Liten rapport om vad som varit och är på gång för Deckarlogg

Jag lever ett stilla Coronaliv
mellan Ica och apoteket 
tar ibland också en sväng till Systemet

eller hur den amerikanske poeten Lawrence Ferlinghetti skulle ha diktat om han bott på Storgatan i Vollsjö.

Här följer en rapport om en del som Deckarlogg har gjort, annat som inte hunnits med ännu och sånt som ska göras…

Några deckare från och om Japan har jag läst tidigare – som Natsuo Kirino (om och från) och David Peace (om). Nu har jag – snart – också tagit mig igenom thrillern/polisromanen ”642″ av Hideo Yokoyama.

Jag själv litenNej, inte i betydelsen svårt och ovilligt utan för att det är en lång roman: 619 sidor (i översättning av Yukiko Duke och utgiven av Ersatz – undrar om något annat svenskt förlag hade vågat sig på en så lång japansk deckare och/eller krimi?).

Har läst i etapper och är snart klar nu – sen blir det recension.

Karin Alfredssons ”Roger och Rebecca” (Bokfabriken) har jag recenserat åt Gota Medias tidningar så det kommer en recension i bl a Borås Tidning och även här med tiden. Tills vidare ska jag bara skriva att jag undrar om inte Alfredsson är ännu bättre när hon inte skriver deckare?

Som här: ett slags, tja, känn hela livet-roman.

Kristina Ohlssons ”Mysteriet på Ödeborgen” (Bonnier Carlsen) tänkte jag recensera nu i eftermiddag åt Opsis Barnkultur. Gillar Ohlssons barndeckare, tycker att hon är bättre som barn- än vuxendeckaförfattare. Ursäkta, det var kanske fräckt uttryckt, men faktiskt.

Recensionen av den nya barndeckaren kommer också på Deckarlogg – framöver. I helgen är det sen dags för läsning av ytterligare tre svenska deckar/krimi/spänningsdebutanter. Amen, slutar de aldrig att debutera!

Om nu ”Bakvatten” (Norstedts) av Maria Broberg är en krimi? I alla fall spänningsfylld, har jag bläddrat och sett. En nästan-krimi? Eller en Västerbottensnoir. Det händer att det pratas på dialekt, har jag också sett. Verkar ligga i tiden.

En annan debutant är Maria Grund med ”Dödssynden” (Modernista). Miljö: en ö på Sveriges ostkust. Först ett självmord och sen ett mord eller om självmordet också var mord, utredningen sköts av kriminalkommissarien Sanna Berling med kollegan Eir Pedersen.

Kul att Modernista fortsätter att ge ut, för så verkar det vara, handplockade debutanter.

I Roger Svedbergs ”Carmensyndromet” (Mormor) mördas den kvinnliga chefen för Stockholmsoperan – samtidigt som mordet sker i den fjärde akten av operan ”Carmen”. Mördaren ska till och med ha citerat en replik ur ”Carmen”.

Yngve Malmgren på Norrmalmspolisen i Stockholm leder utredningen. Var rätt längesen jag läste en deckare från förlaget Mormor, nu har just detta förlag gett ut flera stycken nya deckare.

Sånt är alltid extra intressant, hur förlag väljer utgivning. Ja, det var lite av vad Deckarlogg haft och har för sig. Vad gör du? Läser nåt spännande och kul?

Bengt Eriksson

Kvinnligt liv – och mord!

Eva Swedenmark / Annica Wennström
Det hemliga rummet
(Lind & Co)

Två tredjedelar av deckarpseudonymen Emma Vall (Eva Swedenmark och Annica Wennström) är tillbaks. Tillsammans har de skrivit ”Det hemliga rummet”, på omslaget kallad en ”relationskrim”.

Deras nya deckare hör också hemma i den nu så populära genren feelgood-deckare och cozy crime. Eller kanske ändå inte – för Swedenmark och Wennström skriver feelgood och cozy på allvar.

Magda, som genom sin blogg fått kontakt med Amelie, Simona och Vibeke, har ärvt ett hus i Fredrika, en liten ort i Västerbottens inland. Dit bjuder hon in övriga kvinnor för att tillbringa några varma sommarveckor.

Det hemliga rummetMen vilka är kvinnorna, egentligen. De verkliga kvinnorna bakom nätkvinnorna, de bilder av sig själva som de är eller låtsas vara på nätet. Vilka erfarenheter har de, vilka liv lever de, vilket livsbagage tar de med sig till huset i Fredrika?

Det uppstår möten – kvinnlig vänskap – över ålders- och klassgränser. Vilket tål att funderas på – på flera sätt – för så vänlig är inte alltid kvinnornas ”vänskap”.

Också männen finns med hela tiden; i bakgrunden fast i förgrunden. De finns där mer eller mindre påtagligt, de män som kvinnorna har och haft i sina liv.

Kvinnor kontra män? Nej, så tycker jag inte man kan läsa romanen. ”Det hemliga rummet” slutar ju – fast borde inte berättelsen ha fortsatt längre? – på ett fint och varmt sätt mellan Magda och hennes man från Peru.

Frågor: Existerar trygghet? Var finns tryggheten, i så fall? Kan rädsla ”bara” upphöra, ta slut och försvinna?

Här sker ett mord också. Som får romanen att bli en deckare. Eller om det är dråp eller kanske självförsvar? Oavsett, just denna händelse – som väl ändå är den drastiska och ultimata reaktionen på inte bara en kvinnas liv utan på kvinnligt liv – slinker förbi.

Liksom glöms bort. Och är borta. Samvete, någon? Också detta tål att funderas på.

Jag tyckte om att läsa ”Det hemliga rummet”, tro inte annat. En öm och något överförhoppningsfull skildring av kvinnor – flera kvinnor än de nämnda stiger in i berättelsen – och deras vänskap över livs- och samhällsgränser.

Tycker också om att Swedenmark / Wennström vill – och faktiskt lyckas – få cozy och feelgood att bli något annat och mer än en stunds mysig läsning. Deras feelgood-deckarskrivande sker med betydligt större allvar.

Feelgood på allvar – en ny trend? (För det har kommit fler deckare på den senaste tiden som skulle kunna placeras i en sån genre.)

Samtidigt önskar jag att de hade skrivit, säg, 75 ytterligare sidor med fördjupade personskildringar (av både män och kvinnor) samt en fortsättning så att man vet hur det går.

Om det går. Men det är kanske meningen att romanen ska sluta i förtid, innan den egentligen är slut. Resten = fortsättningen kommer i nästa roman?

Förresten, boktiteln ”Det hemliga rummet” låter ana ett inslag av fantasy. Det stämmer. Och det passar bra, det får skildringen av kvinnorna – och männen – i Västerbottens inland att kännas ännu mer. Ja, faktiskt bli än mer realistisk.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Skönprosa om landsbygdens mörker

Medan jag skriver om Ida Lindes nu nya roman ”Mördarens mamma” – vilket inte var så lätt, att mäta sig med hennes ordval är en tuff match – så lägger jag ut det jag skrev om hennes förra.

***

Ida Lindes nya roman – kalla den krimi, norrländsk noir eller svensk landsbygdsnoir i allmänhet – börjar mitt i handlingen. Eller snarare med vad som kunde hänt några hundra sidor in i berättelsen, om ”Norrut åker man för att dö” (Norstedts) hade varit en mer typisk kriminalroman.

Det börjar med att Benjamin och Sara träffas. Han är en slags norrländsk hillbilly, ”trash” eller trasproletär (välj benämning själv) och hon är väl detsamma fast hon blivit polis. De knullar desperat, lika meningslöst som förbestämt, och kör genom Västerbottens granar – vinter, mörker, snö och än mer snö ska det bli – i en blå Volvo 240.

NorrutBenjamin – men det kunde lika gärna ha varit Sara och sen blir det hon också – skjuter ihjäl alla som kommer i deras väg. Jag räknar till fem döda (det kan vara fler) inklusive en katt och Saras poliskollega Jonsson.

Andra recensenter har jämfört med allt möjligt: filmen ”Pulp Fiction”, författaren Daniel Woodrell, filmarna David Lynch, Joel och Ethan Coen. Störst likheter tycker jag att Ida Lindes berättelse har med Woodrells filmatiserade country noir-roman ”Winter´s Bone” och bröderna Coens film ”Fargo” – med den skillnaden förstås att hon inte skriver om Missouri respektive North Dakota, USA utan om just Västerbotten, Norrland, Sverige.

Framför allt skriver hon i en ny svensk litterär tradition (hit hör också författare som Ola Nilsson, Therése Söderlind och Olle Lönnaeus, serietecknare som Henrik Bromander och Dennis Eriksson) som – både inom och vid gränsen till kriminalgenren – undersöker och skildrar landsbygdens mörker.

Berättelsen fortlöper varken i tids- eller händelseordning. Som lösryckta scener ur minnet, där ett antal personer – de städar hotellrum, jobbar i krogkök, dricker hembränt i petflaska, vakar vid mammas dödsbädd – långsamt och osäkert knyts ihop.

De är släkt och bekanta eller verkar vara det. Alla befinner sig i eller återvänder till Västerbotten. De (över)lever i dödsskuggans granskog. Som också blir en skiljelinje och klassmarkör: Vem vinner = tjänar och vilka förlorar på skogen?

Norrut åker man häftadHan finns med hela tiden. Men till hälften dold, bakom Lindes formuleringar, som en bekräftelse på verklighetens orsak och verkan, för att någon gång stiga upp och in i berättelsen. James heter han, sågverksägaren.

Linde citerar sig själv, återanvänder meningar hon skrev tidigare i boken. Det går igen, det måste vara det hon vill visa, att det aldrig tar slut, det bara börjar om på nytt, ärvs från generation till generation.

Vissa recensenter har också kritiserat Ida Lindes skönprosa. De menar att hon skriver alldeles för bra och vackert. Hennes skriftspråk står i kontrast till – ja, motverkar – det mörka, brutala innehållet. Men den kritiken kan jag inte förstå.

Lindes avskalade, poetiskt utmejslade meningar fungerar ju dubbelt. Dels fångar de in varje scen, händelse och ögonblick, de innehåller så mycket mer än sina ord. Dels måste väl hennes poetiska prosa läsas som en solidarisk handling? Också dessa människor och deras liv förtjänar att omskrivas med skönhet.

Ett enda citat, så här avslutas boken och typiskt nog är det Benjamin som säger följande, långt före händelserna i romanens inledning, när han var barn: ”Mamma, jag vill inte ha min skugga, kan du ta bort den?”

Till allt detta kommer att Ida Lindes ”Norrut åker man för att dö” också är ett mycket bra exempel på en roman som passar exakt för vinjetten ”Krimi”. Om Svenska Deckarakademin håller genren tillräckligt öppen och stor så förtjänar Linde att prisas för att ha skrivit årets bästa svenska kriminalroman.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2014