Från kvinna och polis till kvinna och polisromanförfattare

Dorothy Uhnak (1930-2006)

Land: USA

Genre: kvinnliga polisromaner,

kvinnoromaner

Efter fjorton år som polis i New York tröttnade Dorothy Uhnak på könsdiskrimineringen inom kåren, sa upp sej och skrev Policewoman: A Young Woman’s Inituation into the Realities of Justice (1964), en faktabok som är ett slags tjockare informationsbroschyr och hjälpreda för nyblivna kvinnliga poliser .

Därefter började Uhnak skriva deckare – kvinnliga polisromaner – som kan beskrivas så här:

Dorothy Uhnak, polis.

Hon släpper in en ensam kvinna, en kvinnlig polis eller kvinnlig åklagare, bland alla männen i det mansdominerade polisarbetet. Genast hamnar kvinnan i centrum för männens intresse. Hur reagerar männen? Vad tänker och säger de? Vilka ord släpper de – med- eller omedvetet – ut ur sina munnar? Leder orden till handling? Vilka handlingar?

Uhnak iakttar, antecknar, beskriver.

Debutromanen The Bait (1968) var första delen i en trilogi om Christie Opera, kvinna, latinamerikan och polis. Opera arbetar på New York-polisens narkotikarotel med distriktsåklagaren Casey Reardon, vit och man, som chef.

Konfrontation är kanske fel ord, men där finns hela tiden en spänning, som ibland blir starkare och ibland svagare och som förändras från roman till roman: en spänning och kontrast mellan kvinnligt och manligt, det svarta/latinamerikanska och det vita USA, gårdagens, dagens och morgondagens polis.

Dorothy Uhnak, polisromanförfattare.

Trilogin The Bait, The Witness (1969) och The Ledger (1970) är tyvärr inte översatta. Men en av de böcker som finns på svenska, Offren (1987), har en liknande huvudperson. Också kriminalassistenten Miranda Torres är latinamerikanska. När Torres kom till 112:e polisdistriktet i New York skämtade arbetskamraterna, alltså de manliga poliserna, om att ”alla onda ting är tre”. Hon var ju ”kvinna, latinamerikan och svart”.

I Falskt vittnesbörd (1983) finns några andra nyckelord som huvudpersonen, den kvinnliga åklagaren Lynne Jacobi, upprepar för sej själv och läsaren. Hur många gånger har inte Jacobi, när hon arbetade på Rättshjälpen och försvarade åtalade våldtäktsmän, fått höra dessa fyra ord: ”Hon bad om det”.

Både Offren och Falskt vittnesbörd är våldsamma, otäcka deckare. Och det är kvinnor som utsätts för det grova våldet. I ”prologen” till Offren misshandlas och dödas en ung sjuksköterska våldsamt och brutalt på en gata i New York, precis utanför fönstret till bostaden. Inledningen till Falskt vittnesbörd är lika obehaglig: en svart fotomodell och programledare på TV våldtas och misshandlas till döds, nästan.

Med dessa händelser som utgångspunkter växer Dorothy Uhnaks böcker.

Offren växer till ett porträtt av den moderna storstaden, brutal och avhumaniserad. Grannarna hör sjuksköterskans ”sista skri av vånda. Det var hennes slutliga skrik på hjälp, och det skar genom märg och ben.” Men ingen reagerar, ingen gör någonting för att hjälpa henne.

Falskt vittnesbörd identifierar sej åklagaren med den misshandlade modellen. Två kvinnoporträtt – en svart amerikanska och en vit, judisk amerikanska – blir ett.

Dorothy Uhnaks polisromaner är litterära tvillingsystrar, om inte enäggs- så i alla fall tvåäggstvillingar, till Lillian O’Donnells polisromaner. Med den skillnaden att Uhnak är mer feministisk – mer kvinnligt militant.

Uhnaks och O’Donnells böcker är i sin tur systrar till Ed McBains polisromaner. ”Samma” poliser och ”samma” stad, fast sedda från motsatt håll: med kvinnliga istället för manliga ögon.

Ännu ett par romaner av Dorothy Uhnak som inte översatts till svenska: The Ryer Avenue Story (1993) och Codes of Betrayal (1997).                 

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”

————————————————————

Svenska titlar:

Lag och ordning. 1974.

Övers: Anders Jonason.

Fallet Keeler. 1978.

Övers: Anders Jonason.

Falskt vittnesbörd. 1983.

Övers: Thomas Preis.

Offren. 1987.

Övers: Eva Larsson.

Vanliga män som våldtar

Anna Jansson
Dödslistan
(Norstedts)

Anna Jansson jubilerar. År 2000 debuterade hon som deckarförfattare med den inledande titeln i serien om Gotlandspolisen Maria Wern. Så har ju Maria Wern blivit känd från romanerna och den efterföljande teveserien – som kriminalpolis i Visby.

Men till att börja med arbetade polisen Wern på en fiktiv ort strax nedanför Höga kusten. Först efter några böcker flyttade hon till Gotland. (Även hennes odräglige make – hur kunde någon kvinna stå ut med honom!? – försvann. Guschelov!)

Tjugoårsjubileum, alltså. Eftersom det varje år efter debuten kommit en ny Maria Wern-deckare innebär det att ”Dödslistan” är den tjugoförsta. Minst. Det beror lite på vilka böcker som räknas.

Anna Jansson dodslistanJansson har också skrivit ett antal barndeckare, där den unge detektiven Emil Wern får sällskap av lillasystern Linda och ibland även Maria, deras mamma. Emil Wern-deckarna har hittills blivit arton stycken.

Kanske inte ända från början men Maria Wern blev snart en så stark – eller distinkt – huvudperson, polis och kvinna att hennes författare kunde förändra och variera kriminalberättandet.

Grunden är alltid en polisroman men innehållet har växlat mellan att vara mer samhällskildrande och mer personligt i betydelsen mänskligt. Min favorittitel är fortfarande ”Främmande fågel” (2006) med ett tema som tyvärr blivit aktuellt igen: dödlig influensa, ingen medicin och karantän.

”Dödslistan” ska avslutas som en polisroman men så börjar den inte. Länge verkar det som att nu har också Anna Jansson anslutit sig till den växande genren med kvinnliga hämnddeckare. I denna, första del av romanen finns en extra huvudperson.

Hon heter Agnes, tjugo år. Som ännu yngre utsattes Agnes för något som förändrade – nej, förstörde – hennes liv. Hon började slarva med skolan, nu kan hon inte behålla ett arbete och låter sig utnyttjas av män.

Sidvis blir det så vidrigt att jag knappt vill läsa. Agnes är inte heller den enda kvinnan som våldtagits och därmed fråntagits sitt liv. Jansson skildrar både kvinnorna och deras våldtäktsmän, dessa så att säga vanliga män med positioner i samhället.

Agnes med flera är med i en sluten nätgrupp som en barnmorska startat för våldtagna kvinnor. En av gruppens hemliga medlemmar skriver en lista över män som våldtagit och snart börjar männen att dö, en efter en.

”Dödslistan” kunde ha blivit ännu en roman om kvinnors rätt att hämnas. Men Jansson komplicerar och problematiserar mer än så. Hon skildrar även kvinnor som inte förstår eller förstår men ändå inte kan förstå vad andra kvinnor har upplevt.

Hämnddeckaren övergår dessutom till att bli en polisroman, det vill säga en skildring av poliskårens uppgift att värna rättssamhället: skydda kvinnor mot våldtäktsmän men också våldtäktsmän mot rättsskipning bortom lagen och självpåtagna avrättningar.

Min åsikt om privatjustis: Aldrig någonsin! Vad Maria Wern och Anna Jansson tycker framgår av den kvinnliga polisromanen ”Dödslistan”.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar