer verkligen vara stenbit, samma sorts fisk som den geléaktiga stenbit som finns på fiskdiskarna i Skåne?

Staalesen 1950-High-Noon_Fotokreditering-GyldendalNorsk ”steinbit” såg så lockande ut att vi strax besökte den närbelägna Fiskekrogen och provåt gratinerad stenbit (med bland annat en extra kräfta, några musslor, grön sparris och marinerad kronärtskocka som tillbehör). Det smakade så delikat att vi inte ens brydde oss om att kreditkortet brann upp när vi betalade. (För svenskar är Norge ett mycket dyrt land.)

Kan också meddela att det är mäktigt att böja nacken och spana mot toppen av Fløyfjellet. Längs Fløy- och Sandviksfjellens branter klättrar trähusen. Hur kan de sitta fast? Varför trillar de inte ner? Mellan husen, byggda tätt-tätt, finns så kallade ”smauet”, snarare prång än gränd. På sina ställen är det så brant att prången ersatts av trappor.

Bergen ligger – eller låg – mellan sju fjäll. Till somliga stadsdelar/förorter har man sprängt tunnlar genom fjällen. Nog är det en märklig stad att uppleva, både i Staalesens romaner och ännu mer i verkligheten. Som bara detta med klimatet. Från kontorsfönstret följer privatsnoken Veum årstidernas skiftningar på Fløyens fjällsida: 14 dagars snö på vintern och sol från maj till framåt juli, resten av året gråväder och regn.

Staalesen 1999-Aftensang_Fotokreditering-Gyldendal (1)Det regnar mycket och ofta. Men det regnar på ett speciellt sätt också. Så fort man fällt upp paraplyet, slutar det regna. Så fort man fällt ihop det, börjar det igen. Nyfödda barn får ”regnhattar” (paraply på bergensdialekt) i dopgåva, sägs det, och den bergensare som besöker en plats med torrt klimat grips av intensiv längtan efter regn.

Om rätt ska vara riktigt rätt så var det inte Staalesens deckare som gav mej den slutgiltiga pushen att resa fjäll upp och fjäll ner till Bergen. Istället var det samme författares litterära höjdpunkt och mästerverk: romantrilogin ”1900. Morgenrød”, ”1950. High Noon” och ”1999. Aftensang”.

Här följer Staalesen sin hemstad under 100 år: staden brinner ner och byggs upp igen, i flera betydelser. Släkter, familjer och människor myllrar på boksidorna och Bergens gator. Nyheter från tidningarna återskrivs som fiktion; fiktiva personer träder ut i verkligheten. Också privatdetektiven Veum har skrivits in i 1900-talstrilogin. Natten till den 1 januari 1900 sker ett mord som inte blir löst förrän vid nästa sekelskifte, alltså 2000 – av Varg Veum.

Det är som om Gunnar Staalesen förenat Per Anders Fogelströms romaner om Stockholm med Walter Mosleys deckarromaner om Los Angeles. Hur mycket Bergen-trilogin betyder för stadens invånare kan en svensk knappt ana. Mej har Staalesen lärt mer om Norge, dess historia och kamp mot nazismen än någonsin skolan lyckades göra.

Tyvärr har inte dessa romaner översatts till svenska. Men läs dem på norska! Att läsa norska är inte svårt alls och Bergen-trilogin finns på Malmö stadsbibliotek. Beställ och läs!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Delvis olika versioner i Ystads Allehanda och Kvällsposten 1991)