Ovanligt grepp i intressant debut

Leif Appelgren

Ingen ond man

(Lind & Co)

SOS Alarm, vad har hänt?

– Hej, ni måste skicka polis snabbt. Det är ett gäng som håller på och våldtar en tjej i Centralgaraget i Tensta centrum.

– Centralgaraget i Tensta centrum sa du?

– Ja, kan du skynda dig …

– Vad heter du och vad har du för telefonnummer?

– Men … skit i det nu, skicka polis. De håller på med henne nu när vi pratar, skynda nu snälla.

Leif Appelgrens bok ”Ingen ond man” sticker ut i årets flod av spänningsdebutanter med ett ovanligt och intressant grepp!

Boken börjar dramatiskt. Vi får möta Abdulkader ”Abdi” Osman, en av ledarna för det kriminella gäng som härskar i Tensta. Han är ute på sin första obevakade permission från ett fängelsestraff men han kommer inte att återvända till kriminalvårdsanstalten. Han mördas på ett brutalt sätt med inslag av tortyr.

I det andra kapitlet får vi träffa paret Anders och Lotta Johnsson i Bromma. Efter hårt arbete och stora framgångar i reklambranschen driver de numera ett framgångsrikt konstgalleri. De har gott om pengar, älskar varandra, men familjen är förkrossad efter den stora tragedin; enda barnet, dottern Emilia, har utsatts för en brutal gruppvåldtäkt. Vi får också träffa Anders bror Stefan, framgångsrik i fastighetsbranschen, och Emilias pojkvän Hamid, ambitiös läkarstudent.

I kapitel tre och fyra får vi träffa de som ska bli återkommande huvudpersoner i en serie: kommissarie Irina Kovic och kammaråklagare Mats Ljunggren. Irina får ansvaret för utredningen av Abdi Osmans död och hon leder ett bra gäng manliga poliser som kör i gång direkt. Deras huvudhypotes är att det handlar om ytterligare en uppgörelse mellan kriminella förortsgäng så de intresserar sig direkt för övriga ledande personer i Tenstanätverket och det konkurrerande gänget i Hallonbergen.

Efter dessa första fyra kapitel, redan på sidan 36, vet vi läsare det mesta om vad som hänt, hur det hänt och vilka de inblandade är. Mycket är redan uttalat och resten är lätt att gissa. Det är ett originellt grepp inom en genre där den mest klassiska frågan alltid varit: vem är mördaren?

Men det är ett grepp som fungerar överraskande bra i en verkligt spännande berättelse som i stället fokuserar frågan varför; vilka är de processer som leder fram till de olika händelserna och vilka konsekvenser får olika handlingar. Och den stora frågan som redan titeln antyder: är onda handlingar liktydigt med att de som begår dem också är onda människor eller finns det situationer då onda handlingar är moraliskt försvarbara?

Leif Appelgren, författare, pressbild, Lind & Co Foto Eva Lindblad

Man kan läsa sig till det mesta här i världen och det finns gott om exempel på författare med en imponerande förmåga till ambitiös research. Men egna erfarenheter, det självupplevda, bär alltid med sig någon sorts bekväm hemkänsla som sprider sig till läsaren. Författaren har lång erfarenhet som åklagare, en omfattande personlig kunskap om rättssystemet, och det märks tydligt i hans berättande.

Dessutom har han ett uppenbart intresse för etiska frågor. Här finns en imponerande karaktärsutveckling där olika människors åtskilda moraliska drivkrafter hela tiden spelar en viktig roll.

Trots att här förekommer en hel del riktigt brutala scener finns ett lugn i språket, i sättet att berätta, och kontrasten fungerar i huvudsak riktigt bra. Ibland kan det bli överlugnt, på gränsen till omständligt, men det är bara ett litet problem för samtidigt är det ovanligt välskrivet. Berättartekniken är lysande genomtänkt.

De fyra inledande kapitlen skildrar maj 2017, sedan rör vi oss bakåt i tiden för att successivt få insikter i vad som lett fram till olika händelser, men också framåt i tiden där mycket handlar om konsekvenserna av olika handlingar. Utöver rörelsen i tid rör vi oss också mellan olika berättarperspektiv som successivt kompletterar vår bild av skeendena på ett intelligent sätt.

Med själva grundkonceptet, förortsgangsters möter innerstadens relativa överklass, är det lätt att känna vibbar av Jens Lapidus; inte minst eftersom bägge författarna också är jurister. Gemensamt är också hög trovärdighet i helt olika klasskontexter och i rättssystemet. Men där tar likheterna slut. Språk och berättarteknik är helt olika och när Lapidus, utöver själva spänningsberättelsen, lutar sig mot ett samhälleligt perspektiv drar sig Appelgren mer mot det privatmoraliska.

Kommer Appelgren att nå samma framgångar som Lapidus? Svårt att säga, bland annat tror jag att konkurrensen på spänningsmarknaden är mycket tuffare nu än när Lapidus slog igenom, och Appelgren når inte samma nivåer när det gäller originalitet. Men en mycket lovande och välskriven debut är det utan tvekan och det ska bli intressant att se hur det här författarskapet utvecklar sig.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Stadens människor, deras känslor och mödor, fel och brister

Björn Hellberg

Lastbart

(Lind & Co)

Såväl Björn Hellberg, de år han ger ut en deckare i lämplig tid, som Jan Mårtenson, sen evigheter har han kommit med en ny deckare vid den här tiden på året, hör min försommar till. (Helst bör läsningen ske utomhus i trädgården under päronträdet.)

”Lastbart” heter Hellbergs nya för i år. (Mårtensons heter ”Se döden på dig väntar”, även den har anlänt till Deckarlogg och väntar på läsning och recension.)

”Lastbart” innebär, som det står på omslaget, ännu ”Ett fall för Sten Wall”, och är Björn Hellbergs tjugofemte roman om poliserna i staden Staden (från början en blandning av Kristianstad, Helsingborg och Laholm, numera hämtas miljön från den sistnämnda).

Och ja, det hade nog varit bättre att nämna miljön och Staden vid namn, när Hellberg började skriva om Stadens poliser för nu fyrtio år sen. Det enades Hellberg och jag om en gång när jag intervjuade honom.

Björn Hellberg brukade ha ett smått gammeldags, lite snirkligt språk. Vackert, har somliga tyckt. Välskrivet, menar andra. ”Lastbart” är – däremot – en rappt skriven deckare. Ordet är nog till och med modernt. Tror jag citerar inledningen på första kapitlet, följande är ju riktigt bra inlett och skrivet:

Ellinor visste inte vem.

     Inte när.

     Inte var.

     Inte hur.

     Inte varför.

Midsommar och någon ska mördas – strypas – i den grönskande sommaridyllen. Någon annan, som tältar med sin flickvän, blir vittne till mordet. Det unga tu flyr så hastigt som möjligt sin rädsla och mördaren. Människor utsätts för hot. Ytterligare ett mord ska ske. För övrigt skildras människornas fel och brister, som oftast eller alltid i Hellbergs deckare.

Inte riktigt som vanligt är att Hellbergs STORA patos, hans mänskliga medkänsla, inte är lika märkbart. Jojo, det finns här fortfarande, visst finns det, men nu som en del av själva berättandet. I själva deckaren, så att ”Lastbart” kan karaktäriseras som en vardagsdeckare. Trots mord och hot med mera är det vardagen i Staden som skildras.

Björn Hellberg i Staden, egentligen hans hemstad Laholm. Foto: Birgitta Olsson

Alltid ett nöje att åter möta Stadens kommissarie Sten Wall, som åldrats sååå långsamt under de gångna fyrtio åren, från äldre eller gammal redan vid Hellbergs debutdeckare till måttligt äldre eller fortfarande gammal fyrtio år senare, och hans kärnteam av kriminalinspektörer – Lucia Pohl (nytillkommen), Carl-Henrik Dalman och Otto Fribing – samt teknikern Sabine Källman.

Observera Stadens stigande antalet brottsutredande kvinnor och här finns även en kvinnlig åklagare, Anita Hydell, som just den här gången av en särskild anledning kommer att ersätta den ordinarie åklagaren Yngve Brockman. Inte enbart språket alltså utan Hellberg har på flera sätt blivit en nutida, modern deckarförfattare och samhällsskildrare.

”Lastbart” är, som sagt, en rappt skriven vardagsdeckare om ett antal människor i Staden, om deras livsmödor och livskänslor; döden, livet och kärleken. (Och flirten, här finns en alltför sann skildring av vad en ung kvinna, Vilda heter hon till råga på allt, kan göra med en äldre man, som polisen Dalman.)

Liksom det stora patoset var det som förut gjorde Hellbergs deckare så läsvärda, har nu de livs- och människoskildrande detaljerna blivit det mest intressanta och spännande.

Tänk bara om han också kunde få ihop allt lika rappt, från första- till sistasidan, men några gånger stannar tyvärr berättandet och skildrandet upp för en förklaring av vad som hände och varför istället för att det sker och gestaltas. Då inträder något lite träigt. Och det är synd. För nog hade detta också gått att skriva in i själva berättelsen?    

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst juli 2020 (del 3): Översatt/utländskt

Michaelides den-tysta-patientenAlex Michaelides
Den tysta patienten
Övers: Hanna Axén
(Modernista)
Konstnären Alicia Berentson lever ett perfekt liv med sin omtänksamme man som är en framgångsrik modefotograf. En kväll kommer mannen hem sent och blir mördad av Alicia som skjuter honom fem gånger i ansiktet. Det är i alla fall den allmänna uppfattningen om hur mordet gick till. Efter mordet vägrar hon att prata och hon spärras in på en rättsmedicinsk avdelning. Hon drogas ner och anses vara ett hopplöst fall tills en dag när den nyanställde psykoterapeuten Theo Faber tar sig an henne för att försöka bryta tystnaden. Det är onekligen ett ovanligt drag att låta en psykoterapeut agera utredare i en mordgåta men det funkar väldigt bra. (Ur Samuel Karlssons recension.)

Giles Blunt Fruset offerGiles Blunt
Fruset offer
Övers: Sandra Gustafsson / Lars Rambe
(Hoi förlag)
Fruset offer” kom på svenska redan 2003 och återutges med anledning av TV-serien ”Cardinal” (på C More). ”Cardinal” syftar på kriminalkommissarie John Cardinal som får en ny poliskollega, kriminalinspektör Lise Delorme. Miljö: den lilla staden Algonquin Bay i södra Kanada. Februari och vinter. Mörkt redan vid fyra på eftermiddagen. Meterhöga snövallar. Vinden från sjön är kall som fan. Välskrivet och välberättat. Miljön, geografin, vädret, stämningen och småstaden förenas till en hel- och enhet. Men det är främst vädret, som drabbar så starkt att väderleken blir den egentliga huvudpersonen. Polisutredning: Försvunna tonåringar, i plural. Detta kompletteras och kompliceras med en skildring av John Cardinals speciella hemförhållanden med en dotter och en hustru med just speciella problem.

Sheena Kamal de-som-forsvannSheena Kamal
De som försvann
Övers: Gunilla Mattsson
(Harper Collins)
En deckare som knuffar läsaren över stupet och in i katarsis och himmelriket, ledsagade av anti-hjältinnan Nora Watts och hennes skabbiga hund genom Vancouvers mörka bakgator. En dag får Nora ett telefonsamtal som orsakar att hennes bräckliga värld rämnar. Hennes bortadopterade dotter är försvunnen. Nora jagas av mörka demoner från det förflutna. Hon har tagit sig upp från botten men befinner sig hela tiden på gränsen till avgrunden. Nu kastas hon in jakten på sin försvunna dotter och tvingas möta sina värsta mardrömmar. Bokens nerv skruvas upp på ett skickligt sätt och jag älskar upplösningen. (Ur Samuel Karlssons recension.)

 

Kanske en ny svensk polisromanförfattare av högsta klass…

Edvard Fenvik
Blodsband
(Lind & Co)

”Klassisk polisroman” kallas Edvard Fenviks debutdeckare på omslagets baksida. Traditionell skulle jag hellre säga. Eller regelrätt.

Berättelsen – eller prologen, som inte är en prolog utan sin egen, riktiga berättelse – inleds på en Finlandsfärja.

Lördag den 26 april 1971 och fyra unga män har muckat från lumpen. Detta firas på Finlandsfärjan med så mycket alkohol att det leder till följder – eller en viss följd.

Edvard Fenvik blodsband25 år senare ska historien komma ikapp dem. Ett par av dem har blivit advokater, de övriga har andra jobb. Som det är bland gamla lumparkompisar eller ”kompisar”.

De börjar mördas, först en och sen nästa… Inte på samma sätt, inte identiskt, men snarlikt. Mördaren lämnar, som det brukar heta, ett visitkort.

Platsen: Stockholm. De utredande poliserna är – främst – kriminalinspektörerna Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic. Olika som personer, de har olika bakgrund. Ja, det framgår redan av namnen.

”Blodsband” är just utredande: en klassisk, traditionell och regelrätt polisroman i betydelsen Söwall/Wahlöös deckarskrivarskola (fast utan politiken).

Oscar och Sasha är huvudpoliserna men också en del av det kriminalpoliskollektiv som utreder framåt, undan för undan, varken för fort eller för långsamt, så deckarläsaren tappar intresset.

Utredningen kringlar och krånglar, som fiktiva polisutredningar ska. En återvändsgränd där, en ny tillfartsväg här. Välskrivet och bra. Går inte att säga annat än Edvard Fenvik debuterat både lovande och bra.

Men… Ja, det märktes väl att ett ”men” skulle följa. Något gnager i mig. Om inte polisromanen var så lovande och bra så skulle jag ju inte bry mig. Men nu, när den är det… Jag vill ha ännu mer.

Det är som om Edvard Fenvik gått en deckarskrivarkurs och avlagt sluttenta i specialämnet polisromaner. Han fick högsta betyg. Allt som behövs i en polisroman finns med, i rätt ordning och på rätta platser. Ändå – detta men…

Det är väl fräckt eller direkt oförskämt av mig när polisromandebuten ”Blodsband” blivit så lovande och bra men jag satt och väntade på att Fenvik skulle stanna upp och bryta av handlingen, själva polisromanen, bryta av den med sig själv.

En noga beskrivning av någon plats i Stockholm, en utgjutelse över samtiden (antingen av författaren själv eller en av huvudpersonerna) eller en mer ingående skildring av polisen Oscar och/eller polisen Sasha.

Alltså något, låt säga, ovidkommande. För att detta ovidkommande kan få en regelrätt, traditionell och klassisk polisroman att också bli personlig, just den polisroman som ingen annan än Edvard Fenvik hade kunnat skriva.

Jodå, antydningar till detta finns i personskildringarna men de är för få och för små (för mig). ”Blodsband” är, jag upprepar, både lovande och bra. Just därför hoppas jag att Fenvik vågar ta i ännu lite mer i uppföljaren, så att den blir såväl en klassisk som en personlig svensk polisroman.

Hoppas, hoppas att en ny svensk polisromanförfattare av den högsta klassen har fötts. Det kan vara så…

Bengt Eriksson

Ingen bladvändare men välskrivet och trovärdigt

Ann Cleeves
Albatross
Övers: Jan Järnebrand
(Albert Bonniers)

När Ann Cleeves nu startar en ny serie så flyttar hon från sin tidigare skådeplats på Shetlandsöarna till fastlandet och Devon på Englands sydvästra tå.

Det är välskrivet och fyllt av intressanta karaktärer med hemligheter och dolda drivkrater. Men jag skulle inte kalla det för rafflande. Det är helt befriat från grafiska våldsskildringar. Vilket kan vara skönt ibland.

En man hittas mördad på stranden. Han har blivit knivhuggen, och han har en albatross tatuerad i nacken. Poliskommissarien Matthew Venn lägger all sin kraft på att hitta gärningsmannen.

Venn har ganska nyligen flyttat tillbaka till trakten som han lämnat efter ett dramatisk uppbrott från sina föräldrar och den församling som han växt upp i. Nu tvingas han konfronteras med gamla spöken.

Ann Cleeves albatrossEtt dagcenter för ungdomar med psykiska problem eller funktionsvariation står i centrum för händelserna. Det blir inte lättare av att Matthews man Jonathan är föreståndare för verksamheten.

Ända sedan Ann Cleeves kom ut med sin första deckare som utspelar sig på Shetlandsöarna, ”Svart som natten” med polisen Jimmy Perez som huvudkaraktär, har jag läst författarens böcker. Det var också den boken som fick mig att fastna för deckare som utspelar sig på brittiska öar.

Författaren är skicklig på att beskriva miljöer, relationer och mörka drivkrafter. Även om landskapet och omgivningarna inte spelar lika stor roll som i Shetlandsserien så ger småstaden nära kusten en speciell atmosfär.

Poliskommissarien Matthew Venn är historiens huvudkaraktär men berättarperspektivet skiftar mellan de olika poliserna i utredningsgruppen och flera av andra karaktärer som dras in i utredningen som vittnen eller misstänkta.

Inledningsvis har jag ganska svårt att hålla isär de olika perspektiven. Det brukar jag inte ha men kanske beror det på att jag lyssnat på boken och att inläsaren läser neutralt och entonigt. En rekommendation för den som väljer att lyssna på ”Albatross” är att öka hastigheten.

Polisens utredningsarbete kan ibland kännas lite enkelspårigt och fantasilöst. Jag uppskattar deckare som lyckas skapa spänning utan att skrika med köttiga detaljer, mordoffer som staplas på hög eller överdrivna och konstiga sexscener.

Men då krävs det någon annan ingrediens som skapar tempo och suger in mig i historien. Det finns det i ”Albatross” men jag skulle önska att det var lite mer av den varan.

”Albatross” är välskriven och bjuder på trovärdiga karaktärer och skildringar av deras relationer. Det är ingen rafflande bladvändare men varför måste det alltid vara det? Jag kommer fortsätta följa Ann Cleeves författarskap och den här serien om Matthew Venn.

Samuel Karlsson,
återkommande gästrecensent på Deckarlogg, är deckarförfattare och bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, både på deckare och annat.

Från andra världskriget till idag: Välskrivet, underhållande och allmängiltigt

Kjell Ola Dahl
Täcknamn: Hilde
Övers: Helena Stedman
(Bokfabriken)

Kjell Ola Dahl är en av Norges mest framgångsrika deckarförfattare. Han debuterade på 90-talet, har gett ut en rad deckare av olika sorter och tilldelats flera deckarpriser. Tyvärr finns knappt en handfull av hans tidigare böcker översatta till svenska.

Nu har Dahl, liksom flera nordiska kolleger, också skrivit en deckare med andra världskriget som miljö.

Ett mord begås på 40-talet och det kommer att begås ännu ett på 60-talet, så ”Täcknamn: Hilde” får väl kallas deckare eller kriminalroman. Men det är en bredare och djupare roman än så – mindre en skildring av händelser och mer en berättelse om människor, om hur – olika – människor kan reagera och agera när livet plötsligt förändras och världen rämnar omkring dem.

Dahl varvar tre årtal och två platser – 1942 (i Oslo och Stockholm), 1967 och 2015 (tillbaks i Norge och Oslo) – där han låter ett persondrama utveckla sig. Hilde, från ung judinna till mycket gammal med Ester som sitt riktiga namn, är återkommande huvudperson och berättelsens nav.

DAHL_HILDE_framsida-gordel

Även Sverre och Gerhard, norska motståndsmän, rör sig in i och ut ur berättelsen. Liksom Turid, dotter till Gerhard och Åse, som kan sägas vara den egentliga huvudpersonen, trots att hon blir mördad redan på 40-talet.

Med karg och avskalad prosa, ibland nästan anorektisk, återskapas miljöer och inte minst stämningar från andra världskrigets Oslo, där Hilde/Ester var motståndsrörelsens unga kurir men måste fly när hennes familj fängslades av nazisterna och hon själv blev angiven, och från Stockholm under samma tid, där norska flyktingar – som Ester och Gerhard – möttes på nytt.

Det går långsamt framåt – och bakåt. Författartekniken att hoppa fram och tillbaks mellan tider och miljöer gör att man dessutom bör läsa lång- och eftertänksamt för att inte missa någon pusselbit när personerna allt mer knyts ihop både med Norges krigshistoria och varandra. Här sker dramatiska händelser, såväl på 40- som på 60- och 2000-talet, men det mest dramatiska och spännande finns i personteckningarna.

Dahls romanpersoner blir, ord för ord, levande människor. Han tecknar dem, streck för streck, allt tydligare, fyller personerna med nyanser, tills var och en är sin egen person. Krigsåren förändrade och formade dem för alltid. De beslut, ofta hastiga, som de tog eller tvingades ta, gjorde dem till de människor de blev.

”Täcknamn: Hilde” är en berättelse om andra världskriget och dess människor, i Norge och delvis i Sverige, men också ett slags facit till alla krig som hela tiden pågår i världen, till dagens människor och flyktingar, hur man borde tänka sig att de kan påverkas och bli av sina krigs- och flyktupplevelser.

Kjell Ola Dahl har åstadkommit en välskriven och underhållande, allmängiltig och djupt mänsklig andravärldskrigsroman – med kriminellt innehåll.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Att välja kriminaliteten

Julian de la Vega & Scarlett Rudas
Jag och min Maffiapappa II Eget bild
Om en pappa med ett ovanligt yrke…
(Reko förlag)

Julian de la Vega är 15 år, liksom huvudpersonen Jake. Den nya, andra boken om ”Jag och min Maffiapappa” har Julian skrivit tillsammans med sin yngre syster Scarlett Ruda.

Genre: ungdomsgangsterroman. Åldersgrupp: runt 10 år. Fast jag tror boken kan uppskattas också längre upp i åldrarna.

Till exempel av mig. ”Maffiapappa II” är nämligen mycket spännande med pådrivande action och dessutom mer välskriven än många vuxendeckare jag läst på senare tid.

jag-och-min-maffiapappa-iiNär dialogen är som bäst mellan Jake och hans kompis Ahmed så blir den så ettrig att den smattrar.

Jake, ibland kallad Joker, är tillbaks i Skåne. Men inte längre i Trelleborg utan nu bor han med sin mamma i ”kriminella Nydala”, ett bostadsområde i Malmö.

Föräldrarna har skiljt sig, ”Maffiapappan Carlos” bor någon annanstans, var vet inte sonen Jake.

Det börjar med att Jake, Ahman och två andra kompisar med hagelgevär rånar en guldsmedsaffär vid Gustav Adolfs torg – och får polisen efter sig.

Efterföljande handling: inbrott i ett hus, bråk med andra kriminella, kidnappning, fötterna i cementblock, kniv och pistol, dråp och mord…

Och medan det ena efter det andra händer så funderar Jake över att ha valt samma livsväg som pappa: kriminaliteten. Och genren vänder: boken blir en antigangsterroman.

Ibland kan det tyckas lite överdrivet och våldsamt, för mycket action. Men berättelsen har samtidigt ett genomgående stråk av realism och trovärdighet.

”Jag och min Maffiapappa II” – men varför inte en egen titel? – är en riktigt bra barn- och ungdomsdeckare!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson