Det är faktiskt – ordet är läbbigt

Mikael Strömberg
Pestkung
Uppl: Fredrik Strage, Mikael Strömberg, Jack Werner
(LB förlag)

Mikael Strömbergs romaner – eller berättelser, han har också skrivit noveller – passerar ofta eller alltid över sina egna gränser.

Strömberg brukar skriva och ta i tills genren brister, den genre som oftast är skräck men brorsa med krimi. Den genre som förstås är fiktiv men släkt med verkligheten och särskilt de föreställningar som läsarna – vi – kan ha om både verklighet och overklighet.

Så skriver han också, när han skriver som bäst, det betyder värst = mest hemskt: så att det overkliga blir verkligt.

Med ”Pestkung” passeras om inte alla så de flesta gränser. Det här en dokumentärroman, en fantastisk dokumentär skräckroman = fantasi. Eller? Kan läsaren vara alldeles säker på det – att det som händer i ”Pestkung” inte är verkligt och faktiskt hände?

Pappersutgåvan av ”Pestkung” (LB förlag).

”Pestkung” är en roman med och om en författare, den kunde vara en lite mer skönlitterär och gestaltad reportageroman, den kunde också vara en privatsnokardeckare; så är den uppbyggd – som ett reportage on the road eller en krimi där privatdetektiven snokar här och där, pratar med si och så för att eventuellt få tag på en tråd.

”Pestkung” är också en författarroman, ett slags skönlitterär självbiografi, om författaren Fredrik Strömberg, hans idétorka och skrivkramp. Svårigheten att komma igång, hitta ett ämne, förmå sig att skriva, orka orka; när viljan är större än kraften eller vad det är som häller grus i författarens maskineri. Knacka knacka knacka på tangenterna.

Strömberg är själv med i romanen ”Pestkung”. Som huvudperson, jaget. Eller huvudpersonen kanske ändå är ”Pestkung”. Vem det nu är? Vad det nu är? Också journalisterna Jack Werner (med bland mycket annat Creepypodden), Robban Becirovic (med och på hårdrocktidningen Close-Up Magazine) och Fredrik Strage (DN och sin egen podd med mera).

Alla är med i den verklighet som skrivs fiktiv och den fiktion som skrivs verklig. Det börjar med ordet: ”Pestkung”. Jack Werner säger ordet, det är på Bokmässan i Göteborg, han intervjuas om sin bok ”Creepypasta” och de märkliga spökhistorier från internet (spök-?) som återberättas i den, om dessa märkliga, fascinerande, skrämmande, skräckinjagande karaktärer som nämns i boken (hoppas detta stämmer,  Deckarlogg har tyvärr inte läst den boken).

Och Strömberg hör ordet, rycker till, fastnar för ordet, namnet på en av dessa creepy karaktärer (overkliga? overkligt verkliga?) – det besynnerliga ordet, det fascinerande namnet, det svårbegripliga begreppet ”Pestkung”.

Eller tvärtom: ordet sätter sig i Strömberg? Gnager sig och blir kvar. Vad står det för? Vad syftar det på? Vem? Vad? Hur?    

Nästa som nämner ”Pestkung” är Robban Becirovic (vid avskedsfesten för pappersmagasinet  Close-Up). Också där är Mikael Strömberg med och rycker till: ”Pestkung,” igen. Men… är det namnet på ett rockband? Men va…

Ljudboken. Uppläsare: Fredrik Strage, Mikael Strömberg och Jack Werner.

Ordet/namnet dyker sen också upp på en svåråtkomlig och sketadyr t-tröja: ”Pestkung”, ”Pestkung”, ”Pestkung”… Strömberg blir som besatt, så där besatt som en författare måste bli och vara, mer eller mindre, för att ta itu med och ta sig igenom ett nytt romanprojekt. Tillbaks alltså till romanen som en författarroman, de påhitt i en författares hjärna som till sist till slut efter all denna möda ska leda till en läsvärd, omtyckt roman.

Kanske. Nu börjar Strömbergs faktaletande på allvar. Han jagar efter en ung kvinnlig hårdrockskribent som är svår att lokalisera, men till sist får han kontakt. Det har inte gått så bra för henne. Hon är kort sagt förstörd. Men vad hände med henne? Han lyckas lokalisera försäljaren av denna enda ”Pestkung”-tröja. Varifrån kom tröjan? Vem köpte den? Vad vad?

Han beger sig ut på en road novel genom halva Sverige, till dem som drabbats av ”Pestkung” och till – ja, kanske till – självaste ”Pestkung” själv. Med sig har Strömberg journalist Fredrik Strage, även Jack Werner finns där. Verkligheten som blir overklig. Det autentiska som blir fantastiskt. Det hemska som blir ännu hemskare.

Vad har hänt med ”Pestkung”? Vad hände med dem som träffade ”Pestkung”? Vem är hen? Vad är hen? Eller vad? Finns hen? Eller vad. I så fall: i verkligheten eller i fantasin, blott i den skräcklitterära romanen?    

Det är faktiskt – ordet är läbbigt. För att… ja, allt är läbbigt. ”Pestkung” själv, sökandet efter ”Pestkung”, hur de förändrats, förstörts, deformerats (nej, jag ska inte avslöja mer) som träffade ”Pestkung”. Det är skitläbbigt. Extra läbbigt för att Strömberg skildrar det som så vanligt, så dokumentärt, för att han själv, som författaren Mikael Strömberg är med och skriver, för att Werner och Strage hjälper till, nyfikna de också på ”Pestkung”.

Ja, hur ska det går med dem – med Strömberg, Strage och Werner?

Bara drygt 200 sidor koncentrerad verklig skräck, det är vad romanen – romanen? – ”Pestkung” är. Inte blir det mindre skräckfyllt verkligt heller när de som läser upp ljudutgåvan av romanen – romanen? – också heter Fredrik Strage, Mikael Strömberg och Jack Werner.

Bengt Eriksson

Trivsam trivseldeckare

Lena Risberg
Mord under augustimånen
(Lava)

Deckargenren är stor och bred och djup och allt. Just, allt. Om deckare breddas till krimi så blir genren eller familjen eller den stora krimisläkten ännu större och bredare och djupare och alltså mer ändå.

Deckarloggs red. som förr i tiden främst gillade noir och hårdkokt har på senare år upptäckt att han också kan tycka om motsatsen: mjukkokta deckare, mysdeckare, trivseldeckare, cozy, feelgood-deckare och allt vad de kallas.

Om romanerna är bra, vill säga. De måste vara bra, på sitt sätt, i sin form. Berättelsen, person- och miljöskildringen, språket. Och brottet, oftast mord ju, måste tas på allvar. Oavsett om deckarförfattaren skriver hårt eller mjukt.

Lena Risberg, som jag tyvärr inte läst förrän nu, skriver mjukt och trivsamt. Ett slags trivselromaner med mord eller feelgood där någon blir mördad. ”Mord under augustimånaden” är tredje titeln i en trilogi (eller om serien ska bli längre?) och just en trivsam berättelse, enligt ovan.

Ännu en gång har ett mord skett i bostadsrättsföreningen Konvaljen – allt mer ökänd för kriminalinspektör Ingela Forsman – på Södermalm i Stockholm. Där sker ju alltid mord. Som kriminalinspektören uttrycker det: ”Statistiskt sett, och med den här bostadsrättsföreningens historik, är det med 99 % säkerhet ett mord…”

Det glömde jag skriva: här finns humor också, ett slags småhumor, i det lilla och mjuka.

I bostadsrättsföreningen Konvaljen bor Bim och Ninni. Där pågår för närvarande fasadrenovering. Först på Ninnis sida av huset, Bim klarar sig ännu ett tag från att ha fasaden täckt av gul byggplast och en byggnadsställning utanför fönstret.

Så en morgon när Ninni drar upp rullgardinen får hon syn på en man utanför fönstret. En död man. Ett lik. Han har blivit mördad, konstaterar Ninni. Och även Bim när Ninni hämtat henne. Ett mord, än ett, ännu en gång, har skett i bostadsrättsföreningen Konvaljen.

Både den kriminella och den icke kriminella berättelsen utspelar sig alltså på Södermalm i Stockholm. Det bidrar kanske något att jag själv haft en lägenhet på Södermalm. Men inte ska det vara nödvändigt för att uppskatta ”Mord under augustimånen”.

Berättelsen utspelar sig även på Utö, där Ninni har en sommarstuga. i Stockholms södra skärgård. Där har jag också varit en del och även det bidrar nog. Men… och så vidare.

Lena Risberg skriver och berättar bra, lagom trivsamt (ett ord jag väl upprepat några gånger nu) och lagom pussligt. Spännande är väl att ta i men det är trevligt att läsa om väninnorna Bim (hon för ordet som berättarjag) och Ninni.

Verkligt, också. Trovärdigt (om läsaren liksom kriminalinspektör Forsman kan bortse från Konvaljens mordfrekvens). Ja, verkligt. Det behöver långtifrån alltid vara tufft och hårt för att vara verkligt, ens om det handlar om en deckare.

Deckarloggs red. är faktiskt ganska så förtjust, jag försöka läsa de tre föregående titlarna också. Nu återstår blott frågan: Varför utgivet på Lava, även om detta förlag numera både är ett hybridförlag och ger ut så kallat traditionellt?  

Varför inte ett förlag med bättre marknadsföring? Om Lena Risbergs trivseldeckarserie om Bim och Ninni i bostadsrättsföreningen Konvaljen kommit på, säg, Bokfabriken eller Lind & Co hade jag nog ganska säkert upptäckt hennes deckare från första titeln.

Nu gjorde jag det tyvärr inte.

Bengt Eriksson

PS. Fint bokomslag också, både fram- och baksidan, med Maria Lang-känsla, långt ifrån den återkommande Shutterstockkvinnan. Vem har gjort omslaget? Jag letar och letar men kan inte hitta någon uppgift om det i boken…

Löskokta deckare på väg att kokas hårda

Gösta Unefäldt
Land: Sverige
Genre: landsortsdeckare,
polisromaner i småstadsmiljö

Han inleder böckerna med en brasklapp: ”Varje likhet med nu levande personer eller inträffade händelser är en icke avsedd tillfällighet.”

Sen gör han sitt bästa för att få läsaren att tro att inte bara miljön, Strömstad, är autentisk. Också människorna måste vara hämtade rätt ur verkligheten!

Atmosfärrika deckarromaner – från Stieg Trenters klassiska Stockholmsdeckare till Walter Mosleys hårdkokta Los Angelesdeckare – läser jag gärna med en karta brevid mej. Då och då tar jag en paus i läsningen, slår upp kartan och promenerar eller kör längs samma gator som romanpersonerna.

Unefäldts deckare får mej att längta efter både karta och telefonkatalog! Jag vill kolla namn och telefonnummer! Det kan väl ändå inte vara så att det bor en Evald Larsson i Strömstad? Och att han är polis? Och har telefonnummer 504 13?

Bättre turistguider finns inte. Läsaren får reda på allt, säger a l l t, om Strömstad. Bl a följande uppgifter kan inhämtas i Unefäldts guideböcker/polisromaner:

Själva tätorten Strömstad har femtusen fast bosatta. Sommartid tillkommer femtio, sextiotusen semesterfirare (och då är ändå inte endagsbesökarna inräknade). 

Gösta Unefäldt på Bokmässan i Göteborg 2013.
Foto: Johan Bengtsson / Wikipedia Creative Commons

Polisstationen ligger på Södra Hamngatan, tingsrätten i korsningen Skolgatan-Polisgatan och Strömstads bokhandel på Västra Klevgatan (om den inte hunnit flytta till mer moderna lokaler).

Norge- och Kosterbåtarna lägger till vid Norra Hamnen, Furholmen heter stans populära badö och blir man fikasugen rekommenderas Kaffedoppet nere vid järnvägsstationen, i kvarteret Bukten, de kvarvarande resterna av ett autentiskt fiskeläge.

Unefäldt informerar t o m om att polishuset, i gatuplanet, även rymmer en ICA-affär och ett systembolag (med fjorton kassor och en ölavdelning). Björkmans glasmagasin, Remjes musikaffär, Gretas Garn och Konrad Kristensons Järnhandel Eftr. heter några andra affärer i Unefäldts och verklighetens Strömstad.

Lika noggrann är informationen om romanpersonernas födelseorter, skolor, arbeten, giftermål, barn, skilsmässor, eventuella otroheter, utseende, ålder, längd och vikt samt, några gånger, telefonnummer. Det gäller alla personer: poliserna och övriga huvudpersoner men också bipersoner som bara skymtar på en romansida eller två.

En charmig liten stad, lika gullig som Maria Langs Nora/Skoga. Alla, bofasta, känner alla. Gryt är ett bra exempel, det bästa möjliga. Nils Gryt, chef för ordningspolisen i Strömstad och barnfödd på ett lantbruk i Näsinge, knappt två mil från tätorten, känner varenda människa från norska gränsen till Uddevalla.

Gullig på ytan, vill säga. Vid första anblicken är Unefäldts – och verklighetens? – Strömstad en snäll och vänlig liten stad. Men som Jörgensen, polischefen, utbrister: ”Vad är på väg att hända i vårt lilla, lugna Strömstad?”

Gösta Unefäldt låter Maria Lang möta Ed McBain. Steve Carella & Co förflyttas från storstaden Isola till en svensk småstad. Polischefen Gustav Jörgensen, kriminalkommissarien Bo Kronborg, poliskommissarien Nils Gryt, polismannen Evald Larsson och den kvinnliga kriminalassistenten Pernilla Bitén – som anländer till stan i Polisen och mordet i stadshuset (1992) och gör snabb karriär inom kriminalavdelningen – samt polishusets övriga poliser och andra anställda blir 87:e distriktet i Strömstad.

Gösta Unefäldts polisromaner om ”Poliserna i Strömstad” blev också en TV-serie med Per Oscarsson som kommissarie Jörgensen. Serien kan fortfarande kan ses på SvTPlay. Klick HÄR och kolla.

I Unefäldts polisromaner möts den lilla och den stora världen, den gamla och den nya tiden, den mysiga deckaren av den gamla sorten och den nya, otäcka och realistiska; de är löskokta deckare på väg att kokas hårda.

Ondskan – inte alltid samma sak som kriminalitet – finns både inom kommunen och kommer ditresande. I Polisen och mordet i stadshuset porträtteras t ex stadens osympatiska kommunalråd, Efraim Augustsson (c), också han, förresten, född i Näsinge. I Polisen som vägrade ta semester (1984) är det sommar och sol. Strömstad har invaderats av semesterfirare. Två unga flickor mördas av en seriemördare, en ”psykopat”.

Dessutom kan Unefäldt med några få meningar, liksom i förbifarten, beskriva och kritisera den s k samhällsutvecklingen.

Som när polisassistent Karlsson, också i Polisen som vägrade ta semester, har nattjour. Vid halv fyratiden på morgon får han besök av två flickor – tolv, tretton år, hårdsminkade och haschhöga – som vill låna pengar för att ta sej ifrån ”den här skithögen till stad och tillbaka till storstaden”. En av flickorna börjar knäppa upp knapparna i jeansen: ”Du får knulla oss bägge två.”

Ska man tala om regenter, så var H-K Rönblom den första kungen och Nils Hövenmark den andra. 80- och 90-talens regerande kung i genren svenska landsorts- och småstadsdeckare har hetat Gösta Unefäldt.

Titlar (urval):

Polisen som vägrade svara (1979), tillsammans med Valter Unefäldt
Polisen som vägrade ge upp (1984)
Polisen som vägrade ta semester (1985)
Polisen och den beskedlige utpressaren (1987)
Polisen och domarmordet (1989)
Polisen och mordet i stadshuset (1992)
Polisen och den döde på Holmen grå (1995)
Polisen och Marias hemlighet (1997)
Polisen och mannen som väntade på döden (1999)
Polisen och den oförfalskade ondskan (2001)

PS. Gösta Unefäldt, född 1926, lever fortfarande och har skrivit ytterligare en dryg handfull Strömstadsdeckare efter att ovanstående trycktes i boken ”Deckarhyllan 2” (2002):

Polisen som fick förnyat förtroende (2003)
Dödligt handikapp (2005)
Högt spel (2007)
Hämnden är min (2009)
Den röda nyckeln (2011)
…dömes för mord… (2013)

Bengt Eriksson

Brännström överträffar förväntningarna

Johan Brännström
Ingen ska skonas
(Ordfront)

Whoa!

Med ”Ingen ska skonas” etablerar sig författaren Johan Brännström på allvar som en av vårt lands mest intressanta deckarknåpare.

Debuten med ”Feber” var väldigt imponerande men det är ganska många som lyckas knåpa ihop en habil deckarstory. Det är när succén är ett faktum som pressen och förväntningarna ökar.

Med del två ”Röd signal” lyckades författaren leva upp till förväntningarna. Med del tre ”Igen ska skonas” lyckas han överträffa dem.

Vi får åter igen stifta bekantskap med Mikaela som slutat sitt jobb som journalist och börjat som civilutredare på polisens underrättelseavdelning.

Men hon får ingen mjukstart på sin nya arbetsplats. Ett av de värsta massmorden i Sveriges historia uppdagas i den på ytan lugna förorten Solberga. Mikaela kastas rakt in i elden.

Samtidigt kämpar hennes dotter Vanja med en våldsam konflikt som drabbat hennes bästa vän. Hon slits mellan olika lojaliteter och på tonåringars vis försöker hon fixa allt själv. Men det går inget vidare.

I polisens jakt på massmördaren uppdagas ett spår som sätter utredningsgruppen i ett svårt dilemma.

Jag kan inte avslöja för mycket men här grillas alla karaktärer och tvingas avslöja sina svagheter och styrkor. Det är trovärdigt, mänskligt och olidligt spännande.

Författaren lyckas använda deckarens verktyg för att skapa en spännande samtidsskildring utan pekpinnar. Polisarbetet skildras trovärdigt och relationen mellan Mikaela och tonårsdottern Vanja känns smärtsamt nära verkligheten.

Det märks att författaren har en bakgrund som journalist. Här slarvas inte med researchen. Jag gillar också att fallet har en historisk koppling som jag får lära mig något av.

I lööööve it. Full pott på poängskalan.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu är på gång. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

– Allt eller nästan allt är sant.

Carl Hiaasen
Land: USA
Genre: hårdkokta skämtdeckare,
våldsamma burlesker,
miljödeckare 

Han skriver våldsamt roligt. Med det menar jag att hans deckare är lika våldsamma som de är roliga. Tänk dej att Bröderna Marx åkt till Miami och gjort en film tillsammans med Quentin Tarantino.

Ungefär så är Carl Hiaasens deckare: så groteska och overkliga att man lätt kan få för sej att de måste vara dikt och fantasi – riktiga skrönor! Åtminstone måste han ju överdriva.

Därför passade Hiaasen vid ett besök på Bokmässan i Göteborg på att dementera. I intervju efter intervju upprepade han:

– Allt eller nästan allt jag skriver är sant. Personerna finns i verkligheten, men jag har ändrat deras namn. Det som händer i böckerna har också hänt i verkligheten.

Och han borde ju veta. När Carl Hiaasen inte skriver deckare är han journalist på Miami Herald. Två gånger i veckan skriver han krönikor om Miami: politikerna, advokaterna, knarksyndikaten, husspekulerare osv.

De uttalanden och händelser som inte får plats i kolumnerna, för att de är så overkliga att de inte passar i en nyhetskrönika, sparar han och använder istället i sina deckare.

Hiaasen är född och uppvuxen i Florida, ungefär tre hus från där han bor i dag. Då fanns det djur överallt. Det var grönområden, kanaler och små sjöar. Där pojken Carl brukade campa och fiska, där finns numera inte mindre än fem olika affärscentrum.

I sina deckare går Hiaasen med burlesk vrede och våldsam humor till angrepp mot alla säger ALLA som exploaterar Floridas natur. Genombrottsromanen, ”Tourist Season” (1986, inte översatt till svenska), handlar om en miljögrupp som matar en jättekrokodil med tillfångatagna turister.

Också i ”Blå tunga” (1993), den första av Hiaasens deckare som översattes till svenska, är ämnet turism och miljö. Berättelsen utspelar sej i och kring turistparadiset Amazing Kingdom of Thrills – en kombination av nöjespark, zoo och delfinarium.

Ägaren till detta Disney World gånger hundra heter Francis X Kingsbury. I likhet med många andra omåttligt framgångsrika Floridabor är han inflyttad. I likhet med många andra nyblivna Floridabor är han också en brottsling på flykt.

Amazing Kingdom of Thrills har en turistattraktion man är ensam om: ett par sällsynta blåtungade mangosorkar (så sällsynta t o m att någonting sådant inte existerar vare sej i uppslagsböckerna eller djurvärlden). De blåtungade sorkarna stjäls av, ska det visa sej, en ”gammal tant”: en äldre, gråhårig miljöaktivist som grundat organisationen Vildmarkens mödrar (med den militära grenen Naturens räddningskommando).

Verkligheten är inte mindre burlesk i den följande romanen, ”Striptease” (1994). Här handlar det om politik, lag och moral.

För att ha råd att anlita en advokat arbetar Erin Grant, en  av huvudpersonerna, som stripteasedansös. Hon kämpar för att få vårdnaden om sin dotter. Men domaren anser att hennes f d man – narkoman och tjuv (han stjäl rullstolar!) – är bättre lämpad som vårdnadshavare. Det vet domaren av egen erfarenhet: domaren är nämligen stamgäst på stripklubben!

Bland stamgästerna på klubben Eager Beaver i Fort Lauderdale finns också en kongressledamot, som betuttat sej i strippan Erin. Vid ett besök på stripklubben blir kongressledamoten så sotis på en annan besökare att han slår rivalen i huvet med en champagneflaska.

(Hiaasen hävdar bestämt att händelsen hämtats rätt ur Miamis verklighet. Politikern existerar, fast har ett annat namn.)

Vid sidan om journalistik och författande har Carl Hiaasen också skrivit texter till några rocklåtar. Albumet ”Mutineer” med Warren Zevon innehåller bl a en text, ”Rottweiler Blues”, om det allt mer våldsamma och skjutgalna Miami: våld, som föder våld, som föder våld, som…

Hiaasen beskriver en man som har en pistol i lådan till nattduksbordet, ett maskingevär vid sovrumsdörren och en skottsäker väst som han alltid tar på sej när han går och handlar. Refrängen lyder:

Don’t knock on my door  If you don’t know my rottweiler’s name

Fler Florida-deckare:

Mellan ”Farlig grannlåt” (1965) och ”Ett stilla vinterregn” (1987) publicerade John D. MacDonald en lång serie deckarromaner om Travis McGhee, amatördetektiv och bosatt på en husbåt i Bahia Mar vid Fort Lauderdale (inte alls långt ifrån där Carl Hiaasen växte upp).

Hoke Moseley – huvudperson i flera romaner av Charles Willeford, bl a ”Miami blues” (1988) – är detektiv vid Miamipolisens mordrotel. 

Också James W. Hall använder södra Florida som miljö i sina deckare. ”I skydd av dagsljus” (1988) var Halls debut som deckarförfattare.

Med ”Guldlock” (1979) inledde Ed McBain ännu en serie deckare. Huvudpersonen, Matthew Hope, är advokat i staden Calusa, Florida.

Elmore Leonard har skrivit flera hårdkokta deckare, t ex ”LaBrava” (1985) och ”Maximum Bob” (1993), med Florida som miljö.

Lawrence Sanders skrev bl a en serie hårdkokta skämtdeckare om Archy McNally, playboy och detektiv i det soliga Florida. Den första boken i serien heter ”McNallys hemlighet” (1993).

På nätet:

www.carlhiaasen.com
Hiaasens officiella hemsida.

https://www.miamiherald.com/search/?q=Hiaasen
Hiaasens krönikor från Miami Herald kan läsas på tidningens nätsida.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan” (BTJ Förlag 2002)

Titlar (i svensk översättning):
Blå tunga (1993) Övers: Johan Günther.
Striptease (1994) Övers: Johan Günther.
Orkanens öga (1996) Övers: Johan Günther.

Romantitlar på engelska:
Tourist Season (1986)
Double Whammy (1987)
Skin Tight (1989)
Native Tongue (1991)
Strip Tease (1993)
Stormy Weather (1995)
Naked Came the Manatee (1996)
Lucky You (1997)
Sick Puppy (2000)
Basket Case (2002)
Skinny Dip (2004)
Nature Girl (2006)
Star Island (2010)
Bad Monkey (2013)
Razor Girl (2016)
Squeeze Me (2020)

Tillsammans med William Montalbano:
Powder Burn (1981)
Trap Line (1982)
A Death in China (1984)

Underbar avslutning på magnifik kvartett

Ray Celestin
Djävulsvind
Övers: Hanna Williamsson
(Southside Stories)

Efterlängtad var den, den fjärde och avslutande delen av Ray Celestins fantastiska nittonhundratalshistoria, och nu finns ”Djävulsvind” ute på svenska.

Trots skyhöga förväntningar på denna spännande berättelse om brottslighet, vänskap, jazzmusik och det amerikanska samhällets utveckling via fyra nedslag med inledningen i New Orleans 1919, och nu avslutningen i Los Angeles 1967, är jag fylld av läslycka när texten avslutas på sidan 543.

Det finns författare som är bra på research, det finns författare som är otroligt imponerande skickliga på research och så finns det Ray Celestin som spelar i en helt egen division där ingen detalj är för liten för att undersökas.

Helheten är fiktion men denna helhet är fylld av verklighetens människor, händelser och detaljer vilket skapar en sällsynt trovärdig närvarokänsla i en berättelse som annars innehåller dramatik på högsta nivå. Vi får återse Ida Young, numera pensionerad privatdetektiv som åter får rycka in, och hennes goda vän från barndomens New Orleans, den nu åldrande Louis Armstrong som till sin sorg fått läkarbesked om att han kanske inte får spela sin älskade trumpet mer.

Jag träffade Ray Celestin för fem år sedan när han besökte Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall; en mycket sympatisk person, smal, ganska kort till växten, ödmjuk, en man som inte framhäver sig själv, inte tar plats i onödan.

Hans blygsamma uppenbarelse har få samband med det storverk som hans nu avslutade romankvartett ”City Blues Quartet” utgör, mångfaldigt prisbelönta böcker runt om i världen: ”Yxmannen” som kom på svenska 2016 och utspelar sig i New Orleans 1919, ”Mafioso” (2017) utspelar sig i Chicago 1928, ”Gangsterns klagan” (2019) utspelar sig i New York 1947, och avslutande Djävulsvind (2022) utspelar sig i Los Angeles 1967.

Han är rätt extrem på många sätt, den detaljerade researchnivån har jag redan nämnt men det finns också ett rätt detaljerat regelverk där till exempel varje bok präglas av en specifik tid, en plats, en årstid, ett väder men också av en med boken samtida låt som styr bokens språkliga melodi i handling och tempo. Jag rekommenderar verkligen hans webbsida där det finns en hel del sidomaterial som referenslistor, kartmaterial, bildgallerier och spellistor till böckerna (inte så mycket kring den nya boken än, men det kommer säkert).

Det finns något vetenskapligt i hans sätt att arbeta som lätt skulle kunna resultera i riktigt tråkiga texter med uppräkningar av alla de detaljer han forskat fram men så är det inte alls. I stället använder han så skickligt allt detta material till att ge läsaren en fantastisk närvaro; i läsningen lever man verkligen på de platser och i de tider som han beskriver, man känner närvaron i miljöerna och tidsandan i det som händer på riktigt i New Orleans, Chicago, New York och Los Angeles med allt det vackra och allt det riktigt hemska.

För att texter ska bli riktigt levande krävs starka karaktärer och genomgående i hela serien finns Ida Young (tidigare Davies) som under den långa resan gått igenom en hel del prövningar. Att som svart ung kvinna ta sig fram i rättsväsendet var inte enkelt men så småningom blev hon mycket respekterad för sin skicklighet och sin starka moral och lyckade bygga upp en egen detektivbyrå.

Nu är hon inte ung längre, har sålt byrån och dragit sig tillbaka som pensionär i Los Angeles. Men pensionärstillvaron avbryts av ett telefonsamtal; en ung kvinna har hittats mördad på ett motell, hon hade en lapp med Idas namn och telefonnummer, och LAPD vill veta varför. Det blir starten för en lång händelsekedja för Ida.

Hon växte upp i New Orleans med en pappa som var musiklärare och han upptäckte en ung strulpojke med stor talang, Louis Armstrong (då oftare Lewis), som han engagerade sig i. Lewis blev mer eller mindre inkluderad i familjen, Ida och han blev nästan syskon och de har varit nära vänner genom hela livet.

Ray Celestin. Foto: Nick Redman

Utöver sin välkända musikerkarriär är han i denna serie en sorts doktor Watson till Ida, så även här; även om han är åldrande och sjuk turnerar han fortfarande flitigt och kommer nu till Los Angeles.

Förutom dessa två återkommande karaktärer finns i nya boken en annan huvudperson, Kerry Gaudet. Hon och hennes lillebror Stevie har haft en riktigt tuff uppväxt i Louisiana, de enda de egentligen hade var varandra, de står varandra mycket nära. De kom fram till en plan när hon var arton: hon skulle ta värvning för att få en gratis utbildning till sjuksköterska.

I avtalet ingick tjänstgöring i Vietnamkriget men när den perioden var slut skulle hon hämta sin bror för att de gemensamt skulle kunna bygga upp ett liv någon helt annanstans. Men Stevie stod inte ut, flydde till Los Angeles och fastnade i missbruk. Nu får Kerry ingen kontakt med sin bror, han är försvunnen och hon är vansinnig av oro, inte minst för att det går en mördare lös i området, en mördare som tycks välja ut sina offer på måfå.

Under en veckolång permission tar hon sig från Vietnam till Los Angeles för att försöka hitta honom. Hon skrämmer de flesta hon möter, hon har svåra brännskador från en felaktigt fälld napalmbomb som fortfarande innebär prövande smärtor, men hon är stark och smart.

En fjärde viktig karaktär är Dante Sanfelippo, ungefär jämnårig med Ida och Louis längtar han efter ett annat liv, snart, alldeles efter jul, ska han och hustrun Loretta avsluta köpet av en vingård där de ser framför sig en fin pensionärstillvaro där även vuxna dottern Jeanette ingår.

Dante har en lång karriär bakom sig som ”fixare” inom maffian, den som alltid hittar smarta lösningar, kompromisser mellan rivaliserande familjer och mycket annat, den man vänder sig till när man inte ser någon annan lösning. Motvilligt har han accepterat ett sista uppdrag från maffiabossen Nick Licata, han hade egentligen inget val.

Nicks rätt misslyckade son Riccardo hade åkt fast med arton kilo kokain i bilen. Han satt häktad ett bra tag innan han en dag ringde till pappa och vädjade om att han skulle betala en enorm borgen, sonen var tydligen livrädd för något, pappa betalade och sonen släpptes fri för att sedan försvinna direkt. Dantes uppdrag är att hitta Riccardo och han har bara någon vecka på sig.

De är de fyra viktigaste karaktärerna men det vimlar av intressanta karaktärer från alla möjliga samhällsskikt, en del fiktion och många verkliga personer.

Med en intelligent berättarteknik för oss författaren mellan de olika skeenden där de fyra huvudpersonerna förekommer, bland mycket annat verkar det finnas en del kopplingar mellan det fall som Ida driver och hennes egen bakgrund. Naturligtvis rör sig de olika skeendena närmare varandra och växer samman i en allt större berättelse med en storskalig brottslighet, fastighetsspekulationer, narkotikahandel, omfattande korruption; en pågående samhällsförändring som skadar väldigt många människor.

En central del av kvartetten är skildringen av den amerikanska maffians utveckling under 1900-talet.

I den avslutande delen är den på fallrepet, de nya ledarna har inte riktigt samma makt som tidigare, eller kanske snarare håller den på att byta skepnad. Efter decenniers kamp mellan maffians verksamhet och andra delar av samhället håller gangsterrollen på att tas över av andra sorters kriminella och korrumperade makthavare inom näringsliv och samhälle, inte minst inom rättsväsendet.

Celestin ger en, naturligtvis väl underbyggd, bild av denna process från det sena sextiotalet vilket också skickligt förutspår vad som komma skall även om det kommer att dröja ända till 2016 innan en representant för denna process, Donald Trump, till och med skulle kunna erövra presidentposten, då tack vare kraftigt stöd från sin gangstervän Vladimir Putin.

Vi känner igen denna samhällsutveckling från just Ryssland där maffia och politik under några decennier fusionerats till en kriminell statsmakt. Även om processerna i Ryssland och USA skiljer sig kraftigt åt i sina uttryck finns en del likheter i kärnorna som Celestin skickligt lyfter fram, till exempel när det gäller sambanden mellan flödet av narkotikamiljarder och USAs inflytande över olika länder i Latinamerika.

Celestin balanserar här på gränsen till konspirationsteoriernas farliga värld, men han balanserar väl. En del av händelserna i texten som kan förefalla som absurda påhitt av en alltför fantasirik författare är faktiskt både verkliga och väldokumenterade. Att skilja på vad som är fiktion och vad som är verklighet i hans texter är inte enkelt men det utgör också ett fascinerande element i läsningen.

Naturligtvis är det, liksom tidigare delar, fantastiskt välskrivet och spännande, översättningen av Hanna Williamsson ska också ha beröm liksom Niklas Lindblad för seriens särpräglade omslag. Jag är mycket avundsjuk på dig som inte läst det fantastiska verk som denna kvartett utgör, du har en härlig läsupplevelse framför dig!

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

När förorterna krockar

Malin Persson Giolito
I dina händer
(W&W)

Malin Persson Giolitos nya roman ”I dina händer” innehåller svaret på varför jag läser deckare och annan krimi. Nämligen:

När deckare och annan krimi är som bäst kan de också vara den bästa litteraturen, Ja, överhuvudtaget: den litteratur som bäst förmår att skildra den verklighet – eller de verkligheter – som jag, du och andra ingår och lever i.

Deckare och annan krimi blir då skönlitteratur som förmår att skildra verklighet och människor både närmare och djupare än journalistik. Ordagrant: på djupet. En sådan deckare kan också bli en handbok i att tänka, handla och leva.

Detta är alltså själva anledningen till att jag – ända sen jag lärde mig läsa, nästan från den allra första bok jag fick i händerna – har läst och fortsätter att läsa deckare och annan krimi – och envisas med att hålla igång Deckarlogg.

Nu skulle jag också kunna skriva något – och långt – om förhållandet mellan poesi och krimi, de två litterära genrer eller områden som jag håller högst och dessutom anser är varandras syskon. Det finns många likhetstecken.

Men det får bli en annan gång.

Malin Persson Giolitos nya deckare, krimi- och samhällsroman inleds på ett sätt som blott de skickligaste krimiförfattarna kan inleda. ”I dina händer” är inte en ”Vem gjorde det”-deckare utan en ”Varför skedde det”?

Hennes berättelse börjar med att en ung pojke skjutits ihjäl av en annan ung pojke. (På en lekplats, det kan viktigt att notera. Samma lekplats där pojkarna träffades när de var ännu mindre, riktigt små.) Det här får läsaren reda på direkt så jag går inte händelserna i förväg och avslöjar för mycket.  

Ja, det anges direkt i baksidestexten: ”Redan någon timme efter larmsamtalet hämtas fjortonåriga Dogge till förhör, jämnåriga Billy är skjuten på lekplatsen där de brukade hänga som små, och Dogge höll i vapnet.”

Billy och Dogge, egentligen Douglas, växer upp med och bredvid varann: i samma förort till Stockholm eller snarare i samma Förortsstockholm, två olika förorter precis bredvid varann. (Jag kan inte låta bli att tänka på min egen uppväxt i Johanneshov-Enskede där kvarteren och klassamhället möttes, barnrikesjukhusen och villorna.)

Billy bor med sina tre syskon och sin mamma (pappan är borta ur familjen) i en för liten lägenhet i den fiktiva men så verkliga förorten Väringe. På andra sidan motorvägen, med en gångtunnel emellan, bor Billy i den likaså fiktiva men verkliga villaförorten Rönnviken med golfbana och privat gymnasium.

(Här är en skillnad mot min uppväxt, då gick ”alla” i samma skola. Klasserna möttes i varje klass, var det bättre?

Malin Giolito Persson. Foto: Anna-Lena Ahlström

Och att jag gång på gång kommer att tänka på och jämföra med min egen uppväxt i Stockholms söderförorter beror förstås på Malin Persson Giolito, hur hon skildrar platserna och miljöerna, får det fiktiva att bli så verkligt att jag kan inte låta bli.)

Värpinge är den sortens förort där kriminalitet och våld hör till vardagen. Rönnviken är den sortens förort där det väl varken finns kriminalitet eller våld. Miljöerna möts genom Billy och Dogge, eller egentligen på grund av Billys mamma, som tar med sin son till den lugnare lekplatsen på andra sidan motorvägen.

Det var så de möttes, Billy och Dogge, som sexåringar.

Förorten – eller förorterna – presenteras och porträtteras genom föräldrarna, lokalpolisen,  livsmedelshandlaren, en ung gängledare och så vidare. Malin Persson Giolito varvar nu- och dåtid och hon varvar dem sömlöst. En svårt metod men hon klarar av det, lyckas få miljöerna och personerna att bli allt mer verkliga och riktiga.

Något särskilt språket också, hennes hanterande av språket. Hur hon med en enda mening kan få läsaren, alltså mig, att inte bara läsa om personerna och miljöerna utan jag ser dem, ser dem där de lever, nästan känner deras tankar, jag är med. (På vilken sida om motorvägen bor jag?) Det måste ha tagit lång tid att formulera dessa meningar, välja de exakt rätta formuleringarna.

Hon gör det inte enkelt för sina personer – eller för sig som författare – eller oss som läsarna. Utan hon beskriver Förortssverige och hela Sverige som ett komplext och komplicerat samhälle. Hur ska detta kunna rättas till? Men vad ska göras? Vad måste politikerna göra? Och vi, var och en?

De enkla svar som det blivit allt mer populärt = populistiskt att leverera av allt fler politiker finns inte i Maria Persson Giolitos roman, inte i hennes samhälle. Hon ger, åtminstone mellan raderna, komplexa svar på komplexa frågor. Eller rättare sagt: svaren får hänga i luften för dig och mig. När jag lägger ut min recension på Deckarlogg verkar det som om även flera recensenter inte vill ha några svåra frågeställningar.

Även recensenterna vill ha enkla svar. Min åsikt: ”I dina händer” är en angelägen, ja, ordagrant livsviktig roman. En deckare och annan krimi som allra bäst. En, jag vågar fastslå det redan nu, roman som vid årets slut kommer att återfinnas bland 2022 års bästa deckare och annan krimi.

Sist en brasklapp: Men… Det var kanske inte Dogge som sköt? Egentligen.

Bengt Eriksson

Pastisch och parodi på allt eller det mesta

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Danskan Jenny Lund Madsens deckardebut blir jag inte klok på.

Vilken genre? Bra eller uselt? 

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare.

Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare.

Hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare.

Det går trögt. Inte så lätt, nämligen.

 ”Trettio dagars mörker” är en pastisch och parodi på det mesta: deckare till innehåll och språk, finlitterära fördomar, fiktiv och verklig kriminalitet, det mörka isländska deckarundret…

Efter att ha läst klart tänker jag: Det var en märklig deckare. Olik det mesta.

Måste jag rekommendera.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst juni 2021

Anders Roslund

Litapåmig

(Albert Bonniers)

Roslund är en av de svenska deckarförfattare som skriver som allra mest och bäst i minnet efter Sjöwall/Wahlöö. Han skriver samhällsromaner, romaner om människor i dagens samhälle, verkligheten idag. Han använder sig av den form han tycker fungerar bäst för ändamålet: spännings- och polisromanen, deckaren.”Lita på mig” anknyter till en tidigare titel i serien, ”Box 21”. Trafficking och prostitution återkommer som ämne, i den nya romanen såväl som i den verklighet de flesta av oss aldrig får kontakt med men vet att den finns. Att detta är dessa unga kvinnors så kallade liv. Resultat: en samhällsroman och seriös litteratur som tar både sig och sitt ämne på största allvar.

Leif Appelgren

Ingen ond man

(Lind & Co)

Appelgrens ”Ingen ond man” sticker ut i årets flod av spänningsdebutanter med ett ovanligt och intressant grepp! Själva grundkonceptet, förortsgangsters möter innerstadens relativa överklass, kan lätt få en att känna vibbar av Jens Lapidus; inte minst eftersom bägge författarna är jurister. Gemensamt är också hög trovärdighet i helt olika klasskontexter och i rättssystemet. Men där tar likheterna slut. Språk och berättarteknik är helt olika och när Lapidus, utöver själva spänningsberättelsen, lutar sig mot ett samhälleligt perspektiv drar sig Appelgren mer mot det privatmoraliska. Kommer han Appelgren att nå samma framgångar som Lapidus? (Ur Anders Kapps rec.)

Ninni Schulman

Dagen är kommen /

Hagforsserien

(Forum)

Schulman har nått seriens ände. Med sjunde titeln ”Dagen är kommen” avslutas hennes Hagforsserie. På ett nära nog perfekt sätt har hon kombinerat polisroman, landsbygd- och småstadsdeckare. Hennes lika kriminella som mänskliga romaner utspelar sig verkligen i Hagfors med värmländsk omnejd. Nyckelord: verkligen. Det ska bli jul, datumet är den 22 december. Genom ett intensivt snöfall är Heidi på väg med sin familj, maken Kent vid ratten och i baksätet barnen Ella och Sam, i bil från Gävle för att fira jul med föräldrarna Harry och Inga i vad som var hennes barndomshem strax utanför Hagfors. Ingenting blir som tänkt. Det blir hemskt.

Mats Berggren

Den vita glöden

(Opal)

Berggren har tilldelats Spårhunden (som spänningsförfattare för ungdomar) och Ivar Lo-priset (för engagerat, konsekvent och nydanande författarskap). Förena priserna till ett gemensamt och han blir vad han är: en arbetarförfattare som skriver ungdomspänning med verkligheten som grund. Han skildrar Orten och dess unga invånare. Alsta heter den till namnet fiktiva men till beskrivningen verkliga förorten. Liknande, ja, nära nog identiska förorter,  som förstäder för sig, finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Och även i Södertälje, där Berggren föddes, växte upp och började jobba på Scania.

Gretelise Holm

Funnen död

Övers: Helena Stedman

(Harper Collins)

Danmarks deckardrottning har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det. Människokärlek, trots allt. Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir men också polisroman och samhällsdeckare. Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse. Mord? Självmord? Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin? Eller Sarah, deras dotter? Dessutom tillkommer en så kunnig – ja, verklig – skildring av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Läsvärd och spännande roman för alla – men kanske särskilt för blivande författare med så kallade bokdrömmar

Marcus Eklund

Utgiven på låtsas –

dömd på riktigt

(Miders förlag)

Två berättelser i en roman, med varsin spänningstråd.

Den ena berättelsen handlar om Alex Björk, ung man bokdrömmar, som efter många refuseringar äntligen fått ett positivt svar om sitt inmejlade manus, dock från ett hybridförlag. Den andra om att samma unge Alex, anställd på en förskola, blir anklagad och åtalad för att ha slagit ett barn.

”Utgiven på låtsas” är alltså titeln på den första berättelsen eller romanen. ”Dömd på riktigt” är titeln på den andra berättelsen eller romanen. Just orden ”roman” och ”romaner”, för bägge hade kunnat bli sin egen roman, så väl uttänkta är de.

Marcus Eklund kan skriva, dessutom. Han skriver med en enkel, lätt slängig prosa, som både är lättläst och speglar debutförfattaren och huvudpersonen. Boken kunde lika gärna ha varit skriven av Alex Björk som Marcus Eklund.   

I den första berättelsen, ”Dömd på riktigt”, kommer spänningen med intrigen: ett par pojkar bråkar på föris och Alex försöker stoppa det med resultat att han blir anklagad för att – medvetet – ha slagit den ena pojken, han polisanmäls, åtalas och…. De följande domstolsskildringarna är extra väl skrivna och förmedlade.  

Att också ”Utgiven på låtsas” blir en spänningsberättelse beror på att hybridförlaget som antar Alex Björks bokmanus är ett skurkföretag. Finns det såna svenska hybridförlag? Där författaren får betala hela bokutgivningen men förlaget inte gör någonting för att boken ska komma ut och inte bryr sig om sånt som kvalitet, aldrig tar en extra kostnad utan allt ska författaren betala.

Till sist undrar Alex, som blir allt mer undrande, arg och revanschlysten, om förlaget ens läser manusen till de böcker som man skriver kontrakt med författare om att ge ut. Förlaget är kanske enbart intresserat av få in stålar – att författaren ska betala pengar till förlaget? Där upphör det så kallade förlagets intresse.

De två berättelserna varvas, bägge är intressanta, spännande, underhållande. Marcus Eklund hoppas också i tiden, noga räknat mellan tre tider: då (2019), nu (2020) och sen (2021). Inte riktigt lika förtjust i det, jag tycker det kan bli lite väl hoppigt fram och tillbaks ibland. Läsaren måste hålla noga koll på varje kapitelrubrik för att veta var – då, nu eller sen – berättandet befinner sig.

Desto mer förtjust är jag i den tunna hinnan mellan fiktion och verklighet. Sånt lockar mig alltid, när jag som läsare inte riktigt kan veta vad som är påhitt i en roman och vad som faktiskt har hänt, i verkligheten. Gränsen där fiktionen övergår i fakta; realism, dokumentär. Var går den?

Hur mycket som händer i boken, händer eller har hänt i verkligheten? Hur mycket av Alex Björk är Marcus Eklund? Hur mycket av Marcus är Alex? Jag vill inte avslöja för mycket men Alex bestämmer sig för att hämnas på hybridförlaget – och förhandstips, han kommer att lyckas – genom att ge ut ännu en bok på samma hybridförlag.

Hur har Marcus gjort? Nej, hans nya roman är utgiven på ett förlag, medan hans debutroman kom på ett annat. Det stämmer inte. Men frågan är vilken sorts förlag som hans nya förlag är… Hans förra förlag var däremot, just det, ett hybridförlag. Inte helt klart alltså – men nog ändå lite misstänkt.

Nu har jag inte hört några onda ord om just detta hybridförlag, det bör påpekas, men om vissa andra så kallade hybrider har det tisslats och tasslats, viskats och ropats, och riktats kritik som gått ut på precis vad som anges i romanen ”Utgiven på låtsas – dömd på riktigt”. Frågan finns här, hela tiden: Hur mycket har Marcus Eklund hämtat rätt ur verkligheten? Hur mycket är sant?

En sak är alldeles säker: Blivande författare med så kallade bok- och författardrömmar borde vara extra intresserade av att läsa Marcus Eklunds ”roman”. Dessutom har han åstadkommit en välskriven och högst läsvärd roman – för alla.

Bengt Eriksson