Politiker mördas i Värmland

Lotta Lundh

Fadern

(Lind & Co)

Lotta Lundh återvänder för fjärde gången till Värmland och sin kriminalkommissarie i Sunne. Spännande och verklighetsnära, tycker recensenten Bengt Eriksson.

Lotta Lundh är bra på att berätta: placera kriminalitet bland människorna, i samhället och vardagen. Hennes fjärde Värmlandsdeckare med kriminalkommissarie Erik Ljung i Sunne är ännu ett bevis.

Sunnes kommunalråd och hustru kör hem efter en fest. Hon går in medan han skottar garageuppfarten. Så hörs ett pysande ljud, hon går ut igen och finner sin make död, skjuten.

Så inleds ”Fadern”. Titeln syftar på kommunalrådet men också på kriminalkommissarien. Bägge gifta och fäder – men hur är de, egentligen, som fäder och män? Denna extra diskussion förs än på, än mellan raderna. 

Berättelsen håller fast mig, trots att utredningen går trögt. Fler trådar (i lilla Sunne med omnejd?): kvinnomisshandel, politikerhat, trafficking. Lundh snubblar ibland på språket och upplösningen går lite väl snabbt och olustigt.

Romanen kunde ha fördjupats med fler boksidor. Fast övervägande: verklighetsnära spänning.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Upptäck och återupptäck den ömsinte polisen i Helsingborg

Deckare skrivs, blir lästa och glöms. Till och med deckarserier startas och avslutas för att sen glömmas bort.

Ibland kan det, tycker jag, bli för mycket jagande efter de senaste nya titlarna inom deckare och annan krimi. Det finns ju så många äldre utgivningar som förtjänar att upptäckas av nytillkomna läsare.

Deckare som var bra då och har stått sig: de är fortfarande bra. Till exempel den serie om polisen Joakim Hill i Helsingborg som Bodil Mårtensson debuterade med i slutet av 1990-talet. Hon har sen dess övergått till andra romaner, serier, genrer och även åldrar.

Men nu – och det är nog det bästa med strömningstjänsterna, om jag får säga – återupplivas allt fler äldre deckare och annan krimi i form av ljud- och ibland också e-böcker. Så är det bland annat med Joakim Hill-serien.

Upptäck, om du inte läst, och kanske också återupptäck, om du läst!

——————————————————————————–

Bodil Mårtensson

Konsten att dö

(Prisma,

återutgiven av Word Audio)

Även om brotten begås i nutid är det som om tiden stannat i många av de kriminalromaner som idag skrivs och publiceras i Sverige. Till stämning och tempo hör de hemma på 50- och 60-talen, då Stieg Trenter och Vic Suneson skrev sina deckare, snarare än i 2000-talets svenska samhälle och städer.

För den skull behöver de inte vara dåliga deckare och romaner. Men resultatet blir inte den vassa skalpell som snittar upp samhällets variga bölder, vilket åtminstone jag gärna vill att en modern deckare ska vara och göra.

Liksom de föregående titlarna utspelar sig Bodil Mårtenssons fjärde polisroman, ”Konsten att dö”, i och kring Helsingborg. På omslaget beskrivs romanen som ”en rapp, spännande och erotiskt laddad thriller”.

En riktig och rättvis beskrivning. Men trots miljön och  alla morden (ett innan berättelsen ens har börjat, tre stycken i boken och eventuellt två till före upplösningen) tror jag att dagens deckarläsare är så vana vid ännu mer och grövre våld, både i fiktion och media, att de – vi – läser Mårtenssons deckare  som underhållning och verklighetsflykt, för att få en stunds av avkoppling.

Stick in näsan mellan till exempel sidorna 18 och 19: visst luktar det Trenter? Ingen hade förvånats om  journalissan från Expressen/Kvällsposten/GT (haha, ett internt skämt bland journalister) haft med sig Harry Friberg som fotograf till den nedbrunna stugan (med innebränt lik) på Söderåsen.

Bodil Mårtensson skriver bra: pådrivande och lättsamt, kommatecken och punkter på rätt ställen, en glimt mellan raderna, man läser vidare utan att fastna i formuleringar. Också kriminalgåtan – konstskojeri på dödligt allvar – är bra ihopvävd.

Fast tillåt mig tvivla på att den kvinna finns som kan bli uppraggad av och älska med sin döde, före detta man utan att märka att det är hennes dödförklarade make. Även om man plastikopererar sig och byter utseende så är väl vissa kroppsdelar intakta?

 Den mansroman som finns i polisromanen uppskattar jag mest. Joakim ”Joe” Hill, kommissarie, man, make och far, skildras lika ömt som verklighetsnära. Ja, sådana män finns idag! Pappas kärlek till sin lilla dotter Bia är rent hjärtknipande.

Så något av det jag skrev inledningsvis bör jag nog ta tillbaka. Porträttet av kommissarie Hill är högst modernt. Jämför med Vesper Johnson (hos Trenter) och O P Nilsson (Suneson)…

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2002

Mamma, pappa, barn

Viktoria Höglund
Den som haver barnen kär
(Southside Stories)

Några lovande deckarförfattare som debuterat de senaste två, tre åren: Lina Bengtsdotter, Maria Adolfsson, Sofie Bjarup, Mikael Fuchs, Stina Jackson, Aline Lilja Gladh, Frida Moisto, Kicki Sehlstedt, Karin Valtersson… Nu skriver jag också in Viktoria Höglund på listan med bra svenska deckardebutanter.

Fast ”Den som haver barnen kär” kan knappt ens kallas spänningsroman utan är snarare en feel life-roman med spänning. Inget våld och inget blod men spännande och drabbande så det känns in i hjärtat blir det ändå.

Viktoria Höglund den-som-haver-barnen-karHöglund skildrar föräldraskap: mamma, pappa, barn. Hon beskriver hur människor och deras liv förändras när de blir föräldrar. Eller de som vill men inte kan få barn.

Det börjar med denna hemska mardröm: en tvååring försvinner från en förskola i Stockholm. Och snart ska fler barn försvinna. Alla drabbas av försvinnandena, föräldrarna förstås men också personalen.

Psykologen Malin Dahl kallas in för att stötta förskolepersonalen, även föräldrar söker sig till henne.

Bra idé att låta en psykolog, som dessutom har sin egen familj med småbarn, lära känna personerna och agera romandetektiv. Här finns också en polis, Stefan Lindgren, ingen dålig kriminalare men lite fyrkantig och väl cynisk, som råkar ha varit Malins älskare.

Viktoria Höglund debuterar med en alldeles för verklighetsnära deckare som bör kunna förena feel good- och kriminalgenrernas läsare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Sommardeckare under päronträdet (1): Björn Hellberg som deckardebutant

Björn Hellbergs nya det vill säga årets men egentligen hans debutdeckare ”Gråt i mörker” (Lind & Co) från 1981, nu återutgiven, är ju betydligt bättre än vad jag kom ihåg. (Nog var det den här som jag i egenskap av (skräp)kulturredaktör på Schlager gav till Susanne Ljung för recension? Vill minnas att hon skrev ner den.)

Men alla dessa år senare tycker jag att den är bra, hade den varit ny för i år så hade jag recenserat och utnämnt den till en av årets bästa debutdeckare.

Också Hellbergs första i polisserien om Staden och kommissarie Sten Wall, rätt gammal redan då och något lite väl men inte så mycket äldre skulle han bli.

Björn Hellberg debut”Gråt i mörker” skildrar en knivmördare, någon – en man nog men inte säkert – som hoppar på kvinnor i offentliga rum och knivmördar dem. Väl och tajt berättat, så tajt att kan det vara så att Hellberg gjort en viss revidering av språket? Nej, tänker inte se efter, spelar roll, nu läser jag nyutgåvan.

Bra berättat; realistiskt, verklighetsnära. Lika mycket en samhälls- som en polisroman. Och det som skulle bli Hellbergs kännetecken, hans signum, finns redan här, genast från början.

Nämligen medkänslan, hans sociala patos. Här är det ju grova brott också, minst sagt. Men Björn Hellberg ser till sociala sammanhang, hur en människas uppväxt har varit, hur hen blivit behandlad av andra människor, hur detta påverkat människans liv.

Hur det kan föda brott av värsta sort. Vilka som har ansvaret: Kan det vara samhället = vi alla?

Bengt Eriksson