Rör sig handen eller inte? Finns någon annan i rummet? Har någon – han själv? – eldat i den öppna spisen? Kan han hålla ihop sitt liv?

Magnus Dahlström
Vesalius
(Albert Bonniers)

Jag kan ju förstås inte veta hur många läsare som Magnus Dahlström har, men jag tror att de oavsett är för få.

Dahlström, som skriver både romaner och dramatik, har sedan debuten 1986 gett ut 11 romaner och nu senast ”Vesalius”. Jag har dem alla i min bokhylla och är mycket glad för det. Hur många har du, handen på hjärtat, min okände läsare av denna blogg?

Han finns, har jag kollat, på både nätbokhandlarna och Bokbörsen och, utgår jag från, på antikvariaten, en av vår tids stora kulturbärare. Nu duger inga ursäkter om han inte finns i också din bokhylla. Så gack åstad.

Men vem är då ”Vesalius”, närmare bestämt Andreas Vesalius?

Jag hade en vag, mycket vag, föreställning om detta, men fick gå till Wikipedia för säkerhets skull. Och då lär jag mig att denne läkare levde mellan 1514 och 1564 och betraktas som grundare av den moderna anatomiska vetenskapen.

År 1543, alltså ännu inte fyllda 30 år, gav han ut ett banbrytande anatomiskt verk. Vad gjorde du själv vid den åldern? Mer än att du trevande sökte dig fram i livet, kanske försökte hitta en stabil kärlek och kanske skrev på en sista uppsats.

Inte skrev du i vart fall motsvarigheten till ”De humani corporis fabrica libri septem” (Sju böcker om människokroppens uppbyggnad). Och inte heller jag, kan jag avslöja.

Men det slår mig då att jag måste ha läst en annan roman som handlar om denne Vesalius. Minnet känns starkt om än dunkelt. Jag ögnar därför genom bokhyllan från A (som råkar vara Lars Ahlin och ”Bark och löv”) till Ö (som råkar vara Klas Östergren och ”Under i september”).

Men nej – ingen minnesträff. Så återigen spelar de allt tröttare hjärncellerna – eller kanske det bara är ögonen – mig ett spratt. Trist men sant, hursomhelst.

Nå. Men vad om ”Vesalius”, boken? Texten, där Vesalius är den som ensam för ordet, är ett enda långt stycke på 200 sidor utan kapitelindelning. Han berättar om sitt liv, sina framgångar, sina motgångar, sina konflikter, sitt äktenskap och – vill jag tro – om stunden innan sin död.

Det är en fascinerande, närmast febrig och mycket läsvärd och välskriven text som genomgående också andas det ifrågasättande av hans vetenskapliga syn, inte minst av olika religiösa företrädare, som måste ha omgärdat honom under hans liv. Den kräver en del av läsaren.

Magnus Dahlström. Foto: Caroline Andersson Renaud

Nu känns det ibland som om Vesalius i sitt liv, åtminstone som Dahlström beskriver det i texten, understundom famlar efter stöd i tomma luften. Detsamma kan komma att gälla också för den läsare som inte följer texten eftertänksamt och med intresse. Man måste som läsare kunna hålla ett antal textbollar i luften samtidigt och också se och uppfatta när texten byter fokus och ändrar riktning.

Men det kan man förstås. Och det är det som gör texten obrutet intressant. Och, höll jag på att säga, levande.

Texten börjar med att Vesalius tror sig ha fått en låda med ett skelett av en högerhand och  ett följebrev som – om än svårläst och otydligt – antyder att det kan vara vår frälsares hand. Men allt blir nu alltmer svårtytt för honom.

Rör sig handen eller inte? Är han själv sjuk eller inte? Finns han hustru och dotter där eller inte? Har någon – han själv? – eldat i den öppna spisen eller inte? Var är han egentligen? Vad finns dolt bakom de tunga draperier som döljer väggarna? Vad säger egentligen de viskande fientliga till häften uppfattade rösterna från gatan? Finns någon annan i rummet eller verkar det bara vara så när han tittar i den stora spegel som finns där? Kan han hålla ihop sitt liv?

Men när boken slutar tror jag att det är så att den alltmer omtöcknade och febersjuke Vesalius av oklara skäl försökt stympa sig själv och att han till följd av detta avlider. Så tror jag.

Det är en mörk roman utan klart förlopp, utan tydlig början och slut. Men det finns mellan raderna och inte minst genom den man, som Vesalius tror sig skymta i den av och till färgändrande spegeln, ett outtalat men ändå påtagligt hot mot honom. Diffust men påtagligt.

Men det smyger sig efterhand faktiskt på oss båda – både på den alltmer förvirrade ångestridne Vesalius och läsaren. Så läser jag texten. Och jag ger ”Vesalius” fem stars av fem i betyg.

Kenneth Olaussongästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Vårens bästa SF-deckare

Orest Lastow
Vårt liv är inte vårt
(Hoi förlag)

Science fiction är en plausibel möjlig vetenskap som kanske skulle kunna existera som realitet. En fiktiv form av vetenskapliga omöjligheter som ändå kan vara en möjlighet.

Tänk er Carl Sagan, Isaac Asimov eller Arthur C Clarke, vilka skrev romaner inom områden som kunde skapa rejäla vetenskapliga möjligheter. Likadant kan man säga om cyberpunken med nanotekniken i William Gibson och Bruce Sterlings romaner som också fick betydelse för samtida forskning.

Till och med Gene Roddenberrys ”Star Trek”, som brukar kallas  för teknobabbel med pseudovetenskap, har fått sina teorier diskuterade på vetenskapliga sätt angående möjligheter om tidsresor, färdas snabbare än ljuset och maskhål i rymden.

Ja, grunden är naturligtvis Albert Einsteins relativitetsteorier och kvantfysikens/kvantmekanikens läror.

Nu har vi i Sverige fått oss en underbar ny science fictionroman som både nyttjar kvantfysik, tidsresor och avancerande begrepp inom datalingvistik.

Orest Lastow, som är forskare och företagare, har tidigare har ägnat sig åt att skriva faktaböcker. Nu romandebuterar han med en science fictionthriller som har vetenskapen i botten.

En oerhört komplex bok med intrikata mönster av stilenliga alternativ historiska fakta. Vad skulle ha hänt om Tyskland egentligen vann andra världskriget?

Om en forskare upptäckte möjligheten att resa i tiden för att förändra tidslinjen till de allierades fördel så att de vann kriget istället. Medan fiendesidan helst inte vill ha tidsförloppet förändrat, så börjar jakten som pågår under flera år.

När jag läser Orest Lastow roman tänker jag på hur Orson Welles lekte med tanken på tidsmaskiner och även Jules Vernes möjliga science fictionromaner dyker upp i min tankevärld.

Men framförallt är det en spännande thriller som verkar i både John le Carrés och Alfred Hitchcocks anda. Här finns den gråmelerade vardagen i svenska universitetsstäder såsom Lund och även händelser i Södertälje tar sin givna plats.

Fast det är bakom vardagligheten de händelser sker som även kan kopplas till upptäckter såsom NASA varit inblandad i. Det är en roman med lager på lagerestetik. Där flera parallella händelser nästan sker samtidigt.

Nåväl, jag har inte varit så förtjust i en bok sedan jag läste Dan Browns alster. Men framförallt är det nog Umberto Ecos lysande romaner som ligger närmare spänningen i den här science fictionromanen.

Den ingår i en trilogi som har fått titeln ”Petahertz”, vilket är en viktig del i första boken i serien.

Det är en välkomponerad och lättläst roman trots intrigens vetenskapliga kärna. Orest Lastow bygger upp en trovärdig scenario. En teaterscen där döden när som helst kan öppna dörren i en tid där tiden går att manipulera.

Jag tänker på om Stephen Hawking skulle ha skrivit en science fictionroman ungefär som när astronomen Fred Hoyle skrev sina böcker.

Och då tänker jag att det borde vara en sådan spännande roman som Orest Lastows. Vårens bästa svenska science fiction-deckare att läsa och uppleva, enligt mig.

Micheles Kindh, gästrecensent på Deckarlogg, var tidigare anställd inom järnvägen. Han har även varit chefredaktör för webbtidningen Blaskan.nu och är numera redaktör för dess facebookgrupp Blaskans Vänner.

Vetenskapen och livet samt lite av deckare

Men vem är han, frågade någon, den där Björn Larsson som du recenserade och länkade till och som nästan skriver deckare? Så här är han, enligt den intervju jag gjorde något år tidigare (före den recenserade nästan-deckaren)…

***

Mot slutet av av intervjun säger Björn Larsson:

– Litteraturen är ett uttryck för det mänskliga i människan. Vetenskapen kan vara ett uttryck för det omänskliga.

Han blir tyst. En kort stund. Knappt längre än en sekund. Så tillägger han:

– Jo, jag står nog för det.

Björn Larsson är professor i franska och biträdande prefekt för Språk- och litteraturcentrum i Lund. Han kan också titulera sig författare. Den nya novellsamlingen ”Filologens dröm” (Norstedts) är hans tionde titel (inklusive en essäbok som skrevs direkt på franska). Mest skönlitteratur: ”Long John Silver” (1995), ”Det onda ögat” (1999) och ”Den sanna berättelsen om Inga Andersson” (2002) heter några böcker.

Björn Larsson KvP 6 fargutjamnad

Björn Larsson. Foto: Birgitta Olsson

Sällan finns en så tydlig bro mellan författaren och hans litteratur. Björn Larsson har skrivit om segling, som han gärna ägnar sig åt, Gilleleje, där han bor, Lunds universitet, där han arbetar, och Paris, där han varit gästprofessor.

– Det är meningen. Ett knep. Läsarna måste tro att man skildrar en möjlig verklighet. Att hitta på miljöer skulle bara vara dumt. Människor, intriger och händelseförlopp – däremot – är fiktion och ska vara det.

Nja, menar intervjuaren. Som med titelnovellen om filologen, hans utdöende vetenskap, kriminalromanen Da Vinci-koden och filologens egen jakt efter svaret på Graalens gåta. Den novellen, som inleder samlingen, läste intervjuaren på ett flyg till Paris. Då skrattar Björn Larsson. Att det gav en särskild atmosfär åt läsningen, det kan han förstå.

Ett avslöjande:

– Filologen i novellen är inspirerad av en före detta kollega. Men han har läst och godkänt novellen, påpekar författaren.

Det är tragiska noveller. Alla – eller de flesta – slutar tragiskt (vad gäller vetenskapen) fast lyckligare (vad gäller livet). Det är det återkommande temat för Björn Larssons noveller om filologen, genetikern, lingvisten, kosmologen, filosofen och så vidare: vetenskap kontra liv.

– Jag ville berätta om den här världen, som rätt är speciell. Det har inte gjorts förut, inte med så många discipliner representerade. Forskare kan ha något maniskt över sig. Hypertrofierade egon är inte sällsynta.

Ditt budskap är väl att vetenskapen inte får bli viktigare än människan? Vetenskapen må bestå men vetenskapsmannen/kvinnan går under som människa, om hon inte släpper in livet.

– Vetenskapen ska säga sanningen om hur verkligheten är beskaffad. Den kan, i bästa fall, ge en tydlig bild av verkligheten. Men vetenskapen kan inte tala om hur vi bör leva eller välja mellan ont och gott. Ändå måste vi det, som människor.

– Utan vissa värderingar – lyhördhet för kritik, tryck- och yttrandefrihet – kan inte vetenskap bedrivas. Kärlek och vänskap går däremot inte att härleda ur vetenskapen. För vissa vetenskapsmän har forskningen blivit allt – hela livet. Så det ska bli intressant att se hur novellerna tas emot.

Du är ju lika självrannsakande. Den mest tragiska novellen, som kommer sist, handlar om en forskare och författare. Nu ska han skriva sin bästa roman, a minor classic.

– Jo, författaren är nog tyvärr jag. Romanen som skrivs om och om och hamnar i papperskorgen är min. Jag har skrivit på en ny roman i flera år – men jag får inte till den…

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2008