John le Carrés postuma spioner

John le Carré

Silverview

Övers: Hans-Jacob Nilsson

(Albert Bonniers)

I ett efterord förklarar Nick Cornwell, yngste son till John le Carré och författare under namnet Nick Harkaway, bakgrunden till utgivningen av pappans postuma roman ”Silverview”.

Pappa, egentligen David Cornwell, hade bett sonen Nick att om det efter hans död fanns något ofärdigt, efterlämnat manus så skulle Nick skriva klar den romanen och ge ut. Så efter att pappan hade avlidit drog sonen sig till minnes ett bokmanus som pappa talat om och som skulle heta ”Silverview”. Den existerade ju, det visste han.  

Att den skrivits men lagts åt sidan av någon anledning. Manuskriptet återfanns i John le Carrés   skrivbordslåda. Sonen Nick läste och blev förvirrad. Det var ju en i stort sett färdig roman, några småfel blott i förstamanus, som det kan vara, men inget att tillägga, inte en bok som behövde skrivas klar. Utan färdig att ges ut i stort sett som den var.

”Silverview” var/är som en återblick på alla tidigare romaner av John le Carré, tyckte Nick Cornwell. Ja, på pappans liv: hans tankar om brittisk underrättelseverksamhet, om stormaktspolitik och världen. ”En sång av erfarenhet”, som Nick formulerar det i efterordet.

”Silverview” är en kortroman eller långnovell i jämförelse med John le Carrés inte minst till omfånget stora, innehållsrika romaner. Här är antalet sidor blott 241 och dessutom är sidorna rätt så små. En koncis men ändå en innehållsrik roman, det ryms mycket på såväl sidorna som mellan raderna och utanför boken.

Berättelsen börjar intensivt men ändå vardagligt spännande:

Fast vardagligt och vardagligt… En ung kvinna, Lily, är på väg genom London. Hon drar sonen Sam framför sig i en sittvagn. Lily ska utföra ett uppdrag åt sin mamma: överlämna ett som det verkar hemligt brev till ett hus på South Audley Street. Nej, inte mer än så avslöjar jag. Det får räcka. Jo förresten, kan också nämna namnet på den person, Stewart Proctor, som ska ta emot brevet från Lilys mor Deborah, nu döende i cancer.  

Inledningen tål att funderas på. Mor och dotter. Två kvinnor. De världar i betydelsen underrättelsevärldar som John le Carré har skildrat i sina romaner är högst manliga. Här i ”Silverview” här förekommer alltså ett par kvinnor direkt i början av berättelsen.

Dock kan romanens första kapitel läsas en slags prolog eller ett förord. Själva starten sker i andra kapitlet. Eller kanske ska det snarare beskrivas som att första och andra kapitlet är varandras paralleller? De inträffar samtidigt.

John le Carré. Foto: Harry Borden

Julian Lawndsley anländer till en kuststad i East Anglia. Dit har han flytt från finansvärlden i London, köpy en liten bokhandel i den lilla staden. En äldre man, Edward Avon, besöker bokhandeln och det ska visa sig att Edward varit vän med Julians döda pappa, Henry Kenneth Lawndsley (kallad J.K. av vännerna).

Det ska också visa sig att Edward är pappa till Lily, den tidigare nämnda unga kvinnan, och den likaså nämnda döende mamman, Deborah Garton, har varit analytiker inom säkerhetstjänsten. Även de bor i den lilla staden, i en palatsliknande herrgård som heter just Silverview.

Det kan dessutom tilläggas att Stewart Proctor är chef för Storbritanniens inrikes säkerhet med specialitet att nosa upp säkerhetsrisker och jaga mullvadar. Några recensenter har jämfört honom med George Smiley, den mest kände underrättelsetjänstemannen i John le Carrés spionromaner, men nja, haltar inte den jämförelsen lite?  

Vad leder allt detta till? Till konflikten på Balkan och en brittisk-amerikansk säkerhetsläcka. Till en diskussion, som ofta hos le Carré, om oskuld och skuld, patriotism, ja, nationalism, historiens påverkan på nutiden, nyttan av spioneri och säkerhetsarbete, plikt och moral, Brexit för den delen, Storbritannien som i Stor Britannien.  

Om, om, om… En hel massa om. Romanen ”Silverview” utspelar sig både i nutid, på 2000-talet nångång, och i återblickar bakåt.

John le Carré betraktar landet och säkerhetstjänsten med besvikna ögon. Han skriver kritisk och kanske var det därför han lät den här romanen ligga i skrivbordslådan. Han blev för kritisk? Eller så las manuset åt sidan för att han också skulle hinna skriva sin självbiografi. Eller så betraktade han den som en tunn mellanbok.

Men det är den inte. ”Silverview” är en koncis le Carré, komprimerad till det… ja, inte hans allra bästa… men bra nog är den. Lagom lång också, läsaren får mycket på dessa få sidor. Silverview, som namn lyder på det stora huset, är hämtat från Friedrich Nietzsches namn på sitt hus, Silberblick. En hyllning? Eller nånting annat.

Att hela romanen fått heta ”Silverview” avslöjar kanske något om det centrala för berättelsen.

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Vad önskade jag mig för nånting i julklapp?

Dags att skriva önskelista, om inte riktad till jultomten så till tiden och framtiden. Så kanske mer av en nyårsönskan när Sofia Helin inför tolvslaget mellan 2020-21 läser dikten ”Nyårsklockan” av Lord Tennyson på SVT: ”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten…”

Detta, som kan tyckas och kännas så stort och ogreppbart, så opåverkbart. Världen. Livet. Samhället. Politiken. Utvecklingen. Framtiden. Men där varje människa utgör en länk i mänsklighetens cykelkedja. Om en länk och sen en till och sen ännu en brister så slutar samhällskedjan att gå runt och fungera.

Det tål att ha i tankarna, att samhället och världen består av människor. Därför bör dessa svindlande stora frågor ställas till oss själva och andra: Vilket samhälle vill vi leva i? Vilken värld vill vi ha? Några punkter på min önske- eller ja, kravlista inför år 2021:

Må riksdag och regering besluta att kultur ska vara en kärnverksamhet för Sveriges kommuner! Ett måste, tror jag, och det borde vara självklart. Kultur, denna  nödvändiga vitamininjektion för allt mänskligt liv, skapas inte uppifrån och ner utan nerifrån och upp. Om kultur ska uppstå och finnas, oavsett om det handlar om eget, aktivt kulturskapande eller allmänt, nog så aktivt kulturintresse, så är det här – lokalt – det föds.

Foto: Birgitta Olsson

Med ungt musicerande och annat på kommunala kulturskolor, tillgång till litteratur på barn- och vuxenbibliotek, kommunala konsthallar, stöd till teaterföreningar, författarmedverkan, studiecirklar, filmvisningar, föreläsningar och kulturverksamma i kommunen, ja, byalag och julfester.

Vad händer efter coronan, när tillräckligt många vaccinerat sig och kulturverksamheterna borde komma igång igen? Gör de det? Jo, i de bästa av kommuner. Men i övriga kommuner, med försämrad ekonomi? Ska deras politiker tycka att det gick ju med nedstängd kultur, det behöver inte öppnas så mycket, på kulturen kan vi spara…

Det finns två kulturpolitiska motpoler. Å ena sidan har det i riksdagen motionerats om att säkra och garantera kulturskolorna för barnen i alla kommuner. Å den andra läggs bibliotek ner i Kristianstad och i Trelleborg anser de styrande att skolbibliotek inte behöver bibliotekarier, deras ”jobb” kan skötas av vemsomhelst.  

Riksdagsbeslutet om kultur som kärnverksamhet i kommunerna kunde ha som grund att kommunal kulturverksamhet ska vara till för och utgå ifrån kommunens samtliga invånare. Även konkreta beslut kan behövas, till exempel vad gäller bibliotekens verksamhet.

Biblioteken har idag ingen skyldighet att spara böcker utan kan rensa och göra sig av med de inköpta låneböckerna. Bibliotek ska inte vara en ”boksamling”.  Jo, det ska de! Det krävs ett politiskt beslut om att kommunernas bibliotek måste ha lokala samlingar av litteratur, böcker och annat. Lokala bibliotek bör ha funktion av Kungliga bibliotek i miniformat. Vem bevarar annars det lokala? Syftet med bibliotek är väl inte att göra kommunivånarna litteraturarva?

Det verkar dessutom – att döma av lokala händelser, i Sjöbo kommun och Region Skåne, men även i andra delar av Sverige – behövas ett riksdagsbeslut om så kallade fjärrlån. Inte minst för studerande ska alla böcker som ges ut i Sverige vara tillgängliga – genom fjärrlån – på varje bibliotek.

PostNord och Skånetrafiken (eller annat regionalt trafikföretag) har jag också antecknat på önske/kravlistan inför år 2021. Ska de vara vinstdrivande företag eller ingå i Sveriges samhällsservice och landsbygdspolitik?

Genom portohöjning såg PostNord till att allt fler övergick till e-post. Därefter beslöt PostNord att man, eftersom så få skickar fysiska brev, ska ha postutdelning (egen matematik) varannan dag (egentligen fem dagar av fjorton). PostNord har använt samma taktik för postboxar: höjt avgiften över smärtgränsen för att sen meddela att postboxavdelningen i typ Vollsjö läggs ner.

PostNord gör det svårt att leva och än svårare att vara företagare på landsbygd. När PostNords styrelse är ignorant måste riksdag och regering besluta att det ingår i uppdaget att värna – inte stjälpa – landsbygden. 

Ungefär likadant med Skånetrafiken (och andra). Sverige har som rikspolitik att vi ska köra mindre bil och resa mer kollektivt. Den regionala kollektivtrafiken motverkar – saboterar – rikspolitiken genom att lägga ner busslinjer istället för att utöka dem. Vi som bor på landsbygd tvingas att ha både en och två bilar.

Bör inte kollektivtrafik ingå i samhällsservicen och bidra till landsbygds- och miljöpolitiken? Vilken instans (region, regering, riksdag) kan förändra detta?  

Jag har mycket mer på min önskelista men sist och mest personligt önskar jag att mitt liv ska bli så pass långt att coronapandemin sjunker undan och jag kan återse den grekiska urkärlekspoeten Sapfo i Mytilene på Lesbos och besöka min pappas födelsegård strax utanför Cokato i Minnesota, USA.     

Kort ggr 3

1. Mer julmusik. Hann knappt skriva krönikan om årets nya julmusik innan Timo Räisänen började öppna luckor i sin klingande adventskalender ”Pax Noël” på Spotify. Varje dag lägger han ut en ny julinspelning. Några favoriter: rockpopiga ”Ding Dong Merrily On High”, Jean Sibelius melodi ”Sing Me Some Hope” med text av Räisänen och ”Julen är här”, duett med Amanda Ginsburg.

2. Monster till jul. Boken ”Julens monster” (Alfabeta) från härom året av Andreas Palmaer (text) och Peter Bergting (illustrationer) har blivit en klassiker och kommit i utökad återutgåva. Här finns skräckfyllda berättelser om julens monster med porträttlika teckningar. Som den hemska isländska Julkatten och svenska vildsvinssuggan Gloson med rakbladsvass borst, i juletid synlig vid Frenninge kyrka.  

3. Kulturpris. Det har delats ut så många kulturpris och stipendier i år att krönikör Eriksson minsann inte vill vara sämre. Mitt eget kulturpris för 2020 går till Thomas Lantz, snart före detta teaterdirektör, för att han så lyckosamt fyllt Ystads teater med främst alla sorters musik och fått ett litet teater- och konserthus att bli så mycket större och mer. Priset kommer på posten.

Bengt Eriksson

Publicerat i YA inför jul/nyår 2020-21

Deckarloggs poetiska fredag

Tankar och funderingar om livet och världen, Kristus och Gud någonstans, allt noterat och nedtecknat i än prosalånga meningar och än poesikortare rader. Så var min upplevelse av Cecilia Perssons diktsamling ”Allt som brinner upp i ett avsked” (Ekström & Garay). Det är så jag gör, diktar hon, sätter på en låt av Coldplay och låtsas att allt är bra…

———————————————–

Smärtsamt, starkt och direkt, omöjligt att värja mig, fast jag är man och hon är kvinna, och diktar om sig, som kvinna och snart mor. Danskan Cecilie Linds diktsamling ”Mitt barn” (Ellerströms; övers: Jonas Rasmussen) är en mammas skriande dagbok. Den inleds, före födseln: jag hotar med att ta mitt liv / i hopp om att få ett kejsarfött barn / epiduralblockad / PLEASE / skriker jag / men…

———————————————-

Blodrött och som av skinn är omslaget till Mattias Alkbergs diktsamling ”Med rätt att dö” (Teg Publishing). Samma blodröda färg, som det sjudande och svalnande livet, har hans poetiska prosa, snarare väl än dikter, från och till den återkommande rubriken ”Krossa kapitalismen” och där emellan ”Tungt men lätt” och ”Ensamheten”. Han diktar och frågar – Hur kan allt det här inget väga så mycket. – med punkt, inte frågetecken, efter orden.

Bengt Eriksson

Tidigare i Ystads Allehanda