Det försvunna flygplanet

Jerk Schuitema

Flygplanet som försvann

(Southside Stories)

”Flygplanet som försvann” av Jerk Schuitema kom ut i höstas, men av olika skäl hamnade den en bit bak i läskön. Eftersom jag just nu intresserar mig för Norrlandsspänning, ett rätt rikligt flöde i dessa tider, passade det bra att ta fram den; texten har sin bas i Gällivare, mitt i Norrbotten.

Klimathotet är något som rätt naturligt återkommer i många texter just nu, så även här. Det är en extremt varm sommar, vattenståndet i vattenmagasinet Satisjaure, nordväst om Gällivare, är lägre än någonsin. Henrik Johansson hoppas på stora fångster när fiskarna trängts samman på en mindre yta. Men draget fastnar i något och när han försöker få loss det ser han konturen av ett flygplan nere på botten.

Det är titelns plan som Henrik Johansson hittat, flygplanet som försvann, postplanet SE-ZXF som saknats sedan 1964, borta under 55 år tillsammans med piloterna Erik Remnar, 32, från Boden och Karl-Axel Ekvall, 40, från Västerås. Snart står det klart att de blivit mördade men vid den tiden gällde en 25 års preskriptionstid på mord så detta är inte längre ett polisärende.

Seriens huvudperson, Amanda Wreede, återhämtar sig från händelserna i den förra boken tillsammans med sambon Ulf Magnusson i den fina lägenheten på Söder i Stockholm. De är ett vackert par, Ulf har en hög position på UD, tjänar mer än dubbelt så mycket som Amanda vilket är en förutsättning för att de ska kunna bo så fint som de gör.

Det börjar bli dags att återgå till jobbet vid kriminalpolisen i Stockholm. Hon ska börja försiktigt, hon har en bra chef, Lars Almén, som bryr sig om henne.

Amandas föräldrar, pensionärerna Ines och Evert Wreede i Gällivare, har varit gifta i 60 år. Evert var polis under många år och för länge sedan inblandad i utredningen av det försvunna flygplanet. Med åren har han blivit allt mer vresigt, tycker illa om det mesta, inte minst Amandas papegoja Kompis, som bor hos hennes föräldrar.

När mamma Ines får en hjärnblödning kommer Amanda till Gällivare så fort hon kan. Hon blir kvar och successivt allt mer indragen i de gamla morden som kopplar till nya händelser, både i Gällivare och Stockholm, till hennes tidigare fiende Leon Spencer och inte minst till hennes egen historia.

I Gällivare är kriminalkommissarie Stig Taivalsaari nära pension. Han trivs bra med de unga kollegerna, bland andra kriminalassistent Ola Olsson som kallas Skuggan efter sin tid på Span i Stockholm och den vackra och skickliga kriminalteknikern Jenny Sjödin. Trivs mindre bra med sin chef, polisintendent Leif Mårtensson. Stig är en respekterad chef som lyckats med mycket, men det finns ett fall som grämer honom, pojken som försvann, han har letat efter Johan Wreede, Amandas lillebror, i över 20 år.

Christian Norén är ensam journalist på NSDs lokalredaktion i Gällivare och han nöjer sig inte med polisens besked om att mordet på piloterna inte ska utredas. Han vill ta reda på vad som egentligen hände, han är mer nyfiken än vad som kanske är bra för honom.

Ytterligare karaktärer är Erik Nordfors, 38, chef för stora börsföretaget Nordic-Invest med bas i Stockholm som nu fått uppdraget att bygga den nya fina idrottshallen i Gällivare. Han har problem med dementa pappan Gunnar och när det är dags för pampig invigning av bygget uppe i norr skickar han informationsdirektören Helmer Brodin i stället.

Med dessa komponenter bygger författaren skickligt en allt mer dramatisk historia som hela tiden rör sig snyggt mellan olika berättarperspektiv och olika tider i en magisk miljö.

Jag kan tycka att 413 sidor är onödigt långt, berättelsen hade vunnit på att kapas en bit. Jag har absolut inget emot actionthrillers med hårdskruvad dramatik, men just här tycker jag att det finns en del onödiga effekter; den här författaren är så skicklig på karaktärsbygget, relationerna, språket, miljön och den intelligenta intrigen att han skulle kunna nöja sig med det.

Kanske är det hans bakgrund inom filmen som gör att han också vill infoga scener som skulle kunna bli starka trailers? I vilket fall som helst är detta läsvärd Norrlandsspänning. Avslutningen talar tydligt för att det ska komma en tredje del i serien och jag hoppas att det inte tar lika lång tid som mellan första och andra boken.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

3 ggr Maria Lang (1914-91). Tredje delen:

Mer om Lange än Lang, tyvärr

Lena Lundgren & Lisbet Wikner
Maria Lang
Vår första deckardrottning
(Ordalagets Bokförlag)

maria-lang-omslagMaria Lang föddes den 31 mars 1914. Lagom till 100-årsjubileet kommer boken ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner. Hon skrev sina memoarer – med titeln ”Vem är du Dagmar Lange eller Maria Lang?” (1985) – och det har getts ut en mindre handbok till Lang-deckarna – ”Mord var hennes liv” (2007) av Hans Sahlmén – men det här är den första biografin över Dagmar Lange, snarare än Maria Lang.

Alltså en lite missvisande titel. Det handlar mest om Dagmar Lange och mindre om Maria Lang. Hade inte Lange/Lang valt den mycket bättre titeln till memoarerna så kunde den ha passat bra för biografin.

Även på ett annat sätt har titeln blivit något missvisande. Maria Lang var den första svenska ”deckardrottningen” i betydelsen att böckerna blev storsäljare och hon själv en kändis. Dock ska vi inte glömma att det fanns kvinnliga deckarförfattare i Sverige också före Lang – med Kjerstin Göransson-Ljungman som det främsta exemplet.

puck-christer

Puck Buhre och Christer Wijk återser varann som medelålders på järnvägsstationen i Skoga sommaren 2014. Foto: Bengt Eriksson

Men jag verkar nog mer kritisk än jag faktiskt är. Biografin ger en bred och fördjupad bild av Dagmar Lange som person och människa, från barndom (ja, före födelsen) i Västerås och Nora till begravning i Nora kyrka. (Hon avled den 8 oktober 1991.) Vi får följa henne som litteraturstudent och doktor på en avhandling om Pontus Wikner, som lärare och sen rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

”En lysande pedagog och en mycket uppskattad och respekterad lärare”, enligt namngivna elever. En av dem, Chris Bergendorff, skulle senare göra omslag till flera Maria Lang-deckare. Också en egenartad lärare, som varken hade kursplan eller läroböcker.

Och alla elever uppskattade henne nog inte lika mycket. Som Lee Persson, en annan elev, berättade i en minnesskrift om skolan: ”Utvalda elever bjöds inför studenten hem till rektorsbostaden… (där) Lange själv tronade som en översteprästinna”.

Hon bör ha varit karismatisk (ett ord med skiftande betydelse). De vänner hon samlade omkring sig kunde användas på olika sätt. Till exempel läkarparet Bringel, som hittade på ”åtskilliga av mordmetoderna i böckerna”. När det blev dags för en vilopaus i deckarskrivandet i Nora så utbrast hon: ”Nu vill jag umgås!” Det verkar inte ha varit läge att tacka nej.

I boken refereras vad som hände när Bergendorff, som under 20 år hjälpt till med research och gjort omslag, inte kunde medverka vid en presskonferens. Lange/Lang deklarerade ”iskallt” att vänskapen = samarbetet var över.

maria-lang-2

Och här är minsann Maria Lang/Dagmar Lange tillbaks i egen person tillsammans med sin brorson Ove Hoffner i Nora/Skoga 2014. Foto: Bengt Eriksson

Deckardebuten skedde 1949 med ”Mördaren ljuger inte ensam”. Därmed hade Dagmar Lange också blivit Maria Lang. Sammanlagt skulle hon skriva 43 vuxendeckare (inklusive en novellsamling). Cirka hälften utspelar sig i Skoga (fiktionens Nora) eller övriga Bergslagen och hälften i Stockholm.

”En stark erotisk kärlek utgör drivkraften till de mord som begås i Maria Langs första deckare”, står det i biografin. Samma drivkraft, hävdar jag, finns i samtliga Lang-deckare.

Intressant med förhållandet mellan verklighet och fiktion: autentiska miljöer, levande människor och livets största känslor; passion, erotik, sexualitet, kärlek. Lundgren/Wikner tar upp allt detta (Noras kontra Skogas gator och hus, vilka av Langes vänner som förekommer i Langs deckare, privatperson och deckarförfattare) men de går inte tillräckligt djupt, läser inte tillräckligt nära.

Doktoranden Lange upptäcker att Pontus Wikner, filosof och författare, var homosexuell och tvingas invänta en ny professor innan hon kan lägga fram sin avhandling. Deckarförfattaren Lang debuterar med ett homosexuellt mordtema. En ren tillfällighet?

Lena Lundgren och Lisbet Wikner (förresten släkt) finner inget belägg för att hon var homosexuell. De hittar inte ens en partner, vare sig manlig eller kvinnlig. Oavsett vilket, om hon levde i en garderob eller saknade all kärlek, så är ju det tragiskt. Kan det ha varit sina egna, egentliga känslor som hon gestaltade?

Jag menar att Maria Lang är en underskattad deckarförfattare med ett budskap. Hon skildrar människors kärlek och passion, sexualitet och förhållanden. Många av oss är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara. Så kan budskapet sammanfattas. Det är när omgivningen inte accepterar utan fördömer som följden kan bli ond, bråd död.

Rätt eller fel? Biografin ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” varken bekräftar eller dementerar.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda 2014)