Vem var Mikael, egentligen?

Stina Flodén
Nu dör vi
Camilla Stensjö-serien
(Bokfabriken)

Det var någonting med inledningen på Stina Flodéns debutdeckare ”Nu dör vi” som fick mig reagera och undra lite, det var något som skavde. Nej, jag kan inte precisera så jag borde kanske inte ens nämna det. Men det fick mig att lägga ifrån mig boken, göra ett uppehåll, undra. Något var det som hakade upp sig när jag läste, inte riktigt stämde…

Plötsligt förändrades stämingen – från familjeidyll med pappa, mamma, två barn vid middagsbordet till ljudet av ett skott, flera skott, som sköt sönder fönstret och sköt ihjäl Mikael, medan Camilla, hustrun och mamman samt barnen, storebror Anton och lillasyster Hedda, gömmer i badrummet.

Gick stämningsbytet för fort? Kanske. Fattades något i skildringen av stämningarna, bägge två? Ja, kanske. Och även när poliserna strax efter kommer till platsen, alltså den villa där familjen Stensjö bor, då skaver det också. Jag la boken åt sidan, tog en paus, men sen fortsatte jag ju.

Och det var bra det. ”Nu dör vi” bättrade sig strax, försiktigt i början, några sidor i taget. Men  när Camilla kommer igång med att själv försöka ta reda vem hennes man – egentligen – var och varför – varför? – han måste skjutas ihjäl, då flyter det betydligt bättre. Då reagerar jag på motsatt sätt: inte alls dåligt det här.

Jag tror – men vad vet jag – att Flodén hade kunnat putsa på romanens inledning, de första kapitlen borde nog ha byggs ut lite och fördjupats. Andra deckarläsare kanske inte alls bryr sig om det här men jag hade velat ha en mer långsamt uppbyggd och välgrundad inledning.

Nej, nu glömmer jag det. Stina Flodén är alltså ännu en svensk deckardebutant vars debut bör läsas – det tycker bestämt trots det jag skrev – och som man bör hålla koll på i framtiden.

Deckardebuten ”Nu dör vi” placerar sig i den undergenre som kan kallas domestic / family noir eller familjesvärta på svenska. Den är också, delvis, en polisroman men blir samtidigt en amatördetektivroman, då månaderna går och Camilla inte klarar av att invänta polisens obefintliga utredningsresultat utan försöker att själv utreda.

Som jag skrev, vem var Mikael, hennes make, egentligen? Familjepappan som alla – ordagrant alla – älskade. Mikaels och Camillas bägge barn såväl som Mikaels arbetskamrater på Länsförsäkringar i Mariefred och kompisarna i idrottsföreningen.  

Berättelsen innehåller också en inflätad och återkommande bakåtblick på ”en annan” kvinna, vad som hände henne ett antal år tidigare. Jag är rätt säker på att varenda deckarläsare anar hur bakåtblickandet hänger ihop med huvudberättelsen.

Det finns en stark vilja i berättandet. Driv är nog fel ord, ettrighet passar inte heller riktigt. Glöd? Nja, snarare är det som att det bubblar i och under och genom Stina Flodéns formuleringar. När hon kommer igång ordentligt, efter ett antal sidor, då hamnar skrivsättet alt närmare huvudpersonen och det är bra.

Nu vet jag inte igen men jag får en känsla att hela berättelsen – eller de två berättelserna – jag avslöjar nog inte för mycket när jag skriver att de hänger ihop – handlar om rädsla.

Att ”Nu dör vi” är ett sätt att handskas med vardagens oro. Det mörka i det ljusa. Idyllen som snabbt kan bli sin motsats. Att Flodéns debutdeckare har skrivits så – med det syftet. Att den kanske läsas så också – nästan som ett slags terapi.

Hur säkra kan vi vara i – och på – vår vardag? Går det att lita på idyllen, att den inte rämnar? Rent ut sagt: handskas med livet. Det, tror jag, är den egentligen handlingen – kalla det budskap – i ”Nu dör vi”. Å andra sidan, det kanske fungerar omvänt också…?

Fast det var väl tur att jag ändå fortsatte att läsa. För när jag läst klart och stänger igen Stina Flodéns debutdeckare så är det med känslan att det var ju en rätt bra debut, det här.

Bengt Eriksson

Michael Connellys nya: Med underliggande driv och stark framåtriktning

Michael Connelly
Mörkare än midnatt
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Hur kan det bli så spännande när det egentligen inte är så spännande?

Michael Connelly har vid det här laget skrivit så många polisromaner och annan krimi att de tidigare titlarna inte listas i ”Mörkare än midnatt”, hans nya ”Ballard och Bosch-deckare”. (Den långa listan med titlar fick väl inte plats.)

”Mörkare än midnatt” är en typiskt michaelconnellysk polisroman om och med Renée Ballard, nattpolis i Hollywood, och den före detta polisen Harry Bosch. Hon som en arvtagare till honom, så kan man beskriva henne (och dem). Rätt lika men yngre och kvinna, en ny polisgeneration.

Snart nyår. Nedräkning mot tolvslaget. Ballard och en annan kvinnlig polis har parkerat under bron i Cahuengapasset. De väntar på att den årliga traditionen ska starta eller smattra: kulregnet. Vid tolv  skjuts det rakt upp i luften (tänk nyårsraketer) med pistolskott.

Snart ska en man ligga död på marken. Skjuten. Han sköts omärkligt, samtidigt med kulregnet. Det blir Ballards och polisromanens ena utredning.

Den andra utredningen gäller de så kallade ”Midnattsmännen”: två män som bryter sig in hos kvinnor och våldtar  dem. Ingen av utredningarna är egentligen Ballards men hon ser ändå till att ta sig an utredningarna, med hjälp av Harry Bosch.

Polisromanen ”Mörkare än midnatt” hör till procedurskolan,  den polisromantradition som följer en polisutredning. Det gör den här romanen, noga och nära i utredningsordning. Ja, i utredningstempo. Så är det nästan, att boken har skrivits i det tempo som det kan ha tagit att göra utredningarna.

Det går alltså inte alltför fort. Det blir inte heller alltför spännande. Och ändå så blir det. Ändå är det just spännande att följa Ballard (och Bosch) när de tar sig framåt i de bägge utredningarna. Men varför? Det beror på Michael Connelly; hans sätt att skriva, hans underliggande sätt att skria.

Connelly har blivit en mycket erfaren polisromanförfattare. Han skriver hela tiden med ett underliggande driv och en stark framåtriktning. Hans berättande pulserar men liksom alltså under ytan, mellan raderna och orden. Där finns hela tiden en pådrivande puls.

”Mörkare än midnatt” är inte hans bästa polisroman men bra är den, mycket bra. Han håller en otroligt hög lägstanivå och den nya romanen placerar sig en bra bit över den nivån, på väg mot toppnivån, så den håller ännu högre klass.

Connelly har ju också bakgrund som journalist och kriminalreporter. Så han kombinerar polisromanen med ett slags reportage, som undersökande journalistik om dagens polisorganisation i Los Angeles och särskilt Hollywood-distriktet. Det står illa till.

Han är starkt kritisk till hur Los Angeles-polisen har blivit; hela organisationen och därmed också de enskilda poliserna. Ingen bryr sig längre. Men det gjorde Bosch som polis och det fortsätter Ballard att göra som polis. Att bry sig, bry sig om brottsoffren.

Polisromanen ”Mörkare än midnatt” kommer både med samhälls- och mänsklighets- eller ordagrant manskritik. Den rekommenderas i all sin ospännande spänning.

PS. Berättelsen är skriven och utspelar sig under coronaepidemin, vilket Michael Connelly (när andra deckarförfattare skriver som om ingenting hänt) får in på ett märkbart omärkbart sätt. Det är skickligt gjort det också.

Bengt Eriksson  

Föregångare inom femikrimi

Sara Blædel
Flickan under trädet
Övers: Jessica Hallén
(Polaris)

Sara Blædel, en föregångare inom dansk ”femikrimi”, återkommer med sin tionde krimi i serien med – och om – Louise Rick, polis, och Camilla Lind, journalist.

I ”Flickan under trädet” har Louise Rick tagit tjänstledigt.

Hon är på långresa utomlands men flyger hem till Danmark då hon får reda på att hennes bror försökt ta livet av sig.

Självmordsförsöket orsakades av att hans maka plötsligt försvann. Snart ska fler kvinnor försvinna.

Samtidigt har polisen hittat kvarlevorna efter en tonårsflicka som försvann 1995 under en skolresa till Bornholm.

Privatdeckarpolisen, som hon kan beskrivas här, och journalisten är bästa väninnor. De utreder var för sig och kompletterar varann i en allt mer spännande utredningsdeckare.

Sida efter sida förses läsaren med ny information.

Sara Blædel fortsätter också att porträttera sina bägge huvudpersoner – både som kvinnor och människor, på gott men ibland inte så gott.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Kriminalroman med nästan alla ingredienser eller Varför inte en kvinnlig svensk Reacher?

Anna Tell

Norr om Beirut

(W&W)

Fängslande mix av svensk krim och internationell thriller och utan tvekan Tells bästa bok hittills, med den här slår hon många namnkunnigare författare på fingrarna.

Här finns nästintill alla ingredienser som tillhör en läsvärd kriminalroman:

Spänning från prolog till 396:e sidan. Bra story med många vändningar. Gediget skildrat utredningsarbete och ett persongalleri som fångar mej. Detaljrika och trovärdiga beskrivningar av organisation, vapen, agerande i skarpt läge med mera. Överraskande och gripande upplösning med en moralisk clou.

När Tell sedan kryddar med att Amanda lämnar Stockholm för ett riskfyllt uppdrag i Libanon, där jag njuter av att få vandra med på gatorna i det myllrande Beirut. Plus en av huvudkaraktärernas 18 månader långa strapatsrika flyktingresa från Afghanistan genom Europa till Sverige – då tackar jag för en underhållande läsning.

Språket är lättläst och har bra driv men jag hade velat ha djupare personbeskrivningar, ännu mer målande berättande och bättre dialoger. Fast jag är övertygad om att Tells författarskap fortsätter att utvecklas och hennes nästa bok är given läsning för mej.

PS. Författaren är kriminalkommissarie med ett förflutet inom Försvarsmakten och har 20 års erfarenhet av operativt arbete i Sverige och internationellt. Boken är del tre i serien om förhandlaren Amanda Lund.

Rolf Olanderssonåterkommande (gäst)recensent på Deckarlogg, är litterär allätare men hjärtat klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Den halländska landsbygdens noir

Christoffer Carlsson  

Brinn mig en sol

(Albert Bonniers)

Christoffer Carlsson har stannat kvar där han växte upp. Även hans nya polis-, noir- och bygderoman ”Brinn mig en sol” utspelar sig i övergivningsbygderna nordost om Halmstad.  

Romanen inleds med att Carlssons alter ego återvänder till byn Tofta vid riksvägen mot Simlångsdalen. Han sitter i barndomshemmet och skriver en bok om Sven, polisen, och hans son, Vidar, också polis. Författaren minns bägge från barndomen.

Därefter följer polisen Svens berättelse och sonen Vidar fortsätter, både som polis och efter att han sagt upp sig.

Genrer prövas: Vad fungerar bäst – den skönlitterära romanen, polisromanen, amatördeckaren – för att beskriva livet för de människor som blev kvar på den halländska landsbygden?      

Årtalen anges: 2019, 1986, 1988, 1991 och åter 2019. Det börjar i februari 1986, kvällen då Olof Palme blir mördad. Samma kväll våldtas och mördas en ung kvinna vid Nyårsåsen.

Utredningen hamnar hos polisen Sven Jörgensen. Fem år senare återupptas den av polisen Vidar Jörgensen, när han och en kollega får göra en utryckning till Snapparp.

Christoffer Carlsson berättar långsamt och noga, skapar brusande stämning och sugande spänning. Som om hela bygden andas, både de bebodda och tomma husen.

”Brinn mig en sol” är en starkt verklig skildring av Halland noir, en del av det bortglömda  Sverige.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar