Från Orientexpressen till Nilen

Döden på Nilen
Regi: Kenneth Branagh
Manus: Michael Green

Agatha Christie
Death On The Nile
Uppl: Kenneth Branagh

Kenneth Branaghs förra filmatisering av en Agatha Christie-deckare, ”Mordet på Orientexpressen”, fick både hiss och diss. Själv tyckte att jag att filmen övervägande var rätt så bra. Jag gillade den storslagna produktionen och även Branaghs nedtagna tolkning av detektiven Hercule Poirot.

Kenneth Branagh var alltså både skådespelare och regissör, liksom han är i sin nya filmatisering av ännu en klassisk Agatha Christie-deckare, ”Morden på Nilen”. Bägge har också manus av Michael Green så det är svårt att veta vem – manusförfattare eller regissör – som är ansvarig för avvikelserna från romanen/romanerna.

Bägge kanske? Det är smarta avvikelsen – som starten med Hercule Poirot som soldat i en skyttegrav och svaret på frågan varför Poirot har en så stor, så att säga heltäckande, mustasch. Senare kommer biobesökarna att få reda på anledningen till hans livslånga kärlekssorg.

En annan avvikelse – också riktigt smart – är att Salome Otterbourne, romansromanförfattare hos Christie, har blivit en afro-amerikansk bluessångerska med elgitarr. Om någon reagerar som jag så visst, kunde ha varit Sister Rosetta Tharpe. Och det är ju också: Rosetta Tharpes originalsång och musik används i filmen.

Wow!

Agatha Christies deckare gavs ut 1937. Till vissa delar verkar nu historien framflyttad – eller så blandas ihop – och jag blir inte riktigt klok på hur filmens tid förhåller sig till verklighetens. Uppförde man sig så där på dansgolvet till exempel? Under vilket krig var egentligen Poirot i skyttegraven? Men det måste ha varit första världskriget ändå….

Fast strunt i det.

Maffiga scener, som antagligen är en kombo av filmat och animerat, när det lilla ångfartyget med små små hjul ger sig ut på Nilen, bland sandbankar och pyramider. Nu går jag filmen i förväg men extra maffigt blir det i slutet när landskapet går in i och ut ur varann: ett panorama över Egyptens sand med Nilen byts mot ett lika ståtligt panorama London hus med Themsen utan att det nästan märks.

Ingen spännande intrig och någon filmad pusseldeckare är det absolut inte, ingen biobesökare kan pussla ihop detta högst eventuella pussel. Men underhållande är det med  bra rollprestationer – främst då Kenneth Branaghs egen som Hercule Poirot.

Han spelar inte alls Poirot som en fjant, det finns ju skådespelare som gjort det, utan som en människa med tragiskt hjärta. Han gestaltar Poirot, tror jag, som Agatha Christie menade att han var. Det där fjantiga, det var hur fördumsfulla, ursäkta fördomsfulla, engelsmän såg Poirot – som ”a foreigner” – och inte som han faktiskt var.

Också komikerparet Dawn French och Jennifer Saunders i rollerna som ett par överklassradikala kvinnor gillar jag, liksom sam- och motspelet mellan de tidigare väninnorna och nu rivalerna Linnet Ridgeway-Doyle (yngre överklasskvinna, spelad av Gal Gadot) och ”Jackie” (som tidigare var förlovad med Linnets make, spelad av Emma Mackey).

Liksom i förbifarten, i några repliker blott, tas ämnen upp som nog också de finns i framtiden sett till den tid då filmen utspelar sig – som kritiken av rasism och homosexuellas rättigheter.

Upplösningen är en katastrof, däremot. Alla samlas förstås i aktersalongen och Hercule Poirot pekar ut mördaren (efter att först ha pekat ut andra eventuella mördare). Det är rörigt. Det är ju galenskap. Som ett skämt. Kanske är det? Parodi. Pastisch. Oavsett, inget vidare tycker jag.

Således, än upp och än ner. Men sammanfattningsvis: Kenneth Branaghs filmatiserade ”Döden på Nilen” är högst sevärd. Och den sista lilla extra avslutningen sen, med detektiven Hercule Poirot och bluessångerskan Salome Otterbourne  (spelad men alltså inte sjungen av Sophie Okonedo) är så finurlig att den blir lysande.

Eller om den senare ska visa sig vara sorglig (efter att filmen slutat).

Hen som vill kan dessutom komplettera filmtittandet med att lyssna på ”Death On The Nile” som ljudbok, inspelad och uppläst av just densamme Branagh. (Den engelska ljudboken finns bland annat på Storytel.)

Kenneth Branagh läser och skådespelar så att boken blir just ett skådespel. Spännande, nej, Bra, nja. Underhållande, mycket! Inte minst när Branagh i sin röst lägger in den engelska arbetarklassens hat mot överklassen – sättet att nämna, beskriva, tala om de rika och fina.

Bengt Eriksson

Jan Guillous stora århundrade: upplösningen!

Tony Johansson har tidigare på sin hemsida – även publicerat här på Deckarlogg – gjort en genomgång av de nio föregående titlarna i Jan Guillous romanserie ”Det stora århundradet”.

Nu recenseras han också den avslutande titeln i serien.

***

Jan Guillou

Slutet på historien

(Piratförlaget)

Så har Jan Guillou nått fram till slutet i det som är hans andra dekalogi. Hamiltonserien bestod ju också av tio böcker (plus en novell), och utgjorde förstås en imponerande författarbragd. Men ”Det stora århundradet” toppar Hamilton.

Jag har tidigare recenserat de första nio böckerna. Jag läste dem i ett svep i våras, och det var en sådan läsupplevelse som man kommer att minnas även om många år.

”Det stora århundradet” är en episkt berättad släktsaga som tar sin början med tre norska fiskarbröder som genom slump och skicklighet utbildas till diplomingenjörer i Dresden och sedan sprids för historiens vindar.

En av dem lyckas skapa sig en förmögenhet i Tyska Östafrika som sedan de kommande generationerna träter om och lever på medan de vandrar genom det långa 1900-talet: Weimarrepubliken och nazismens maktövertag, det svenska 30-talet och samförståndandan, andra världskriget, 50-talets amerikanska hegemoni, 68-rörelsen, 80-talets nya ekonomi och så fram till sista boken med den fyndiga titeln ”Slutet på historien”.

Titeln anspelar förstås såväl på att det är sista boken som på 90-talsidén att med sovjetsystemets fall hade den ohejdade kapitalismen slutligen vunnit och därmed var historien slut.

Sverige har en lång tradition av politisk skönlitteratur. Från Sjöwall och Wahlöö till Guillou, Mankell och Stieg Larsson. Få har dock lyckats lika väl som Tony Johansson med att kombinera politisk insikt och skärpa med en riktigt bra intrig. (Magnus Nilsson, litteraturkritiker och professor i litteraturhistoria.)

Nåväl, hur väl lyckas han? Sådär, om jag ska vara ärlig. Man måste tycka väldigt mycket om Guillous författarskap för att uppskatta den. Det gör jag, så det vore fel att säga att jag inte njöt av att läsa den.

Men ”Slutet på historien” lider av samma brister som de andra fyra böckerna i serien som utspelas efter andra världskriget. Perspektivet snävas in. Från att alltid nån broder eller barn i första generationen befinner sig i historiens centrum, kretsar nu merparten av berättelsen kring ett av Guillous alter egon, advokat Eric Letang.

Det fungerade hyggligt i bok nr 7-8 där 68-rörelsen, IB och vänsterterrorism behandlades – det var åtminstone ur några perspektiv i historiens centrum. Men det fungerade väsentligt sämre i ”Äkta amerikanska jeans” (nr 6), ”Den andra dödssynden” (nr 9) och i ”Slutet på historien”.

I de två sista böckerna blir historien om det ”Stora århundradet” till Guillous diverse strider på 80- och 90-talen. Med all respekt för Guillous avslöjanden och strider men det hände faktiskt en hel del annat.

Det är med den känslan man lägger ifrån sig boken. Bra historia överlag – även om jag är rätt skeptisk till hur gammelonkel Haralds uppdykande hanteras – men så synd att berättelsen blivit så snäv.

Det här är ju tiden för Kalla krigets slut, Jugoslaviens upplösning, Irakkriget, EU:s marsch mot statsbildning – allt detta nämns men mest som en ram, inte såsom i de första böckerna där världshistorien blev en gestaltad berättelse. Det är väldigt synd.

Men Guillou är en briljant författare och ingen annan skulle ha klarat av att skriva hela den här episka tio böcker långa historien, så det blir trots detta en fyra. Serien som helhet måste ges en femma. Allt annat är uteslutet för ett sådant imponerande romanprojekt.

Slutet på historien finns som ljudbok, i inläsning av Tomas Bolme.

Tony Johansson, gästrecensent på Deckarlogg, är även deckarförfattare. Han har gett ut ”Den tredje passageraren” (2016), ”Smugglaren” (2018) och nu senast i försomras ”Källa X”, alla i miljöerna Landskrona med omnejd.