Hipp-hipp-hipp-hipp! Hurra! Hurra! Hurra! för Joakim Pirinen

Ja, ja må han leva! Ja, må han leva uti… Joakim Pirinen fyller år just idag, den 28 maj. Han blir 60 år minsann! Jättestort grattis! utbrister en evig beundrare.

Detta firar jag på två sätt…

Först går jag och tittar på den färgteckning (just det färg, i alla fall ovanligt för honom på den tiden) som Joakim Pirinen tecknade en gång när jag besökte tidskriften Galago i Stockholm. Jag stod och pratade med Rolf Classon och under tiden vi pratade så tecknade Pirinen och räckte sen färgteckningen till mig (eftersom jag i flera år tjatat om att jag ville köpa en Socker Conny-teckning men på den tidiga tiden sålde han sällan någonting).

Den här färgteckningen, som nu hänger på väggen vid trappan upp till övervåningen av vårt hus, föreställer ett JAS-plan som störtar. Ett högst märkligt motiv, Pirinen tecknade nämligen detta innan ett JAS-plan verkligen störtade på Långholmen i Stockholm.

Joakim Pirinens färgteckning nederst till vänster förstås. Foto: Blenda Automatique

Sen dyker jag ner i datorn och letar fram en recension från 1989. Den här recensionen skrev på ett sätt som tyvärr alltför mycket alltför ofta skrivs på även till tidningarnas kultursidor. Nämligen snabbt.

Långt i förväg hade jag frågat Expressens kultursida om jag kunde recensera det nya samlingsalbumet med tecknade serier av Joakim Pirinen. Fullständig tystnad. Inget svar.

Så en dag, dagens före utgivningsdatum för seriealbumet, satt jag på Radio Malmöhus och höll på med ett radioprogram. Då ringde en kulturredaktör på Expressen och undrade var tusan min recension höll hus. Den skulle ju in i morgondagens tidning vars kultursida måste vara färdig om två, tre timmar.

Uj! svarade jag. Ååååååkej, jag skriver den nu. Vilket jag gjorde, på en max en och halv timma (ur huvet kan tilläggas, för mitt ex av albumet låg förstås hemma). Medan Expressen, inget seriealbum fanns inte på tidningen, budade efter det från förlaget, om det var via taxi eller budfirma.

Så här blev i alla fall resultatet med grattttttis igen till Pirinen trettiotvå år senare!

***

Joakim Pirinen

Kvarteret Kniven

(Tago förlag)

Året är 1978 och Rolf Classon ärr brevbärrare i Lidingö,  strax utanför Stockholm.

Classons stora intresse ärr tecknade serier. På hösten startar Classon en serietidning, som han ger namnet Galago. Nu gäller det att hitta svenska serietecknare…

Rolf Classon får tips på en ung Lidingökille – lär visst något finskt namn – som ska vara bra på att teckna. I Galagos första nummer publicerar Joakim Pirinen, 17 år och  gymnasieelev, sin allra första serie.

”Min första serie” – en trerutors skämtserie – finns med i det album med Pirinens samlade serier, ”Kvarteret Kniven”, som utkommer idag. Jag ringer Joakim Pirinen och frågar:

– Om du aldrig trärffat Rolf Classon, hade du då blivit serie tecknare?

– Antagligen inte, svarar Joakim. Då hade jag nog sysslat med något helt annat.

Detta är en av förklaringarna till att Joakim Pirinen är en unik svensk serietecknare: han hade kunnat bli teaterregissör, författare, vad som helst, men nu råkar han teckna serier.

När jag bläddrar i ”Kvarteret Kniven” tänker jag – nej, jag ropar högt:

­– Vilken fin kortfilm den här serien skulle kunna bli!

– Vilken underbar novell!

 – Ett utkast till en hel roman!

– Den här serierutan skulle jag vilja rama in och hänga på väggen!

Jag ska ta ett enda exempel: ingångssidan till serien ”Vägspärrren”.

Poliserna kunde vara hämtade från någon svensk skärmtserie (Åsa Nisse eller 91-an Karlsson). Polisbilen är en svart och vit, men framme på kylaren sitter ett gengasaggregat. Eller kan det vara en framtida, ärnnu icke uppfunnen, avgasfri bilmotor? Bensinmacken står i 50-talets Sverige medan höghuset i bakgrunden hör till den moderna storstaden.

Var går grärnsen mellan realism och science fiction, mellan verklighet och tecknad serie? I denna enda teckning, denna enda serieruta tecknar Pirinen Sveriges då-, nu- och framtid.

En annan förklaring till Joakim Pirinens storhet som serietecknare är att han är  som The Beatles.

Med Beatles var det så att de hade ingen stil. Beatles gjorde låtar i en mängd olika stilar – ändå kände man igen dem.  Beatles hade ingen stil – men de hade personlighet.

Pirinen tecknar med tunnare och tjockare tuschpennor, växlar mellan penna och pensel. En realistisk serie kan plötsligt bli närrmast kubistisk. Somliga teckningar ärr vulgärrealistiska á la amerikanen Robert Crumb, andra serierutor är tecknade med spröda tuschstreck á la fransmannen Moebius (för att närmna två av Pirinens, tror jag, förebilder inom seriekonsten).

Pirinen kastar också – precis som Beatles – idéer omkring sig som konfetti. Även om Pirinen aldrig tecknat sin, hittills, största succé (Socker-Conny, förstås) hade han varit den frärmste av Sveriges unga seriekonstnärrer. Ack, ja, så många serietecknare som varit mer ärn nöjda om de lyckats skapa Pirinens små rackare i sandlådan eller någon av Pirinens björnfigurer, till exempel Kommisarie Likanen.

Samlingsalbumet ”Kvarteret Kniven” innehåller de flesta serier som Joakim Pirinen publicerat i olika tidningar och album (med undantag för albumet med Socker-Conny). Det kommer – följande är inte en subjektiv åsikt utan ett objektivt konstaterande – att bli ett klassiskt svenskt seriealbum.

Bengt Eriksson        

Publicerat 1989 i Expressen

Vindlande spänning i storsäljande fransk deckare

Michel Bussi

Se dig aldrig om

Övers: Cecilia Franklin

(Polaris)

Den svenska utgivningen av spänningslitteratur domineras av författare från Norden och de anglosaxiska länderna. Det gör det extra kul att den franska stjärnan Michel Bussi nu ges ut på svenska, hans ”Se dig aldrig om” är den fjärde av hans böcker som nu har översatts.

Han har redan mängder av priser, kritikerrosats sedan länge, sålt tio miljoner böcker i 35 länder och är definitivt värd svenska läsare också. Den här gången får vi besöka en liten fransk ö i Indiska oceanen i en vindlande historia om en pappa som flyr från polisen med sin sexåriga dotter, anklagad för mordet på sin fru. Det här är riktigt bra spänningsläsning!

Det är en solig fredagseftermiddag. Martial och Liane Bellion är ett vackert par som njuter av sin semester tillsammans med sexåriga dottern Sofa (egentligen Josapha). De sitter tillsammans med det något äldre paret Margaux och Jaques Jourdain vid hotellpoolen i turistorten Saint-Gilles-les-Bains på den franska ön Île de la Réunion inte så långt från Mauritius i Indiska oceanen.

15.01 reser sig Liane upp, hon ska bara gå upp för att hämta något på rummet. Hon kommer inte tillbaka. Olika personer i hotellpersonalen ser henne på vägen upp. Den gamla städerskan Eve-Marie ser henne gå in i rummet och finns i korridoren hela tiden, ända tills en orolig Martial kommer upp en timme senare för att se vart hans fru tagit vägen. Rummet är tomt, Liane är försvunnen.

Men Eve-Marie är helt säker på att Liane aldrig lämnat rummet. En liten stund senare mördas en äldre man i hamnen.

I senare förhör berättar Eve-Marie att Martial kom upp tidigare, redan 15.15, och att han då lånat en vagn för smutsig tvätt som han kört iväg med från rummet. Detta styrks av andra vittnesmål och olika fysiska bevis, blodspår på rummet och en del annat, pekar mot Martial.

Kommissarie Aja Purvi kommer snabbt fram till en given slutsats, Martial måste vara skyldig. Men när hon samlat ihop förstärkning och kommer till hotellet för att gripa honom har just hunnit fly tillsamman med dottern. Pådraget är omfattande, vägspärrar överallt för att ringa in den flyende mördaren, helikoptrar tillkallas, han ska snart vara fast.

Det är upptakten till denna berättelse; en katt-och-råtta-jakt runt denna lilla ö där vi rör oss mellan en dramatisk nutid kombinerat med återblickar i en dåtid som successivt ger oss läsare inblickar i vad som skett. Vi rör oss mellan olika berättarröster där Marial och polisen Aja dominerar men många andra får komma till tals, inte minst lilla Sofa som rör sig mellan hopp och förtvivlan; har hennes pappa verkligen dödat mamma Liane?

Jag fäster mig vid hennes språk och beundrar både författaren och översättaren Cecilia Franklin som hanterat Sofas röst, och hela texten, skickligt. Många andra intressanta karaktärer dyker upp i handlingen, en handling som rör sig snabbt i oväntade kurvor på vägen mot en dramatisk upplösning. Detta är en skicklig författare som vet hur man ska hålla läsaren fast förankrad vid boksidorna!

Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.