Från smek och värme till slag på kind, huvud, kropp och själ. Till grepp om halsen…

Anne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)

Anne Swärd är som bekant en av våra relativt nyblivna medlemmar i den illustra församlingen Svenska Akademien. Åren 2018 och 2019 var det ju en viss turbulens i detta sällskap för Snille Och Smak och Swärd blev en av de nya ledamöter som till följd av det tillträdde 2019. Hon efterträdde Sara Stridsberg.

Detta känner väl de flesta till, gissar jag. Men jag är mer osäker på hur många som läst hennes romaner. De borde vara fler än vad jag antar att de är.

Anne Swärd jackieSedan 2003 har hon publicerat fem romaner, inklusive ”Jackie” som kom nu i år, och blev Augustnominerad redan för första romanen ”Polarsommar”, vilket förstås var fullt motiverat. Märkligare var det väl att hon inte blev det för ”Vera”, som kom 2017. Men underligare saker har ju hänt vad gäller August och hans pris. Vad som kommer att hända med ”Jackie” står ju än så länge skrivet i stjärnorna.

Svartsjukan sliter i honom som en galen hund. Men om det var något han fick lära sig redan som barn, ett krav starkare än något annat i den miljö han växte upp i, så var det behärskning. Att brusa upp eller tappa fattningen var att visa sig svag och därmed inte värd respekt. Hans pappa brusade egentligen aldrig upp, slog bara till, helt tyst. Det enda som hördes in till småbrödernas och hans rum var själva slaget, inget annat, ingen ordväxling vare sig före eller efter. Ingen klagan från mamman. Hon hade lärt sig. (Samtliga kursiverade citat är hämtade ur romanen ”Jackie”.)

Nå. Men vad om ”Jackie”? Jag läser boken som en berättelse om en slags kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat.

Men kanske också en berättelse om att den sönderslagna mot alla odds kan resa sig och överleva. Åtminstone i böckernas värld.

Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger, eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. Hur mycket? Rätt mycket, enligt boken. Men att det också – mot alla odds – kan visa sig att den slagna kvinnan kan resa sig med blod på kläderna och leva ett liv utanför våldet och bortom mannens hårda blick och knutna hand. Tills …

Anne Swärd foto Henric Tiselius

Anne Swärd. Foto: Henric Tiselius

Ända till dess att kvinnan efter många år åter hamnar under våldsmannens radar och åter underordnas. Åter hamnar som hans ägodel i den gamla lägenheten. Åter möter hans smek och våld. Tills … Ända till dess att hon under osannolika omständigheter åter lyckas fly från honom.

Fem gånger? Tio? Nej, det finns ingen självklar gräns, bara omständigheter, förklaringar, bedyranden. Hopp. Och återfall. Deras relation har blivit en sorglig visa med ett hack i skivan just där det gör som ondast, där det låter för jävligast. Just där står nålen och skrapar. Hänsynslöst. … Däremellan vackra dagar, vackra nätter, vackra löften, vackra lögner. Hans ansträngningar. Middagarna han lagar. Vackra ursäkter. En smekning över nacken, en visning i mungipan när de står och borstar tänderna: `Älskar dig`. Knappt märkbara hot, förrädisk manipulation. Ständigt ömma handleder. Förhoppningar, försäkringar, utfästelser, på heder och samvete.

Fram till detta är ”Jackie” en mörk sugande bok du läser nästan andlös och förtvivlad. Allt i den från det att bokens unga kvinna av en slump möter en man på ett tåg när hon är på väg ut i livet och till hon nästan sönderslagen flyr från honom bär, som jag bedömer det, en sannolikhetens prägel. Det som sker i boken sker såvitt jag vet och förstår också i verkligheten.

Att hon som i boken kallas Jackie lyckas fly från mannen skändad och blodig kan säkert hända. Att hon lyckas skapa sig ett nytt liv likaså. Kanske också att mannen efter många år åter lyckas få in henne under sitt våld. Kanske. Men att hon under de omständigheter som Swärd låter oss läsa i romanen lyckas undkomma honom en andra gång och möjligen låta honom gå under är mindre troligt. Även i en romans värld, tänker jag.

En roman är en roman är en roman. En hittepå. Och det är ju det som är dess ska vi kalla det storhet och möjlighet. Det är ju genom en författares bygge, den gestaltning hen väljer, dess miljö- och personbeskrivningar och dess språk som vi kan få komplicerade förhållanden beskrivna för oss på ett sätt som gör dem gripbara och förståeliga.

Ja, på något omöjligt vis fortsätter livet. Sånär som på ett eller annat bleknande ärr syns ju ingenting utanpå. Jag blir inte rädd för män, snarare känns andra män ofarliga efter dig. Harmlösa, lätthanterliga, lättillfredsställda. Ny kärlek följer. Barn. Kärleken till dessa barn. Till mitt nya liv. Jag lyckas gömma mig i en ny relation i väldigt många år.

Här lyckas enligt min mening Swärd i ”Jackie” mycket bra. Ända fram till slutet, vill säga. Varför hon där gör det så lätt – och faktiskt också svårt – för sig är inte lätt att begripa. För mig alltså. Andra kan mycket väl se det på ett annat sätt.

”Jackie” är en våldsam bok, en våldets och övergreppens bok. Men inte bara mot den unga kvinnan som kallas Jackie utan också mot mannens mamma. Han tvingar den unga kvinnan att tillsammans med honom träffa mamman på ”svekets dag”, som han kallar det, det vill säga den dag hon lämnade sin man, hans pappa.

Det är då som mamman viskar till henne: ”Har han slutat med spriten … med våldet? Lämnar du honom får du problem, det har de andra fått”. Det är väl samma dag som han tvingar med Jackie till en grav med ett för henne välkänt kvinnonamn.

Mer säger jag inte om den saken. Men jag vill ge ”Jackie” fyra stars av fem i betyg och hoppas den får många läsare. Kanske kan den lämpa sig väl för diskussioner i en bokklubb? Och kanske borde jag gett den fem stars? Swärd är en mycket bra författare. Men vad hon kan åstadkomma i Svenska Akademien återstår att se.

(Kanske har man, vill jag ha sagt, som amatörrecensent samma överdrivna föreställning om sin egen betydelse som ledarskribenten i Vimmerby tidning när han för jag vet inte hur många år sedan skrev ungefär att ”Jag har vid ett flertal tillfällen varnat herr Bismarck” och uppenbarligen trodde att någon skulle bry sig. Men det är väl sådant man för ta. Eller?).

Kenneth Olausson,
gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här gästrecensionen.

Daniel Woodrell – Country Noir-litteraturen personifierad

De nya romanerna av Maria Broberg, Stina Jackson och Karin Smirnoff har fått mig att leta bakåt efter tidigare romaner i genren country noir eller landsbygdsnoir.

Och givetvis hamnade jag först hos den här amerikanen… En text jag skrev för rätt längesen nu.

***


Man måste inte sjunga country på skiva och scen. Man kan också skriva country i form av romaner. Vilket amerikanen Daniel Woodrell gör. Han skriver country noir.

Woodrell har inte skapat country noir-genren, han är inte dess pappa. Genren fanns långt före Woodrell och många andra nutida amerikaner skriver också country noir. Men han döpte döpt genren.

I undertiteln till ”Give Us A Kiss” (1996) beskrev han sin roman som »A Country Noir«. Därmed fick den här sortens amerikanska landsortsromaner om fattiga vita bonnalortar, »white country trash«, sitt namn. Mer än så: Daniel Woodrell personifierar genren, numera är det som om country noir-litteraturen definieras utifrån hans romaner.

”Give Us A Kiss” skulle – med de följande titlarna ”Tomato Red” (1998) och ”The Death Of Sweet Mister” (2001), nu utgiven på svenska med titeln ”Gryningen kommer aldrig åter” (Natur och Kultur) – bilda ett slags trilogi. Här finns inga återkommande personer men miljön binder ihop romanerna. Dessutom har författaren kommit hem. Han föddes och bor i romanmiljön: bergstrakterna the Ozarks vid gränsen mellan Missouri och Arkansas.

Innan Woodrell började på Ozark-trilogin (kanske blir fler romaner än tre, förresten?) tränade han liksom upp sej med en annan trilogi: ”Under The Bright Lights” (1986), ”Muscle For The Wing” (1988) och ”The Ones You Do” (1992). Mellanboken smögs ut på svenska 1990 med titeln ”Inkräktarna”. Den kom som kioskdeckare och i kioskdeckaröversättning (boken kunde alltså ha varit bättre översatt).

De här tre romanerna brukar knytas ihop med benämningen St Bruno-trilogin efter den mytologiska stad som Woodrell skapat i södra Louisianas träskmarker – ett Louisiana i koncentrat. Staden St Bruno är indelad i Frogtown (där stadens fattiga vita befolkning bor), Fry Pan (där de svarta bor) och Hawthorne Hills (reservatet för stadens rika befolkning).

Till den litterära formen kan de kallas polisromaner. Woodrells otyglade polis heter Rene Shade, hälften fransman och hälften irländare. Rene är mellanbror i familjen Shade, både till åldern och socialt. Storebror driver en bar, som frekventeras av skumrasket i Frogtown, och lillebror arbetar på åklagarämbetet.

I St Bruno-trilogin porträtteras en stad där kriminalitet är ett givet resultat av livsvillkoren; i sin tur ett resultat av historien. Kriminaliteten skär rätt igenom staden, genom familjer och individer. Snart sagt varje invånare lever på lagens gräns. Woodrell beskriver ett konstant kriminellt tillstånd.

Hårdkokt, atmosfärrikt och spännande, alls inga dåliga deckare. Men ändå blott en förövning inför de kommande romanerna, en föraning om vad som skulle följa. Precis som jag skrev ovan är det också som om han undan för undan tränar upp sej, går i skolan hos sej själv.

För varje ny roman har Woodrell skrivit allt bättre, såväl innehållsligt som språkligt. Personerna och berättelserna blir mer levande, trovärdiga och »sanna«. Prosan närmar sej personerna, berättelserna och författaren själv. Tills allt förenas i något som ingen annan än Woodrell skulle kunna skriva och berätta.

”Give Us A Kiss”, ”Tomato Red” och ”Gryningen kommer aldrig åter” – alltså serien om människorna i Ozarkbergen – är inga polisromaner, kanske inte ens deckare, men absolut – till innehållet – kriminalromaner. Woodrell verkar ha tänkt: Varför ska jag anpassa romanerna till en deckarform? De blir ju ändå kriminalromaner, helt automatiskt, för att personerna begår kriminella handlingar.

De tre romanernas genomgående tema kan beskrivas med ordet sammanhang; längtan efter och problem med, för och emot.

”Give Us A Kiss” skildrar grogrunden för landsortslivet i Missouri: familjesammanhållning och därför grannosämja. Skräpdeckarförfattaren Doyle Redmond har stulit en Volvo från sin (blivande) ex-fru och är på väg till barndomstrakterna. Han träffar sin brorsa som har en marijuanaodling. Strax utbryter bråk – ja, krig – om odlingen mellan de snarlika familjerna Redmond och Dolly (samma bonnapatrask).

Sammy Barlach, jag-berättaren i ”Tomato Red”, är »en person som alltid ska betraktas som misstänkt«. Barlach, misslyckad inbrottstjuv, längtar efter att bli älskad av den familj han inte har. Så han skaffar sej en: syskonen Jamalee (med tomatrött hår) och Jason samt deras prostituerade mamma. Jason är bög – inget kan vara värre i the Ozarks…

Den tredje romanen i serien, ”Gryningen kommer aldrig åter”, finns alltså nu på svenska. Att börja från slutet, är inte det fult gjort av förlaget? Har man, som jag, följt Woodrell från början så visst blir man lite uppretad. Men romanerna hänger inte ihop, så det spelar mindre roll. Jag förstår också förlaget: ”Gryningen kommer aldrig åter” är definitivt Woodrells bästa roman, hittills.

Jag-berättaren i den här romanen – Shuggie Akins, 13 år och överviktig – har familj men en familj som han inte borde ha, som ingen borde ha, för så här borde inte människor vara, leva och ha det. Mamma Glenda dricker rom och cola ur termos och är sexuellt provocerande mot alla, också sonen. Red, hennes pojkvän men knappast hans far, tvingar Shuggie att göra inbrott och kallar honom ”fläskis”. Medan Glenda kallar sonen ”älskling” och ”lilla gubben”. Hon uppmanar honom att vara tuff när han går ut genom dörren på morgon och fortsätta vara tuff tills solen går ner. För livet kräver att man är tuff.

Mörkaste noir. Bottenlös misär. Hårda, skröpliga liv utan hopp. Daniel Woodrell skildrar USA:s landsbygd och dess vita fattiga trashankar så ledsamt att man får tårar i ögonen. Som (deckar)kollegan Dennis Lehane säger om boken i citatet på omslaget: ”Den krossade mitt hjärta.” Woodrell skriver hårdkokt, våldsamt och grovt – och samtidigt poetiskt, ömt och vackert. Man förstår att han älskar och sörjer dessa människor, som tvingas leva dessa liv och tvingas utföra dessa handlingar.

När jag läser Daniel Woodrell, i synnerhet Ozarkromanerna, hör i alla fall jag country i öronen. Personerna kunde lika gärna vara med i någon countrylåt.

Woodrell är en av USA:s främsta författare och hans böcker är, hävdar jag bestämt, obligatorisk läsning för varje countrylyssnare.

Samtliga ovannämnda titlar finns i engelsk/amerikansk pocket. ”The Death Of Sweet Mister” / ”Gryningen kommer aldrig åter” kan faktiskt läsas på svenska, eftersom Eva Johansson gjort en osannolikt bra översättning av Woodrells på samma gång skitiga och sköna amerikanska. Men får du syn på ”Inkräktarna”, kiosköversättningen av ”Muscle For The Wing”, så låt den ligga. Den är oläsbar i svensk översättning.

Vill du veta mer om country noir-genren så rekommenderas – det är alltså hon som översatt ”Gryningen kommer aldrig åter” – Eva Johanssons kunniga artikel ”Grälla nyanser av svart”, som återfinns i antologin ”I neonljusets skugga – Den moderna kriminalhistorien”. Boken bör finnas på närmsta bibliotek men vill du ha ett eget exemplar så skicka två tjugor (pocketbok plus porto) till mej – adress: Bengt Eriksson, Box 92, 270 33 Vollsjö – så kommer den på posten.

Några av antologins övriga artiklar: ”Det stod i tidningen” (Mats Olsson om sanning och fiction), ”Ett fall för Lew Archer” (Carmilla Floyd om deckarnas och sitt eget L.A.), ”Från Harlem till Hackney” (Dotun Adebayo om svarta gangsterromaner), ”Roll over Puccini, tell Wagner the news” (Bengt Eriksson om musikaliska deckare) och ”Svarta själar och vit jazz” (Mikael Widell om dagens amerikanska hårdkokta thriller).

www.noexit.co.uk/woodrell.htm

www.richmondreview.co.uk/features/woodrell.html

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat på rotsmusiksajten Rootsy.nu 2004

På svenska finns dessa, alltför få titlar av Daniel Woodrell:
”Gryningen kommer aldrig åter” (2005)
”Fel sida av järnvägen” (2007)
”En helvetes vinter” (2008, alla Natur & Kultur)

Alltförfattaren Stephen King: skräck, krimi, fantasy…

Stephen King fyller 70 år, idag den 21 september 2017. Därför tog jag fram den här texten som jag skrev för nu 15 år sen (lite drygt). Grattis till en av mina favoritförfattare!

*

Stephen King
Land: USA
Genre: skräck, fantasy, framtidsthrillers, porträtt av det amerikanska samhället

När Stephen King hade lämnat manus till sina första romaner, berättar han i efterordet till boken ”Sommardåd” (1983), suckade förlagsredaktören.

–- Om du följer upp en bok om en flicka, som kan få saker att flytta på sej med hjälp av blotta tanken, med en bok om vampyrer, så kommer du att få en etikett på dej, sa han till King.

– Vad då för etikett? undrade King.

– Som skräckförfattare, svarade förläggaren.

Stephen King Gerhards lekSå blev det. Stephen King stoppades in i ett fack. Om någon annan författare skrivit nedanstående böcker eller om King publicerat dem under en pseudonym som ingen lyckats avslöja, så hade bokhandlare, bibliotekarier, kritiker och läsare lika gärna eller hellre kunnat placera dem i thriller- och deckargenren. Men nu har Stephen King skrivit böckerna och därför etiketteras de som ”skräck”.

Ett exempel: romanen ”Geralds lek” (1994). Titta först på omslaget. Det föreställer en sänggavel. Knoppen på sängen är som en ihopkrupen naken kvinna. Ett par handklovar är fastsatta vid knoppen/kvinnan.

Stephen King DoloesSå börjar också romanen: med en sexlek i sängen. Kvinnan, Jessie, ligger fastspänd. Hon råkar sparka till mannen, Gerald, som faller ihop på golvet. Varför utsätter sej Jessie för våldsamma sexlekar? Varför har sexlekarna blivit allt våldsammare, övergått från sjalar till handklovar?

Det är en obehaglig berättelse, som hade kunnat vara författad av Ruth Rendell/Barbara Vine, Minette Walters eller Frances Fyfield/Hegarty. Då hade ”Geralds lek” rubricerats som psykologisk thriller.

I romanen ”Dolores Claiborne” (1993) berättar en kvinna med samma namn historien om sitt liv och äktenskap. Också detta är en psykologisk kriminalroman – faktiskt en kvinnoroman – som kunde ha skrivits av t ex Margaret Yorke. I ”Rasande Rose” (1996) har King tecknat ännu ett starkt – kanske kan man t o m använda ordet feministiskt – porträtt av en misshandlad kvinna.

Stephen King Vägbygge”Vägbygge” (1988) är, i sin tur, en mansroman. Här skildrar Stephen King hur en man bryter samman när livets tre hörnpelare – arbetet, hustrun, hemmet – rasar, en efter en.

”Lida” (1988) och ”Stark” (1990) handlar om förhållandet mellan författaren och läsaren. Vilket ansvar har t ex en deckar- eller skräckförfattare för sina romaner? Författaren vill ju skriva så levande romaner som möjligt. Berättelserna ska gripa tag i läsaren. Men tänk om läsaren också tar berättelsen på blodigt allvar: förvandlar fantasin till verklighet?

Stephen King Desperation”Staden som försvann” (1985), ”Köplust” (1992) och ”Desperation” (1996) är mer fantastiska romaner = fantasy. Men de amerikanska städerna Jerusalem’s Lot, Castle Rock respektive Desperation kunde lika gärna ha funnits i hårdkokta amerikanska deckare.

I ”Eldfödd” (1981) skriver Stephen King om Butiken – en statlig organisation (kan vara amerikanska CIA eller ryska KGB) som använder samma gangstermetoder som maffian. ”Eldfödd” är fantasy men också en samhällskritisk spionroman.

”Den gröna milen” (1997) är en följetongsroman, som skrevs och gavs ut i fristående men sammanhängande småböcker/delar. Berättelsen utspelar sej på och kring den avdelning på fängelset Cold Mountain där de dödsdömda fångarna inväntar elektriska stolen. Titeln ”Den gröna milen” syftar på fångarnas sista vandring mot döden.

Stephen King Hjärtan i AtlantisÄven ”Hjärtan i Atlantis” (2001), av många ansedd som Mästerverket i Kings produktion, måste nämnas. Genom fem berättelser, som tillsammans blir en nästan-roman, får vi följa skolpojken Bobby Garfield och hans kamrater från 50-talet och framåt. De fortsätter till college, upptäcker sex, rock´n´roll och politik. De riskerar att bli inkallade till Vietnamkriget…

Genom barndomskamraterna skildrar King hur USA:s krig i Vietnam orsakade ett trauma som kom att prägla livet för en generation amerikaner och förändra hela det amerikanska samhället. ”Hjärtan i Atlantis” kan varken placeras i fantasy-, skräck- eller thrillerfacken utan är kort och gott skönlitteratur. Eller tvärtom: ”Hjärtan i Atlantis” innehåller fem skönlitterära berättelser i vilka King blandat in färger, stämningar, erfarenheter och genrer från hela sitt författarskap.

På nätet:
www.stephenking.com
Stephen Kings officiella hemsida.

Titlar (urval):

Eldfödd. 1981. Firestarter. Övers: Jimmy Hofsö.
Sommardåd. Två kortromaner. 1983. Övers: Mårten Edlund.
Vinterverk. Två kortromaner. 1984. Övers: Jimmy Hofsö.
Originalutgivningen Different Seasons innehåller alla fyra kortromanerna.
Staden som försvann. 1985. Salem’s Lot. Övers: Lennart Olofsson.
Den flyende mannen. 1988. The Running Man. Övers: Jimmy Hofsö.
Lida. 1988. Misery. Övers: Lennart Olofsson.
Vägbygge. 1988. Roadwork. Övers: Jimmy Hofsö.Stark. 1990. The Dark Half. Övers: Roland Adlerberth. Köplust. 1992. Needful Things. Övers: Lennart Olofsson. Dolores Claiborne. 1993. Dolores Claiborne. Övers: Lennart Olofsson.
Geralds lek. 1994. Gerald’s Game. Övers: Lennart Olofsson.Rasande Rose. 1996. Rose Madder. Övers: John-Henri Holmberg.
Den gröna milen. 1: De två döda flickorna. 2: Musen på milen. 3: Coffeys händer. 4: Eduard Delacroix´ onda död. 5: Resa i natten. 6: Coffey på milen. 1997. The Green Mile. Part One. The Two Dead Girls. Part Two: The Mouse on the Mile. Part Three: Coffey´s Hands. Part Four: The Bad Death of Eduard Delacroix. Part Five: Night Journey. Part Six: Coffey on the Mile. Övers: John-Henri Holmberg.
Flickan som älskade Tom Gordon. 2000. The Girl who Loved Tom Gordon. Övers: Tove Janson Borglund.
Hjärtan i Atlantis. 2001. Hearts in Atlantis. Övers: John-Henri Holmberg.
Drömfångare. 2002. Dreamcatcher. Övers: John-Henri Holmberg.

Efter ovanstående bibliografi har Stephen King fortsatt att skriva hur många böcker som helst.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(ur boken “Deckarhyllan 2, över 100 deckarförfattare från Hans Alfredson via Karin Fossum och Ian Rankin till Helena von Zweigbergk”, 2002)

Hårdkokt, smart och intellektuellt

Uppskattar verkligen att förlaget Modernista återutger klassiska kriminalromaner, såväl äldre som yngre, och ser till att de förblir så tillgängliga som de ska vara. Det är ett kulturarbete.

Till exempel James Ellroys och H-K Rönbloms romaner (fast vart tog fortsättningen på den sistnämnda återutgivningen vägen?) och nu också Raymond Chandlers.

den-stora-somnenTvå av Chandlers så kallat hårdkokta deckare, ”Den stora sömnen” och ”Mord, min älskling” (från 1939 respektive -40), har återutgivits i Mårten Edlunds svenska originalöversättning (bägge 1947).

Det sistnämnda, alltså att Edlunds översättningar används, ger en extra tidskänsla. Samtidigt som jag ändå muttrar lite över åldrandet i vissa ord och formuleringar.

Vet inte hur många gånger jag läst om Raymond Chandlers berättelser med privatdetektiven Philip Marlowe i Los Angeles och för varje gång har jag utbrustit, än mer och mer: Så märkligt, kan det tyckas, att Chandler var en av grundläggarna till dagens hårdkokta deckare.

Chandlers romaner är knappast noir, de utspelar sig inte i neonljusets skuggor. Och så hårdkokta är de inte heller, om man med detta menar tufft och hårt och ja, nästan rått.

chandler_farval_min_alskling_omslag_inb_0”Den stora sömnen” (Los Angeles) och ”Farväl, min älskling” (fiktiva Bay City i Santa Monica) utspelar sig i vad som kan kallas en trädgårdsstad. Nästan som en vidsträckt småstad. Ja, så är ju Los Angeles – till ytan och utseendet – än idag.

Inte heller är kriminaliteten så värst hårdkokt och våldsam, jämfört med den som dagens deckarintriger ägnar sig åt. Utpressning och försvinnanden och, visst, mord förstås – men inget frossande.

Det – eller snarare den – hårdkokta är istället Chandlers ensamsnokande privatdetektiv. Just detta – att snoka på egen hand – dominerar ju förresten dagens deckarromaner, oavsett om problemlösarna är poliser eller privata.

Men det är jargongen, privatsnoken Philip Marlowes syns på samhället och människorna, hans sätt att kommentera det han ser, hör och upplever, det är det hårdkokta.

Om nu Chandlers och Marlowes lite ålderdomliga jargong känns så hårdkokt idag. Snarare smart och faktiskt intellektuell, åtminstone så smått intellektuell.

Så läser jag numera till exempel ”Den stora sömnen” och ”Farväl, min älskade”: som skildringar av USA som det var men främst som existentiella romaner. Jag smuttar på meningar och uttryck, njuter av formuleringarna om liv och mänsklighet.

Det är angenämt. Tänka sig att det har Raymond Chandler blivit: angenäm, existentiell och intellektuell läsning.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Människor som anser sig vara förmer

Tony Parsons
Slaktaren i Highgate
övers: Gabriel Setterborg
(Bokfabriken)

Nu får Mark Billingham faktiskt se upp, för annars finns risken att Tony Parsons tar över som Englands bästa noir-författare.

Parsons deckardebut, ”Murder Bag”, var mer än lovande. ”Slaktaren i Highgate”, uppföljaren och den andra titeln med Max Wolfe, ensamstående pappa och kriminalpolis i London, är bättre ändå.

slaktaren-i-highgateEn mer sammanhållen, tajtare berättelse, författad på den mest exakta, hårdkokta brittiska prosa. Just brittiska – eller engelska – för Tony Parsons skriver i genren brittisk polisnoir.

Och därmed också mer spännande och – inte minst – ännu mer otäck.

Det börjar med att (nästan) en hel familj (ordagrant) slaktas och fortsätter med överklassens nöjen, som småpojkar. Överhuvudtaget handlar det om människor (läs: främst män) som anser sig vara förmer än andra människor.

Det är som om Tony Parsons skildrar (sina egna, antar jag?) mardrömmar med verklighetsanknytning – snarare än själva verkligheten. Ibland går han över från noir och hårdkokt till pulp, övervåldsamt och rått.

Och då kan jag ibland rygga tillbaka (som att han också den här gången inleder med ett så våldsamt förstakapitel att man, så att säga, får försöka ta sig igenom det).

Han skriver med ett så ursinnigt patos att det kan gå överstyr men det balanseras upp av värmen mellan Wolfe och hans dotter. Vilket väl som (nästan) alltid är huvudtemat för Tony Parsons: den ensamma pappan och barnet.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(kortare version för Gota Media)

Mångtypiskt franskt

Pierre Lemaitre
Alex
(Sekwa; övers: Cecilia Franklin)

Pierre Lemaitre, annars manusförfattare för TV och film, har skrivit en dubbelt typisk fransk deckare.

Romanen ”Alex” spretar på alla de sätt som franska deckare brukar göra.

Dels kan författaren inte hålla sig till genren, thriller enligt omslaget, utan ”Alex” växlar mellan att också vara en utredande polisroman, nära på en procedurroman.

Som dessutom glider över i en psykologisk spänningsroman och ett bitande samhällskritiskt diskussionsinlägg.

Inte minst har Pierre Lemaitre skrivit in ännu en sån där fransk polis, kommissarie Camille Verhoeven i Paris, som är så osannolik att han med allt fler sidor man läser blir sannolik. (Tänk främst på Fred Vargas och hens kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg.)

sekwa_alex-192x300Den lille Camille, inte ens en och en halv meter lång, kan tyckas förvirrad och långt utanför både deckargåtan och banan i sina analyser, tankar och funderingar men till sist blir det förstås han som får rätt.

Det är det ena, alltså det ena typiskt franska draget. Det andra är att ”Alex” också ansluter sig till den hårdkokta franska deckargenren. Också här med betoning på franska.

Inte alla franska deckarförfattare skriver mörkt och hårdkokt men de som gör det brukar vara mindre influerade av, låt säga, intellektuell amerikansk noir (med Raymond Chandler som exempel) och desto mer av pulp, den sortens deckare som i Sverige brukade kallas kiosklitteratur eller kioskdeckare.

Grovt, våldsamt, blodigt. Och just därför kanske mer på allvar. Litterär realism som verklig realism. Eller otrolig och overklig realism som blir trovärdig och verklig.

Och just i Frankrike – inte mindre intellektuell för det.

Åtminstone har jag fått för mig att Jean-Patrick Manchette, som beskrivningen främst stämmer in på, använde och omvandlade amerikansk noir och pulp till fransk kriminallitteratur på just det här sättet.

Rekommendation: Läs Manchette, om ni inte gjort det (och vågar).

Det är väl uppenbart Pierre Lemaitre inspirerats av Jean-Patrick Manchette i sin beskrivning av Alex Prévost, denna föränderliga kvinna som byter namn, peruker och utseende lika ofta som… ja, just peruker.

Alex, i romanens thrillerdel, är seriemördare. Hon slår, under olika namn, som olika kvinnor, med olika utseenden, ner människor – främst män – så de blir medvetslösa och nästan, nästan döda, innan hon häller koncentrerad svavelsyra i munnen på dem.

Då dör man. Garanterat.

Fast romanen ”Alex” börjar med att Alex kidnappas, kläs av naken, fängslas och placeras i en bur högt ovan marken, torteras av själva sammanhanget = fångenskapen.

Det krävs styrka av läsaren för att ta sig igenom den här första thrillerdelen. Lemaitre skriver, liksom Manchette, så mörkt att det inte går att upptäcvka någon väg ut, så svart att svärtan färgas röd som i – och av – blod.

Mitt råd: läs vidare, ändå.

För det kommer en förklaring, även om den dröjer till slutet. Romanen om Alex avslutas med något så annorlunda och märkligt, så kan det tyckas, som polisens försvar av den kvinnliga seriemördaren Alex.

Från en blandad pulpthriller och polisroman i procedurskolan till en lågmäld och därför ännu mer läsvidrig politisk vendetta mot (mans)samhället.

Hoppas jag inte avslöjat för mycket nu. Nej, jag tror inte det. Och jag tyckte jag måste beskriva ”Alex” så pass ingående för att göra rättvisa åt den här mycket starka, den här brutalt drabbande, franska deckaren.

PS. Pierre Lemaitre har skrivit fler polisromaner om och med den lille kommissarien Camille Verhoeven. Översätt dem också! utbrister jag till förlaget Sekwa.

Fast ”Alex” är inte den första titeln i serien. Ännu en gång börjar översättningarna av en deckarserie en bit in i serien, inte från början. Men varför? utbrister jag också till Sekwa.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson