Deckarloggbäst maj 2021

Kristina Agnér

Var inte rädd för mörkret

(Albert Bonniers)

Hjärtat brast i Alva, 34 år, när hon såg sin fästman på ryamattan i deras lägenhet, naken med en lika naken kvinna. Alva flyr från Stockholm, kör söderut genom den mörkögda augustinatten. Hennes tårar liksom dimman från ängarna skymmer sikten. Alva letar efter vägskylten till Tosseboda. Hon är på väg till mammans båtmanstorp i mörkaste Småland. Sensommarnatten är svart när hon letar efter nyckeln till huset och tappar den. Kristina Agnérs mycket lovande debutdeckare är mjukkokt, lite av mysdeckare och feelgood med crime och med känsla av Puck Bure och Maria Lang idag.

Karin Smirnoff

Sockerormen

(Polaris)

Smirnoff skildrar människor som så obehagliga de – vi – kan vara. De vuxna människorna  heter Anitamamman och Frank Leide. Hon = mamma till Agnes. Han = musiklärare för Agnes, piano, Kristian, cello, och Miika, violin. Hon är mamma mot sin vilja. Han är lika charmerande som för vidrig. I sin nya roman skriver Smirnoff på ännu ett annat språk, ett barnspråk som måste vara Agnes språk. Som vuxen och som barn. Det vuxna barnets. ”Sockerormen” blir en berättelse om barn som inte är hemma där dom är, i den uppväxt de fötts till. Det måste inte vara det som Leide utsätter barnen för, det räcker att ha utsatts av livet; olivet. Det finns ju så många sätt att utsätta ett barn.

Sebastian Barry

Tusen månar

(Norstedts)

Gripande och enastående berättad historisk roman med krimpuls. Sebastian Barrys ”Dagar utan slut” (2020) tog mej med storm och det här är den fristående fortsättningen. Vi möter åter de nu före detta soldaterna Thomas McNulty och John Cole och deras adopterade dotter, Lakotaindianen Winona (bokens berättare). Tillsammans med vänner brukar de en gård i Tennessee. En stat som efter inbördeskriget är våldsam, instabil och präglad av rasism. Winona och hennes närmaste drabbas. Som en krimtråd genom boken löper frågorna: Vilka är de skyldiga? Hämnas eller låta den oberäkneliga lagens rättvisa ha sin gång? (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Cecilia Sahlström

Pojkarna

(Bokfabriken)

”Pojkarna”, sjätte polisromanen med kommissarie Sara Vallén och övriga poliser i Lund, handlar om ett pojkgäng, ett mord som råkar begås, grupptryck och mobbing, unga tjejer som förnedras. En kvinnlig utbytesstudent har dessutom försvunnit. Actionnivån ligger nära noll medan trovärdigheten håller 100 procent. Precis så här tror jag att polisarbete kan gå till, på gott och ont: lite fumlande ibland, när privatlivet kommer in och stör, då kan det göras misstag, men också metodiskt och målmedvetet. Realistiskt är det och just därför spännande och otäckt.           

David Ärlemalm 

Som natten

(Forum)

Ärlemalms bägge romaner utspelar sig i Stockholm, den förra med utgångspunkt från Södermalm och den nya utifrån förorten Högdalen. I debuten ”Lite död runt ögonen” skildras en pappa som försöker ta hand om sin dotter och inte begå fler brott. ”Som natten” handlar om Asynja, 20 år, och hennes lilla dotter. De bor ihop med Eddie, langare och dotterns pappa. Två parallella romaner, först ur mannens och nu ur kvinnans perspektiv, som förenas med samma ord: ömhet, värme och medkänsla. Blicken riktas på det goda hos människan. Han ser en medmänniska, som gör så gott hon kan, när andra bara kan se en människospillra och belastning för samhället.

Ragnar Jónasson

Byn

(Modernista)

En av de bästa deckarförfattarna just nu, enligt The Times. Och jag kan bara instämma. Islänningen Ragnar Jónasson har förmågan att skapa spännande historier med små medel. Och ”Byn” är inget undantag. Läraren Una flyttar till den lilla byn Skálar för att undervisa två unga tjejer. Hon är inte direkt välkommen av byborna som verkar ruva på en kollektiv hemlighet. Unna flyttar in i ett hus som har rykte om sig att vara hemsökt. På nätterna plågas hon av mardrömmar. Gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. En suggestiv historia där dröm och verklighet vävs samman till en annorlunda och spännande berättelse.  Det kan bara bli högsta betyg, 5/5. (Ur Samuel Karlsson rec.)

Mamman, gangstern och barnet

David Ärlemalm  

Som natten

(Forum)

David Ärlemalm skriver vidare i den genre som kan kallas gangsterroman med tillägget urban.

Hans bägge romaner utspelar sig i Stockholm, den förra med utgångspunkt från Södermalm och den nya utifrån förorten Högdalen.

I debuten ”Lite död runt ögonen” skildras en ensam pappa som försöker ta hand om sin dotter och inte begå fler brott.

Den nya romanen ”Som natten” handlar om Asynja, 20 år, och hennes lilla dotter, kallad Snäckan. De bor ihop med Eddie, langare och dotterns pappa.

Två parallella romaner, först ur mannens och nu ur kvinnans perspektiv, som förenas med samma ord: ömhet, värme och medkänsla.

Ärlemalm riktar blicken på det goda hos människan. Han ser en medmänniska, som lever så gott hon förmår, när andra nog kan förfasa sig, bara se en människospillra och belastning för samhället.

Han berättar sparsamt. Mellan raderna och utanför romanen finns en större berättelse.

Vad hände i Kramfors, som Asynja flydde ifrån? Vart tog knarket vägen? Varför hotas Eddie till döden? Hur dog Kevin? Vilken roll har väninnan Gisela i detta?

Och hur ska det gå för Asynja och Snäckan, när de nu sitter på tåget till… Malmö?

Asynja får hålla koll på sig, inte beställa in för många glas vin. Hon måste ju ta hand om Snäckan.

Det är det viktiga: mammans kärlek till sitt barn. De är de viktigaste: barnen.                                                             

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Från smek och värme till slag på kind, huvud, kropp och själ. Till grepp om halsen…

Anne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)

Anne Swärd är som bekant en av våra relativt nyblivna medlemmar i den illustra församlingen Svenska Akademien. Åren 2018 och 2019 var det ju en viss turbulens i detta sällskap för Snille Och Smak och Swärd blev en av de nya ledamöter som till följd av det tillträdde 2019. Hon efterträdde Sara Stridsberg.

Detta känner väl de flesta till, gissar jag. Men jag är mer osäker på hur många som läst hennes romaner. De borde vara fler än vad jag antar att de är.

Anne Swärd jackieSedan 2003 har hon publicerat fem romaner, inklusive ”Jackie” som kom nu i år, och blev Augustnominerad redan för första romanen ”Polarsommar”, vilket förstås var fullt motiverat. Märkligare var det väl att hon inte blev det för ”Vera”, som kom 2017. Men underligare saker har ju hänt vad gäller August och hans pris. Vad som kommer att hända med ”Jackie” står ju än så länge skrivet i stjärnorna.

Svartsjukan sliter i honom som en galen hund. Men om det var något han fick lära sig redan som barn, ett krav starkare än något annat i den miljö han växte upp i, så var det behärskning. Att brusa upp eller tappa fattningen var att visa sig svag och därmed inte värd respekt. Hans pappa brusade egentligen aldrig upp, slog bara till, helt tyst. Det enda som hördes in till småbrödernas och hans rum var själva slaget, inget annat, ingen ordväxling vare sig före eller efter. Ingen klagan från mamman. Hon hade lärt sig. (Samtliga kursiverade citat är hämtade ur romanen ”Jackie”.)

Nå. Men vad om ”Jackie”? Jag läser boken som en berättelse om en slags kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat.

Men kanske också en berättelse om att den sönderslagna mot alla odds kan resa sig och överleva. Åtminstone i böckernas värld.

Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger, eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. Hur mycket? Rätt mycket, enligt boken. Men att det också – mot alla odds – kan visa sig att den slagna kvinnan kan resa sig med blod på kläderna och leva ett liv utanför våldet och bortom mannens hårda blick och knutna hand. Tills …

Anne Swärd foto Henric Tiselius

Anne Swärd. Foto: Henric Tiselius

Ända till dess att kvinnan efter många år åter hamnar under våldsmannens radar och åter underordnas. Åter hamnar som hans ägodel i den gamla lägenheten. Åter möter hans smek och våld. Tills … Ända till dess att hon under osannolika omständigheter åter lyckas fly från honom.

Fem gånger? Tio? Nej, det finns ingen självklar gräns, bara omständigheter, förklaringar, bedyranden. Hopp. Och återfall. Deras relation har blivit en sorglig visa med ett hack i skivan just där det gör som ondast, där det låter för jävligast. Just där står nålen och skrapar. Hänsynslöst. … Däremellan vackra dagar, vackra nätter, vackra löften, vackra lögner. Hans ansträngningar. Middagarna han lagar. Vackra ursäkter. En smekning över nacken, en visning i mungipan när de står och borstar tänderna: `Älskar dig`. Knappt märkbara hot, förrädisk manipulation. Ständigt ömma handleder. Förhoppningar, försäkringar, utfästelser, på heder och samvete.

Fram till detta är ”Jackie” en mörk sugande bok du läser nästan andlös och förtvivlad. Allt i den från det att bokens unga kvinna av en slump möter en man på ett tåg när hon är på väg ut i livet och till hon nästan sönderslagen flyr från honom bär, som jag bedömer det, en sannolikhetens prägel. Det som sker i boken sker såvitt jag vet och förstår också i verkligheten.

Att hon som i boken kallas Jackie lyckas fly från mannen skändad och blodig kan säkert hända. Att hon lyckas skapa sig ett nytt liv likaså. Kanske också att mannen efter många år åter lyckas få in henne under sitt våld. Kanske. Men att hon under de omständigheter som Swärd låter oss läsa i romanen lyckas undkomma honom en andra gång och möjligen låta honom gå under är mindre troligt. Även i en romans värld, tänker jag.

En roman är en roman är en roman. En hittepå. Och det är ju det som är dess ska vi kalla det storhet och möjlighet. Det är ju genom en författares bygge, den gestaltning hen väljer, dess miljö- och personbeskrivningar och dess språk som vi kan få komplicerade förhållanden beskrivna för oss på ett sätt som gör dem gripbara och förståeliga.

Ja, på något omöjligt vis fortsätter livet. Sånär som på ett eller annat bleknande ärr syns ju ingenting utanpå. Jag blir inte rädd för män, snarare känns andra män ofarliga efter dig. Harmlösa, lätthanterliga, lättillfredsställda. Ny kärlek följer. Barn. Kärleken till dessa barn. Till mitt nya liv. Jag lyckas gömma mig i en ny relation i väldigt många år.

Här lyckas enligt min mening Swärd i ”Jackie” mycket bra. Ända fram till slutet, vill säga. Varför hon där gör det så lätt – och faktiskt också svårt – för sig är inte lätt att begripa. För mig alltså. Andra kan mycket väl se det på ett annat sätt.

”Jackie” är en våldsam bok, en våldets och övergreppens bok. Men inte bara mot den unga kvinnan som kallas Jackie utan också mot mannens mamma. Han tvingar den unga kvinnan att tillsammans med honom träffa mamman på ”svekets dag”, som han kallar det, det vill säga den dag hon lämnade sin man, hans pappa.

Det är då som mamman viskar till henne: ”Har han slutat med spriten … med våldet? Lämnar du honom får du problem, det har de andra fått”. Det är väl samma dag som han tvingar med Jackie till en grav med ett för henne välkänt kvinnonamn.

Mer säger jag inte om den saken. Men jag vill ge ”Jackie” fyra stars av fem i betyg och hoppas den får många läsare. Kanske kan den lämpa sig väl för diskussioner i en bokklubb? Och kanske borde jag gett den fem stars? Swärd är en mycket bra författare. Men vad hon kan åstadkomma i Svenska Akademien återstår att se.

(Kanske har man, vill jag ha sagt, som amatörrecensent samma överdrivna föreställning om sin egen betydelse som ledarskribenten i Vimmerby tidning när han för jag vet inte hur många år sedan skrev ungefär att ”Jag har vid ett flertal tillfällen varnat herr Bismarck” och uppenbarligen trodde att någon skulle bry sig. Men det är väl sådant man för ta. Eller?).

Kenneth Olausson,
gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här gästrecensionen.