Från vinterns istappar på telefonledningarna till vårens svarta superknott

CardinalEfter att TV-serien ”Cardinal”med kriminalkommissarie John Cardinal och hans nya poliskollega Lise Delorme i den lilla staden Algonquin Bay i södra Kanada börjat visas på C More – en bra deckarserie så se den om du inte gjort det! – har nu också de polisromaner av kanadensaren Giles Blunt som TV-serien bygger på börjat ges ut på svenska (av Hoi Förlag).

Eller återutges, för att vara noga. Blunts deckare kom på svenska i början av 2000-talet men eftersom alldeles för få upptäckte dem så är det ju bra att de ges ut på nytt. För de är riktigt, riktigt bra.

Giles Blunt Fruset offerAllra först ”Fruset offer”, som kommer i pocket och som ljud- och e-böcker. Senare följer romanseriens övriga titlar.

Jag tyckte mycket om dessa kanadensiska väderdeckare – ja, inte minst har Giles Blunt författat närmast i symbios med Kanadas natur och väderlek – när de kom på svenska förra gången. Ville minnas att jag då också recenserade ”Fruset offer” men jag kan inte hitta den recensionen.

Här följer några andra recensioner jag då gjorde av Blunts romaner om och med poliserna Cardinal och Delmore. Som en presentation av återintroduktionen…

***

Giles Blunt
The Delicate Storm
(Harper Collins)

Giles Blunt Delicate stormGiles Blunts första och prisbelönta deckare, ”Fruset offer”, om kriminalpolisen John Cardinal och kollegan Lise Delorme i Ontario, Kanada har tidigare i år kommit på svenska. ”The Delicate Storm”, uppföljaren, är ännu bättre.

Delar av ett lik, en död man, hittas i vildmarken ovanför Algonquin Bay. Björnar har ätit på kroppen, men det är ingen björn som dödat mannen.

När Kanadas hemliga polis kopplas in förstår Cardinal att det inte är något vanligt mordfall. Utredningen tar Cardinal och Delorme bakåt till fransk-kanadensarnas militanta kamp för ett fritt Quebec på 60- och 70-talen.

Sättet att använda deckarformen för att skildra landets historia påminner om skotten Ian Rankin. Men det helt speciella med Blunt är hans otroliga förmåga att låta Ontarios landskap och klimatförhållanden integreras i berättelsen.

Det är vintertid och underkylt regn, husen liknar kristallkronor och elektriciteten slås ut i hela trakten. Att Algonquin Bays invånare fryser känns bokstavligen i varje mening.

***

Giles Blunt Black FlyOckså i sin tredje roman om kriminalpolisen John Cardinal i Ontario, Kanada har Giles Blunt låtit den kanadensiska naturen med sitt ogästvänliga klimat bli en stämnings- och spänningsskapande del av berättelsen. Titeln ”Black Fly Season” syftar på våren, då de svarta flugorna, ett slags superknott, kläcks och i stora svärmar angriper människorna och gör dem som galna.

En kvinna, som blivit skjuten i huvudet och tappat minnet, virrar omkring i staden Algonquin Bay. Efterforskningen av förövaren leder Cardinal och poliskollegan Lise Delorme till en otillgänglig plats i Kanadas urskog, där de hittar liket av en medlem i ett motorcykelgäng.

Berättelsen rymmer även narkotikalangning, indiankultur och voodoo.

En något krystad kriminalhistoria, kan man tycka, men Giles Blunt tvinnar trådarna så skickligt att historien går ihop och blir trovärdig. Vid sidan om deckargåtan fortsätter Blunt att skildra Cardinals oro för och omsorg om sin psykotiska hustru. Ett par forskare ger dessutom en ny innebörd åt begreppet DNA.

***

Giles Blunt När du läser dettaGiles Blunts polisserie om kommissarie John Cardinal i staden Algonquin Bay i Ontario, Kanada har jag för egen del placerat i undergenren natur- och mans- eller äktenskapsdeckare.

I den nya romanen, ”När du läser detta” (Bonniers; övers: Jan Järnebrand), spelar naturen – varmt på sommaren med djävulsmyggor i luften och isande kallt om vintern då istapparna hänger från telefonledningarna – mindre roll än i de föregående. Däremot har mans- och äktenskapsskildringen blivit ännu starkare.

Eller kärlekshistorien: John Cardinals stora och eviga kärlek till sin hustru, fotografen Catherine, trots att äktenskapet inte alltid varit det lättaste.

Hustrun, som är – eller var – manodepressiv, har åkt in och ut på sjukhus. Nu är hon död. Catherine tog livet av sig, det finns ett efterlämnat självmordsbrev. Men John tror inte på det, kan inte tro det, inte nu, när hon mådde bättre än på länge, gick hos en psykiater med depressioner som specialitet.

En… bra psykiater? Observera betoningen, så ni anar men ändå inte kan vara säkra…

Blunt berättar en sorglig och vacker historia, smärtsam läsning (på ett annat sätt än deckare brukar vara) om man har ett ömt hjärta. Nej, jag ska inte avslöja för mycket men också här återkommer temat, inte exakt detsamma men snarlikt: föräldrars egenskaper och livsval, hur vi lever och behandlar våra barn, kan växa till ett oroväckande arv.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda och BTJ:s AV-häften 2003-2008

Isländsk polis- och kvinnoroman

Ragnar Jónasson
Mörkret
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)

Landets geografi, väderlek och temperatur brukar lägga en så stark grund för isländsk krimi att detta blir en genomgående stämning för såväl berättelser, miljöer och personer. (Ibland kommer dessutom något konstigt, skrämmande väsen fram ur naturen…)

Genre: isländsk noir. Just så kunde också Ragnar Jónassons föregående deckar-, polis- och landsbygdsserie beskrivas.

”Dark Iceland Series”, som den kallas på engelska (tyvärr finns ingen av seriens fem titlar översatta till svenska), utspelar sig i den lilla staden Siglufjörður längst upp i norra Island. Där kan det vara kallt och snöigt – ja, så insnöat att staden och dess invånare blir isolerade om vintern.

jonasson_morkret_omslag_inb_0Ragnar Jónassons nya polisserie, ”Hulda-trilogin”, är något annat. Mindre typiskt isländskt? Jo, kanske. Åtminstone blev jag allt mer förvånad under läsningen.

På Island har alla tre titlarna kommit i Hulda-serien. Den första titeln, ”Mörkret”, finns även på svenska.

Män som skriver kvinnoromaner? Hur kan det gå? Tänker inte ge mig in i någon sådan diskussion. Men den serie polisromaner som islänningen Ragnar Jónasson skriver med Hulda Hermannsdottír som huvudperson måste karaktäriseras som kvinnoromaner.

I första titeln, alltså ”Mörkret”, är polisinspektör Hulda Hermansdóttir i slutet av sin karriär – om det nu varit en karriär – som polis. Hulda ska gå i pension och Magnús, hennes chef på polisen i Reykjavík, vill helst att det sker så fort som möjligt. Till exempel i morgon eller åtminstone om två veckor.

Hulda får i alla fall ett sista, kallt fall att arbeta med innan en yngre manlig polis ska ta över hennes rum. Hon får välja vilket fall hon vill.

Ragnar beskriver en kompetent kvinnlig polis som gav upp för längesen, inte att vara en bra polis men att försöka ta sig uppåt i det manliga gänget inom polisväsendet. Går det att överföra, är detta en bild av hela Island som manssamhälle?

Hulda har både lite av miss Jane Marple och kommissarie Vera Stanhope i sig. Också hennes kalla fall – en ung, nu död ryska, 27 år, som kom till Island som flykting – sköter Hulda lite för bra. Hon får fram uppgifter som den manlige polis som hade hand om utredningen aldrig upptäckte eller ens brydde sig om.

”Mörkret” är en enkelt skriven och berättad roman. Med det menar jag att här finns  inga krusiduller. Enkla meningar, en enkel historia. Lite för enkelt? Kan tyckas, först. Berättelsen öppnar sig, djupnar och mörknar. Upplösningen, om ordet kan användas, slutet snarare, kunde inte komma mer oväntat.

Hulda, barn till en ensamstående mor, blir en allt mer innehållsrik kvinna och människa. Trilogins följande titlar, som jag verkligen hoppas kommer på svenska de också, följer Hulda Hermannsdóttir bakåt i livet och polisarbetet.

(Efternamnet förresten, jag undrar lite över det. Hulda har ju aldrig träffat sin pappa, hon vet inte vem han var…)

Påpekande: Den isländska originaltiteln är ”Dimma” och det borde boken ha fått heta också på svenska. Varför förstår var och hen som läser Ragnar Jónassons polis- och kvinnoroman.

Och PS. Vädret kommer in här också, förstås. Vädret går inte att komma ifrån i Iceland noir.

deckarlogg-2Bengt Eriksson