Från en annan bokrea: Stieg Trenter

I bokkatalogerna ser jag att en av mina svenska favoritdeckare, ”I dag röd” av Stieg Trenter, finns i nytryck på rean. Har du inte läst boken, så köp den och gör det! ”I dag röd” tål – fortfarande – att läsas både som en deckare och – ännu mer – som en atmosfärrik Stockholmsguide.

Jag minns mitt första möte med Trenters huvudperson – fotografen och amatördetektiven Harry Friberg. Det var i ett antikvariat på Högbergsgatan i Stockholm. Friberg var klädd i något zebrarandigt, lite trasig i ryggen men fullt läsbar. Jag satte fast honom på pakethållaren och cyklade hem till Pastellvägen på andra sidan Skanstullsbron.

Det här var på 50-talet. Jag kan väl ha varit 12-13 år. Strax blev Harry Friberg min vägvisare och följeslagare i Stockholm.

Någon vidare amatördetektiv tyckte jag aldrig att Friberg var. Däremot var han Stockholms turistråds bästa guide. Först läste jag, sen cyklade jag Stockholm runt.

Den första av Stieg Trenters deckare jag köpte (i Zebra-pocket) den där gången på antikvariatet måste ha varit, just, ”I dag röd”. Jag minns att jag cyklade till Urvädersgränd, där Friberg berättade att författaren, Trenter, försökte lura mej. Huset med Stomatoltuben ligger ju egentligen på Klevgränd.

När jag tittade på karparna i dammen inne på Centralbadets gård var Friberg också med (”Tragiskt telegram”), liksom ute på Kastellholmen (”Roparen”). Och så vidare.

Men kompis och bundis blev ändå aldrig Friberg och jag.

Som person och människa var han för blek, nästan genomskinlig. Han skulle ha varit lite mer Mike Hammer-tuff, tyckte den 12-13-årige deckarläsaren. Friberg fick mej inte ens intresserad av sitt riktiga jobb brevid amatördetektivandet. Fotografens, alltså. (Å andra sidan blev jag med tiden gift med en fotograf. Det kan kanske finnas ett psykologiskt samband.)

Nej, då tyckte jag att den fåfänge lille kriminalintendenten, Vesper Johnson, med sina extrahöga klackar och pincetten, som han rycker gråa hårstrån ur mustaschen med, var fräckare. Måste erkänna att jag också är mer lik honom.

Bengt Eriksson

Publicerat i KvP 1997

Upptäck och återupptäck den ömsinte polisen i Helsingborg

Deckare skrivs, blir lästa och glöms. Till och med deckarserier startas och avslutas för att sen glömmas bort.

Ibland kan det, tycker jag, bli för mycket jagande efter de senaste nya titlarna inom deckare och annan krimi. Det finns ju så många äldre utgivningar som förtjänar att upptäckas av nytillkomna läsare.

Deckare som var bra då och har stått sig: de är fortfarande bra. Till exempel den serie om polisen Joakim Hill i Helsingborg som Bodil Mårtensson debuterade med i slutet av 1990-talet. Hon har sen dess övergått till andra romaner, serier, genrer och även åldrar.

Men nu – och det är nog det bästa med strömningstjänsterna, om jag får säga – återupplivas allt fler äldre deckare och annan krimi i form av ljud- och ibland också e-böcker. Så är det bland annat med Joakim Hill-serien.

Upptäck, om du inte läst, och kanske också återupptäck, om du läst!

——————————————————————————–

Bodil Mårtensson

Konsten att dö

(Prisma,

återutgiven av Word Audio)

Även om brotten begås i nutid är det som om tiden stannat i många av de kriminalromaner som idag skrivs och publiceras i Sverige. Till stämning och tempo hör de hemma på 50- och 60-talen, då Stieg Trenter och Vic Suneson skrev sina deckare, snarare än i 2000-talets svenska samhälle och städer.

För den skull behöver de inte vara dåliga deckare och romaner. Men resultatet blir inte den vassa skalpell som snittar upp samhällets variga bölder, vilket åtminstone jag gärna vill att en modern deckare ska vara och göra.

Liksom de föregående titlarna utspelar sig Bodil Mårtenssons fjärde polisroman, ”Konsten att dö”, i och kring Helsingborg. På omslaget beskrivs romanen som ”en rapp, spännande och erotiskt laddad thriller”.

En riktig och rättvis beskrivning. Men trots miljön och  alla morden (ett innan berättelsen ens har börjat, tre stycken i boken och eventuellt två till före upplösningen) tror jag att dagens deckarläsare är så vana vid ännu mer och grövre våld, både i fiktion och media, att de – vi – läser Mårtenssons deckare  som underhållning och verklighetsflykt, för att få en stunds av avkoppling.

Stick in näsan mellan till exempel sidorna 18 och 19: visst luktar det Trenter? Ingen hade förvånats om  journalissan från Expressen/Kvällsposten/GT (haha, ett internt skämt bland journalister) haft med sig Harry Friberg som fotograf till den nedbrunna stugan (med innebränt lik) på Söderåsen.

Bodil Mårtensson skriver bra: pådrivande och lättsamt, kommatecken och punkter på rätt ställen, en glimt mellan raderna, man läser vidare utan att fastna i formuleringar. Också kriminalgåtan – konstskojeri på dödligt allvar – är bra ihopvävd.

Fast tillåt mig tvivla på att den kvinna finns som kan bli uppraggad av och älska med sin döde, före detta man utan att märka att det är hennes dödförklarade make. Även om man plastikopererar sig och byter utseende så är väl vissa kroppsdelar intakta?

 Den mansroman som finns i polisromanen uppskattar jag mest. Joakim ”Joe” Hill, kommissarie, man, make och far, skildras lika ömt som verklighetsnära. Ja, sådana män finns idag! Pappas kärlek till sin lilla dotter Bia är rent hjärtknipande.

Så något av det jag skrev inledningsvis bör jag nog ta tillbaka. Porträttet av kommissarie Hill är högst modernt. Jämför med Vesper Johnson (hos Trenter) och O P Nilsson (Suneson)…

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2002

Dödliga delikatesser

Mumsiga mord? Mordiska menyer? Dödligt delikat – delikatesser, hälsosamma sallader, hamburgare och mängder av kaffe är en oundgänglig del av deckarlitteraturen.

Förekomsten av läckra snittar, iskall öl, färska räkor, sill, nubbe och kaffe hos exempelvis Stieg Trenter är en gestaltning av tiden och rummet: Operakällarens bakficka, Cattelin i Gamla stan, Riche, Sturehof… ”Jag vet ett litet ställe som serverar en utsökt” (vad det nu kan vara).

Rummen är identitetsmarkörer och det är ingen slump var Harry Friberg väljer att inta sina måltider. Maten förankrar och eller befäster läsaren i kulturen. Det är 40-, 50- och en bit in på 60-talet, det är fram till 1955 motbokstider (det s.k. Brattsystemet som innebar begränsningar i hur mycket alkohol man fick köpa på Systemet ackompanjerat av mattvång på krogen).

trenter-skugganStieg Trenter var en mästare på att manövrera rusdrycker och krogrundor – att göra dygd av nödvändigheten. Alltså flödar Trenters böcker av iskalla nubbar och skummande sejdlar, en sillbit och knäckebröd. Vesper Johnson och Harry Friberg äter sig njutningsfullt genom det svenska smörgåsbordets alla smårätter, eller intar en utsökt sjötunga medan de allvarligt diskuterar det pågående fallet.

Oftast avråder Vesper Harry från att delta överhuvudtaget, vilket Harry naturligtvis struntar i. Men det är något visst med ölglas, rågbröd och ”kallt gott smör” som kokboksförfattaren Hiram uttryckte det.

Stieg Trenter manar fram mycket distinkta Stockholmsbilder i mig. Det vilar som ett höstdis över hela Stockholm, det är milda, dämpade färger, det är spårvagnar och regnvåt asfalt på Kungsgatan där bulliga taxibilar hämtar upp sena flanörer och välartade par.

Det är böcker illustrerade av Ströyer och inredning med svenskt tenn, Josef Frank och det nordiskt blonda. Jag älskar alltihop. Förmodligen gör det mig till en nostalgisk sentimentalist, men det bryr jag mig inte om.

I varje Trenterbok finns det också en hjältinna, men till henne och andra tänker jag återkomma vid ett annat tillfälle.

Naturligtvis är det inte bara hos Trenter som mord, mat och mysterier hänger ihop. Läs i princip vad som helst av Dorothy Sayers och finn afternoon tea på Fortnum’s, chateau-viner och gåslever.

Hos Trenter och Sayers ingår maten som en del av berättelsen, av rummet i rummet, som bakgrund, klassmarkör och identifikation. Jag hävdar att Trenters mat var en identitetsfaktor, ett socialt och verksamt ”vi” i folkhemmet. Alla vet (visste) hur man gör aladåb. Alla har ätit gravad strömming någon gång i livet.

goodwin-eunuckJason Goodwins turkiska 1830-tals detektiv Yashim, som förutom att han har tillträde till sultanens allra privataste rum, är en utomordentlig kock i sin enkla men funktionella lilla lägenhet i Istanbul. De tre böcker som finns på svenska är ”Eunuckens gåta” (2006), ”Ormstenens gåta” (2008) och ”Bellinis porträtt (2009).

Yashim vars personlighet är sådan att han kan förbli obemärkt, tillagar den utsöktaste linssoppa, han hackar och skär, mal och kryddar, river och knådar sig igenom serien om fem böcker. De två sista heter ”An Evil Eye” (2011) respektive ”The Baklava Club (2014). Vissa av recepten är så tydliga att man med en gnutta fantasi kan återskapa dem i sitt eget kök.

Tro mig. Jag gjorde linssoppa à la Yashim och den blev mycket bra.

Uppenbarligen är Yashims kokkonst så inspirerande för läsekretsen att Goodwin helt sonika ger ut en kokbok med Yashims rätter och recept. Boken, som kommer ut i oktober i England, innehåller också valda avsnitt ur romanerna som extra krydda.

För Yashim är mat sinnlighet och filosofi. Matlagning hör till livets kärna, det är en meditativ verksamhet som ger honom tid att låta vissa problem lösas av sig själva – inshallah.

Det kan vara kryddor som sprätter i den heta pannan som får pusselbitar att passa ihop. Att krama ur vattnet ur riven zucchini blir en kärlekshandling. Mat läker och helar sargade kroppar och själar. Mat, inte som ett nödvändigt ont, utan ett nödvändigt gott.

Donna Leons Commissario Brunetti som TV-serie (och på DVD).

Tänk på Commissario Brunettis hustru Paolas luncher hos amerikanska Donna Leon. Det kärleksfulla kokandet av givetvis färsk pasta och beredandet av knarrande grönsaker betyder så mycket mer än att fixa till något att äta. En ritual som befäster familjens sammanhållning, en paus som ger tid över för andra diskussioner – för konfliktlösning och återhämtning.

Det regelbundna i Guido Brunettis vanor – en liten espresso här, en grappa där – är det enda stabila i en värld av korruption, mord och motgång.

För likaledes amerikanska Diane Mott Davidson är maten själva grejen. Svenska Dagbladet gav ut ett antal titlar av henne i början på 90-talet: ”Med mord på menyn”, ”Osminkad död” och ”Stängt på grund av mordförsök”. Talande titlar på engelska är ”Sweet Revenge” (”Hämndens sötma”), ”Fatally Flaky” (”Fatala flagor”) och ”The Last Suppers” (”De sista måltiderna”) med mina översättningar.

mott-davidsonGoldy Schultz har en catering-firma och hon lagar mat åt alla som betalar. Det ger henne en unik insyn i olika sammanhang och inte minst i ond, bråd död.

Texterna innehåller ordentliga recept – jag har testat några, tja, sådär, ungefär som någon som anmärkte vad gäller Kay Scarpetta hos Patricia Cornwell, ”det verkar så himla gott när hon står där och hackar vitlök, kokar pastan och slår upp ett glas svalt vitt vin, men egentligen är det ganska banalt”.

En nykomling i raden av författare som skriver om mord och menyer är Sally Andrew: ”Tannie Marias recept på kärlek och mord” (Norstedts, 2016) är den första romanen i en tänkt serie. Här är det Sydafrika och sydafrikansk mat som står i centrum.

Tannie Maria har en populär matsida i en lokaltidning. Den ska läggas ner eftersom centralredaktionen vill ha en hjärtespalt istället. Efter viss övertalning tar Tannie Maria sig an sargade själar med goda råd och några hjälpande recept på vägen. Så kommer det sig att hon snabbt hamnar i en historia om mord, svek, pengar och kärlek.

Tannie Maria ÄR mat. Mat är kärlek. Utan mat hade hon förmodligen varit död… konstaterar hon.

Hon älskar doften av skorpor i ugnen och funderar ständigt på biltong och pajer, experimenterar med ingredienser och njuter av varje smula – gärna nedsköljd med en kopp te.

tannie-mariaDet här är en deckare som inte skulle behövt deckardelen för att fungera. Följaktligen är sidorna 435-460 receptsidor, inledda med en liten avhandling om värdet med att använda en värmelåda. Den är energisnål, den långkokar din mat ”medan du ligger och sover eller är på jobbet”.

Det är maten som bjuder på moralen, blir den värdemätare med vilken karaktärer bedöms. Jag har testat ”Reghardts Bobotie”, dvs köttfärsgratäng, med angenämt resultat.

Folk som tillbringat tweenie-tiden med Enid Blytons Fem-böcker vet att mat spelar en utomordentligt viktig roll bland mysterierna. Det är körsbärspajer hit, iskall gräddmjölk dit, kyckling och skinksmörgåsar i långa banor.

Böckerna utspelar sig på den engelska landsbygden mellan 1942 och 1963. Det vill säga, krigstid och ransonering som upphörde så sent som 1954. Den verkliga bristen kanske i viss mån kompenserades av fantasier om hur livet kunde ha varit, eller hade varit före kriget.

Mat och mysterier som eskapism, som dröm. Kanske ett av skälen till barnens hämningslöst sinnliga ätande.

Mat kan vara den yttersta balansen; ett mord är en djupt omoralisk handling. Att eftertänksamt stå och hacka lök och rosta kryddor, att ta sig en iskall sup och en macka på krogen, att låta maten rensa luften och själen, är att stå på livets sida. Det stillsamma förberedandet för ännu en måltid är det yttersta beviset för mänsklighet, för att tillvaron ska få sina rätta proportioner.

En kopp te i rätt ögonblick – säg vad Agatha Christie inte visste om detta! – kan bokstavligen innebära liv eller död. Mat i deckare gör deckarna till människor, du är vad du äter. Skräpmat och cola, lyxmiddagar på lokal, snabbfixat på en kaffekedja eller långsamt och grundligt på velden eller i Istanbul.

Vad gäller Yashim, så har han lämnat djupa spår. Så till den milda grad att jag inhandlat… Kataina deckarblogg 1inte Goodwins kokbok utan Angie Mitchells ”Secrets of the Turkish Kitchen”, ur vilken jag kommer att laga ett antal rätter att bjuda maken och grannarna på. *)

Katarina Tornborg

*) Det tackar grannarna för och ser fram emot!