Ner till bror, upp med mor och hemåt för janakippo

Deckarloggs gästrecensent Kenneth Olausson har läst sista (eller den senaste?) delen av Karin Smirnoffs romandebuttrilogi om janakippo. Han sammanfattar samtidigt hela serien.

***

Karin Smirnoff
Sen for jag hem
(Polaris)

Karin Smirnoff kom 2018 från ingenstans och gjorde succé med boken ”Jag for ner till bror”. Året därpå kom ”Vi for upp med mor” och nu i år ”Sen for jag hem”. Alla tre med den egensinniga Jana Kippo – eller jaanakippo om man hellre vill det – i huvudrollen.

Att säga att en författare som var dryga 50 år när hon debuterade kommer från ingenstans är naturligtvis i sig ett märkligt påstående. Innan dess har hon förstås haft ett annat och lika viktigt liv.

Hon är född i Umeå och bor nu – läser jag mig till i all kunskaps moder Wikipedia – i Piteå men har också bott och verkat i Stockholmstrakten, plattlandet Skåne och i Paris. Nu kallar hon sig säkert, och detta med all rätt, för författare men hennes yrkesbakgrund är onekligen brokig.

Hon har bland annat drivit ett gatukök (i Hammenhög, tillägg från Sydostskånebaserade Deckarlogg!), en verksamhet som säljer träprodukter och arbetat som journalist. Hon har också av och till läst olika akademiska kurser och det var under tiden hon läste litterär gestaltning i Lund som hon debuterade med den Augustprisnominerade ”Jag for ner till bror”.

Karin Smirnoff foto

Karin Smirnoff. Foto från förlaget.

Vart ska hon ta vägen nu? Ja, inte vet jag, men förhoppningsvis fortsätter hon med att skriva böcker. Från början, har jag läst eller hört, var tanken att de tre böcker hon nu publicerat skulle vara just en trilogi och att hon sen skulle fortsätta med annat skrivande. Vi får väl se i sinom tid.

Karin Smirnoff(Om du vill läsa vad jag skrev om ”Jag for ner till bror” och ”Vi for upp med mor” – och varför skulle du inte vilja det – kan du klicka på respektive titel ovan och göra det. Jag gav för min del böckerna tre respektive fem stars, kan jag väl berätta om du skulle vara nyfiken.)

Nå. Men vad om ”Sen for jag hem”. Berättelsen är, får man nog säga, tredelad om än förstås hopknuten – en om hennes tid i Smalånger efter broderns död och vad som efter det händer med henne själv och andra i den lilla hålan, en om hennes helvetestid i Stockholm och en tredje om en kontakt hon får, eller tar sig, med en stenhuggare/konstnär.

vi for upp med morAlla tre delarna samverkar och påverkar varandra och berättelsen i olika grad. Alla lika nödvändig för att försök förstå vad livet kan komma att ta vägen för Jana Kippo. Och vilken väg det är vet inte läsaren och knappast heller Jana Kippo själv. Det är bara att hoppas att Smirnoff inte får för sig att i en fjärde bok föra berättelsen till ett slags tydligt och tillrättalagt slut där de nu öppna och lösa trådarna knuts ihop. Det vore synd.

När djävulen blir gammal blir han religiös. När gud blir gammal blir han kanske bara långsam. Som andra gamlingar. (Ur ”Sen for jag hem”.)

Berättelsen i ”Sen for jag hem” är enligt min mening för lång och förutsätter, vilket förstås kan vara svårt att undvika när man uttalat skriver en trilogi, att man inte bara läst de två tidigare böckerna utan också kommer ihåg dem till deras bärande delar. Det kan vara svårt nog.

Och än svårare blir det för läsaren att begripa varför Smirnoff nu för in nya, och som jag tycker ovidkommande historier eller romanfigurer, till exempel den unge ensamkommande flyktingpojken som kommer att kallas Noordin. Samtidigt som hon bara i en mening nämner sådant som jag tycker borde fått större plats och som tydligare knutit ihop trilogin, till exempel att den vedervärdige pastersilas har lägrat kvinnan som Janas bror skulle gifta sig med och gjort henne med barn.

Karin Smirnoff sen-for-jag-hemMer av samma sort finns tyvärr. För lång blir alltså berättelsen. Och samtidigt i delar för summarisk. Och därtill för splittrad.

Jag får intrycket att Smirnoff har huvudet fullt av historier som bara måste ut. Ett större lugn skulle jag vilja att hon kunde gett sig och till exempel låtit den intressanta delen om Janas kontakter med konstnären/stenhuggaren och för den delen hennes kärlek till hans dotter ta den plats den förtjänar, men i en alldeles egen bok. Och att hon helt strukit den kanske för henne personligen viktiga delen om kärleks/misshandelshistorien. Om sådant har man läst förr – lika djävligt som här, men Smirnoff tillför inte till läsaren någon förståelse vad som driver en våldsman. Andra har gjort det bättre.

Jana Kippo är hård mot de hårda. Hårdast mot sig själv, kanske. Men hon har en oväntad ömhet inte bara mot de gamlingar hon möter i sitt arbete som timvikarie inom hemtjänsten utan också mot gamla och för den delen nya kärlekar. Och inte minst mot sin tvillingbror, den döde, som är närvarande i berättelsen genom kommentar och tillrättalägganden.

Men oförrätter, nederlag och både fysisk och psykisk misshandel glömmer hon inte. Och vem gör det, för den delen. Hård mot de hårda, alltså. Men hon har samtidigt en slutenhet mot annat som borde var viktigt i hennes liv, mot sin egen dotter till exempel. Och inte oväntat glömmer hon den resa hon lovat dottern – ”Hej mamma skrev hon. Står på Arlanda. Förstår att du inte kommer. Planet går strax. Vi kanske hörs någon gång” lyder ett sista sms från dotter till mamma.

Det är allt kring detta, jaanakippos och andras liv i Smalånger, jag hade hoppats att Smirnoff stannat längre och utförligare. Det är också i den delen jag tycker att Smirnoffs speciella kantiga, lite bittra skrivsätt och sätt i övrigt att ge oss läsare sin historia passar som bäst, men för den delen i och för sig också när hon berättar om konstnären/stenhuggaren.

Nå. Vilket betyg ska ”Sen for jag hem” få? Fyra av fem.

Kenneth Olausson,
gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här gästrecensionen.

Från smek och värme till slag på kind, huvud, kropp och själ. Till grepp om halsen…

Anne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)

Anne Swärd är som bekant en av våra relativt nyblivna medlemmar i den illustra församlingen Svenska Akademien. Åren 2018 och 2019 var det ju en viss turbulens i detta sällskap för Snille Och Smak och Swärd blev en av de nya ledamöter som till följd av det tillträdde 2019. Hon efterträdde Sara Stridsberg.

Detta känner väl de flesta till, gissar jag. Men jag är mer osäker på hur många som läst hennes romaner. De borde vara fler än vad jag antar att de är.

Anne Swärd jackieSedan 2003 har hon publicerat fem romaner, inklusive ”Jackie” som kom nu i år, och blev Augustnominerad redan för första romanen ”Polarsommar”, vilket förstås var fullt motiverat. Märkligare var det väl att hon inte blev det för ”Vera”, som kom 2017. Men underligare saker har ju hänt vad gäller August och hans pris. Vad som kommer att hända med ”Jackie” står ju än så länge skrivet i stjärnorna.

Svartsjukan sliter i honom som en galen hund. Men om det var något han fick lära sig redan som barn, ett krav starkare än något annat i den miljö han växte upp i, så var det behärskning. Att brusa upp eller tappa fattningen var att visa sig svag och därmed inte värd respekt. Hans pappa brusade egentligen aldrig upp, slog bara till, helt tyst. Det enda som hördes in till småbrödernas och hans rum var själva slaget, inget annat, ingen ordväxling vare sig före eller efter. Ingen klagan från mamman. Hon hade lärt sig. (Samtliga kursiverade citat är hämtade ur romanen ”Jackie”.)

Nå. Men vad om ”Jackie”? Jag läser boken som en berättelse om en slags kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat.

Men kanske också en berättelse om att den sönderslagna mot alla odds kan resa sig och överleva. Åtminstone i böckernas värld.

Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger, eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. Hur mycket? Rätt mycket, enligt boken. Men att det också – mot alla odds – kan visa sig att den slagna kvinnan kan resa sig med blod på kläderna och leva ett liv utanför våldet och bortom mannens hårda blick och knutna hand. Tills …

Anne Swärd foto Henric Tiselius

Anne Swärd. Foto: Henric Tiselius

Ända till dess att kvinnan efter många år åter hamnar under våldsmannens radar och åter underordnas. Åter hamnar som hans ägodel i den gamla lägenheten. Åter möter hans smek och våld. Tills … Ända till dess att hon under osannolika omständigheter åter lyckas fly från honom.

Fem gånger? Tio? Nej, det finns ingen självklar gräns, bara omständigheter, förklaringar, bedyranden. Hopp. Och återfall. Deras relation har blivit en sorglig visa med ett hack i skivan just där det gör som ondast, där det låter för jävligast. Just där står nålen och skrapar. Hänsynslöst. … Däremellan vackra dagar, vackra nätter, vackra löften, vackra lögner. Hans ansträngningar. Middagarna han lagar. Vackra ursäkter. En smekning över nacken, en visning i mungipan när de står och borstar tänderna: `Älskar dig`. Knappt märkbara hot, förrädisk manipulation. Ständigt ömma handleder. Förhoppningar, försäkringar, utfästelser, på heder och samvete.

Fram till detta är ”Jackie” en mörk sugande bok du läser nästan andlös och förtvivlad. Allt i den från det att bokens unga kvinna av en slump möter en man på ett tåg när hon är på väg ut i livet och till hon nästan sönderslagen flyr från honom bär, som jag bedömer det, en sannolikhetens prägel. Det som sker i boken sker såvitt jag vet och förstår också i verkligheten.

Att hon som i boken kallas Jackie lyckas fly från mannen skändad och blodig kan säkert hända. Att hon lyckas skapa sig ett nytt liv likaså. Kanske också att mannen efter många år åter lyckas få in henne under sitt våld. Kanske. Men att hon under de omständigheter som Swärd låter oss läsa i romanen lyckas undkomma honom en andra gång och möjligen låta honom gå under är mindre troligt. Även i en romans värld, tänker jag.

En roman är en roman är en roman. En hittepå. Och det är ju det som är dess ska vi kalla det storhet och möjlighet. Det är ju genom en författares bygge, den gestaltning hen väljer, dess miljö- och personbeskrivningar och dess språk som vi kan få komplicerade förhållanden beskrivna för oss på ett sätt som gör dem gripbara och förståeliga.

Ja, på något omöjligt vis fortsätter livet. Sånär som på ett eller annat bleknande ärr syns ju ingenting utanpå. Jag blir inte rädd för män, snarare känns andra män ofarliga efter dig. Harmlösa, lätthanterliga, lättillfredsställda. Ny kärlek följer. Barn. Kärleken till dessa barn. Till mitt nya liv. Jag lyckas gömma mig i en ny relation i väldigt många år.

Här lyckas enligt min mening Swärd i ”Jackie” mycket bra. Ända fram till slutet, vill säga. Varför hon där gör det så lätt – och faktiskt också svårt – för sig är inte lätt att begripa. För mig alltså. Andra kan mycket väl se det på ett annat sätt.

”Jackie” är en våldsam bok, en våldets och övergreppens bok. Men inte bara mot den unga kvinnan som kallas Jackie utan också mot mannens mamma. Han tvingar den unga kvinnan att tillsammans med honom träffa mamman på ”svekets dag”, som han kallar det, det vill säga den dag hon lämnade sin man, hans pappa.

Det är då som mamman viskar till henne: ”Har han slutat med spriten … med våldet? Lämnar du honom får du problem, det har de andra fått”. Det är väl samma dag som han tvingar med Jackie till en grav med ett för henne välkänt kvinnonamn.

Mer säger jag inte om den saken. Men jag vill ge ”Jackie” fyra stars av fem i betyg och hoppas den får många läsare. Kanske kan den lämpa sig väl för diskussioner i en bokklubb? Och kanske borde jag gett den fem stars? Swärd är en mycket bra författare. Men vad hon kan åstadkomma i Svenska Akademien återstår att se.

(Kanske har man, vill jag ha sagt, som amatörrecensent samma överdrivna föreställning om sin egen betydelse som ledarskribenten i Vimmerby tidning när han för jag vet inte hur många år sedan skrev ungefär att ”Jag har vid ett flertal tillfällen varnat herr Bismarck” och uppenbarligen trodde att någon skulle bry sig. Men det är väl sådant man för ta. Eller?).

Kenneth Olausson,
gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här gästrecensionen.