Deckarloggbäst mars 2021

Ola Nilsson

Vittring

(Natur & Kultur)

Sigrid är 15 år och vacker, en åtrådd ung kvinna. Hon är tillsammans med Ilian som är 19 år och även han finlemmat vacker vilket naturligtvis är helt värdelöst för en ung man i Hammerdal. I sällskap med Sigrid, Ilian och alla de andra i lilla Hammerdal får vi nya perspektiv på eviga frågor med rötter i Antiken, frågor om makt och maktlöshet från en egensinnig författare som väljer sina egna vägar och  ser det vi andra inte ser, en författare som ger insikter utan pekpinnar eller enkla svar, en viktig text mitt i samtidens utmaningar. Som vanligt när det gäller denna författare är det en rätt liten bok, 195 sidor, men den har ett stort innehåll. (Ur Anders Kapps rec.)

Lisa Gray

Tomma intet

(Lind & Co)

Lisa Gray är uppvuxen och bosatt i Skottland men skriver som en amerikanska. Hon debuterar med en deckare som kunde varit en i vågen med kvinnliga privatdetektiver för 40 år sen. Hennes  privatdetektiven Jessica Shaw är sådär lagom tuff och på resande fot, sen några år. Kontoret för dagen är en enkel restaurang utanför Los Angeles. Där sitter Jessica med en macka och laptoppen på bordet, letar jobb på en sajt över försvunna personer. Då kommer ett mejl med en länk till just en sådan sajt. Hon klickar och får upp en bild på en liten, försvunnen flicka, några år bara. Jessica kan inte tro sina ögon: det är ju hon själv som liten.

Camilla Grebe

Alla ljuger

(W&W)

Camilla Grebes femte roman på egen hand handlar om just vad titeln säger. Att alla har sin uppfattning och sanning, sin varierade beskrivning av verkligheten. ”Alla ljuger”. Grebe använder sig av ett svårt sätt att skriva och berätta – ett grepp jag brukar tycka är ett otyg. Hon låter olika personer berätta. Gäller ju då att varje person blir just den personen, som läsare måste man tro att just hen berättar. Mycket svårt att skriva så. Många författare försöker men misslyckas. Grebe lyckas, för hon är också en mycket skicklig berättare och ordbehandlare. Hon pendlar dessutom mellan det som händer och vad som hänt, nu och tidigare. Och lyckas också med detta.

Maria Adolfsson

Spring eller dö

(W&W)

Människorna på Doggerland gillar att festa. När firandet av den årliga ”frijakten” sammanfaller med en Prideparad är det upplagt för partaj. Uteserveringarna fylls med glada Doggerlandbor. Men feststämningen bryts av skottlossning. Någon skjuter rakt in i folkmassan. Den höggravida kriminalinspektören Karen Eiken Hornby befinner sig mitt i händelserna centrum och när jakten på mördaren inleds är hon fast besluten att fånga förövaren. Maria Adolfsson bjuder på en underbar humor och jargong. Språket flyter som ett rinnande vattenfall. En njutning för varje ordsmed. Jag gillar också Angela Kovács inläsning. Hon passar perfekt för storyn. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Michael Connelly

Oskuldens lag

(Albert Bonniers)

Advokaten Mickey Haller stoppas av polisen, som hittar en av hans tidigare klienter död i bakluckan på hans bil. Haller åtalas för mord och beslutar sig för att sköta sitt eget försvar. Någon försöker sätta dit honom och han måste ta reda på vem som vill förstöra hans liv och varför. För att bevisa att han inte begått brottet, omger Haller sig med ett team av experter, där Harry Bosch, nu pensionerad polis, ingår. Spänningen är konstant under de drygt 400 sidorna och jag imponeras av hur insatt författaren är i rättssystemets begrepp, polisens och FBI:s arbetsmetoder. Beskrivningarna av åklagaren, domaren, fängelsevakter och övriga karaktärer känns trovärdiga och väcker känslor. (Ur Christina Falcks rec.)

Värre än noir

Det kommer så många nya deckare och annan krimi, ja så många bra nya deckare med mera, att det är lätt att glömma bort de lika bra deckare och annan krimi som tidigare getts ut, för längesen eller blott några år.

Vissa, men det är ju få, blir klassiker som tas fram, skrivs och påminns om då och då. Blir (åter)upptäckta och kanske (om)lästa. Men de flesta bara försvinner, hur bra de än var och fortfarande är.

Därför som Deckarlogg ibland återpublicerar recensioner av äldre deckare eller annan krimi som förtjänar att letas efter på antikvariat och/eller bibliotek. Som denna…

***

Malin Roca Ahlgren
Stadsfjäril
(Litet förlag)

Stadsfjäril

”Barcelona noir”, enligt omslaget.

Orden anger platsen för Malin Roca Ahlgrens stadsthriller men stämningen är värre än noir.

Där borde ha stått ”Barcelona black”. Som i kolsvart.

Huvudpersonen, Joanna, lever i det Barcelona som turister sällan kommer i kontakt med. Inte den vackra, pulserande och lagom spännande staden utan den farliga – ja, dödliga – med narkotika, prostitution och annan kriminalitet.

Joanna är en av alla prostituerade som kommit dit från olika länder. Passet har hallicken tagit.

”Stadsfjäril” är en stenhård thriller men också en kvinnlig befrielsehistoria. Så brutalt och otäckt skrivet att det föder vrede i läsarens hjärta.

Bengt Eriksson

Publicerat i KB/YA/TA 2013

Kvinnodeckare som var flera år före sin tid!

I mängden av nya kriminalromaner som ges ut ska man inte glömma att ibland också blicka bakåt och läsa äldre deckare, som man kanske missat.

Har du läst Åsa Nilsonnes kvinnodeckare, fast jag vet inte om hon skulle gilla den beskrivningen, som var ett antal år före sin tid?

***

Nilsonne TunnareDet är ju höjden av fräckhet att nominera dig till Polonipriset! Åsa Nilsonne tittar förvånat på mig.

Så jag förtydligar: Du debuterade ju som deckarförfattare flera år innan Polonipriset instiftades – för att uppmuntra ”lovande” svenska deckarförfattarinnor. Hur länge kan man vara ”lovande”?

Du är mycket mer än så – du är bra!

– Ja, jag tänker i alla fall inte avsäga mig nomineringen, säger Åsa med ett småleende. Jag är glad att just min bok vaskats fram som en möjlig Polonivinnare.

Debuten ”Tunnare än blod” kom 1991 och följdes året därpå av ”I det tysta”. Sen dröjde det hela åtta år innan Åsa Nilsonne publicerade sin tredje deckarroman, ”Kyskhetsbältet”, som alltså kommit i höst.

Nilsonne I det tyst1993-94-95. I mitten av 90-talet kunde jag inte hålla mig längre utan ringde och frågade om det inte skulle bli några fler Nilsonne-deckare?

– Kanske nästa höst, eller nästa, eller nästa…

– Det borde finnas ett särskilt stipendium för författare som är småbarnsföräldrar, suckade hon. Heltidsarbete, småbarn och romanförfattande – en omöjlig kombination!

”Kyskhetsbältet” är en kvinnoroman – i plural.

Huvudpersonen från de föregående romanerna – Monika Pedersen, polis i Stockholm – återkommer. I den nya deckaren tecknar Åsa Nilsonne också porträtt av en rad andra – och sinsemellan mycket olika – kvinnor.

Nilsonne Kyskhetsbältet– Inom psykiatrin agerar man ibland som om det fanns en idealpersonlighet. Men i mitt arbete som psykiater har jag aldrig haft målet att anpassa någon till en norm eller dyvla på en människa en annan personlighet. Vi måste respektera den variation som – tack och lov – finns i våra yttre och inre egenskaper.

Men något har ”dina” kvinnor gemensamt: osäkerheten.

– Man ska inte underskatta den osäkerhet som folk går omkring med, säger Åsa. Enligt min erfarenhet är de flesta människor mycket mer osäkra än vad man tror, än vad de visar.

En av kvinnorna är polischef. Hennes osäkerhet riskerar hela utredningen. Om inte polisinspektör Pedersen reagerat – mot chefens vilja – så hade nog mordet aldrig blivit löst.

Ett ovanligt kvinnoporträtt – av en dålig chef.

morda-ulla-montan-asa-nilssonne-foto-ulla-montan– Sådana finns ju, riktigt dåliga kvinnliga chefer. Liksom det finns riktigt dåliga manliga chefer.

Men som man, säger jag, vågar man knappt ens tänka så. Vad hade recensenterna sagt om en manlig deckarförfattare beskrivit en kvinna på det sättet?

Foto: Ulla Montan

– Det är ju hemskt – om en man inte får tycka att en kvinna är en dålig chef. Och ännu mer hemskt – om en manlig författare inte har rätt att skildra kvinnor som de faktiskt kan vara.

Osäkerheten – främst den kvinnliga – är ett genomgående tema för Åsa Nilsonnes tre romaner. Mest osäker av alla är huvudpersonen, polisinspektören Monika Pedersen.

– Jag skriver en serie utvecklingsromaner om en kvinna som försöker hitta sitt sätt att vara kvinna och människa. Hon iakttar andra kvinnor, hur gör de för att hantera sin kvinnlighet, för att inte gå vilse i sig själva.

En bit på väg har väl Monika ändå kommit? Nu tjatar hon i alla fall inte hela tiden om hur ful hon är.

– Hennes osäkerhet är i grunden en reaktion mot detta – att kvinnor som inte är vackra inte kan vara intressanta.

Nilsonne bakom ljusetFör mig är det ändå obegripligt och trist att hon jämt ska behöva vara så orolig. Monika är ju smart och handlingskraftig!

– När hon väl ska göra nåt – måste ingripa – gör hon det utan problem. Trots osäkerheten har hon god tilltro till sin egen förmåga och bra verklighetsuppfattning. Och så har hon civilkurage.

Som ni anat är Åsa Nilsonne psykiater; förut överläkare, numera lektor. Hon undervisar läkarstuderande på Karolinska institutet.

Därför utspelar sig också hennes romaner i läkar- och sjukhusmiljöer. Den här gången handlar det bland annat om konsekvenserna av nedskärningarna inom sjukvården.

Nilsonne Ett liv att dö– Och inom polisen, tillägger Åsa Nilsonne.

– Polisen löser färre och färre brott. Resurserna räcker inte till, varken för polisen eller sjukvården.

– Vad händer med de människor som om och om igen misslyckas med att leverera den vård som behövs? Hur mår sjukvårdspersonalen? Det är ingen tillfällighet att så många läkare är sjukskrivna.

– Ska bli intressant att se vilka reaktioner jag får från mina kolleger…

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2000

Kriminalromaner om och med Monika Pedersen
1991 – Tunnare än blod
1992 – I det tysta
2000 – Kyskhetsbältet
2003 – Bakom ljuset
2006 – Ett liv att dö för

Som du märker fortsatte Åsa Nilsonne att med några års mellanrum skriva och ge ut deckare i den serie vi pratade om i intervjun. Efter seriens tredje del, alltså ”Kyskhetsbältet”, skulle hon också tilldeles Polonipriset som Sveriges bästa kvinnliga deckarförfattare år 2000.